om känslostormen just nu

Nu var det igen en stund sedan jag bloggade. Jag har tänkt på det så otroligt många gånger och haft så många tankar och känslor som skulle vilja ut, men vet inte riktigt var jag skulle börja.

Känslorna går verkligen upp och ner och det är faktiskt ganska tungt. Att bolla känslorna kring semester på samma gång som jag försöker tackla ångesten över att ha studierna och mina skriftliga arbeten som ligger på. Att känna hur skönt det är att vara hemma på samma gång som det är så tungt att jonglera hushåll, aktiviteter och pojkarna.

Att känna glädje över allt fint och roligt som händer på samma gång som sorgen så ofta sköljer över mig. Sorgen över att tiden går och går utan att vi lyckas bli gravida.

Det som också gör mig ledsen är att jag på något sätt har gett upp. I alla fall för tillfället. Och orsaken till det att vi väntar på fertilitetsutredning. Och i väntan på den så känns det nästan lönlöst att försöka bli gravid, för när det inte har hänt på över två år, varför skulle det lyckas nu plötsligt.

Den 20.8 har vi tid till Kokkola, då ska det göras undersökning. Ser fram emot det på samma gång som jag är livrädd. Jag vill ju veta om något är fel (och isf vad), men på samma gång är jag så rädd att domen blir att vi inte kan få fler barn.

Usch vad djupt det blev nu i alla fall. Skriver mera en annan dag.

/ viffslan

Publicerat i barnalängtan, personligt | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för om känslostormen just nu

om att bli trettio

Fredagen den 28.4.1989 kl. 11.04. Jakobstads BB. Då såg jag världens ljus och mina föräldrar fick sitt första barn.

Söndagen den 28.4.2019, min 30-årsdag. En dag som jag levt med i tanken väldigt länge och som varit föremål för både den ena och den andra känslan.

Och idag var då dagen här. En dag som innehöll ganska mycket. Jag blev uppsjungen av alla mina killar och fick presenter på säng, precis som det ska vara. Sen bakades det tårta för min lilla kaffebjudning som jag skulle ha på eftermiddagen. Men så plötsligt stod mamma, pappa, bröderna och ena broderns flickvän i hallen. Ett överraskande restaurangbesök till pizzatalo i Yxpila. Sedan blev det kaffe och tårta hemma hos oss. Och lite presenter :) Så fick jag på kvällen en stund för mig själv när jag krattade löv i trädgården med kvällssolen lysande på mig och bra musik i öronen.

Vad har jag då för tankar kring att bli 30 år. Jag har sagt i många år att jag minsann inte har någon ålderskris över att närma mig trettio. Och det har jag inte haft nu när det närmat sig heller. En liten svacka hade jag för några månader sedan när jag så där fertilitetsmässigt insåg att tiden går. Men nu när dagen var här kändes det nog enbart positivt.

För jag är sÃ¥ rik, och jag tycker själv att jag kommit lÃ¥ngt i livet trots att jag ”bara” är trettio. Jag är gift och har tvÃ¥ barn, jag äger ett hus och har ett fast jobb. Mina föräldrar lever och mÃ¥r bra och jag fÃ¥r t.o.m. ha mina morföräldrar kvar i livet. Jag har bra relation till bÃ¥de min egen familj och min svärfamilj och jag har vänner jag kan prata med. Jag känner mig trygg och älskad och jag har människor att älska. Jag är rik!

Som ni säkert vet ni som läst min blogg så finns det egentligen bara en sak som jag ytterligare önskat mig, ett barn till. Om vi hade lyckats få ett tredje barn innan jag blev trettio så hade det varit perfekt, men nu blev det inte så. Och när jag idag på dagen D tänkte på den här saken så blev den inte alls lika viktig. För tänkt på allt jag faktiskt har.

Jag tycker trettio är en riktigt bra ålder. Man är ännu ung och har (förhoppningsvis) mycket kvar av livet, men på samma gång har man ändå erfarenhet och en annan slags tyngd än när man var 20+.

Ha de gott / viffslan

P.S. Det som dock känns lite panikartat är ju nog att tänka att man nu är halvvägs till 60…

Publicerat i Uncategorized | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för om att bli trettio

om politik, en amatörs analys

Så var riksdagsvalet över för den här gången. Det var en spännande kväll när man satt och följde med hur det skulle sluta. Det här med att vara politiskt intresserad är något som för mig tycks komma med åldern. Jag kan nämligen tycka att det är riktigt intressant att analysera och fundera. Och det ska jag göra lite nu. En, på många sätt, politisk amatörs egna tankar o funderingar kring valresultatet.

Jag börjar med några extra trevliga saker:

  1. Att 46% av de invalda är kvinnor tycker jag är riktigt bra. Förra valet låg kvinnliga procenten på 41% så en klar höjning.
  2. Att riksdagen har en medelålder på 46 år, där 8 stycken är under 30 och 96 stycken (nästan hälften) är under 40. Det känns som att det är generationsväxling på gång, och det är verkligen på tiden.
  3. Att SFP här i Vasa valkrets tog tillbaka sitt fjärde mandat. Dessutom hade jag tippat alldeles rätt vilka fyra som skulle ta sig in i riksdagen. Att vi dessutom har flera andra goda svensk- eller tvåspråkiga ledamöter från andra partier är ju inte heller dåligt. För ibland glömmer vi kanske bort att det ju inte bara är SFP som jobbar för Österbotten, utan även ledamöter från andra partier som hör till Vasa valkrets.

En sak som jag också reagerade på redan på valkvällen var att detta verkligen var kvinnornas val. Det var många partier där det var kvinnorna som var röstmagneter. I SDP har vi på 10-i topp listan 7 stycken kvinnor, där 5 kvinnor hade 10000 röster eller mera och där Sanna Marin dessutom överlägset fått fest röster i partiet. I samlingspartiet har vi 5/10 kvinnor bland de 10 som fått mest röster.

Centern gjorde ju ett riktigt dåligt val och där har vi ingen kvinna som fått mer än 10000 röster. Dock hittar vi 5 kvinnor bland de 10 främsta. De Gröna gör däremot ett riktigt bra val, vilket ju är helt förståeligt. Och förutom självaste Pekka Haavisto och Pirkka-Pekka Petelius så hittar vi enbart kvinnor bland de 10 främsta. Det ska bli spännande att se vem som blir partiets nästa ordförande.

Likadant ser det ut för vänsterförbundet när det gäller kvinnor bland de 10 främsta, hela 8 stycken. Paavo Arhinmäki får sällskap av Markus Mustajärvi, men annars är det idel kvinnor. I det här partiet hittar vi ju också Li Andersson, som med sina drygt 24000 röster blir nationell röstdrottning. Det är endast Jussi Halla-Aho som klår henne med sina drygt 30000 röster.

Och för att nu nämna Halla-Ahos parti Sannfinländarna sÃ¥ kan vi ju konstatera att där är det ganska ”gubbigt”. PÃ¥ deras 10 i topp finns endast 3 kvinnor, och bland dem är det bara Laura Huhtasaari som tar sin in bland de 5 främsta.

För SFP’s del fÃ¥r vi ju inte ihop till 10 mandat, men bland de 9 invalda finns 4 kvinnor och 5 män, med Anna-Maja i topp med drygt 14000 röster. En av de mest spännande sakerna under valkvällen var för mig om SFP skulle lyckas knipa det där 10:e mandatet. När 97-98 % av rösterna var räknade sÃ¥ hade vi 10 mandat, men sÃ¥ när 99 % var räknade sÃ¥ var vi tillbaka pÃ¥ 9 mandat, och där stannade vi ocksÃ¥. Otroligt spännande. Jag hoppades verkligen in i det sista att det skulle stÃ¥ en 10:a istället.

För att snabbt göra klart ”kvinnoröstlistan” sÃ¥ kan jag ocksÃ¥ konstatera att av KD’s 5 mandat är 3 stycken kvinnor och 2 män, där kvinnorna dessutom kammar hem flest röster.

Förutom SFP’s mandat var det ju flera hiskeligt spännande saker att följa med under valkvällen. Som vem som skulle bli största parti. Olidligt spännande innan man kunde andas ut och konstatera att det tack och lov blev SDP och inte Sannfinländarna. Men nog var det jämt, endast 0,2 % skiljde dem Ã¥t. Och tre partier som ligger inom 0,7 % är ju väldigt speciellt. En annan anmärkningsvärd sak är ju att det bara är centern som tappar mandat. SFP och KD behÃ¥ller sina 9 respektive 5 medan alla andra av de etablerade partierna fÃ¥r flera mandat. Men Centern tappar hela 18 stycken. Vilket bottennapp.

Sen tycker jag att det är roligt att de Gröna går så pass mycket framåt. Deras 20 mandat och en ökning med 3 % sedan förra valet visar ju verkligen att miljön är en viktig fråga för många finländare. Det var ju precis vad man kunde förvänta sig.

Hur kommer då vår nästa regering att se ut. Det diskuterades flitigt under valkvällen och Yle bjöd på flera alternativ. Här vet jag faktiskt för lite om hur partierna kan tänkas samarbeta kring olika frågor för att själv börja spekulera, men en regeringskonstellation som Yle tog fram tilltalade mig, nämligen sammansättningen SDP, Samlingspartiet, De Gröna och SFP. Den konstellationen skulle också ge en majoritet med 108 ledamöter. Den regeringen skulle kännas helt bra för mig. Den skulle kännas betydligt tryggare än den vi haft nu under fyra år.

Vad önskar jag då mera av politiken. En sak som jag tänkt på nu är hur tydliga partierna är med vad de vill och vad de står för. Jag hade nog förväntat mig att SDP skulle ha haft en större marginal till de andra partierna, men där tror jag att de kanske varit för otydliga. Jag har svårt att säga vad det är som gör att SDP skiljer sig från de andra partierna. Det har ju diskuterats mycket kring hur unga röstar, och att de ofta röstar på partier som har en tydlig inriktning (Gröna, Sannfinländarna eller som här hos oss då kanske SFP). Jag har också svårt att skilja på Centern och Samlingspartiet, annat än att Centern är (eller ska vara) ett landsbygdsparti och Samlingspartier mera ett stadsparti (eller rikemansparti, hur man nu väljer att uttrycka sig).

Men jag upplever att jag lär mig hela tiden. Och att lyssna på Göran Djupsund under valkvällen gav verkligen mersmak. Jag börjar på riktigt intressera mig för de olika partierna och deras inriktningar.

Dock är jag ju ”born and raised” SFP:are och röstar ocksÃ¥ pÃ¥ dem, i alla fall just nu. Och det är inte enbart pÃ¥ grund av det svenska sprÃ¥ket. MÃ¥nga uttrycker ju ibland att det är lite för ”ytligt” att rösta pÃ¥ SFP bara för svenskan. Men det gör inte jag. Det finns mycket annat i deras politik som tilltalar mig. Deras liberala förhÃ¥llningssätt till exempel. Att de ocksÃ¥ starkt föresprÃ¥kar en ny föräldraledighetsmodell är en central punkt för mig.

Och för att avsluta detta så måste jag ändå säga som jag sagt många gånger under valtiden, att skulle SFP i Vasa valkrets inte fixat sina fyra mandat med den här kandidatlistan, ja då hade det nog varit usligt. För deras kandidatlista i år var otroligt bra. Där fanns så himla många bra kandidater. Både män och kvinnor, yngre och äldre, nya och gamla. Jag velade ända in i valbåset vem som skulle få min röst. Och de fyra som kom in blir nog jättebra representanter i riksdagen.

Att sen Vasa valkrets ”stoltserar” med endast 3/16 kvinnor invalda kan ju tyckas vara lite dÃ¥ligt och orsakerna till det är säkert mÃ¥nga. Dock är ju de tre invalda väldigt framträdande i rikspolitiken, Anna-Maja, Jutta Urpilainen och Paula Risikko, och sammanlagt samlade de ju drygt 35000 röster. Jag har dÃ¥lig koll pÃ¥ hur de andra partiernas listor sÃ¥g ut med tanke pÃ¥ könsfördelning. Men som det sades i radion idag, mÃ¥nga här i Vasa valkrets är ganska konservativa och röstar som de alltid har gjort. Men där har vi ju en mÃ¥lsättning för nästa riksdagsval, fÃ¥ fram flera kvinnor.

Men nu får det vara slut på politikprat. Dags att få sin skönhetssömn :)

/ viffslan

Publicerat i Ã¥sikter | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för om politik, en amatörs analys

om starka kvinnor, som inte ger upp

Bildresultat för infertility quotes

Det här får bli dagens tanke. Det där tunga i att det inte blir som man tänkt sig. Citatet här ovanför tycker jag passar in både på primärt och sekundärt barnlösa. Oavsett om man har barn eller inte så är det ju ett hål vi talar om. Ett hål som man vill fylla med ett barn (till).

Jag har skrivit om det förr, det där att två barn ju inte är fem barn. Så är det bara, 2 är inte lika med 5. Och jag som i många år har föreställt mig en familj med fem barn känner ju att två är alldeles för lite, trots att de två vi har ju är 100% alldeles fantastiska och tillräckliga i sig.

När jag var där i början av tonåren så gillade jag att skriva ner mina framtida familjer, hur många barn jag skulle, när de skulle födas och vad de skulle heta. Barnen var ganska länge fyra till antalet, men längre upp i tonåren blev de fem till antalet, alltid två pojkar och tre flickor (haha, som att man skulle kunna beställa det). Några år efter det var de plötsligt sex till antalet och jag var på riktigt helt okej med tanken på att man skulle kunna ha sex barn. När Emil och jag sedan talade om barn så konstaterade vi ganska snabbt att vi båda ville ha många barn, men 4-5 var nog det vi landade på.

Jag har fortfarande en dröm om att få fem barn, men realiteten börjar komma emot och jag började för nåt år sen vänja mig vid tanken på att fyra barn är det vi ska sikta på, att det inte kommer att bli fem. Och nu, när vi riktigt snart kliver över tröskeln till två år av försök för vårt tredje barn, så börjar det där tredje barnet kännas som en dröm. Det börjar kännas som att tre barn är vad vår familj kommer att få.

Och det känns bÃ¥de skönt och hemskt pÃ¥ samma gÃ¥ng. Skönt för att jag pÃ¥ nÃ¥got sätt kan tänka mig ett fulländat liv med ”bara” tre barn, men ocksÃ¥ hemskt ifall det är sÃ¥ livet blir, att vÃ¥r dröm och fem barn plötsligt blev ”bara” tre. Att den tanke man haft om sitt liv och sin familj blir sÃ¥ annorlunda.

För tre barn kommer vi Ã¥tminstone att fÃ¥. Det känner jag sÃ¥ starkt inom mig. För om det finns en unik smärta i hjärtat som kommer av barn som inte blir till, sÃ¥ har jag ocksÃ¥ en till alldeles speciell känsla inom mig. Jag känner att ute i universum finns en dotter som bara väntar pÃ¥ att fÃ¥ komma till oss. En känsla av en själ nÃ¥nstans som kommer att bli vÃ¥r dotter. En helt crazy känsla som säkert är jättesvÃ¥r att kunna föreställa sig. Jag har ocksÃ¥ börjat känna att hon kommer närmare, sÃ¥ snart mÃ¥ste det helt enkelt ske…

Men för att Ã¥tergÃ¥ till citatet i början. Att varje mÃ¥nad ge sig själv och sitt hjärta utrymme för ett barn, och sen förblir den där platsen tom, mÃ¥nad efter mÃ¥nad efter mÃ¥nad… Det gör ONT! Därför tror jag ocksÃ¥ att det liksom mig finns massor med kvinnor där ute som varje mÃ¥nad försöker att inte öppna hjärtat för mycket, att försöka hÃ¥lla tillbaka, men sen inser att det inte gÃ¥r. För hjärtat är öppet ändÃ¥, längtan är sÃ¥ stark och kärleken till det barn man tänkt pÃ¥ sÃ¥ länge är starkare än allt annat.

Och som avslutning till detta inlägg vill jag lyfta styrkan hos oss kvinnor! Att varje månad öppna sitt hjärta för den där längtan och kärleken, att låta hoppet ta över, för att sedan månad efter månad bli emotionellt slagen till marken, det är styrka! Att vara med om det varje månad och ändå fortsätta med sitt liv, det är styrka! Att kunna vara en närvarande fru, partner, mamma, dotter, vän och kollega, trots att smärtan väller upp var och varannan månad, det är styrka!

Och det är den styrkan som gör att vi inte ger upp, att vi fortsätter kämpa, längta och hoppas. För plötsligt blir det där barnet till. För de allra flesta är det ju ändå så, att det förr eller senare händer. Men vägen dit är jobbig. Så jävla jobbig.

Så alla ni som kämpar!
Ni är såå starka!
Ni är verkliga kämpar!
Ge inte upp!

/ viffslan

P.S. med 30 dagar kvar till 30-Ã¥rsdagen börjar t.o.m. jag fÃ¥ lite Ã¥ldersnoja. Jag som aldrig stressat över the big 30. Men sÃ¥ där fertilitetsmässigt börjar en liten stressklocka ticka nu…

Publicerat i barnalängtan | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för om starka kvinnor, som inte ger upp

om de fulaste känslorna just nu

Bildresultat för infertility quotes

Uppmuntrad av vÃ¥rt underbara ”Längtans café” tänkte jag att jag skulle blogga lite intensivare och skriva lite om olika tankar och citat som har med infertilitet att göra. Kom ihÃ¥g att Ã¥sikterna och erfarenheterna är mina personliga. Andra kan uppleva pÃ¥ andra sätt.

Detta första citat är sÃ¥ passande, och tangerar ocksÃ¥ dagens tema i bloggen. Tänkte nämligen skriva om den absolut fulaste och äckligaste känslan som dyker upp när man själv har svÃ¥rt att bli gravid. Den där känslan av avund och missunnsamhet. När man tänker ”varför de och inte jag”.

Men det är ju inte alls så man egentligen tycker. Självklart är jag glad åt varje graviditet och varje barn som föds, men ändå känns det så illa inombords.

För mig är det värsta just nu alla de som väntar sitt tredje barn, och speciellt jobbigt är det om de fÃ¥tt sitt första barn efter oss. DÃ¥ gÃ¥r min hjärna bananas och blir liksom ”hallÃ¥, vi var faktiskt först pÃ¥ tÃ¥get”. Ibland känns det som att de fuskar, som att vi är först i kön. Men sÃ¥ känns det genast bättre om de är lite äldre än oss, för dÃ¥ tänker jag sÃ¥ där logiskt att vi ju faktiskt har mera fertil tid kvar…förhoppningsvis.

Det som också är jobbigt är att få gravidbesked via andra. Det är alltid lättare att ta dem om de kommer från personen själv, och helst i skrift. Och helst så tidigt som möjligt, så att man hinner vänja sig.

Jag hoppas att de som jag känner inte har känt att jag undviker dem eller inte gläds med dem, men ibland orkar man bara inte vara aktiv i andras graviditeter. Jag har också några gånger valt att skriva till vänner att jag gläds för deras skulle men att jag inte kommer att fråga något, just för att det gör för ont.

Ibland har jag också svårt att kommentera på sociala medier, både på gravidbesked och babybesked. Jag kan gilla inlägget eller bilden, men ibland är en kommentar för svår att skriva.

Och allt bottnar ju i citat i början av inlägget.

It is not because you are not happy for them,
but because you are sad for you.

Och det är sÃ¥ ofta ”the sadness” som drar det längre strÃ¥et, den känslan som ligger ytligare. Den där glädjen är sÃ¥ mycket svÃ¥rare att gräva fram.

Och som jag skrev i början så är just den här känslan den mest beska och obehagliga som jag har upplevt. Avund, missunnsamhet. Så otroligt äckliga ord. Jag vill inte vara en människa som känner de känslorna. Jag vill inte att det är de känslorna som ligger överst. Men glädjen ligger långt ner såna gånger. Ibland är man stark nog att gräva fram den, ibland inte. Och då måste man bara acceptera det. Att även äckliga känslor måste få finnas.

Men jag är inte riktigt där än. Jag kan inte riktigt acceptera de fulaste känslorna, jag skäms över dem. Och skammen är också ful. För att skämmas över sina känslor är helt värdelöst. För du kan inte styra dina känslor. De lever sitt eget liv.

Men jag fortsätter gräva.

/ viffslan

Publicerat i barnalängtan | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för om de fulaste känslorna just nu

om en skitdag med en grå filt

För lite mindre än en vecka sedan skrev jag ju ett inlägg om måendet just nu. Där beskrev jag att det är helt ok men att jag är så mycket känsligare för allt möjligt. Och det stämmer så bra. För idag var en riktigt skitdag på många sätt.

Vädret gjorde ju sitt, men redan frÃ¥n morgonen var jag sÃ¥ otroligt trött och hade ingen som helst lust att ställa mig iväg och fara till jobbet. Men kom mig iväg och hade mina klienter, vilket gick helt bra i sig. Men hela dagen har jag gÃ¥tt nästan med grÃ¥ten i halsen och bara väntat pÃ¥ när det kommer nÃ¥gon motgÃ¥ng som fÃ¥r bägaren att rinna över. För minsta lilla grej kan kännas sÃ¥ otroligt stort nu. En klient som börjar ”tjafsa emot”, nÃ¥got tekniskt som inte fungerar, nÃ¥gon som säger nÃ¥got Ã¥t mig som jag tar personligt trots att de inte alls menar sÃ¥. Minsta lilla grej kan fÃ¥ mig alldeles bedrövad.

Största grejen idag var mensvärken. En månad igen när man ändå så smått börjat hoppas på en graviditet, för att kroppen betett sig annorlunda. De symtomen på mens som brukar dyka upp har liksom inte gjort det. Men så idag kändes det plötsligt helt som vanligt inför mens. Skit också. Hela dagen blev som en grå dimma.

Men sÃ¥ svänger det lika hastigt Ã¥t det andra hÃ¥llet. Hade orkesterövning ikväll och efter det jumppa. Och under jumppan tänkte jag ju pÃ¥ annat och sÃ¥ pratade jag lite med de andra, promenerade hem och sedan kändes allt annorlunda igen. Denna känslomässiga berg-och-dal-bana tär verkligen pÃ¥ en…

HÃ¥ller pÃ¥ och lyssnar pÃ¥ IVF-podden frÃ¥n Sverige och i avsnittet jag lyssnade pÃ¥ idag sÃ¥ hade de en gäst som de intervjuade, och hon beskrev ”barnlöshetsrumban” som en grÃ¥ filt som lägger sig över allt. Och precis sÃ¥ har jag känt idag. Jag har fungerat, hemma och pÃ¥ jobbet, men allt har försiggÃ¥tt som i en grÃ¥ dimma, som om en filt lÃ¥g över mitt liv. Det var väldigt beskrivande.

Tack till alla som frågar hur jag mår. Tack till alla som lyssnar. Tack till alla som tillfälligt får mig att tänka på annat, som sticker hår på den gråa filten.

Vi ska hoppas att morgondagen blir lite mindre grÃ¥…

/ viffslan

Publicerat i barnalängtan, jobb, vardag | Etiketter , , | Kommentarer inaktiverade för om en skitdag med en grÃ¥ filt

om Längtans café

Äntligen!
Det är den känslan jag har just nu.
Äntligen är vi igång med Längtans café,
en samlingspunkt för ofrivilligt barnlösa.

Redan när vi fick vårt missfall i september 2014 så hade jag en tanke om att man skulle ordna någon stödgrupp för personer som haft missfall. Men det blev aldrig av då och istället började jag tänka på vad man skulle kunna göra kring sekundär (eller primär) barnlöshet, eftersom vi efter missfallet plötsligt hade svårt att bli gravida. Men sen när jag blev gravid med Ludwig så lades alla såna tankar på is.

Men sÃ¥ ville vi ju ha ett tredje barn och när det blev svÃ¥rt den gÃ¥ngen sÃ¥ började jag tänka mer och mer pÃ¥ nÃ¥gon slags stödgrupp för alla de som kämpar. Och när sÃ¥ Maria, min doula och akupunktör, och jag började diskutera kring detta sÃ¥ kom vi fram till att vi MÃ…STE göra nÃ¥got. Via doulagruppen framförde vi vÃ¥ra tankar och Folkhälsan hakade pÃ¥ och lät oss ordna under deras ”beskydd”. Vi planerade sÃ¥ där smÃ¥tt under en lÃ¥ng tid och skulle i höstas dra igÃ¥ng. Men sÃ¥ var jag ju borta i Ã…bo sÃ¥ mycket sÃ¥ det blev aldrig av. SÃ¥ nu efter jul tänkte vi att nu mÃ¥ste vi sätta ett datum. Och sÃ¥ plötsligt pÃ¥ en doulaträff sÃ¥ var det en i gruppen som kläckte namnet – Längtans café, sÃ¥ dÃ¥ var det ju bara att köra igÃ¥ng.

Och NU har vi alltså hållit den första träffen. Ett litet gäng samlades och pratade kring våra upplevelser, tankar och känslor. Så otroligt förlösande. Och en helt magisk atmosfär. Där alla känslor är tillåtna och där man får dela hur mycket eller hur lite man vill, i en trygg miljö.

Och jag är så glad över att en tanke som började gro för 4 år sedan faktiskt blir av. Och responsen har varit stor. Förutom de som kom på träffen så har flera andra tagit kontakt och uttryckt sin glädje över att det nu ordnas ett Längtans café.

Vad vill vi då med detta café. För det första vill vi skapa en trygg miljö där man kan dela sina tankar, erfarenheter och känslor och man vet att det man säger stannar i gruppen. Där man kan välja att berätta hela sin historia, eller bara sitta och lyssna.

Och för det andra som vill vi ju vara med och bryta tabut kring barnlöshet i stort. Om vi kan få folk att börja prata om barnlöshet, infertilitet och längtan efter barn, så skulle det ju kännas jättefint.

Längtans café välkomna kvinnor, män, par som lider av primär barnlöshet (alltsÃ¥ som inte har barn frÃ¥n tidigare) eller sekundär barnlöshet (som har barn men som har problem att fÃ¥ flera barn). Man är även välkommen om man har en historia av barnlöshet men kanske inte är i det livsskedet längre, t.ex. om man är äldre och inte längre är inne i barnlöshets”rumban”.

Här kan man läsa artikeln på ÖT:
https://www.osterbottenstidning.fi/Artikel/Visa/265725

just because something isn’t
happening for you right now
doesn’t mean it will never happen

/ viffslan

Publicerat i barnalängtan | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för om Längtans café

om måendet just nu

Tänkte skriva lite om hur jag mår nu, 1,5 månad in på det nya året (helt sjukt vad snabbt tiden går). Jag får den frågan nu ibland, vilket ju känns bra. Att folk förstått att det blev lite för mycket där i höstas.

Jag brukar svara att jag ändå tycker att jag mår bra. Som alltid är vissa dagar bättre och vissa dagar sämre, men jag tycker ändå att jag hittat någon slags balans, både på jobbet och hemma. Svårare är det ju att få balans med privatlivet, hemmavid. Det kommer hela tiden saker upp som gör att man fyller kalendern med mer saker än man kanske egentligen skulle vilja. Ta nu bara det att jag i onsdags figurerade på ÖT och idag hördes jag i radio. Och det handlade inte ens om samma sak.

Men, något som jag märker av är att jag når gränsen mycket tidigare nu. Jag känner mig lättare trött och irriterad och stresståligheten har blivit sämre. Vilket ju på ett sätt är bra, för det ju gör ju också att jag bromsar snabbare. Synd är det ju å andra sidan för att det ofta går ut över barnen. När man kanske haft motgångar på jobbet eller på annars bara haft mycket att göra och barnen får lida för det. När man inte orkar hålla sig utan exploderar inför dem och de känner sig dåliga.

”Ja vill ha en snäjj mamma” brukar Ludwig ofta säga när jag blir arg och irriterad. Och oj vad jag skulle vilja vara den där snälla, glada mamman hela tiden, men sÃ¥nt är ju inte livet. Inte kan jag ju pÃ¥stÃ¥ att jag var glad hela tiden förut heller ;)

Det som jag ännu skulle vilja bli bättre pÃ¥ är att släppa saker. Att sätta mig soffan, ta fram mitt handarbete och bara ta det lugnt. Och jag gör nog precis det, men sÃ¥ sitter jag pÃ¥ samma gÃ¥ng och tänker att har jag nu faktiskt gjort tillräckligt med ”andra” saker idag för att ”fÃ¥ unna mig” detta. Har jag tvättat kläder, har jag städat nÃ¥gonstans i huset, har jag motionerat, har jag gÃ¥tt ut med soppÃ¥sen…o.s.v.

Varför kan jag inte bara unna mig en kväll i soffan framför TV:n bara för att ?!?

NÃ¥gon annan som funkar likadant?

/viffslan

Publicerat i vardag | Etiketter , | Kommentarer inaktiverade för om mÃ¥endet just nu

om ekorrhjulet

Så hade man avklarat första veckan efter jullovet. Kände ju en del ångest inför att igen gå in i det där ekorrhjulet av jobb, hushåll och familj. Men första veckan gick över förväntan. Jobbet kändes överkomligt och i mammarollen lyckades jag hålla mig lugnare än vanligt.

Vi hann med ganska mycket under veckan. Träning, hobbyer, städning och nu i helgen har vi städat ut julgranen och plockat bort julpyntet som spridit sig runt om i huset (julbelysningen i fönstren får nog hänga kvar och lysa upp ännu nån vecka).

Jag har under denna vecka känt glädje igen över att låta vardagen omfamna mig. Jag har broderat och släktforskat, sånt som ger mig lite terapi. Dessutom har jag lyckats trycka in 4 träningspass under veckan.

Jag har ju slutat ge nyårslöften. Istället tänker jag på det som målsättningar. Och nu har jag igen tänkt att jag måste skärpa mig med mat och träning. Ska här bli något barn så tror jag min kropp skulle må bra av lite bättre förutsättningar. Så nu ska det ätas mindre gott och tränas lite mer. Tjohej!

Och så sömnen, sova mera!!! Så nu ska jag gå och sova så jag orkar ta mig an vecka två.

Tack och gonatt!

/ viffslan

Publicerat i vardag | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för om ekorrhjulet

om ̴ret som g̴tt Рen riktig berg-och-dalbana

SÃ¥ var det dags för en Ã¥rskrönika igen dÃ¥. Ännu ett Ã¥r har gÃ¥tt. Ett speciellt Ã¥r pÃ¥ mÃ¥nga sätt trots att det inte hände sÃ¥ där väldigt mÃ¥nga ”stora” saker. Men ett tungt Ã¥r har det varit, pÃ¥ mÃ¥nga sätt. Det har varit tungt här hemma och tungt pÃ¥ jobbet. Sommaren var varm och pÃ¥ mÃ¥nga sätt tung. Det var tungt att börja studera. Det har ocksÃ¥ varit tungt med allt som hänt runtomkring. Inrikespolitiken har gÃ¥tt upp och ner och även globalt har det varit tungt att ta in allt som hänt. Tungt att vara mamma, tungt att vara fru. Och här i slutet av Ã¥ret tänkte det bli sÃ¥ tungt sÃ¥ jag höll pÃ¥ att gÃ¥ in i väggen.

Jag har sett många sammanfatta året med de nio bilderna på instagram. Mitt år går egentligen inte att sammanfatta i några bilder. Det är så mycket som hänt som inte går att beskriva med någon bild. Sådant som hänt inom mig.

I januari när vi hade vÃ¥r första doulaträff sÃ¥ frÃ¥gade en av ledarna vad vi har för mÃ¥l och drömmar för 2018. När det blev min tur sÃ¥ sa jag att min dröm för 2018 är att bli gravid (ett mÃ¥l är det ju svÃ¥rt att kalla det…). Nu är vi inne pÃ¥ nästsista dagen av 2018 och min kropp ger mig en riktig ”fuck off” som tack för detta Ã¥r. Jag skulle haft mens i mÃ¥ndags (ungefär) och ännu i gÃ¥r syntes den inte till. Gjorde ett graviditetstest som visade negativt och blev ju sÃ¥ där lagom glad. Jag hade ju ändÃ¥ börjat hoppas pÃ¥ att vi kanske skulle fÃ¥ avsluta Ã¥ret med en riktigt glad nyhet (det hade verkligen behövts). Hade dessutom lite diffusa symtom. Men sÃ¥ idag sÃ¥ dök den upp, den förhatliga mensen. Som ett slag i ansiktet, som kniven i ryggen, som en riktig ”fuck you”.

På samma gång som avsaknaden av graviditet varit en röd tråd genom hela året så har ju också de två miraklen som vi faktiskt har varit som en desto mera glädjande tråd genom året. Det är ju de två som gett året en verklig mening <3 På samma gång som de också gett oss gråa hår.

Men jag ska försöka ta det mÃ¥nad för mÃ¥nad…

Januari: Då blev det dagisdags även för Ludwig. Ett långt och skönt jullov fick vi ha och sedan var det vardag för hela slanten. Det i sig var ju tungt på en helt ny nivå, att alla skulle iväg på morgnarna. Att få upp två små envisa killar till dagis. Men det gick det också. Snön överrumplade oss och barnen var sjuka. I januari fick jag också välkomna min fjärde doulabebis <3

Februari: En månad när vardagen flöt på. Vi var lite friskare och byggde en massa pussel. Jag handarbetade och vi passade på att skida lite. Vädret var vackert och vi gjorde en helt fantastiskt härlig skidtur på Andra sjön. På jobbet hade jag med mig en studerande.

Mars: Mars inledde vi med Onnis Runda. Casper var duktig och lyckligt över sin medalj. Tog oss en ny skidtur på Andra sjön. Jag tog tag i projektet med barnens fotoböcker (ojoj). Vi åkte på en sjuksläng och hann vara med Ludwig via jouren. I slutet på mars tog pojkarna årets första cykeltur :) Dessutom hade vi barnfri chillkväll hos Emils syster i Vasa, och sånt är minnesvärt! Mars avrundade vi med påsk och påskbrasa.

April: Påsklovet avslutade vi med besök från Sverige. Emil och jag for till Vasa för att se på Michael Winslow. Det blev vårväder och jag kom igång med löpningen. Vi hade en riktigt minnesvärd helg med orkestern där vi fick öva tillsammans med Peter Ettrup Larsen. Den helgen var helt fantastisk och jag lärde mig massor. Samma helg blev det ett andra jourbesök med Ludwig när han fick armen halvt ur led.  Så avslutade vi april med att Ludwig fyllde 2 år och jag blev 29.

Maj: I maj inledde vi säsongen vid Purmo. Våren kom med rasande fart och vi inledde både grillsäsongen och badsäsongen tidigare än nånsin. Trädgårdsarbetet tog tid och vi gjorde cykelturer. 10.5 firade vi 10-årig förlovningsdag. Vi ordnade morsdagslunch vid Uf och jag klippte ny frisyr. Emil åkte iväg en vecka på jobbresa och jag fick känna på livet som ensamstående. Det gick bra, men visst var det tungt. Så blev det gemensamt kalas för killarna och Casper fyllde 5 år. Emil köpte en stort tält och vi tältade i Purmo redan i maj (kallt var det dock).

Juni: Killarna tog sommarlov från dagis och vi bollade med ledigheter och mor- och farföräldrar. Vi firade svärfar 60 år och också min mamma, och i slutet av månaden också min pappa. Så fick jag välkomna min femte doulabebis <3 Vi började skrapa och måla Uf och värmen började ligga på. Vid midsommar tog jag välbehövligt sommarledigt och då blev det lite fotboll, lite Purmo och lite knatte (tog på mig att vara knatteledare i somras). Midsommaren firades i Purmo. Så var vi en dag vid Power Park och så tog vi med oss Casper på sommarteater i Purmo. Emil gick Uttertrail och jag och killarna hängde med mina föräldrar i Purmo.

Juli: Minns man något annat från denna sommar än att det var varmt ;) Nå, lite annat kanske. Casper gjorde friidrottsdebut och Emil och jag såg teatern vid Kuddnäs. Vi njöt av sommaren och  hängde en hel dag på Storsand. Så blev det Jeppo Byadagar och min kusins bröllop. Orkestern reste iväg till Italien och det var otroligt skönt att inte åka med :) I Purmo var vi ganska mycket och jag tog på mig uppdraget att måla en trappa. Vi stressade med renoveringen så att den skulle vara klar tills släktträffarna och tills svenskarna anlände. Vi simmade, solade, hade besök, besökte glassbilen och åt glass i enorma mängder. Och så avslutade vi juli med det som var absolut mest minnesvärt från juli (ja, kanske från hela sommaren). Våra släktträffar som vi ordnade. Det var en dröm som gick i uppfyllelse! Att få samla min mammas alla kusiner, förstå från min mommos sida och sedan från min moffas sida, för att träffas och umgås. Och de två dagarna vi höll på var helt fantastiska!!

Augusti: Den 4.8 firade vi 6-årig bröllopsdag. Så led semestern mot sitt slut för min del och bara nån dag före jobbet kallade så strejkade bilen. Så plötsligt fick vi köpa ny bil. Så började jag jobba och Emil fortsatte vara hemma med barnen. Det var full fart från första början. Så blev det bröllop för Emils kusin och även Kulturnatten i Nykarleby. Och så började vi måla Uf (äntligen). I slutet av månaden åkte vi hela familjen till Åbo för att jag skulle börja studera i Åbo. Första veckan av studierna fick jag ha familjen med mig och det var guld värt. För det var jättetungt att börja på med studier på finska!

September: Jag fortsatte i Åbo utan familjen, och de fick pröva på att vara utan fru och mamma på hemmaplan. Jag tror att vi alla tyckte att det gick bättre än förväntat. Tungt för alla på lite olika sätt, men säkert också ganska nyttigt. Väl tillbaka i jobbet var det full fart hela hösten. Har nog aldrig haft så stressigt i jobbet som denna höst. Dessutom tillbringade jag en halv helg i Vörå med vår nybörjarorkester eftersom vi körde igång spelåret med ett läger. Casper började på parkour. Så påbörjade vi också Caspers enuresisbehandling med larm. En annan sak som varit tungt under hela året är att Casper inte lyckats bli torr nattetid. Det är otroligt tungt att nästan varje natt kliva upp och byta både sängkläder och kläder på ungen. Kan ju inte säga att larmet hjälpt honom bli torr, men nu räcker det ju oftast med att byta på honom och inte i sängen.

Oktober: Jobb, studier i Ã…bo och sen showen ”Äntligen 60” med Sandins gänget. Det räckte gott och väl…och sÃ¥ lite olika hobbyer pÃ¥ det dÃ¥ (parkour, orkester, jumppa)…

November: Och då är vi framme i november, när det började krackelera. Jag jobbade som en tok för att hinna med allt innan jag i slutet på november igen skulle iväg till Åbo. Vi hade också grejer på gång med Uf (där jag sitter som sekreterare) och så var det b-orkesterövningar och lite träning. Och skjutsa Casper på parkour en gång i veckan. Äntligen 60-showen var över men hade tagit både tid och energi och mitt i det projektet drog jag på mig en ordentlig förkylning.

Så i mitten på november fick jag symtom: tungt att andas, hjärtklappning, aptitlöshet, trötthet, irritation m.m. Och trots att jag hela hösten gått och tänkt på att månne jag klarar mig nu i höst med allt program så var det ju inte stress och utmattning jag i första hand tänkte på. Nej, jag var ju säker på att jag hade bröstcancer eller skulle få en hjärtinfarkt eller vad som helst hemskt och halvt dödligt. Men när jag då tog kontakt till sjukvården och en dam sa i mitt öra att det låter stressrelaterat, ja då small det ju till i huvet. Förstås! Att jag inte kommit på det själv. Det var ju helt fullständigt självklart att det var stressrelaterat. Med allt det som jag haft i kalendern, Åboresor, jobb, skolarbete, familj, hobbyer, extrajobb och allt därtill. Det var ju upplagt för att krascha.

Nu hann jag ju bromsa det innan det gick käpprätt Ã¥t… Bara det att ta ordet utbränd i mun (eller utmattning eller vad man nu vill kalla det) gjorde att det kändes lättare. Att man fick erkänna bÃ¥de för sig själv och andra att inte heller jag är odödlig. Man vill ju sÃ¥ gärna vara en superkvinna, men inte ens en superkvinnan klarar av vilket tempo som helst. Även jag, som är en person som alltid haft mÃ¥nga (säkert allt för mÃ¥nga) strängar pÃ¥ min lyra kommer till en punkt när det inte gÃ¥r längre. Och jag inser nu att det var där i november som jag kom till den punkten. Jag insÃ¥g vad som pÃ¥ riktigt är viktigt.

Och när jag nu skriver de orden så känner jag mig så otroligt dum. För visst sjutton har jag alltid vetat vad som är viktigt, men på samma gång har jag velat så mycket. Jag jobbar nästan fulltid (80%), är mamma på heltid, fru på heltid. Jag jobbar dessutom extra som dirigent för orkestern. Jag sitter i Uf-styrelsen (dessutom som sekreterare), jag är doula och har haft 3,5 uppdrag det här året. Jag har barn som ska skjutsas till hobbyer, jag har ett hus och ett hushåll som ska underhållas, mat som ska lagas, trädgård som ska tas om hand. Jag vill ju dessutom ta hand om mig själv och hinna träna. Hinna träffa vänner, hinna träffa mina föräldrar, morföräldrar, syskon och Emils sida av familjen. Dessutom vill jag hinna handarbeta, läsa, släktforska, se på TV och umgås med min man. Dessutom vill jag bli gravid.

Så nu är det dags att börja prioritera på riktigt. För jag vet att det annars kan sluta hur illa som helst.

December: Jag njuter av att ha Ã…boresorna över. Men istället jobbar jag desto mera. Det är fullt upp hela december, till sista dagen i jobbet. Privat njuter vi av att se musikalen ”Gambämark” och vi njuter av en tumisresa till TorneÃ¥ och Haparanda, där vi övernattar pÃ¥ hotell och shoppar loss utan barn. Vi firar Emil som blir 32 Ã¥r. Det är julmys och julfest pÃ¥ dagis och sÃ¥ fÃ¥r vi njuta av julledigt redan 22.12. Och som vi har njutit. Bakat pepparkakshus, byggt kojor och hus här inne. Vi har lekt kurragömma, sett pÃ¥ film och ätit gott. Firat jul hemma och i Purmo. Och idag var vi med killarna pÃ¥ deras första biobesök. SÃ¥ december har faktiskt varit riktigt bra.

SÃ¥ det är med en lättnadens suck jag lämnar detta Ã¥r bakom mig. Och pÃ¥ samma gÃ¥ng som jag ser fram emot 2019 sÃ¥ ger det mig ocksÃ¥ väldigt mycket Ã¥ngest. Jag vet vad jag har framför mig. Stressigt pÃ¥ jobbet frÃ¥n första början, och dessutom SI-praktik som ska prickas in där emellan. Dessutom ska det planeras, skrivas och läsas till SI-utbildningen och det stressar mig nÃ¥got enormt just nu. Och sÃ¥ detta med att bli gravid. Det stora svarta hÃ¥let som bara blir större och större inom mig. Och jag känner lite som sÃ¥, att hur mycket ”övrigt” jag än skalar bort ur mitt liv sÃ¥ kommer jag att fortsätta känna stress tills jag lyckas bli gravid.

Men för att avsluta lite mera positivt så har jag ju en underbar familj som bär mig framåt vad som än händer. Mina underbara barn <3 Att få vara deras mamma är ju den absolut största gåvan. Och sen min man. Min fantastiska man, han som inte tvekar en sekund att låta sin fru åka bort sex veckor under hösten för att studera. Han som gör sitt allt för att vara den bästa pappan de kan ha. Han som älskar oss alla och som vi älskar!

Så Gott Nytt År och låt våra drömmar bära oss framåt under året.

kärlek till er alla

/ viffslan

Publicerat i Uncategorized | Etiketter , , , , | Kommentarer inaktiverade för om Ã¥ret som gÃ¥tt – en riktig berg-och-dalbana