om de fulaste känslorna just nu

Bildresultat för infertility quotes

Uppmuntrad av vårt underbara “Längtans café” tänkte jag att jag skulle blogga lite intensivare och skriva lite om olika tankar och citat som har med infertilitet att göra. Kom ihåg att åsikterna och erfarenheterna är mina personliga. Andra kan uppleva på andra sätt.

Detta första citat är så passande, och tangerar också dagens tema i bloggen. Tänkte nämligen skriva om den absolut fulaste och äckligaste känslan som dyker upp när man själv har svårt att bli gravid. Den där känslan av avund och missunnsamhet. När man tänker “varför de och inte jag”.

Men det är ju inte alls så man egentligen tycker. Självklart är jag glad åt varje graviditet och varje barn som föds, men ändå känns det så illa inombords.

För mig är det värsta just nu alla de som väntar sitt tredje barn, och speciellt jobbigt är det om de fått sitt första barn efter oss. Då går min hjärna bananas och blir liksom “hallå, vi var faktiskt först på tåget”. Ibland känns det som att de fuskar, som att vi är först i kön. Men så känns det genast bättre om de är lite äldre än oss, för då tänker jag så där logiskt att vi ju faktiskt har mera fertil tid kvar…förhoppningsvis.

Det som också är jobbigt är att få gravidbesked via andra. Det är alltid lättare att ta dem om de kommer från personen själv, och helst i skrift. Och helst så tidigt som möjligt, så att man hinner vänja sig.

Jag hoppas att de som jag känner inte har känt att jag undviker dem eller inte gläds med dem, men ibland orkar man bara inte vara aktiv i andras graviditeter. Jag har också några gånger valt att skriva till vänner att jag gläds för deras skulle men att jag inte kommer att fråga något, just för att det gör för ont.

Ibland har jag också svårt att kommentera på sociala medier, både på gravidbesked och babybesked. Jag kan gilla inlägget eller bilden, men ibland är en kommentar för svår att skriva.

Och allt bottnar ju i citat i början av inlägget.

It is not because you are not happy for them,
but because you are sad for you.

Och det är så ofta “the sadness” som drar det längre strået, den känslan som ligger ytligare. Den där glädjen är så mycket svårare att gräva fram.

Och som jag skrev i början så är just den här känslan den mest beska och obehagliga som jag har upplevt. Avund, missunnsamhet. Så otroligt äckliga ord. Jag vill inte vara en människa som känner de känslorna. Jag vill inte att det är de känslorna som ligger överst. Men glädjen ligger långt ner såna gånger. Ibland är man stark nog att gräva fram den, ibland inte. Och då måste man bara acceptera det. Att även äckliga känslor måste få finnas.

Men jag är inte riktigt där än. Jag kan inte riktigt acceptera de fulaste känslorna, jag skäms över dem. Och skammen är också ful. För att skämmas över sina känslor är helt värdelöst. För du kan inte styra dina känslor. De lever sitt eget liv.

Men jag fortsätter gräva.

/ viffslan

Posted in barnalängtan | Tagged , , , | Leave a comment

om en skitdag med en grå filt

För lite mindre än en vecka sedan skrev jag ju ett inlägg om måendet just nu. Där beskrev jag att det är helt ok men att jag är så mycket känsligare för allt möjligt. Och det stämmer så bra. För idag var en riktigt skitdag på många sätt.

Vädret gjorde ju sitt, men redan från morgonen var jag så otroligt trött och hade ingen som helst lust att ställa mig iväg och fara till jobbet. Men kom mig iväg och hade mina klienter, vilket gick helt bra i sig. Men hela dagen har jag gått nästan med gråten i halsen och bara väntat på när det kommer någon motgång som får bägaren att rinna över. För minsta lilla grej kan kännas så otroligt stort nu. En klient som börjar “tjafsa emot”, något tekniskt som inte fungerar, någon som säger något åt mig som jag tar personligt trots att de inte alls menar så. Minsta lilla grej kan få mig alldeles bedrövad.

Största grejen idag var mensvärken. En månad igen när man ändå så smått börjat hoppas på en graviditet, för att kroppen betett sig annorlunda. De symtomen på mens som brukar dyka upp har liksom inte gjort det. Men så idag kändes det plötsligt helt som vanligt inför mens. Skit också. Hela dagen blev som en grå dimma.

Men så svänger det lika hastigt åt det andra hållet. Hade orkesterövning ikväll och efter det jumppa. Och under jumppan tänkte jag ju på annat och så pratade jag lite med de andra, promenerade hem och sedan kändes allt annorlunda igen. Denna känslomässiga berg-och-dal-bana tär verkligen på en…

Håller på och lyssnar på IVF-podden från Sverige och i avsnittet jag lyssnade på idag så hade de en gäst som de intervjuade, och hon beskrev “barnlöshetsrumban” som en grå filt som lägger sig över allt. Och precis så har jag känt idag. Jag har fungerat, hemma och på jobbet, men allt har försiggått som i en grå dimma, som om en filt låg över mitt liv. Det var väldigt beskrivande.

Tack till alla som frågar hur jag mår. Tack till alla som lyssnar. Tack till alla som tillfälligt får mig att tänka på annat, som sticker hår på den gråa filten.

Vi ska hoppas att morgondagen blir lite mindre grå…

/ viffslan

Posted in barnalängtan, jobb, vardag | Tagged , , | Leave a comment

om Längtans café

Äntligen!
Det är den känslan jag har just nu.
Äntligen är vi igång med Längtans café,
en samlingspunkt för ofrivilligt barnlösa.

Redan när vi fick vårt missfall i september 2014 så hade jag en tanke om att man skulle ordna någon stödgrupp för personer som haft missfall. Men det blev aldrig av då och istället började jag tänka på vad man skulle kunna göra kring sekundär (eller primär) barnlöshet, eftersom vi efter missfallet plötsligt hade svårt att bli gravida. Men sen när jag blev gravid med Ludwig så lades alla såna tankar på is.

Men så ville vi ju ha ett tredje barn och när det blev svårt den gången så började jag tänka mer och mer på någon slags stödgrupp för alla de som kämpar. Och när så Maria, min doula och akupunktör, och jag började diskutera kring detta så kom vi fram till att vi MÅSTE göra något. Via doulagruppen framförde vi våra tankar och Folkhälsan hakade på och lät oss ordna under deras “beskydd”. Vi planerade så där smått under en lång tid och skulle i höstas dra igång. Men så var jag ju borta i Åbo så mycket så det blev aldrig av. Så nu efter jul tänkte vi att nu måste vi sätta ett datum. Och så plötsligt på en doulaträff så var det en i gruppen som kläckte namnet – Längtans café, så då var det ju bara att köra igång.

Och NU har vi alltså hållit den första träffen. Ett litet gäng samlades och pratade kring våra upplevelser, tankar och känslor. Så otroligt förlösande. Och en helt magisk atmosfär. Där alla känslor är tillåtna och där man får dela hur mycket eller hur lite man vill, i en trygg miljö.

Och jag är så glad över att en tanke som började gro för 4 år sedan faktiskt blir av. Och responsen har varit stor. Förutom de som kom på träffen så har flera andra tagit kontakt och uttryckt sin glädje över att det nu ordnas ett Längtans café.

Vad vill vi då med detta café. För det första vill vi skapa en trygg miljö där man kan dela sina tankar, erfarenheter och känslor och man vet att det man säger stannar i gruppen. Där man kan välja att berätta hela sin historia, eller bara sitta och lyssna.

Och för det andra som vill vi ju vara med och bryta tabut kring barnlöshet i stort. Om vi kan få folk att börja prata om barnlöshet, infertilitet och längtan efter barn, så skulle det ju kännas jättefint.

Längtans café välkomna kvinnor, män, par som lider av primär barnlöshet (alltså som inte har barn från tidigare) eller sekundär barnlöshet (som har barn men som har problem att få flera barn). Man är även välkommen om man har en historia av barnlöshet men kanske inte är i det livsskedet längre, t.ex. om man är äldre och inte längre är inne i barnlöshets”rumban”.

Här kan man läsa artikeln på ÖT:
https://www.osterbottenstidning.fi/Artikel/Visa/265725

just because something isn’t
happening for you right now
doesn’t mean it will never happen

/ viffslan

Posted in barnalängtan | Tagged , , , | Leave a comment

om måendet just nu

Tänkte skriva lite om hur jag mår nu, 1,5 månad in på det nya året (helt sjukt vad snabbt tiden går). Jag får den frågan nu ibland, vilket ju känns bra. Att folk förstått att det blev lite för mycket där i höstas.

Jag brukar svara att jag ändå tycker att jag mår bra. Som alltid är vissa dagar bättre och vissa dagar sämre, men jag tycker ändå att jag hittat någon slags balans, både på jobbet och hemma. Svårare är det ju att få balans med privatlivet, hemmavid. Det kommer hela tiden saker upp som gör att man fyller kalendern med mer saker än man kanske egentligen skulle vilja. Ta nu bara det att jag i onsdags figurerade på ÖT och idag hördes jag i radio. Och det handlade inte ens om samma sak.

Men, något som jag märker av är att jag når gränsen mycket tidigare nu. Jag känner mig lättare trött och irriterad och stresståligheten har blivit sämre. Vilket ju på ett sätt är bra, för det ju gör ju också att jag bromsar snabbare. Synd är det ju å andra sidan för att det ofta går ut över barnen. När man kanske haft motgångar på jobbet eller på annars bara haft mycket att göra och barnen får lida för det. När man inte orkar hålla sig utan exploderar inför dem och de känner sig dåliga.

“Ja vill ha en snäjj mamma” brukar Ludwig ofta säga när jag blir arg och irriterad. Och oj vad jag skulle vilja vara den där snälla, glada mamman hela tiden, men sånt är ju inte livet. Inte kan jag ju påstå att jag var glad hela tiden förut heller ;)

Det som jag ännu skulle vilja bli bättre på är att släppa saker. Att sätta mig soffan, ta fram mitt handarbete och bara ta det lugnt. Och jag gör nog precis det, men så sitter jag på samma gång och tänker att har jag nu faktiskt gjort tillräckligt med “andra” saker idag för att “få unna mig” detta. Har jag tvättat kläder, har jag städat någonstans i huset, har jag motionerat, har jag gått ut med soppåsen…o.s.v.

Varför kan jag inte bara unna mig en kväll i soffan framför TV:n bara för att ?!?

Någon annan som funkar likadant?

/viffslan

Posted in vardag | Tagged , | Leave a comment

om ekorrhjulet

Så hade man avklarat första veckan efter jullovet. Kände ju en del ångest inför att igen gå in i det där ekorrhjulet av jobb, hushåll och familj. Men första veckan gick över förväntan. Jobbet kändes överkomligt och i mammarollen lyckades jag hålla mig lugnare än vanligt.

Vi hann med ganska mycket under veckan. Träning, hobbyer, städning och nu i helgen har vi städat ut julgranen och plockat bort julpyntet som spridit sig runt om i huset (julbelysningen i fönstren får nog hänga kvar och lysa upp ännu nån vecka).

Jag har under denna vecka känt glädje igen över att låta vardagen omfamna mig. Jag har broderat och släktforskat, sånt som ger mig lite terapi. Dessutom har jag lyckats trycka in 4 träningspass under veckan.

Jag har ju slutat ge nyårslöften. Istället tänker jag på det som målsättningar. Och nu har jag igen tänkt att jag måste skärpa mig med mat och träning. Ska här bli något barn så tror jag min kropp skulle må bra av lite bättre förutsättningar. Så nu ska det ätas mindre gott och tränas lite mer. Tjohej!

Och så sömnen, sova mera!!! Så nu ska jag gå och sova så jag orkar ta mig an vecka två.

Tack och gonatt!

/ viffslan

Posted in vardag | Tagged , , , | Comments Off on om ekorrhjulet

om året som gått – en riktig berg-och-dalbana

Så var det dags för en årskrönika igen då. Ännu ett år har gått. Ett speciellt år på många sätt trots att det inte hände så där väldigt många “stora” saker. Men ett tungt år har det varit, på många sätt. Det har varit tungt här hemma och tungt på jobbet. Sommaren var varm och på många sätt tung. Det var tungt att börja studera. Det har också varit tungt med allt som hänt runtomkring. Inrikespolitiken har gått upp och ner och även globalt har det varit tungt att ta in allt som hänt. Tungt att vara mamma, tungt att vara fru. Och här i slutet av året tänkte det bli så tungt så jag höll på att gå in i väggen.

Jag har sett många sammanfatta året med de nio bilderna på instagram. Mitt år går egentligen inte att sammanfatta i några bilder. Det är så mycket som hänt som inte går att beskriva med någon bild. Sådant som hänt inom mig.

I januari när vi hade vår första doulaträff så frågade en av ledarna vad vi har för mål och drömmar för 2018. När det blev min tur så sa jag att min dröm för 2018 är att bli gravid (ett mål är det ju svårt att kalla det…). Nu är vi inne på nästsista dagen av 2018 och min kropp ger mig en riktig “fuck off” som tack för detta år. Jag skulle haft mens i måndags (ungefär) och ännu i går syntes den inte till. Gjorde ett graviditetstest som visade negativt och blev ju så där lagom glad. Jag hade ju ändå börjat hoppas på att vi kanske skulle få avsluta året med en riktigt glad nyhet (det hade verkligen behövts). Hade dessutom lite diffusa symtom. Men så idag så dök den upp, den förhatliga mensen. Som ett slag i ansiktet, som kniven i ryggen, som en riktig “fuck you”.

På samma gång som avsaknaden av graviditet varit en röd tråd genom hela året så har ju också de två miraklen som vi faktiskt har varit som en desto mera glädjande tråd genom året. Det är ju de två som gett året en verklig mening <3 På samma gång som de också gett oss gråa hår.

Men jag ska försöka ta det månad för månad…

Januari: Då blev det dagisdags även för Ludwig. Ett långt och skönt jullov fick vi ha och sedan var det vardag för hela slanten. Det i sig var ju tungt på en helt ny nivå, att alla skulle iväg på morgnarna. Att få upp två små envisa killar till dagis. Men det gick det också. Snön överrumplade oss och barnen var sjuka. I januari fick jag också välkomna min fjärde doulabebis <3

Februari: En månad när vardagen flöt på. Vi var lite friskare och byggde en massa pussel. Jag handarbetade och vi passade på att skida lite. Vädret var vackert och vi gjorde en helt fantastiskt härlig skidtur på Andra sjön. På jobbet hade jag med mig en studerande.

Mars: Mars inledde vi med Onnis Runda. Casper var duktig och lyckligt över sin medalj. Tog oss en ny skidtur på Andra sjön. Jag tog tag i projektet med barnens fotoböcker (ojoj). Vi åkte på en sjuksläng och hann vara med Ludwig via jouren. I slutet på mars tog pojkarna årets första cykeltur :) Dessutom hade vi barnfri chillkväll hos Emils syster i Vasa, och sånt är minnesvärt! Mars avrundade vi med påsk och påskbrasa.

April: Påsklovet avslutade vi med besök från Sverige. Emil och jag for till Vasa för att se på Michael Winslow. Det blev vårväder och jag kom igång med löpningen. Vi hade en riktigt minnesvärd helg med orkestern där vi fick öva tillsammans med Peter Ettrup Larsen. Den helgen var helt fantastisk och jag lärde mig massor. Samma helg blev det ett andra jourbesök med Ludwig när han fick armen halvt ur led.  Så avslutade vi april med att Ludwig fyllde 2 år och jag blev 29.

Maj: I maj inledde vi säsongen vid Purmo. Våren kom med rasande fart och vi inledde både grillsäsongen och badsäsongen tidigare än nånsin. Trädgårdsarbetet tog tid och vi gjorde cykelturer. 10.5 firade vi 10-årig förlovningsdag. Vi ordnade morsdagslunch vid Uf och jag klippte ny frisyr. Emil åkte iväg en vecka på jobbresa och jag fick känna på livet som ensamstående. Det gick bra, men visst var det tungt. Så blev det gemensamt kalas för killarna och Casper fyllde 5 år. Emil köpte en stort tält och vi tältade i Purmo redan i maj (kallt var det dock).

Juni: Killarna tog sommarlov från dagis och vi bollade med ledigheter och mor- och farföräldrar. Vi firade svärfar 60 år och också min mamma, och i slutet av månaden också min pappa. Så fick jag välkomna min femte doulabebis <3 Vi började skrapa och måla Uf och värmen började ligga på. Vid midsommar tog jag välbehövligt sommarledigt och då blev det lite fotboll, lite Purmo och lite knatte (tog på mig att vara knatteledare i somras). Midsommaren firades i Purmo. Så var vi en dag vid Power Park och så tog vi med oss Casper på sommarteater i Purmo. Emil gick Uttertrail och jag och killarna hängde med mina föräldrar i Purmo.

Juli: Minns man något annat från denna sommar än att det var varmt ;) Nå, lite annat kanske. Casper gjorde friidrottsdebut och Emil och jag såg teatern vid Kuddnäs. Vi njöt av sommaren och  hängde en hel dag på Storsand. Så blev det Jeppo Byadagar och min kusins bröllop. Orkestern reste iväg till Italien och det var otroligt skönt att inte åka med :) I Purmo var vi ganska mycket och jag tog på mig uppdraget att måla en trappa. Vi stressade med renoveringen så att den skulle vara klar tills släktträffarna och tills svenskarna anlände. Vi simmade, solade, hade besök, besökte glassbilen och åt glass i enorma mängder. Och så avslutade vi juli med det som var absolut mest minnesvärt från juli (ja, kanske från hela sommaren). Våra släktträffar som vi ordnade. Det var en dröm som gick i uppfyllelse! Att få samla min mammas alla kusiner, förstå från min mommos sida och sedan från min moffas sida, för att träffas och umgås. Och de två dagarna vi höll på var helt fantastiska!!

Augusti: Den 4.8 firade vi 6-årig bröllopsdag. Så led semestern mot sitt slut för min del och bara nån dag före jobbet kallade så strejkade bilen. Så plötsligt fick vi köpa ny bil. Så började jag jobba och Emil fortsatte vara hemma med barnen. Det var full fart från första början. Så blev det bröllop för Emils kusin och även Kulturnatten i Nykarleby. Och så började vi måla Uf (äntligen). I slutet av månaden åkte vi hela familjen till Åbo för att jag skulle börja studera i Åbo. Första veckan av studierna fick jag ha familjen med mig och det var guld värt. För det var jättetungt att börja på med studier på finska!

September: Jag fortsatte i Åbo utan familjen, och de fick pröva på att vara utan fru och mamma på hemmaplan. Jag tror att vi alla tyckte att det gick bättre än förväntat. Tungt för alla på lite olika sätt, men säkert också ganska nyttigt. Väl tillbaka i jobbet var det full fart hela hösten. Har nog aldrig haft så stressigt i jobbet som denna höst. Dessutom tillbringade jag en halv helg i Vörå med vår nybörjarorkester eftersom vi körde igång spelåret med ett läger. Casper började på parkour. Så påbörjade vi också Caspers enuresisbehandling med larm. En annan sak som varit tungt under hela året är att Casper inte lyckats bli torr nattetid. Det är otroligt tungt att nästan varje natt kliva upp och byta både sängkläder och kläder på ungen. Kan ju inte säga att larmet hjälpt honom bli torr, men nu räcker det ju oftast med att byta på honom och inte i sängen.

Oktober: Jobb, studier i Åbo och sen showen “Äntligen 60” med Sandins gänget. Det räckte gott och väl…och så lite olika hobbyer på det då (parkour, orkester, jumppa)…

November: Och då är vi framme i november, när det började krackelera. Jag jobbade som en tok för att hinna med allt innan jag i slutet på november igen skulle iväg till Åbo. Vi hade också grejer på gång med Uf (där jag sitter som sekreterare) och så var det b-orkesterövningar och lite träning. Och skjutsa Casper på parkour en gång i veckan. Äntligen 60-showen var över men hade tagit både tid och energi och mitt i det projektet drog jag på mig en ordentlig förkylning.

Så i mitten på november fick jag symtom: tungt att andas, hjärtklappning, aptitlöshet, trötthet, irritation m.m. Och trots att jag hela hösten gått och tänkt på att månne jag klarar mig nu i höst med allt program så var det ju inte stress och utmattning jag i första hand tänkte på. Nej, jag var ju säker på att jag hade bröstcancer eller skulle få en hjärtinfarkt eller vad som helst hemskt och halvt dödligt. Men när jag då tog kontakt till sjukvården och en dam sa i mitt öra att det låter stressrelaterat, ja då small det ju till i huvet. Förstås! Att jag inte kommit på det själv. Det var ju helt fullständigt självklart att det var stressrelaterat. Med allt det som jag haft i kalendern, Åboresor, jobb, skolarbete, familj, hobbyer, extrajobb och allt därtill. Det var ju upplagt för att krascha.

Nu hann jag ju bromsa det innan det gick käpprätt åt… Bara det att ta ordet utbränd i mun (eller utmattning eller vad man nu vill kalla det) gjorde att det kändes lättare. Att man fick erkänna både för sig själv och andra att inte heller jag är odödlig. Man vill ju så gärna vara en superkvinna, men inte ens en superkvinnan klarar av vilket tempo som helst. Även jag, som är en person som alltid haft många (säkert allt för många) strängar på min lyra kommer till en punkt när det inte går längre. Och jag inser nu att det var där i november som jag kom till den punkten. Jag insåg vad som på riktigt är viktigt.

Och när jag nu skriver de orden så känner jag mig så otroligt dum. För visst sjutton har jag alltid vetat vad som är viktigt, men på samma gång har jag velat så mycket. Jag jobbar nästan fulltid (80%), är mamma på heltid, fru på heltid. Jag jobbar dessutom extra som dirigent för orkestern. Jag sitter i Uf-styrelsen (dessutom som sekreterare), jag är doula och har haft 3,5 uppdrag det här året. Jag har barn som ska skjutsas till hobbyer, jag har ett hus och ett hushåll som ska underhållas, mat som ska lagas, trädgård som ska tas om hand. Jag vill ju dessutom ta hand om mig själv och hinna träna. Hinna träffa vänner, hinna träffa mina föräldrar, morföräldrar, syskon och Emils sida av familjen. Dessutom vill jag hinna handarbeta, läsa, släktforska, se på TV och umgås med min man. Dessutom vill jag bli gravid.

Så nu är det dags att börja prioritera på riktigt. För jag vet att det annars kan sluta hur illa som helst.

December: Jag njuter av att ha Åboresorna över. Men istället jobbar jag desto mera. Det är fullt upp hela december, till sista dagen i jobbet. Privat njuter vi av att se musikalen “Gambämark” och vi njuter av en tumisresa till Torneå och Haparanda, där vi övernattar på hotell och shoppar loss utan barn. Vi firar Emil som blir 32 år. Det är julmys och julfest på dagis och så får vi njuta av julledigt redan 22.12. Och som vi har njutit. Bakat pepparkakshus, byggt kojor och hus här inne. Vi har lekt kurragömma, sett på film och ätit gott. Firat jul hemma och i Purmo. Och idag var vi med killarna på deras första biobesök. Så december har faktiskt varit riktigt bra.

Så det är med en lättnadens suck jag lämnar detta år bakom mig. Och på samma gång som jag ser fram emot 2019 så ger det mig också väldigt mycket ångest. Jag vet vad jag har framför mig. Stressigt på jobbet från första början, och dessutom SI-praktik som ska prickas in där emellan. Dessutom ska det planeras, skrivas och läsas till SI-utbildningen och det stressar mig något enormt just nu. Och så detta med att bli gravid. Det stora svarta hålet som bara blir större och större inom mig. Och jag känner lite som så, att hur mycket “övrigt” jag än skalar bort ur mitt liv så kommer jag att fortsätta känna stress tills jag lyckas bli gravid.

Men för att avsluta lite mera positivt så har jag ju en underbar familj som bär mig framåt vad som än händer. Mina underbara barn <3 Att få vara deras mamma är ju den absolut största gåvan. Och sen min man. Min fantastiska man, han som inte tvekar en sekund att låta sin fru åka bort sex veckor under hösten för att studera. Han som gör sitt allt för att vara den bästa pappan de kan ha. Han som älskar oss alla och som vi älskar!

Så Gott Nytt År och låt våra drömmar bära oss framåt under året.

kärlek till er alla

/ viffslan

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , | Comments Off on om året som gått – en riktig berg-och-dalbana

om en lite bättre dag

Så, precis som jag gissade så har denna onsdag varit en betydligt bättre dag. Lite mindre trött, mera på G gällande finskan och en bättre lärare gjorde dagis nästan angenäm. Efter skolan gick jag till domkyrkan för en lugn stund, pratade sen med en kollega i telefon och nu har jag ätit middag, läst lite teori och tagit en varm och skön dusch. Nu väntar jag på att killarna ska ringa för att säga godnatt och sedan kurar jag ihop mig framför datorn med något trevligt att titta på. Igår tittade jag på filmen Young Victoria, och den var såå bra :)

Imorgon består skoldagen dels av teori och dels av välineanalyysi (alltså testa olika redskap), som vi gör på en av deltagarnas arbetsplatser. Sen på kvällen ska vi hela gänget på restaurang, så det blir kul. Sen blir det till att packa för att lämna detta boende. Bor nu på samma ställe som jag bodde vecka 2 och trivs lika bra nu som då. Fick dessutom exakt samma rum så det blev riktigt bra. Kan verkligen rekommendera Bed&Breakfast Tuure, om man nöjer sig med att dela badrum med de andra som bor här.

En liten uppdatering av dagen som gått…

/ viffslan

Posted in skola | Tagged | Comments Off on om en lite bättre dag

om en klagovisa från storstan

Så var man i Åbo igen då. Vecka 5/6 så nu ser jag ljuset i tunneln. Visserligen är det ju inte slut efter dessa närstudieveckor, men man får åtminstone vara hemma. Då börjar väl det “riktiga” jobbet. Då ska vi praktisera, 3 klienter och 15 terapigånger på var, med två olika handledare. Så då ska man få in det parallellt med sitt vanliga jobb. Men som sagt, jag får ju vara hemma och dessutom göra en del av det på svenska, jihoo :)

Men det som jag skulle skriva om var dessa två dagar nu i Åbo. Riktiga “skitdagar”. Känslorna just nu är trött, frustrerad och “leid”. Dessutom gör ju inte den mörka och trista novembermånaden att det känns bättre…

Just nu känns studierna värre än nånsin. Det känns som att jag inte förstår ett skit. Har inte lyckats öppna mina finska kanaler riktigt ännu och känner att hjärnan är tröttare än vanligt. Vilket ju kan bero på min kropp, som för för två veckor sedan började säga ifrån. Hjärtklappning, tungt att andas, trötthet och aptitlöshet. For via HVC och fick bekräftat att det troligtvis rör sig om stress, vilket ju inte är så konstigt med tanke på hur hösten har sett ut. Så nu har jag försökt ta det lugnare och faktiskt ladda upp för dessa Åboveckor.

Och på något sätt så kom dessa veckor lägligt, för kvällarna är ju som jag skrivit förut lite morsvila. Promenerar, handarbetar och tittar på TV. Men så ska man ju ta sig igenom dagarna också. Och just dessa två dagar har nog varit de värsta. Och det är inte bara jag som tycker det, utan också de andra, trots att de ju inte har svårt att språkligt förstå vad läraren pratar.

Men när man får höra stup i kvarten att det vi studerar är “hirvee vaikea” så blir man ju inte direkt mera peppad. Och när man hela tiden får höra att man tänker fel eller att man tänker för lite, eller skriver för mycket, då blir man ju inte heller mera peppad. Och så har det varit dessa dagar nu. Och självklart är det svårt, men man kanske kunde motivera sina studerande genom uppmuntran istället.

Nåja, säkert kommer det att kännas bättre imorgon. Det blir ju alltid lite lättare när man får skriva av sig. Men flummigt är det likväl. Och när jag ska läsa in mig på teorin så har vi vårt studiematerial på finska och vår kursbok på engelska så det blir nu riktigt “sekakieli” när jag sen ska försöka tänka på svenska i mitt huvud.

Att finskan känns så otroligt trög nu beror säkert till viss del på att min hjärna helt enkelt är väldigt trött efter långvarig stress. Men förhoppningsvis ska jag kunna sova i kapp lite och känna mig piggare redan nästa vecka.

Så, ett riktigt klagoinlägg som kanske kan lätta lite på min börda.

 

/ viffslan

Posted in skola | Tagged , | Comments Off on om en klagovisa från storstan

om sista kvällen på länge

Började förra inlägget med att konstatera att veckan gått snabbt. Nu är det precis tvärtom, för denna vecka har gått riktigt långsamt. Både skoldagarna och kvällarna har känts långa.

Men nu är det i alla fall torsdag kväll och imorgon får jag åka hem. Och vara hemma i fem veckor innan det är Åbodags igen. Skönt! Och trots att jag väntar och längtar efter min familj så måste jag ännu en gång få säga att det har gått bättre att vara borta hemifrån än vad jag hade trott. Och på något sätt känner jag en viss stolthet över det. Att jag klarar mig själv. Jag har alltid sett mig som en ganska osäker person just när det gäller sådant här. Att vara ensam, att bo ensam, att inte känna någon alls och bo på lite olika skumma ställen. Men det går bra och jag klarar mig.

Och min man, herregud vilken man!! Han fixar det hemmavid utan att blinka. Inte en gång att han sagt att det inte går. Jag vet ju inte om han tänker det innerst inne, men har gör det som en man. Han tar hand om hushåll, barn och sitt jobb. Dag ut och dag in i väntan på att jag kommer hem. Och jag älskar honom för det!

Och ännu en gång kan jag konstatera att det är nyttigt att vara hemifrån. För då inser man vad man har där hemma. Hur mycket jag blivit välsignad med. Visst skulle det vara enklare att göra det här utan familj, men vem skulle vänta på mig hemma då. Vad skulle jag ha att längta efter…ja, ni förstår min poäng.

Men två speciella saker vill jag framföra idag. För det första, vad är oddsen att man träffar på två andra Nykarlebybor i Åbo på samma dag. En gammal skolkamrat och en bekant som jag känner via jobbet. Den där känslan när man tittar på varandra så där mystiskt, innan man inser att jo, det är hon. Haha, världen är liten.

Den andra saken är att jag inte förstår min på lövblåsare. Gick förbi en park i morse, där den ena stod i ena änden av parken och blåste löv från gräset ut på gruset, medan den andra stod i andra änden och blåste löv från gruset in på gräset. Alltså what! Kan någon förklara för mig…

Annars har det som sagt varit en lång vecka. Jag har varit jättetrött, vi har på något sätt alla varit otroligt trötta den här veckan. Och inte har jag gjort så mycket intressant på kvällarna heller. Det går inte så bra när hotelldörren låses kl. 19. Men jag har haft det mysigt på hotellrummet med min målning, min virkning och Netflix. Mumcave indeed ;)

Men imorgon blir det tågresa hem till Pampas igen. Jeijj!

gonatt

/ viffslan

Posted in skola | Tagged , | Comments Off on om sista kvällen på länge

om en språkresa och en gravgård

Oj vad denna vecka går snabbt. Nu är det redan torsdag kväll och en halv skoldag kvar innan jag får sätta mig på tåget hem. Wohoo ;)

Det har faktiskt varit riktigt trevliga dagar här. Både i skolan och på kvällarna. Igår på kvällen gjorde jag något som jag planerade redan första veckan här i Åbo. Att gå till Gamla Begravningsplatsen här i Åbo. Nu när jag bor här i Kuppis och det var relativt nära så tänkte jag att jag ska gå dit och söka efter mina släktingars gravsten.

Jag är ju en person som tycker om att strosa runt på gravgårdar, men detta var nog verkligen något i hästväg, och på ett positivt sätt. Jag kom in genom en av portarna och tänkte direkt att denna gravgård är stor, såå stor. Så jag började gå (hade karta med siffror där mina släktingar skulle ligga) och ju längre jag gick desto mera häpnade jag. Det tog ju aldrig slut. Där fanns flera kapell, minneslund, veteranlund, urnegravområde (med en fontän mitt i) och ett otroligt stor område med hjältegravar (och ett specialdesignat monument uppe på en backe). Dessutom fanns där skilda ortodoxa, katolska, judiska och muslimska begravningsplatser. Jag gick väl kanske 1 h där och hittade faktiskt mina släktingars grav, min farfars farfars farbror Israel Lassander, hans fru Edla och hans barn Ada, August och Agnes med sin familj.

Det kändes faktiskt otroligt magiskt att se namnet Lassander där. Släktingar som jag inte har någon som helst koppling till annat än att jag läst om dem i släktböcker och sett namnen i kyrkboken. Men nu var de här, i Åbo. Stod en bra stund och bara tittade på stenen, och tänkte att det var synd att jag varken hade ljus eller blomma. Kanske jag åker dit en annan gång och lägger ner något där.

Idag var det mycket kallare här så tog bara en kort promenad till Citymarket för att bunkra upp med lite kvällsmat och färdkost inför imorgon. Nu är det dags att packa. Nackdelen med att shoppa är ju att man ska ha hem allt också. Två stycken barnjackor i en redan full kappsäck kan bli knepigt, men ska nog gå.

Och för att nu nämna lite om skoldagen idag så börjar jag känna mig riktigt bekväm med finskan nu. Självklart snubblar jag på ord och måste tänka, men jag drar mig inte för att börja prata även fast jag inte tänkt ut det hela på förhand. Och då sker ju små roliga misstag, som idag, när jag bytte kö i matsalen och skulle sa till en annan “aj, sä löysit lyhyempi juna…ei, jono” :)

Och det komiska är att ju mera finska jag lär mig, desto mera svenska får jag börja prata. Det dyker upp fler och fler som vill prata svenska med mig, för att träna, och det dyker upp fler som säger att visst förstår de svenska, men de vill ogärna prata. Och det är ju roligt. Jag upplever att flera av dem liksom har insett att om jag som svenskspråkig kan gå en sådan här skolning på finska så kanske de också kan förstå lite svenska. Och det är ju fantastiskt! Tänk om lilla jag kan få folk på den här skolningen att tro på sig själva när det gäller svenskan, precis som jag själv börjar göra när det gäller finskan. Roligt!

Men nu ska jag packa klart, titta lite film och virka lite. Pratade just med killarna där hemma och nu börjar nog saknaden krypa fram. Eller så är det längtan som tillåter sig att komma fram eftersom jag vet att jag imorgon får se dem igen.

God Natt!

 

/ viffslan

Posted in skola | Tagged , | Comments Off on om en språkresa och en gravgård