om slutrakan

Nu känns det bra. Nu är fyra dagar avklarade här i Åbo denna vecka. 3,5 timmar lektioner kvar och sedan 5 h på tåget innan jag är hemma. Härligt. Nu sitter jag här i mitt mysiga rum i min sjukt sköna säng och njuter av lugnet.

Den största lättnaden just nu ar att jag igår fick klartecken att jag får skriva mina mellanuppgifter på vilket språk jag vill, svenska, finska eller engelska. Vilken lättnad alltså!! Då blev det där jobbet mellan närvaroveckorna genast så mycket lättare.

Fyra dagar bakom mig alltså. Och så bra det har gått. I går och idag har varit riktigt bra dagar. Så mycket finska som jag har pratat dessa två veckor jag jag nog inte gjort under hela min karriär som ergoterapeut. Och nu är tröskeln till att öppna munnen väldigt låg. Så fräckt!

Men trots att jag ju ligger steget efter de andra vad gäller språklig förståelse i allt det vi får lära oss, så har jag insett att jag ändå ligger ganska jämsides, om inte lite för till och med. Som exempel insåg jag att vi finlandssvenskar nog är himla bra på språk i alla fall. För det första så tror jag inte att det är många av de andra kursdeltagarna som skulle klara av att gå en sådan här skolning på svenska. Så redan där ligger jag steget före. Sen blev det suckar och stönar över att vi måste söka artiklar på engelska (eftersom det ju inte finns på finska), medan jag jublade. Pratade sedan med några andra och insåg att flera av dem faktiskt inte kan så mycket engelska. De tyckte det var jättejobbigt att behöva läsa artiklar på engelska. Mig gör det absolut ingenting. Så då ligger jag steget före där också. Så med andra ord, jag klarar mig på tre språk medan flera av de andra egentligen har bara ett. Inte så dåligt när man börjar tänka i de banorna!

Nu har jag tagit min kvällspromenad, ätit lite mat, duschat och packat. Så nu återstår egentligen bara ett samtal hemifrån och sen lite virkning framför “Arvinge okänd”. Och så en god natts sömn innan fredagen är här. Tjohoo :)

/ viffslan

Posted in skola | Tagged | Leave a comment

om en känslosam dag

Tisdag. Som känt inte min bästa dag. Och inte idag heller, för idag kom baksmällan. Igår (trots sömnbristen) så var jag positiv och det kändes som att den här skolningen är något jag kommer att klara av och som kommer att göra mig, förutom mera yrkeskunnande, även större som människa.

Idag känns det skit. Kom just hem från skolan och lade mig ner på sängen för att gråta en skvätt. Grät dels för att det idag kändes som att jag inte förstod någonting, och inte kommer att göra det heller. Och dels grät jag för att det ju egentligen inte alls är det här jag vill nu. Ni som läst min blogg vet ju att det jag egentligen ville (hade tänkt) var ju att vara hemma i höst, med vårt tredje barn. Så då grät jag lite extra mycket över det där barnet som vi fortfarande inte har. Och sist och slutligen grät jag lite över att jag inte får vara hemma med de barn som vi de facto har. Så en salig blandning av känslor.

Men så satte jag mig ner för att skriva det här inlägget, för då brukar det lätta. Det är redan snart två månader sedan jag senast skrev i bloggen om det här ämnet, men lika aktuellt fortfarande. Vi kämpar och kämpar, för tillfället kanske lite i det tysta även för oss själva. Man orkar inte prata om det hela tiden. Och ju längre tid det går ju mera tankar börjar ju snurra i huvudet om det faktiskt är något fel. Och ingen vill väl inför varken sig själv eller sin partner börja fundera om det är något fel, och isf på vem det är något fel. För nu känner jag att jag börjar komma till den punkten att jag inte bara vill köra på som förr. För det ledar ju banne mig ingenstans. Snart är vi framme vid 1,5 år av misslyckande. Och det tär. Och speciellt tär det de månaderna när det skiter sig. Som nu. Här sitter jag, med en kropp redo att bli gravid, men min man 400 kilometer bort. Sån månad denna månad. Bara att acceptera och ta nya tag. Men det är tungt. Jävligt tungt!

Och som jag skrivit många gånger så blir det alltid värre när man får höra gravidnyheter i sin bekantskapskrets. Underbara nyheter egentligen, men som alltid tar fram den där oklädsamma avundsjukan. Den som kan förstöra en hela dag, ja t.o.m. en helt vecka. (Eller ännu längre om det vill sig).

Sen försöker jag tänka att det ju finns en mening med allt. Det är tydligen meningen att jag ska gå den här skolningen, och därför har jag inte blivit gravid. Men på samma gång som jag tänker det så blir jag så arg. För vad är väl en skolning, eller ett jobb, mot ett barn. Låter kanske konstigt, men det är mina ärliga tankar just i den här stunden. För det överlägset viktigaste i mitt liv är min familj. Mina barn. De två miraklen vi blivit välsignade med.

Så nu ska jag bara försöka förlita mig på att det väntar ett barn på oss. Kanske om 10 månader, kanske om ett år, kanske först efter skolningen. Kanske om ännu längre.

 

 

vi väntar på dig
men nog känns det tungt
du finns i våra tankar
och hjärtat är ungt
du har inte ännu blivit till
men ha dig hos oss är det enda vi vill
att vänta och längta dag efter dag
kan göra en människa alldeles svag
men starka ska vi vara, så att när du blir till
de bästa föräldrar vi dig ge vill

i mitt hjärta har du redan en plats
den växer för varje dag
snälla lilla mirakelbarn
min hand, kom och tag

/ viffslan

Posted in barnalängtan, kärlek, personligt, skola | Tagged , , , | Leave a comment

om en mördardag

Så var jag tillbaka i Åbo igen, utan familjen. Det kommer att bli en tuff vecka, det sticker jag inte under stol med. Men första dagen har gått bra. Den såg ut så här:

04.40 ringer väckarklockan. Får skjuts av pappa till tåget.
05.48 åker tåget, väntar 1 timme i Tammerfors på tåget till Åbo, passar på att äta lite frukost.
10.50 framme i Åbo. Tar bussen till skolan med mina tre väskor, som jag sedan går med hela dagen. Hinner köpa en sallad som jag äter innan första lektionen.
12.00-16.00 Lektioner, perusliikkomunen ja tasapaino…tungt och tröttsamt.
16.15-17.45 Mera lektioner. Vi får lära oss om högskolans bibliotek och kanaler via vilka vi kan söka artiklar. Börjar känna mig lite sliten…
Känner att jag måste gå till boendet för att hinna få lite motion också idag, så traskar iväg med mina väskor.
18.30 anländer jag till Bed&Breakfast Tuure. Trevligt ställe. Går ut en sväng på stan och köper mat.

Nu har jag ätit, pratat med killarna där hemma och duschat. Lite TV nu och sen i säng. Vilken dag. Hoho…

Har idag flera gånger tänkt på vad denna skolning betyder för mig, förutom själva kunskapen. Det betyder att jag ska vara borta från familjen. Jag ska röra mig ensam i Åbo. Jag ska bo helt själv på nya ställen. Saker som man kanske tycker är en big deal, men det känns inte så. Nu ska jag ensam bo här på det här stället i 4 nätter, med en massa okända människor. Det är en sak som jag aldrig  gjort förr. Men allt sånt gör ju att man växer som människa.

Och att vara borta från familjen gör ju att man inser hur himla mycket de betyder för en. Visst går det bra att vara ensam, och till viss del är det ju skönt, men när man är van med en familj så nog känner man sig söndrig utan dem. Så är det bara. Och idag var det dessutom extra jobbigt eftersom de skulle börja dagis. Hela första dagisveckan kommer att gå utan att jag är där och frågar hur det varit, vad de ätit, vem de lekt med. Visst kommer vi att ringas varje kväll och prata, men det är ju inte samma sak. Och Casper börjar parkour imorgon. Även det kommer jag att missa. Men jag får ta igen den nästa vecka istället.

Som avslutning på detta inlägg, och dagen, får jag väl bara konstatera att den här skolningen nog kommer att vara det tuffaste och “jobbigaste” jag gjort hittills i livet. Vilket ju gör att när jag väl är klar så kommer segern att vara extra stor.

tack o gonatt

/ viffslan

Posted in skola | Tagged | Leave a comment

om tankar om en stad

Nu har fyra dagar gått av skolningen och idag tyckte jag att jag började hänga med riktigt bra. Och när det dessutom är intressanta föreläsningar och ett trevligt studiegäng så känns det riktigt bra. Fick prata svenska med ännu en kurskamrat och så fick jag även höra att de nog förstår allt jag säger :)

MEN, nog ska det bli skönt att köra hem imorgon. Sova i egen säng, äta frukost i eget kök och ligga i soffan och se på TV. Samla lite energi inför nästa vecka.

Tänkte ikväll bjuda på lite tankar om Åbo, so far. Jämför förstås med Helsingfors eftersom det är den enda stad jag kan jämföra med, men så var det ju också 7 år sedan vi bodde där.

  1. Jag tycker dock att människorna här i Åbo är lite mindre stressade. Tempot är inte riktigt lika högt, folk springer inte fram på gatorna. Dessutom tar folk mera kontakt. Man kan ju t.o.m. få ett ögonkast eller två från folk på gatan eller i bussen, samt ett “huomenta” eller “hei” från busschaufförerna. Lite vänligare attityd än i Hesa.
  2. Sen känns Åbo betydligt mindre än Helsingfors, trots att kommunen till ytan är större. Vet inte vad det beror på, men så har jag ju rört mig på en begränsad yta också denna vecka. En orsak kan ju vara att i Helsingfors finns spårvagn och metro, vilket gör att det känns mera som en metropol. Gatorna är bredare och har fler filer även mitt i centrum.
  3. Bussarna i lokaltrafiken (som jag hunnit använda flitigt) är i tid och inte lika överfylla som i Hesa. Och trots att det är mycket bilar inne i stan så är det också otroligt många som cyklar (eller går). Men cyklandet verkar vara väl ingrott och vägarna är också anpassade för cyklister med skilda filer och dylikt. Mycket bra!
  4. En sak som säkert också finns i Hesa idag 2018 (jämfört med 2007-2011) är ju lokaltrafikapp. Här i Åbo laddade jag ner Föli-appen och köpte mig en turistbiljett för hela veckan. Den finns då i telefonen och är ju lika enkel att använda som ett vanligt busskort. Superbra! I appen kan man ju också söka efter den bästa rutten eller helt enkelt se när nästa buss kommer. Det är ju sånt som verkligen underlättar varandet i en stor stad.
  5. Runsala (Ruissalo). Har förälskat mig totalt i denna ö. Helt fantastisk natur, berusande stränder och massa små finesser lite här och där. Här finns ju själva campingen, simstränder, spa, golfbana, botanisk trädgård, många caféer och restauranger och en massa djur. Här går det gäss på vägarna och rådjur på ängarna.

/ viffslan

 

Posted in skola | Tagged | Leave a comment

om tredje dagen ifrån det där hemma

Så har halva veckan gått. 1,5 dag kvar och sen får vi åka hem. Några små tankar ska jag plita ner från dagen som gått. Idag var det mera kaos i hjärnan. Vi går igenom så många saker nu innan vi kan börja med själva SI-terapin så man blir alldeles flummig. Hjärnan, nervsystemet, sinnena, den normala utvecklingen m.m.

Och trots att det är kaos i hjärnan och allt bara känns flummigt så hat jag ändå idag fått sådana verktyg så jag känner att jag kommer att fixa ett problem som jag haft på jobbet. Jag kommer att kunna angripa problemet från en lite annan vinkel.

Finskan går fortfarande helt bra och förutom våra föreläsningar så pratar jag ju faktiskt med folk. Satt med två andra och åt idag och vi pratade om allt möjligt i så där 45 minuter. Säkert var mitt språk ganska sekaisin, men de förstod mig i alla fall. Som sagt, små steg framåt.

Vi hörs.

/ viffslan

Posted in skola | Tagged | Leave a comment

om mina svaga finska nerver

Andra skolningsdagen avklarad. Huvudet är fullt, fötterna svettiga och ryggen gör ont. Saknar inte studielivet kan jag ju säga er. Det vi håller på med är jätteintressant, men att sitta hela dagen på en stol är nog verkligen inte det trevligaste.

En sak som jag glömde skriva om igår var ju att det var exakt samma datum som när jag började studera till ergoterapeut i Helsingfors, 27.8.2007. Och nu 27.8.2018 började jag SI-utbildningen.

När jag idag gick den sista biten till skolan så kändes det som att vara tillbaka till 2007-års Victoria. Hon som just har börjat sin vuxenbana, hon som just blivit sambo med den man hon senare gifte sig med, hon som inte har barn och som har hela livets valmöjligheter framför sig. Lite likadant kände jag idag. Det kändes inte som att det var den gifta, jobbande tvåbarnsmamman Victoria som gick till Turun ammattikorkeakoulu, utan det kändes som om jag faktiskt var studerande-Victoria. Märklig känsla. Månne det kommer att kännas ännu mera så nästa vecka när jag är här ensam…

Andra saker jag tänkt på idag är hur superbra det vore att vara tvåspråkig. VARFÖR i hela fridens namn jobbar vi inte hårdare på det i vårt land! Vi borde ju verkligen göra det, både på svenskt och finskt håll. Sen tänkte jag också på att jag ju faktiskt på 2007 sökte in till logopedi på finska i Helsingfors. HUR tänkte jag då?!? Nåja, säkert hade det gått det också.

Dagens utmaning blev att klara av hjärnans uppbyggnad och det centrala nervsystemet på finska. Betyg: ganska bra faktiskt. Men lite googlande vid sidan om tyckte jag ändå att jag hängde med i termerna ganska bra ;) Fick ändå prata lite svenska idag när en av kursdeltagarna klappade mig på axeln och frågade något på svenska. Hon var gift med en svenskspråkig och ville passa på att öva sin svenska. Tack!

Annars börjar jag lite få grepp om Åbo. En helt vacker stad, men det kommer nog aldrig att kännas hemma för mig. Helsingfors är och kommer alltid att vara min stad. Och det är ju inte så konstigt eftersom vi bodde där i fyra år. Men eftersom jag ska tillbringa sex veckor här i år så hinner jag väl nog på känslor för den här staden också. Vi ska se.

Nu, killarna sover och jag ska de till att ladda batterierna inför dag 3.

tack o gonatt

/ viffslan

 

pst, rubriken anspelar på alla de finska ord som jag inte kunde när vi pratade om nervsysemet idag ;)

Posted in skola | Tagged | Leave a comment

om rapport från skolbänken

Här kommer hälsningar från Åbo. Jag vet inte hur många som vet det, men jag ska skola mig till SI-terapeut. Det gör man i Åbo vid Turun ammattikorkeakoulu. SI står för Sensory Integration. Fråga mig inte vad det är, för jag kan inte förklara det ännu ;)

Just nu, med första skolningsdagen bakom mig, känns det riktigt bra. Jag har ända sedan april (när jag fick veta att jag blivit antagen) både känt mig spänd och full av förväntan, men också ångestfylld och smårädd. Ångestfylld och smårädd dels p.g.a. att skolningen går på finska och dels för att jag ska vara borta så mycket från familjen. Skolningen är nämligen uppbyggd så att vi är två veckor i Åbo (augusti-september) och sedan gör vi egna arbeten innan vi åker två veckor till i oktober och ytterligare två veckor i november.

Denna vecka blev det dock mjukstart eftersom hela familjen är med mig. Eftersom Emil har semester och pojkarna sommarlov ännu denna vecka så fick de komma med till Åbo. Så vi bor på Ruissalo Camping och så länge jag är i skolan så njuter de av lek, utflykter, sevärdheter m.m. Idag var de till Hoplop (leklandet) och imorgon ska de till Åbo slott.

Själv ska jag alltså sitta på skolbänken sex veckor i höst (och sedan fortsätter det med några veckor nästa år). Och trots att första dagen gick riktigt bra så var det psykiskt otroligt tungt. För det första är man ju väldigt ovan att sitta på skolbänken, och för det andra på finska. Kan bara konstatera att hjärnan var ganska mör… Men jag är stolt över hur jag klarade av min första dag. Jag menar, det är så mycket som är nytt; ny stad där man ska ta sig med lokaltrafik till rätt ställe, hitta rätt byggnad, träffa massa nya människor, prata finska, och sedan ta sig hem igen.

Men att åka lokaltrafik gick bra. Det kom snabbt tillbaka från Helsingforstiden. Att hitta rätt byggnad var lite svårare, men jag och en annan vilsen ergoterapeut hjälptes åt. Och den där finskan ja. Tyckte att jag förstod det mesta (fast efter kl. 15 tror jag de flesta av oss stängde av…) men det jag är mest stolt över är att jag faktiskt pratade med folk, och på mitt initiativ. Jag brukar oftast bara svara på frågor, men nu var det jag som frågade. Små steg framåt med andra ord :)

Det kommer nog att bli ett tufft år från och med nu, men jag ska klara det. Vi var nog alla på skolningen ganska nervösa över hur man ska få skolningen och det egna arbetet att  gå ihop med jobb, familj och annat som ska göras, men vi tänkte som så, att många före oss har klarat det, så då gör vi det också.

Nu ska det nog bli godnatt här så att jag kan möta tisdagen med så mycket energi som möjligt.

 

/ viffslan

 

p.s. Runsala/Ruissalo ö är helt fantastisk!!

Posted in skola | Tagged | Leave a comment

om sommarpratet, som kunde varit mitt

Jag hade tänkt lyssna på alla årets sommarpratare. När jag nu faktiskt har semester och tid att lyssna. Men så var det ju det där med fungerande radio. En bagatell egentligen, men ändå något som tog sig tid att fixa. Så idag plockade jag ner en radio, hittade en sladd som passade och satte på. Dött. Jaha, inte idag heller, tänkte jag.

Men så kom Emil hem och plötsligt så funkade den (så typiskt!). Jag kollade klockan och såg att det var 18.06, alltså skulle jag hinna lyssna på dagens sommarprat. Han fick ratta in rätt kanal och Karin Erlandssons röst nådde mig. Aha, det var hon idag, tänkte jag och blev glad. Visste inte vad hon skulle tala om, men så plötsligt nämnde hon orden längtan, tredje barn, sekundär barnlöshet, och mina öron blev stora. Fatta att det var just det sommarpratet som kom just idag…

Första delen av hennes sommarprat kunde ha varit mina egna ord. Allt fanns där, sorgen, frustrationen, uppgivenheten, ilskan…men framförallt längtan! Genom hela sommarpratet var det just längtan som jag fastnade för. Hon beskrev den så fint, som den drivkraft den faktiskt är. Och hon beskrev så enkelt vad den där längtan är. I deras fall är det vetskapen om att det saknas en person i familjen, inte bara vid köksbordet, utan också i deras famnar!

Det är ju precis så jag känner också. Vår familj består inte bara av mamma, pappa och två pojkar. Jag känner det så starkt. Här är det meningen att det ska finnas flera, hur många är sedan en annan sak. Och på vilket sätt den/de kommer att komma till oss kan vi inte ännu veta. Kanske blir det inte fler biologiska barn. Kanske kommer även vi till den punkten som Karin och hennes man, att man inte orkar gå den vägen längre, utan väljer att adoptera. För som Karin säger, när man väl blivit godkänd är det inte en fråga om OM, utan NÄR, man ska få barnet. Att försöka på naturlig väg år ut och år in kommer aldrig att ge den garantin.

Men som så många gånger förr tampas jag med tankar som “hur länge ska man orka”. Det är inte så att jag håller på att ge upp, vi har faktiskt bara försökt med nummer tre i drygt ett år ännu, men i alla fall. Men om det fortsätter att misslyckas månad efter månad så är också även vi snart framme vid att prata åratal av misslyckanden. Åratal av försök att utöka familjen.

Jag frågade Emil om inte prästen vid vigselsamtalet hade frågat om vi kunde tänka oss att adoptera ifall vi inte kunde få egna barn (han hade iaf frågat hur vi ställer oss till otrohet, om vi kan förlåta sånt, det minns jag), men ingen av oss kom riktigt exakt ihåg. Men jag har ett svagt minne av något sådant. Jag minns dock inte alls vad jag hade svarat på en sådan fråga då.

För vad svarar man på en sådan fråga när man inte ens har börjat försöka få barn. När barn är något som känns som en självklarhet. När det inte finns på kartan att man inte skulle lyckas “skaffa” den familj man drömmer om. Självklart adopterar vi om det blir aktuellt.

Idag är nog inte svaret lika självklart. Jag har ju nog vetat att en adoption inte är något som man lättvindigt och snabbt går igenom, men att höra Karin beskriva det så i detalj vad ärligt talat ganska hemskt. Att det ska grävas i allt och alla, att man ska undersökas från topp till tå. Svara på frågor som hur ofta man har sex, hur ekonomin ser ut, om man är frisk i huvudet o.s.v. Att behöva bli godkänd. Och vad säger man till de barnen man redan har om man inte blir godkänd. Sorry, era föräldrar duger tydligen inte som föräldrar, men lycka till i livet! (Haha, skämt o sido).

Nu är ju inte adoption alls på tapeten för vår del. Inte heller har vi gjort några fertilitetsutredningar. Vi är inte där än. Jag tror fortfarande att detta kommer att lyckas. Men trots min stenhårda tro på att detta lyckas, samt ett hopp och en längtan som brinner starkt inom mig så är det som att någon vill att jag ska öppna dörren till andra vägar. Som att någon försöker säga mig att det går att tänka på de här sakerna, bara utifall att. Bara för att låta tankarna gro och för att vara förberedd…ifall det inte lyckas.

Vi skiljer oss också från Karin och hennes man på det sättet att vi även kämpade för vårt andra barn. Även Ludwig tog över ett år på sig (inklusive missfallet), så i det avseendet är det precis lika nu. Det gör mig både lugnad och frustrerad. Lugnad för att det ju ändå gick förra gången, men frustrerad över att det även denna gång ska vara en kamp. Och så tänker jag att kommer det varje gång att vara så här. Tänk om vi lyckas få ett tredje barn och vill ha ett fjärde, och så ska det vara detta förbaskade kämpande då, igen…

Men nu ska jag inte gå händelserna i förväg.

Vad jag fastnar för i Karins sommarprat är också att hon vågar prata om det här med längtan efter ett barn (när man inte har några från tidigare) och längtan efter ett till barn. Längtan för oss som har barn från förut är inte sämre, men annorlunda. Vi är redan mammor, det är inte dom. För trots att vi alla längtar efter samma sak så har vi något som dom inte har, barn.

Men hon säger också precis det som jag behöver höra, att vår längtan inte är ful och självisk. Att vi inte är dåliga mammor som inte älskar våra barn tillräckligt mycket för att vara nöjda. För det handlar inte om det. Det handlar ju om precis det motsatta, här finns kärlek för flera (jag vet att det låter superädelt och skrytigt, men det är ju så).

Har ärligt talat inte tänkt så mycket på detta nu. Jag har faktiskt kunna ta dagen som den kommer och konstatera fakta. Inte denna gången heller. Men det är klart att längtan och sorgen finns där, och ibland bubblar den upp starkare än vanligt. Men med Karins sommarprat i ryggen så känner jag mig stärkt. Jag inser att jag får ha äckliga, fula och hemska tankar om saker och ting. Jag får brottas med känslorna och med avundsjukan. För jag gör det av kärlek. Av kärlek till vårt tredje barn. Jag vet att du finns där och jag vet att du blir till när tiden är inne, men låt det vara nu! 

 

/ viffslan

 

P.S. Tack Karin för att jag aldrig kommer att få sommarprata. Du har redan sagt allt jag skulle säga ;)

Posted in barnalängtan | Tagged , , , | Comments Off on om sommarpratet, som kunde varit mitt

om gräsänkeveckan

Lite tankar så här efter gräsänkeveckan. För det första var den väldigt välbehövlig. Inte så där att det var skönt att ha Emil borta, men jag tror att det var välbehövligt att behöva längta lite efter varann. Att inse att den där vardagliga lunken egentligen är ganska kiva. Att behöva sakna det där vanliga, för att sedan uppsatta det mera.

Sedan var det ju en vecka när man fick känna sig som supermorsan igen. Att fixa allt själv, morgnarna, eftermiddagarna, kvällsmat och nattning. Att komma ihåg att betala räkningar, ta med saker till dagis, handla…allt det där som man ju nog normalt också ska göra, men som det brukar finns två huvuden för att komma ihåg.

Men allt gick riktigt bra. Barnen verkar instinktivt ha något i sig som liksom skärper dem, som att de vet att nu gäller det att vara det bästa barnet eftersom bara en förälder är hemma. Söndag-onsdag gick riktigt bra. På torsdagkväll och fredag blev det lite mindre bra, men jag tror att det mest var kalasnerver och för Casper födelsedagsnerver som spökade. Det blev helt enkelt för spännande.

För gräsänkeveckan slutade ju natten till lördag, och på lördag hade vi gemensamt kalas för killarna. Så förutom att fixa alla basgrejer så skulle jag ju ställa till kalas också. Men även det gick bra. Vi bakade tårtbottnar vartefter och frös in. Jag passade på att städa lite varje kväll. Vi handlade till kalaset på den lediga fredagen. Och dessutom hann jag klippa gräset. På fredag hade jag fixat hjälp av mina föräldrar, men behövde egentligen inte använda den. För plötsligt var den där att-göra-listan väldigt kort!!

Så summa sumarum så var det en vecka när jag igen fick stärka mig lite. Inse att jag fixar det ensam, om det behövs. Jag är en superkvinna!

MEN, jag insåg också hur lyckligt lottade vi är som får ha varandra. Jag satt på kvällarna och tänkte på alla ensamstående som varje dag, året om, har det så som jag hade det den här veckan. Som fixar allt själv, hela tiden. Och det som jag tyckte var värst, var nog ensamheten. Det där vardagliga som att laga mat och natta o.s.v. det blir ju till rutin. Redan på en vecka hade man ju fått in en rutin hur man gör det ensam. Men allt det där som sedan kommer, det där att ha någon att prata med, att dela dagen med. Någon att berätta allt roligt för, någon att skratta tillsammans med. Allt det som barnen gjort och sagt vill man ju dela med någon, där och då. Och det var nog den största insikten av alla!

/ viffslan

Posted in Uncategorized | Comments Off on om gräsänkeveckan

om kampen som tycks vara vår lott, just nu

Och kampen den fortsätter… Kampen för att bli flera i familjen. Vår egen kamp blir alltid mera påtaglig när det igen en gång börjar hagla ultraljudsbilder i ens sociala flöde. Det är ju självklart roligt med nya gosiga bebisar, men varför kan inte vi få vara med, igen.

Det där psykbrytet blir alltid så mycket närmare när andras graviditeter kryper nära inpå. Det som borde vara det roligaste, härligaste och underbaraste blir istället en klump i magen och ett gissel i huvudet som konstant ligger och gnager.

Jag jobbar hela tiden med mina tankar och känslor kring detta. I höstas när en kollega berättade att hon väntade barn så var min första tanke: nej men vad kul! Och jag ska säga er att det var första gången sedan hösten 2014, alltså första gången på 3 år, som min första tanke var enbart positiv. I tre år hade min första reaktion på någon annans graviditet innehållit tankar som nej, varför, orättvist o.s.v. Men så plötsligt i höstas så var min första tanke faktiskt positiv. Vad kul! Det tog mig tre år att komma dit och det kändes helt underbart. Att kunna glädjas åt andra utan att behöva gräva ner sig i sin egen sorg.

Det var en vändpunkt. En punkt där jag insåg att mitt psyke är “helat”. Att jag kunnat släppa stressen över att själv bli gravid.

Men det var då.

Nu har det redan gått flera månader sedan den höstdagen. Flera månader av misslyckande, besvikelser, av tårar som sväljs, av klumpar i magen som motas bort. Som måste motas bort för att kunna få vardagen att fungera. Jag kan inte tillåta mig att varje månad bryta ihop, trots att det ibland känns som det enda rätta.

För jag skulle så in i norden vilja bli av med känslan av att vilja lägga mig ner och gråta varje gång någon vän eller bekant “outar” att de väntar barn. Så ska det ju inte vara. Då ska man ju glädjas tillsammans.

Jag tror att det är svårt för andra att förstå vad jag går igenom. Jag tror att min man också har svårt att förstå. För som jag så många gånger skrivit förr, det är inte hans kropp som ska bli gravid. Det är inte hans psyke som går igenom hopp och besvikelse om vartannat, månad efter månad. Han vet ju nog vad jag går igenom, men han kan ändå inte på djupet förstå hur det känns. Och det tror jag ingen kan som inte går eller gått igenom en liknande process.

Och som jag också många gånger förr skrivit: vi är lyckligt lottade som välsignats med två barn. Och jag är otroligt tacksam, men längtan efter mera finns där i alla fall. Och den ökar i styrka hela tiden. Och så det där dåliga samvetet över att känna så här starkt när jag vet att det finns folk som kämpar i åratal och kanske ändå aldrig lyckas.

Fast längtan efter barn är inget man bara kan stänga av. Jag menar, ens eget kött och blod som man får älska och vårda av hela sitt hjärta. Det om något är ju Livet! Och trots att jag redan har både man och två barn att älska så känner jag så himla starkt att det finns rum för flera <3 Många fler…

 

Är det nu någon som går igenom en liknande process (eller gått igenom) och vill träffas över en kopp “kaffe” så skulle det inte vara så dumt att få prata av sig lite ;)
Ta kontakt i så fall!

kärlek till er alla

/ viffslan

 

Posted in barnalängtan | Tagged , | Comments Off on om kampen som tycks vara vår lott, just nu