om känslan av att drömmar krossas

Jag är arg på min kropp, arg på livet, arg på Gud, arg på Antti Rinnes förbaskade “föödantalko”. “Tå kaarln sko veta ho himla mang e finns som sko je va såm helst fö ti få va me på he talko…men som int kan”.

Idag är jag långt nere i mig själv. Känslorna är djupa och mörka. Gråten är nära, men jag vill ändå inte släppa fram den, för jag är rädd att det aldrig kommer att sluta. Jag är arg. Ledsen. Besviken. Frustrerad. Förbannad.

Igår ringde jag till Kokkola för att diskutera de svar som jag läste mig till på Kanta. Eftersom Soite tycker att de kan låta bli att följa lagen så är ju allt skrivet på finska, trots att både läkaren och patienten är svenskspråkiga. Förstod nog ändå nästan allt men ville gärna diskutera sakerna med läkaren iaf. Begärde alltså en telefontid och en sköterska ringde upp mig. Inte riktigt samma sak som läkaren själv, men iaf.

Svaren jag fick (och som jag ju nog hade läst mig till på Kanta) var inte så positiva som läkaren sa när jag var dit. Då fick jag bilden av att den ena äggledaren var öppen och okej medan den andra inte var. Nå, nu var det tydligen fel på båda. Den högra var nu med ganska stor säkerhet inte öppen, medan den vänstra verkar ha någon öppning eftersom det rann lite vätska rätt väg iaf. Men inte heller den vänstra var nu helt okej.

De rekommenderar alltså att vi gör IVF. De poängterar däremot att visst kan det ännu ske naturligt, men om man läser mellan raderna så är de inte särskilt hoppfulla.

KRASCH, BOM, BANG…the bottom is nådd.

Det kändes som att mattan drogs bort under mig. Som att alla drömmar försvann. Drömmarna om en stor familj (som ändå levt fram tills igår) flög sin väg och försvann. Det där hoppet om att det visst kommer att ske naturligt försvann nästan också.

Så nu står vi här. Vid vad som känns som en återvändsgränd. Där allt faller på om vi har råd eller inte att satsa på IVF. Känslomässigt och fysiskt är jag egentligen beredd när som helst. För jag är redan nu ett nervvrak så mycket värre kan det inte bli. Att bara vänta och hoppas på att något ska ske som kanske inte ens kan ske, det klarar jag inte av mycket längre nu. Fysiskt har jag också gått igenom lite allt möjligt med förlossning, missfall och den senaste undersökningen, så mycket värre än det kan det ju inte bli.

Men kostnaden, i cirkapriser talar vi om 2500-3000 euro för en IVF-behandling, 200-500 euro för besök och undersökning, 400 euro för att frysa ner eventuella befruktade ägg, kostnader för mediciner och resor till fertilitetskliniken. Och lyckas det inte och man vill återföra eventuella frysta ägg så blir det en tusenlapp till. Så en 5000 euro för att eventuellt lyckas få ett barn. Det är mycket pengar. Och ingen garanti för att det blir ett barn.

Och här blir jag arg för att vi inte kan få kommunal hjälp eftersom vi redan har två barn. Jag förstår tanken bakom, att man hjälper helt barnlösa par, och sedan de som har ett barn för att alla barn har rätt till syskon. Och jag förstår att man måste dra gränsen någonstans. Men, jag har ändå rätt att känna mig arg och ledsen. För just nu känns det som att drömmen om en stor familj är fast i hur mycket pengar vi kan lägga ut på IVF.

Dessutom brottas jag med skuldkänslor över att jag försummar de barn jag redan har. Jag vet innerst inne att jag inte gör det, men det känns ofta som att de får stå ut med en mycket sämre mamma än de är värda. När mina känslor gör att jag är irriterad, ledsen, arg, och helt enkelt inte orkar leka eller lyssna på dem som jag borde.

Och trots att jag lovade mig själv att inte ta åt mig ifall de hittade något fel på mig så gör jag det ändå. Det är mitt “fel”, det är mig det är fel på, det är jag som är orsaken till att vi inte lyckas få flera barn. Och sedan blir jag så otroligt arg över att ingen kan säga varför mina äggledare inte funkar som de ska. Ingen kan svara på vad som orsakat det, och inget kan man göra åt det.

Är detta inte liksom kvinnohälsa i ett nötskal:

  1. Vi har hittat ett problem
  2. Vi vet inte vad som orsakat problemet
  3. Vi kan inte göra något åt det
  4. Och egentligen bryr vi oss inte
  5. Men vänta, ni kan få en behandling (privat)
  6. Javisst ja, det kostar 5000 euro
  7. Och vi garanterar inget resultat
  8. God fortsättning på livet

Nåja, skämt och sido. Men som kvinna får vi faktiskt ta ganska många smällar. Så är det bara.

Så just nu är det ännu jobbigare när folk är gravida och har småbarn.
För tänk om jag aldrig mera får vara gravid.
Tänk om jag aldrig mera får känna ett barns sparkar inom mig.
Tänk om jag aldrig mer får uppleva en egen förlossning.
Tänk om jag aldrig mera får hålla ett nyfött barn i min famn.
Tänk om jag aldrig mera får vara hemma med barn.

Tänk om jag aldrig mera får plocka fram babykläderna och använda dem.
Tänk om jag aldrig mer får använda en bärsjal med en egen baby.
Tänk om mina barn aldrig får ett syskon.
Tänk om Ludde aldrig får bli storebror.
Och tänk om det blir så och jag aldrig kommer över det.
Tänk om bitterheten tar över och hela livet blir svart…

Och trots alla dessa känslor ska man kunna fungera som vanligt. Jobba, ta hand om familjen, laga mat, tvätta, skjutsa till hobbyer, umgås med familj och vänner. Trots att allt man vill är att gräva ner sig.

Så även om jag kanske fungerar normalt utanpå så är jag väldigt trasig inuti. Man kan vara stark och svag på samma gång. Men just nu är jag nog mera svag än stark och känner att jag lite lagt på autopiloten för att kunna fungera.

Bildresultat för infertility quotes

This entry was posted in barnalängtan, personligt and tagged , , . Bookmark the permalink.

One Response to om känslan av att drömmar krossas

  1. Malena says:

    ❤️

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *