om veckan som gått

En vecka har gått sedan samtalet från Kokkola. En vecka sedan min hjärna blev tvungen att processera orden “vi rekommenderar IVF”.

Många tankar har flutit sedan dess. Många diskussioner med familj och vänner. Många styrkekramar på sociala medier. Tack för det! Tack för alla stöttande ord, det betyder mycket. Varje hjärta, varje kram på facebook betyder mycket. Varje privatmeddelande känns ända in i hjärtat. Och guld värt att vi hade Längtans café i torsdags, just den dagen när jag kände mig som skörast. Den verksamheten är nog en riktigt “lifesaver”.

Måste faktiskt medge att jag just nu känner mig helt okej. Det är nämligen två saker som grott under den gångna veckan.

  1. Hur otroligt tacksam jag är för mina barn. Visst har jag alltid varit det, men den här veckan som gått har jag faktiskt lyckats fånga stunder tillsammans med barnen som jag kanske inte annars gör. Kramar, pussar, mysstunder som blir så otroligt värdefulla. Eller som idag, när Ludwig och jag var på jumppa och vi lade oss ner för lite avslappning och Ludde säger: mamma, jag vill bli vuxen så att jag kan gifta mig med dig. Och så vill jag ligga här för evigt…
  2. Hur arg jag känner mig efter att ha fått det svar som jag fick förra tisdagen. Hur otillfredsställd man känner sig när ingen kan säga något säkert överhuvudtaget. Jag vet ju inte ens hur jag ska förhålla mig till mina äggledare, om de är öppna eller inte. För ingen kan ju säga något säkert. Nu känner jag att jag vill ha ordentliga svar. Trots att jag lovade mig själv att aldrig genomgå den där äggledarundersökningen igen så känner jag nu att jag måste göra den igen, för att få tydliga svar. För om vi inte får tydliga svar så känns det inte som att vi kan ta ett vettigt beslut hur vi ska tänka nu. Är mina äggledare helt stängda så är ju steget till IVF väldigt kort, men om där finns passage och möjligheten att bli gravida naturligt faktiskt existerar så vill vi ju göra allt i vår makt för att det ska lyckas.

De säger ju oftast från vården att man inte ska googla själv och försöka hitta svar, men vad gör man när svaren man får från vården är så knapra. Det är klart att man googlar, och försöker hitta andra som haft samma erfarenhet. Så när jag nu började läsa på lite så verkar det som att äggledarundersökningen inte är det enda alternativet. Det finns tydligen också en undersökning som görs med titthålsoperation, där man också, beroende på hur det ser ut, kan åtgärda den/de tilltäppta ledarna. Men då beror det på vad som täpper till, hur det ser ut, och var det sitter, om det är närmare livmodern eller äggstockarna.

Vad som sen orsakar en tilltäppning i äggledarna är ju tydligen också ett mysterium som ingen kan svara på. Det mest troliga är en infektion, men borde jag då inte ha märkt av det? Så läste jag att infektion efter missfall kan orsaka ärrbildning. Då undrar jag ju om en sådan infektion kan gå så där halft obemärkt förbi. Jag hade ju ett missfall, men vet nu inte av någon infektion. Men för mig låter det ju logiskt om mina äggledarproblem (om de nu existerar) börjat efter missfallet, för det var ju då det blev svårare för oss att få barn.

Så nu känner jag mig lite på krigsstigen. Jag vill ha tydligare svar. Jag vill veta säkert så att vi kan ta vettiga beslut. Jag vill inte göra en IVF och det inte är nödvändigt. Och i ett större perspektiv så vill jag bli tagen på allvar, trots att jag söker vård för “lady problems”.

I ett större perspektiv, varför heter det “avdelningen för kvinnosjukdomar”?!? Ingen har väl någonsin sett en avdelning på ett sjukhus för “manssjukdomar”. Varför är det så pinsamt att prata om de problem som kvinnor lider av? varför buntar vi ihop allt till “kvinnosjukdomar”. Är det för att det är enklare, eller är det nonchalans.

Just a thought…

/ viffslan

This entry was posted in barnalängtan and tagged , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *