plötsligt händer det

Idag vände det. Jag riktigt kände hur humöret steg på oss allihopa. Ludwig åt 4 mål mat idag och det kändes bra eftersom han inte ätit något annat än modersmjölk nu på 3 dygn. Dessutom sov han lite mera enligt sin rutin och var betydligt gladare. Casper var också nästan tillbaka till sitt normala jag.

Själv kände jag också hur jag liksom blev lättare idag när pojkarna började visa friskhetstecken. Lite tvätt, lite disk och lite städning blev gjort. Så hann jag rensa ur några kökslådor, ha besök och vara på jumppa. Och så sängklädsbyte i alla sängar så vi får bort alla bobbor. Borde ännu städa wc så det blir fräscht även där.

Så nu ska vi hoppas att sjukorna är ur huset och att vi får vara friska framöver. 

/ viffslan

Posted in Uncategorized | Comments Off on plötsligt händer det

om att vara föräldraledig

Idag blir Ludwig 9 månader. Och idag är det sista dagen jag är föräldraledig. Från på måndag är jag istället vårdledig, vilket ska bli intressant att testa på.

När Casper var 9 månader hade jag redan jobbat 3 veckor och då kändes det helt rätt. Nu känns det istället helt rätt att vara hemma ännu drygt 6 månader. Tänk så olika det kan vara. Och tänk att jag har den möjligheten att kunna välja. När jag var hemma med Casper och fick abstinens efter jobbet så kunde jag välja att börja jobba. Och nu när jag njuter till fullo av att vara hemma så har jag möjligheten att vara det. Och få pengar för det. Visst, hemvårdsstödet är inte mycket, men jag personligen tycker inte heller att det ska behöva vara det. Att vi har möjlighet att få vara hemma med en liten inkomst tycker i alla fall jag att är otroligt lyxigt.

Och då kommer vi in på ett område som jag har tänkt blogga om länge, nämligen detta med att vara föräldraledig/vårdledig vs att jobba. Emil och jag har många gånger diskuterat det här med att jobba och se till att ha ett jobb, eller välja att vara hemma. Och när 6+6+6 modellen kom upp i medierna så fick vi ju ännu mera att diskutera.

Många klagar över mycket i det här landet och småbarnsföräldrar upplever jag hittar väldigt mycket att klaga på. Barnbidraget är för litet, hemvårdsstödet inget att leva på, dagisavgifterna är för höga och det löns inte att jobba. Mycket av detta kan säkert vara sant och vi upplever ju saker olika beroende på vilken vår livssituation är.

Jag måste ändå säga att jag tycker att detta att jag får vara ledig från mitt jobb för att ta hand om mina barn och dessutom få en lite slant för det är otroligt lyxigt. Jag har på något sätt den tanken att det är meningen att vi ska jobba för oss, att vi ska dra vårt strå till stacken. Vill man däremot vara hemma och ta hand om sina barn så ska man självklart få vara det, men då kan man ju fråga sig om det är samhällets uppgift att “försörja” oss under tiden. Om ni förstår vad jag menar.

Nu vill jag ju ändå framhålla att jag kan förstå folk som väljer att vara hemma år ut och år in. Men trots att jag njuter av att vara hemma nu så tror jag inte att jag skulle orka vara hemma tills Ludwig är tre. Det är inte att vara hemma som jag ogillar, utan mera det att folk som är hemma klagar över att de inte får mera pengar. För mig känns det viktig att få jobba och “göra rätt för mig”. Dessutom känner jag mig betydelsefull när jag jobbar.

Det som jag reagerar starkt på är att vi mammor som väljer att gå tillbaka till jobbet relativt snabbt ibland får den där stämpeln på oss att inte vara “de där riktiga” mammorna. Att man på något sätt anser att de mammigaste mammorna är de som är hemma med barnet åtminstone 3 år, om inte längre. Att vi som jobbar tänker mera på oss själva än på våra barn (vilket ju är absolut förbjudet för en mammig mamma…tydligen).

Här vill jag säga att de val jag gör, de val som Emil och jag gör tillsammans, alltid utgår från vad som är bäst för HELA familjen. Och hela familjen betyder också oss själva, lika mycket som det betyder barnen. Det är klart att barnens bästa kommer först, men vi tror att det är viktigt att inte tappa bort sig själv i sitt föräldraskap. För mig känns det i alla fall viktigt att också få en plattform där jag kan vara Victoria, ung kvinna, och inte enbart Victoria, mamma till två. För det finns en viss skillnad mellan de rollerna. Och även om jag älskar att vara mamma så är det ibland skönt att också få vara bara kvinnan Victoria.

Som sista sak i detta inlägg vill jag säga något om det här med att vara förälder. Det är minsann inte lätt i dagens värld. Och vi gör det ju inte lättare för varandra genom att vara dömande. Att döma någon annan för hur de tänker och hur de gör i sitt föräldraskap leder ju ingen vart. Vi gör alla olika och jag vill i alla fall tro att alla gör det vad de tror är bäst för sina barn. Säkert finns det också saker i vårt föräldraskap som vi i framtiden kommer att ifrågasätta, men just nu försöker vi vårt bästa. Och det måste få duga.

/ viffslan

Posted in åsikter | Comments Off on om att vara föräldraledig

om sista skolningshelgen

Nåja, då kan jag stoltsera med två utbildningar. Ergoterapeut och sensomotorisk reflexpedagog. Ifjol i januari började vi på med sensomotorikutbildningen och igår fick jag mitt diplom.

Fast helgen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Vi skulle ha de avslutande två kursdagarna lördag och söndag och sedan en extra utbildningsdag med synen igår måndag. På lördag låg jag däckad i magsjuka och på söndag var jag alldeles för svag för att kunna ta mig någonstans, så det blev ett litet konstigt avslut på min kurs. Istället fick jag avsluta min kurs under den extra syndagen igår. Hade dessutom med mig båda pojkarna (Casper var för febrig för att fara till dagis) så det blev lite annorlunda inlärningsmöjligheter, men det gick bra i alla fall.

Igår fick vi då lära oss att använda ett Bernelloskop och tolka resultaten. Med ett Bernelloskop kan man kolla synskärpa, samsyn, fusion, och om man har mikroskelningar. Ett intressant instrument som det ska bli spännande att börja använda.

Utbildningen i övrigt har gett mig otroligt mycket nya insikter och kunskaper och jag har börjar intressera mig för ett lite snävare område inom min egen profession vilket också känns bra, att få lite specialkunskap.

 

Jag är också väldigt stolt över mig själv, som faktiskt tog mig igenom denna utbildning. När vi började var jag gravid och jobbade, och i när jag var i vecka 36 hade vi sista blocket. Då hade jag ju visserligen gått på mammaledigt men det var nog minsann tungt ändå. Alla utbildningshelger efter det har jag ju haft Ludwig med mig och trots att det har gått otroligt bra och mamma ibland har varit med som “nanny” så har det ju ändå krävts lite mera av mig, att samtidigt som jag tagit hand om mitt barn sitta på skolbänken och lära mig. Men det gick, och för det är jag riktigt stolt. Sen har vi ju haft egna klienter som vi tränat på och skrivit ett slutarbete så vi har nog haft att göra.

Nu ser jag då fram emot att få fortsätta fördjupa mig inom detta med sensomotorik och spädbarnsreflexer. Jag har redan flera böcker här hemma som jag borde börja läsa ;)

/viffslan

Posted in jobb, personligt, skola | Tagged | Comments Off on om sista skolningshelgen

om Luddes framfart

Så var det dags att plocka fram nästa storlek år Ludwig. Ikväll hämtade jag ner lådorna med storlek 74/80. Alltså han vår lilleman växer nog så det knakar. I torsdags var vi på 8-månaderskontroll. Vikten hade inte gått upp så där riktig bra, endast 210 gram sedan galvårskontrollen (nu väger han 8,6 kg) men längden hade spruttat iväg nästan 5 cm och han är nu 72,5 cm lång (jämfört med Caspers 73 cm vid 1 år).

Att vikten inte har gått upp så mycket har säkert att göra med att han ju var sjuk ganska länge med sin öroninflammation, förkylning och hosta. Sen har han ju faktiskt också börjar röra på sig mera ;)

För oj vad det har hänt mycket med vår lilla Ludde på bara några veckor. Krypandet har kommit igång och nu börjar det gå gå riktigt snabbt. Roligast är ju när han och Casper tävlar…Casper först och Ludwig efter som en svans. Oj denna syskonrelation, så undebrar att se. Förutom att krypa så har Ludde också börjat ställa sig upp…mot soffan, mot bord, mot väggar, ja mot allt som man bara kan hålla sig i. Så nu får vi igen börja plocka bort och hålla efter. Men den här gången har vi ju hjälp av Casper…”jag måste ta bolt så int Ludwig tal de” brukar det låta 😄

Så skymtade vi första tanden här för några dagar sedan så får se nu när resten kommer. Casper fick också tänderna sent. Och när vi är inne på mun så kan jag ju också nämna vad vår lille pratkvarn åstadkommer i ordväg. Inte så mycket förstås 😉 men nu har äntligen ordet “mamma” kommit. Och äntligen säger jagenbart för att “pappa” har funnits i hans vokabulär ganska länge redan. Och förutom de två orden så säger han ju faktiskt också “Käppä” när han menar Casper. Och detta är så ofantligt sött, när Ludwig på morgonen kan vända sig mot mig och med hela ansiktet frågande utbrista “Käppä?” 😘 Då är det bara att förklara att Casper är på dagis och att vi häntar honom på eftermiddagen. 

Sista saken som Ludde lärt sig är att klappa i händerna,och just sången “Klappa händerna” håller på att bli en favorit (i hård konkurrens med “Lilla Ludde” och “Prästens lilla kråka).

Så nu händer det minsann grejer med vår lillkille. Och vi njuter något ofantligt av att se hur han utvecklas, men också av att se hur brödernas relation utvecklas. Må den bli den bästa vänskapen i världen!

/viffslan

Posted in Uncategorized | Comments Off on om Luddes framfart

om nyårsföresatser

Nyårslöften. Det hör ju till, eller hur? Fast de senaste åren tycker jag faktiskt att folk har blivit sämre på att ge nyårslöften. Och detta tänkte jag fundera lite kring.

Vi var ju till Sverige över nyåret och när vi stannade i Kalix på vägen till Boden så lyssnade jag på radio där de diskuterade just nyårslöften. Mest diskuterade de kring ordet och varför vi på svenska använder ordet nyårslöfte. På engelska heter det ju “New Year’s resolution” vilket de tyckte var ett myckte bättre “ord” att använda. Och jag håller med dem. Ett löfte blir så allvarligt, och håller man inte löften så känner man sig dålig. En orsak till att många inte ger nyårslöften är ju just att de vet att de ändå inte kommer att hålla dem. I radion tyckte de att man istället skulle kunna använda ord som nyårsmål eller föresatser för det nya året.

Jag har många år gett mig själv nyårslöften, men inte längre. Istället anammar jag detta med föresats och tänker mera att jag ska försöka ändra något i mitt liv under det kommande året. Så tänkte jag redan ifjol. Då gav jag mig själv i uppgift att bli bättre på att ta tag i saker (t.ex. städning, skriva matlista, panta flaskor, skicka mejl, ta kontakt med vänner, sånt som man har på den där to-do listan men som är trögt att få gjort).

I år har jag tänkt ta mig an ett sådant nyårsmål som att rensa mera. I julklapp fick jag nämligen (ja, eller jag köpte den själv men fick den sen av mina söner…) Paulina Draganjas bok “Förvara smart – organisera ditt hem” och den läste jag ut rätt så snabbt. Den gav mig massor med tips, ideer och framförallt motivation till att börja rensa här hemma. Jag har redan hunnit med 2 köksskåp och en kökslåda, rensat bort alla gamla mediciner och fört dem till apoteket, rensat i badrumslådorna och börjat sortera på vinden.

Så sakta men säkert ska jag det här året försöka komma mig igenom det mesta av huset. Rensa, organisera, skaffa optimal förvaring och framförallt, försöka hålla ordningen. Och för att kunna hålla ordningen och minska på behovet av att kontinuerligt rensa så ska jag även försöka bli bättre på att endast köpa sådant som jag verkligen behöver, både i matväg, klädväg och när det gäller annat. Att slänge så lite mat (speciellt sånt som står och blir gammalt i kylskåpet) som möjligt får också följa med i årets nyårsmål. Och att shoppa mindre är ju inte så dumt nu när jag kommer att vara vårdledig i 5 månader 😉

Så, har ni några nyårsmål/föresatser/löften som ni vill dela med er av?

/ vifflsan

p.s. I nästa blogginlägg ska jag berätta om varför jag  ogillar nyårslöften som handlar om att träna mera…

Posted in Uncategorized | Comments Off on om nyårsföresatser

om 2016 – en årskrönika

Så var det nytt år igen då. Och jag kan bara konstatera att jag inte hinner med. Inte i år heller. 2016 flög förbi i ett huj. Hej och hejdå.

Men som sig bör så ska jag knåpa ihop en liten årskrönika. Men i år blir det kortare än vanligt. För redan när jag ska tänka tillbaka på 2016 så känns det som att jag nästan inte minns någonting alls.

När jag på nyåret surfade runt på facebook så kändes det som att alla statusar om 2016 var negativa. Alla var trötta på året och ville bara att det skulle ta slut så fort som möjligt. De flesta tog fasta på läget ute i världen och i vårt eget land. Om detta ska jag bara skriva några rader:

Vår regering, Brexit, Trump, flyktingar, krig, terror…etc. Jag håller med om att det hände många saker som man kan beklaga sig över och det gör även jag. MEN, det skulle vara roligt om folk också fokuserade på något positivt som hänt. För det tänker jag göra nu.

Ludwig <3 Vår så innerligt älskade och efterlängtade son. Den 27 april kom han så äntligen till oss. Och det är väl egentligen allt som skulle behövas för en riktigt bra årskrönika. Men lite mer ska ni ändå få ;)

2016 var ett år när jag verkligen njöt av tillvaron. Våren gick i samma spår som tidigare, vi jobbade och Casper var på dagis och vi väntade alla ivrigt på krabaten i magen. I mars blev jag mammaledig och njöt för fulla muggar. Jag satt hemma och handarbetade och kände mig riktigt tjock :D

Så kom då Ludwig, dagen före min egen födelsedag. Och är det något jag kommer att minnas för evigt så är det min 27-årspresent, nämligen att se mina två söner mötas för första gången <3 Det var helt magiskt. På min födelsedag kom då Emil och Casper till BB och Casper höll sin lillebror för första gången. Jag blir tårögd bara jag tänker på det…

Sen gick resten av våren och sommaren hur snabbt som helst. Vi njöt hemma med killarna. Jag kände mig pigg och stark! Det som jag minns mest av sommaren är Purmo och släkten. Kusinerna från Sverige kom i olika omgångar och det blev i år också flera små släktträffar. Det som var annorlunda i år var att det var mycket mera smärtsamt att ta farväl, och jag tror att det berodde på att det fanns flera barn med i bilden. På något sätt så har vi kommit varandra närmare efter att vi har fått barn. Så nu väntar vi på nästa sommar och flera träffar. Huset i Purmo blev också ett kärt tillhåll och vi firade villaavslutningen där, vilket kändes ovanligt men otroligt mysigt. Det gör vi gärna flera gånger.

Som sommarsemester tog vi oss en tur till Kalajoki. Vädret var skit men det gjorde inget. Vi mös i stugan och simmade vid deras spa. Och roligt att det gick så bra trots att Ludwig var så liten.

Så kom hösten och Casper återgick till dagis, men nu bara 2 dagar i veckan. Resten av tiden var han hemma med mig och Ludwig och vi försökte få in rutiner i vardagen. Ludwig var lugn och lättskött medan Casper hade lite mera fjutt i sig. Han utvecklas i rask takt och vi hade våra duster under fjolåret. Ibland är min förstfödde och jag alldeles för lika… Så blev det revytider, och för första året på länge kände jag att jag hade för mycket på gång. Jag har alltid haft mycket saker på gång och alltid tyckt att det ska gå (även när man har barn), men under hösten slog det mig att jag måste prioritera. Den insikten var både smärtsam och skön. Revyn i sig var otroligt rolig att göra och gänget var helt fantastiskt.

Så slutade vi året med sjukstuga och Emils 30-årsdag innan vi drog till Sverige över nyår. Så det slutade riktigt trevligt.

2016 var också året när jag hittade handarbetet på nytt. 55 projekt fick jag klara under året och jag har äntligen lyckats utvidga min repertoar och lära mig både sticka och virka enligt mönster. 2016 var också året då det föddes massor med härliga barn, varav flera av dem med största sannolikhet kommer att bli kompisar med Ludwig. 2016 var också året när vi igen en gång slapp begravningar. Och varje år när man inte behöver gå på begravning är ju positivt. 

Något annat som genomsyrat hela 2016 är ju den skolning som jag går. Vi inledde i januari och hade under året 6 helger när vi träffades för att bli sensomotoriska reflexpedagoger (nu i januari har vi sista helgen). Hela den skolningen har gett mig massor med insikter och varit otroligt givande.

Så, en kort årskrönika. Och trots att året gick alldeles för fort så känns det ändå som att jag hunnit med mycket under året.

Varje år försöker jag komma lite närmare den personen jag vill bli, och under 2016 har jag kommit ännu lite närmare den personen. Först och främst är jag ju nu flerbarnsmor och i och med det har jag också blivit en annan förälder än tidigare. Och förhoppningsvis bättre… Och 2016 var också året när jag verkligen NJÖT av att vara mammaledig, och det tänker jag fortsätta med i år.

Så nu ser vi fram emot 2017!

/ viffslan

Posted in årskrönika | Comments Off on om 2016 – en årskrönika

om nattens (riktiga) mardröm

Idag är Casper på dagis.
Idag tar jag det lugnt.
Idag försöker jag bli kvitt min förkylning.
Idag njuter jag tillsammans med Ludwig.

Och njuter gör jag ännu mera än vanligt med tanke på den mardröm jag hade i natt. Jag drömde att jag var på resa med något bussbolag. Mamma och pappa var med och de skulle hjälpa mig ta hand om Ludwig. Med var också en massa kompisar.

Tillsammans med några kompisar var jag på konsert med Madrigalen, fast det var mera likt programmet “Så mycket bättre”. Efter konserten skulle jag möta upp med mamma och pappa för jag kom på (plötsligt, haha) att Ludwig kanske behövde lite mat. När jag väl träffade på mamma och pappa så hade inte de Ludwig med sig. De trodde att jag hade tagit med honom och jag trodde att de skulle ta hand om honom. Med andra ord var det ingen som hade varit med honom på hela dagen.

Vi sprang tillbaka till våra stugor men där var han inte. Så kom vi på att vi ju måste ha lämnat honom i bussen. Busschauffören hade vi ingen telefonnummer till och reseledaren svarade inte när vi ringde. Jag blev helt hysterisk och ropade och grät om vartannat. Till sist konstaterade jag att han ju måste ha suttit i en kokhet buss hela dagen och han säkert inte levde längre.

Jag försökte övertala de andra att åtminstone leta reda på bussen för att kunna titta om han skulle vara där, och då se om han levde, men de andra bara sprang omkring i rummen och städade. I något skede satte vi igång en tvättmaskin mitt i allt kaos (?).

Jag sprang omkring och grät och skrek och var förtvivlad. Men så plötsligt kommer ett av paren som var med på resan gående med Ludwig i bärsele. De hade hittat honom och tagit hand om honom hela dagen, köpt saker till honom och gett honom mat.

Alltså, trots att det bara var en dröm så var ju lyckan total. Det går ju inte att beskriva. Han levde och han var välbehållen.

Strax efter detta vaknade jag och vem låg bredvid mig i sängen då om inte Ludwig. Vilken lycka! Att pusta ut efter en sådan mardröm var minsann skönt… Så idag njuter jag extra mycket av vår mirakelkille, för man vet aldrig vad man råkar ut för!

<3 ta hand om era kära <3

/ viffslan

Posted in kärlek, Ludwig | Comments Off on om nattens (riktiga) mardröm

om den amerikanska (mar)drömmen

Det var som att vakna upp till en helt ny värld idag. En lite sämre värld. Känns det som. Och jag tror att det är många med mig som känner så.

Donald Trump är USA:s nästa president. Jag har varit så rädd för att det skulle ske, men hela tiden ändå trott och hoppats att det amerikanska folket vet bättre. Jag såg så fram emot att få vara med och bevittna när USA fick sin första kvinnliga president. Men nej, istället fick vi en mansgris av högre rang. Hans uttalande om kvinnor gör mig mörkrädd.

Hans uttalande i allmänhet får ju nackhåret att resa sig. Han har så radikala åsikter i så många frågor. Eller vänta nu, hur var det nu, han ändrar ju sig hela tiden…kanske inte heller en bra egenskap för en världsledare.

Jag kan hålla med om att Hilary Clinton inte heller var det perfekta valet, men hon skulle ha varit ett mycket säkrare val. Där hade man i alla fall kunnat ana hur USA och världen kommer att se ut de närmaste fyra åren. Men nu, nu lever vi i total blindo. Det kan bli hur som helst. I bästa fall ändras inte så mycket, men i värsta fall kan vad som helst hända. Jag tänker inte sticka under stol med att jag känner mig lite rädd. Rädd för vad som kommer att hända där på andra sidan Atlanten, och rädd för hur det kommer att påverka oss här i Finland.

Det som gör mig mest rädd är två saker. För det första, att Donald Trump faktiskt har jämförts med Hitler. Jag menar, skrämmande tanke!! Och för det andra att Trump tycks digga Putin och hans sätt att styra sitt land lite för mycket. För hur påverkar det oss ifall Trump ger fria händer åt Putin att göra precis som han vill.

Nu är det bara att vänta och se och hoppas på det bästa. Och sedan är det bara för mig, som så många andra, att hoppas på att få se Michelle Obama for president 2020!

Det var mitt inlägg kring presidentvalet i USA.
Over and out.

/ viffslan

Posted in åsikter | Comments Off on om den amerikanska (mar)drömmen

om revyn – ocencurerat

Jag drömmer om revyn. Jag nynnar revylåtar konstant. Det poppar upp repliker nu som då. Jag går igenom skåpen hemma för att hitta den sista rekvisitan.

 

 

Som ni kanske vet så är ju revyarbetet med Jeporevyn 2016 igång. (För sjuttonde året i rad). I år heter revyn “Vi hittar i mörkri” och kommer att bli riktigt bra!

Jag tänkte idag blogga lite om revyn – behind the scenes. För jag tror att många kanske inte tänker på hur mycket jobb det faktiskt är med ett sånt här projekt. Egentligen så har det ju redan pågått i nästan ett år eftersom man ganska snabbt efter avslutad revy börjar fundera kring nästa års revy.

Vi har nu övat årets revy i lite på en månad, och intensivt har vi hållit på i ca tre veckor. Intensivt betyder alltså (nästan) varje kväll. Uf börjar alltså nu kännas som ett andra hem. Så ni kan ju tänka er hur mina dagar har sett ut de senaste veckorna. Tack och lov är jag ju hemma på dagarna så att jag får gosa med mina killar, för kvällarna har ju helt gått åt till övning, och på helgerna är det ju dagarna som spenderar vid Uf. (Tänk er då alla som jobbar dagtid och sedan viger sina kvällar åt detta…).

Klockan 18 varje kväll åker jag iväg, vi övar intensivt och så kommer jag hem tidigast kl 21, igår kom jag väl hem 22.15. Oftast består mina sena kvällar då av att natta stora killen (om han nu inte redan sover som i går) och sedan amma och natta lillkillen. Tack och lov har jag ju en helt underbar make som klarar kvällarna hemma med killarna med bravur. Det har ju också varit en förutsättning för att jag ska kunna vara med i detta massiva projekt som det faktiskt är.

För massivt är nog minsann vad det är. För att det hela ska bli av så behövs ju självklart skådespelare (vilket vi har haft svårt att få ihop i år) och sedan behövs ju texter (vilket inte heller är det lättaste att få ihop). Vi har ju haft turen att ha en regissör som haft tid och möjlighet att både komplettera och putsa våra texter så i år har idéerna blivit till texter på ett annat sätt än tidigare.

Andra saker som behövs är ju ljud och ljus, och det har vi ju ett alldeles fantastiskt gäng som sköter om, Lasses Ljudtjänst. Och även där så lägger vi i en högre växel i år ;)

Men förutom allt det som faktiskt syns på scenen när publiken sitter i salen så är det ju en massa jobb vid sidan om, som många kanske inte tänker på. Här ska jag lista de saker som jag kommer på.

Vi behöver marknadsföra oss, och detta är en bit som redan den skulle räcka till och bli över. För kan man nånsin göra för mycket reklam?! Det ska fixas affisch, som sedan också ska sättas upp helst överallt. Sedan vill man ju bli skriven om i tidningen och då är det ju någon som ska bjuda in pressen också, precis som att det också behövs någon som gör annons och sätter in i tidningen. Och sedan ska man vara på alerten så att allt sådant inte görs för sent.

Sedan ska någon ta emot bokningarna också, och nu har vi ju både telefon och facebook så det är två ställen att hålla reda på. Och att hitta någon som kan viga sina kvällar åt att ta emot dessa samtal är ju också något som ska organiseras. Vi är ju flera skådespelare som bra skulle kunna tänka oss det, men vi är ju liksom lite fast med själva övandet vi, hehe.

Ni kan ju tänka er att det överlag är lite svårt att få ihop folk när en tredjedel av styrelsen spelar med i revyn. För vi som står på scenen skulle ju helst vilja kunna koncentrera oss på det, och inte behöva fundera på en massa annat.

Sedan ska det organiseras med serveringspersonal och folk som sitter i biljettluckan, men som tur är så har vi ju bra kontakter till personer som vill och kan hjälpa till. Men trots att kontakterna finns så är det ju ändå någon som ska organisera det. Och för att dessa personer ska ha något att göra så måste det ju finnas kaffe, bulla, koppar, biljetter och allt möjligt annat. Det ska ju också fixas, där mellan alla övningar.

Så har vi ju programbladet. Det ska raggas annonser (som ju i sig är ett drygt och kanske många gånger väldigt otacksamt jobb) till programbladet, det ska sammanställas och det ska verkställas. Helst ska ju allt vara rätt och snyggt också, och så ska det skickas så sent som möjligt till tryckeriet men ändå i så god tid så att det hinner komma till premiären. Så ni hör, det gäller att vara skärpt.

Ett kapitel för sig är ju också dekor, dräkter och rekvisita. Ibland går det lätt att hitta och fixa men ofta finns det alltid något i dessa kategorier som vållar huvudbry. Folk letar i skåp och lådor, efterlyser, bygger, syr och även söndrar för att fixa de absolut bästa tillbehören. Allt för att helheten ska bli så bra som möjligt.

Och så har vi det sista skedet, som vi är inne i nu. Lokalen ska städas och stolar ska plockas. Inte det svåraste jobbet, men ändå något som även det ska organiseras. För såna här saker händer ju bara inte. Det kommer ju inte plötsligt in folk till lokalen som frågar om de kan hjälpa till (oj tänkt om det någon gång skulle ske…haha).

 

Som ni ser så är det ett stort projekt. Och jag kan ibland bli förvånad över hur allt på något sätt ändå faller på plats när allt kommer omkring. För det tänker jag inte sticka under stol med, vi har ofta för lite “markpersonal”. Just de där personerna som finns till hands, som kokar kaffe (för kaffe ska ju finnas även under övningarna Blinkar), som städar och plockar. De där personerna som erbjuder sig att göra det där som vi skådespelare tycker minst om, och som tar mest tid. Tid som vi skulle kunna lägga på att lära oss texter och öva.

För text har vi nog så det räcker till. Nu, fyra dagar innan premiären börjar jag känna att allt sitter, och då vet jag att det finns de som fortfarande har svåra textpartier att lära in. När vi dessutom har typ dussinet med sånger att lära oss så kan ni tänka er att det blir en hel del.

Så för att sammanfatta denna del så skulle vi bli överlyckliga över mera “markpersonal”. Jag brukar ibland fråga av folk om de är intresserade av att vara med i revyn men de flesta säger “nej, absolut int, ja star int på na scen ja”, utan att jag ens föreslagit en skådespelarroll. För gott folk, det finns nog uppgifter även om man inte vill stå på scenen. Ett genuint intresse för att skapa något tillsammans är nog det enda som krävs för att vara med. Är man dessutom duktig på att t.ex. snickra, sy, eller baka så är ju det till stor användning Ler

 

DSC_4796

 

 

Men vet ni, nu har jag kommit till den viktigaste grejen. Publik. Vi behöver ju publik. För let’s face it, utan publik så spelar det ingen roll hur bra vi kan våra sånger, hur bra det hörs, eller hur god bullan i pausen är, för utan publik blir det ingen revy. Punkt.

Och det har, ärligt talat, varit lite skralt med detta de senaste åren. Och speciellt bland de egna “byyssbåoan”. Ifjol bestod publiken uppskattningsvis av 1/3 jeppobor och 2/3 “utbyyss”. Det är ju fantastiskt roligt att vi lockar folk från andra kommundelar och även andra kommuner, och självklart vill vi ha det så också. Men först och främst gör vi ju revyn för den egna byn. “För att he ska händ naa i Jepo”. Och när sedan de egna byborna uteblir så funderar man ju varför. Är det vi som gör något fel eller vad är orsaken…

Många kanske tänker att vi gör revyn för att få in pengar till föreningen så att vi kan hålla igång Uf. Och visst, den stora verksamheten vid Uf är ju revyn, men vi som står på scenen gör ju inte detta för att vi vurmar för Uf så där ovanligt mycket, utan vi gör ju detta för ER. FÖR ER. För vår publik. Och vi skulle bli så otroligt glada om ni vigde en kväll i november åt att skratta tillsammans med oss (eller åt oss, välj själva Blinkar). Ni förlorar 15 euro och 2,5 timmar av er tid, men jag kan lova er att ni vinner i längden. För ett gott skratt förlänger livet!!

/ viffslan (i årets revy även kallad Ester, Märta, Sandra och kaninen Sussi)

 

p.s. Orsaken “vi kom int oss fö ti bok” köper jag inte för att inte sitta i publiken. Ring 050-4276716 (vardagar 18-21 eller helger 15-18) och boka er biljett. Och kommer man sig inte för att ringa så kan man enkelt, snabbt och lätt skriva ett inlägg på facebook (sök Jeporevyn 2016 – vi hittar i mörkri) och boka biljett. Och det kan man göra dygnet runt!

Så HJÄRTLIGT VÄLKOMNA till mörket, ni hittar nåo Blinkar

Posted in Jepo, revy | 2 Comments

om när gränsen känns nådd

Revytider. Den tiden på året när man verkligen börjar fundera över vad man håller på med. Jag vet ju att slutresultatet kommer att bli bra och att föreställningarna ger en energi som man sällan hittar någon annanstans. Men just nu, med drygt tre veckor till premiären så känns det ärligt talat lite tungt. Text som ska läras in och sånger som ska övas, ofta sent in på kvällarna.

Och det är just detta som gnager mest i mig nu. Att vara borta hemifrån så mycket som det faktiskt krävs. Ibland har jag Ludwig med mig men när vi sedan börjar öva på scenen och sätta saker på plats så går det ju inte att ha honom med på samma sätt.

De sena kvällarna leder ju till att Emil får sköta kvällsrutinerna och nattning. Och trots att jag vet att han ju klarar det så visst finns det där dåliga samvetet där. För det är ju tungt att bolla med två små barn, det vet ju jag som är hemma på dagarna. Men sen har jag ju också dåligt samvete jäntemot pojkarna, för att jag inte finns där på kvällarna.

Jag är ju en person som har många saker på gång och som gillar att vara med lite här och där. Revyn är ju en av de saker som jag hållit på med nu sedan 2005 och det är ju svårt att sluta. Jag har kanske överlag svårt att se den gräns när det blir lite för mycket. Jag vill så gärna fortsätta vara aktiv oavsett. Och fortfarande anser jag att det går att ha egna intressen och hobbyer trots att man har småbarn.

Men ärligt, NU, med revyn i sin mest intensiva fas måste jag nog säga att nästa år är jag INTE med på scenen. Punkt. Nu tror jag bestämt att jag har sett gränsen komma emot. För hur roligt det än är med revy och hur bra det än känns att kunna göra saker trots att man har barn så har jag ju faktiskt två små barn som behöver mig. Och jo, de har en helt underbar pappa, men att kväll efter kväll vara borta från dem känns.

Jag kan slå vad om att det finns folk där ute som ser mig på scenen och tänker att jag kanske borde vara hemma med mina små barn. Vilket annat år som helst hade jag struntat i såna tankar och tänkt att “lycklig och glad mamma ger lyckliga glada barn”. Men i år så skulle jag hålla med om sådana tankar.

I år är nog första året när jag plågas mera än njuter av att ta mig till övningarna. Jag nästan baxnade av övningsschemat och kände mig nästan lite trött bara av att titta på schemat. Men nu är det för sent att dra sig ut och jag vet att jag inte heller skulle vilja det. För när premiären väl är över och vi får koncentrera oss på föreställningarna så vet jag att det kommer att kännas helt fantastiskt.

Så, förutom att få ur mig lite “ångest” kring mina egna tankar kring revyn så vill jag också uppmana er att komma och titta på revyn. För jag skulle så hoppas att all tid vi lägger ner på revyn skulle resultera i en diger publik. Så KOM, KOM! Premiär har vi 29.10 och sedan spelar vi några helger efter det.

Finns mycket mera att skriva om mina tankar och känslor kring detta, men lyckas inte samla dem till någon vettigtext mera ikväll.

/ viffslan

Posted in revy | Comments Off on om när gränsen känns nådd