om vår fertilitetsutredning

Vi sitter i båten och försöker styra den framåt. Det är dimmigt och vi har svårt att hitta vägen. Vi är dessutom lite oense om vilken väg vi ska ta. Plötsligt stannar vi, kastar ankar och skickar ut livbåten. Vi står stilla och famlar i dimman.

Så där kände jag i våras när jag tog kontakt med vården för att få påbörja en fertilitetsutredning. Utredningen var livbåten som vi sände iväg. Hjälp ut ur dimman. Under tiden har vi stått ganska stilla med båten. Visst har vi seglat lite framåt, men väldigt långsamt och egentligen utan mål. Visst försökte vi då också bli gravida, men kanske lite halvhjärtat. Det kändes verkligen då som att vi behövde utredningen för att få vetskap för att orka fortsätta.

Nu har livbåten kommit tillbaka och vi seglar sakta iväg. Nu har dimman lättat och lasten blivit lite lättare. Nu seglar vi framåt igen. Inte självsäkert, men inte heller lika trevande.

Nu har vi alltså gjort nästan allt i vår utredning, det som är kvar är att jag nästa vecka ska kolla äggledarna och så väntar vi på Emils slutgiltiga resultat, de första har vi fått.

Jag tänkte faktiskt att jag skulle ta det från början, för det är så många som frågat, undrat och varit lite förvånade över att vi får göra en utredning när vi redan har barn.

Sekundär barnlöshet är ju alltså när man redan har ett eller flera barn men har svårt att få fler barn. Och det är inget flummigt påhitt, utan en riktig diagnos, och ett verkligt problem. Där är vi alltså. De brukar ju rekommendera att ta kontakt med vården när man försökt bli gravida i över 1 år utan att lyckas. Jag tog kontakt när vi passerat två år. Jag tänkte på det redan efter 1 år, men sedan kom studierna i vägen och tiden gick så snabbt. Dessutom tänkte jag varje månad att nu sker det, så inte behöver vi någon vård.

När vi så hade bestämt oss så tog jag kontakt till HVC här i Nykarleby. Då fick jag dels tid för blodprov, och sedan tid till läkare. På läkarbesöket gick vi igenom vår situation, blodprovsresultaten och gjorde en inre undersökning. Så fick vi remiss vidare. Jag hade hört så mycket gott om Kokkola så begärde att få remiss dit (ja, jag syndar och sticker till Kokkola…). Tiden fick vi dock vänta på ganska länge, först nu i augusti hade de tid.

Igår var vi då dit. Det de gjorde var att gå igenom de papper vi fyllt i med uppgifter om min menscykel, våra eventuella sjukdomar, längd, vikt, rökning o.s.v. Där fanns inget som skulle visa på några problem. Vi fick också Emils preliminära resultat, och där såg allt riktigt bra ut. Så gjorde hon inre undersökning med ultraljud och kollade livmodern och äggstockarna, och även där såg allt bra ut. Så fick jag ta ytterligare blodprov för att kolla ännu några saker (vissa saker bör ju kollas under vissa specifika dagar i menscykeln).

Hur går vi vidare nu då… Egentligen med ingenting. Jag ska dit en gång till nästa vecka för att kolla äggledarna, för säkerhetsskull. Det finns ju olika behandlingar som de kan göra, men inga som aktuella för oss just nu. Eftersom min ägglossning och menscykel verkar vara helt normala vad de kan se så är hormoner inget alternativ. Det ger inte så pass ökad chans att de vill behandla. Inte heller insemination är ett alternativ, eftersom inget fel hittades i Emils prov. Det som återstår är ju IVF, som går att genomföra.

MEN, här kommer kruxet. Man har här i Finland sådan tur att man kan få kommunalt finansierad IVF även om man har barn från tidigare. Vad jag inte visste var att det gäller om man har ETT barn, inte TVÅ. Så eftersom vi redan har två gemensamma barn så har vi inte rätt till IVF kommunalt utan isf är det via privata sidan vi måste gå. Och då blir det ju genast en kostnadsfråga.

IVF är inget som vi på allvar diskuterat ännu. Det känns nog än så länge inte aktuellt. Men det är ju möjligt att genomföra om det går ytterligare år utan att vi lyckas på naturlig väg. Men det är ju heller inte en behandling man gör i en handvändning. Det är ju mediciner, klinikbesök flera gånger och både psykiskt och fysiskt tungt. Dessutom finns det ju inga garantier för att de pengarna och den tiden man lägger ut faktiskt ger resultat.

Så nu fortsätter vi resan framåt med vår båt. Vi fortsätter försöka. Och trots att de inte kunde erbjuda någon hjälp så känns det ändå bättre att fortsätta försöka med vetskapen om att allt tycks se bra ut. Det blir väl att köra receptet jag gjorde före vi blev gravida med Ludwig; akupunktur, motion och lite kostförändringar. För som jag skrivit förr så känner jag ändå starkt inom mig att det där tredje barnet kommer att komma. Det är bara en fråga om när.

Så, här är vi nu.
Dagen efter.
Jag var så sjukt nervös igår.
För vad vet jag inte, men idag känns det nog betydligt lättare i sinnet.
Och jag måste ändå säga att någon spärr släppte inom mig.
Den där nervositeten över att de kanske hittar något fel är ju borta.
För vi hade ju lika gärna kunnat åka hem med resultatet att det fanns något allvarligt fel som gjorde det omöjligt för oss att bli gravida.
Så slutet gott ändå så här långt.
Men vi fortsätter kämpa!

kram / viffslan

Posted in barnalängtan, personligt | Tagged , , , , | Leave a comment

om svar på kommentar

Fick flera fina kommentarer på mitt förra inlägg “om att vilja ha ett sammanhang”. Speciellt två saker började snurra nya tankar hos mig. Dels en kommentar om att det är viktigt att bejaka känslorna, och dels en kommentar om att det är viktigt att se på vad jag har och “återvända” till tacksamheten över allt jag har. Sanningar från fina kvinnor.

Jag vill ytterligare lite kommentera dessa saker. Först och främst håller jag helt med om att det är viktigt att bejaka sina känslor, att låta dem ta plats. Både bra och dåliga känslor. Att även låta “sämre” känslor ta plats och fylla kroppen, för att sedan kunna “tasmas” så att allt känns bättre. Och för mig är det här med att prata och skriva blogg riktiga utlösande faktorer, som får känslorna att lägga sig och kännas hanterbara.

Men sedan är det också viktigt att inte fastna i de negativa känslorna. Att inte fastna i det att snegla på andra, att inte fastna i avundsjukan och missunnsamheten. För är det något jag har insett under vår resa så är det att ALLA har bagage, vissa mer och andra mindre, men alla har sitt egna bagage. För någon är det ensamhet, för någon annan barnlöshet. Vissa drabbas av sjukdom, olyckor eller dödsfall. För hur fint det än ser ut på ytan så finns det oftast mörkare saker under ytan.

Och det här har jag jobbat med mycket, att kunna se allt fint jag har i min omgivning och inte se så mycket på vad andra har. Och när det gäller barnlöshet så handlar det ju oftast om att man är avundsjuk på de som lyckas få barn precis som de vill. Då har jag fått börja tänka på att de istället säkert har annat bagage. De har något annat som tynger dem, och när man (jag) tänker så, så känns det plötsligt inte så orättvist längre.

För jag är lyckligt lottad, med man, barn, stor familj, jobb och hus. Och trots att man aldrig kan veta när eller vem som drabbas av olycka eller sjukdom så är vi för tillfället friska och starka.Och jag är tacksam! Det vill jag verkligen poängtera.

MEN, bara för att man har “allt man kan tänkas behöva” så betyder inte det att man mår bra hela tiden. Man har ändå dippar i måendet, och de dipparna behöver få finnas. De behöver också få synlighet trots att det finns många personer som mår sämre och har det värre.

Vi måste våga prata om våra känslor, och vi måste våga ta emot andras känslor, även om vi inte förstår dem. Vi måste sluta tänka “vad har hen att klaga över”…för ALLA har bagage. Alla har saker som tynger dem, mer eller mindre.

Posted in vardag | 1 Comment

om att vilja ha ett sammanhang

Idag kommer jag att skriva om ett ämne som till viss del känns lite tabubelagt (det också…). Nämligen om hur man ibland kan känna att barnen begränsar en.

Först och främst, ja, vi har själv valt det liv vi har och jag skulle aldrig byta bort det mot ett liv utan barn. Men ibland skulle man vilja det, för nån dag eller kväll eller så. Eller nån vecka.

Vi har varit ganska sparsamma med barnfria veckoslut eller längre perioder, som mest är det ju en natt här eller där. Vilket är helt okej för oss. Men just nu är jag inne i en period när jag sneglar på bröder, svågrar och svägerskor (bland annat) och lite saknar det där livet utan barn.

Emils och mitt gemensamma liv utan barn varade en ganska kort stund. Eller ja, egentligen inte kort, men vi studerade största delen av tiden. Vi bodde i Helsingfors i fyra år, sedan flyttade vi hem och bodde här ett år innan vi gifte oss och fick barn. Så den här tiden vi bodde här nära vänner och familj utan barn vara bara drygt ett och ett halvt år, under vilken tid vi då ägnade ganska mycket tid åt att renovera huset.

Under studietiden höll vi oss ganska mycket för oss själva. Vi var inte ute och festade, vi reste inte, utan vi satt ganska mycket hemma och umgicks med varandra, eller så var vi ute och motionerade (eller åkte hem över helgen). Vi har inte varit ett sådant par som längtat efter solsemestrar eller långväga resor överhuvudtaget. Men visst kan vi njuta av att åka någonstans nu som då.

Och har man inte varit “äventyrslystna” (om vi kallar det så) innan man fick barn så kanske inte den sidan förstärks efter att man fått barn heller (eller gör den…?). Hur som helst så har vi varit ganska nöjda med att vara hemma, besöka släkt och vänner nu som då och låta livet ha sin gilla gång. Det kan kanske låta tråkigt, men vi trivs. Jag har sällan avundats andra för hur de “flänger och far”…tills nu…

Jag är fortfarande inte en person som längtar efter solsemestrar och långväga resor. Går absolut inte på konserter och festivaler och gillar inte stora folkmassor (Jakobs dagar är nästan för mycket för mig…). Men det jag kan avundas de som inte har barn är det där lite mera spontana livet. Som jag nu ser hur mina bröder och Emils syskon lever. Mer eller mindre spontana träffar och små resor. Som man gör när man inte har barn.

Och det är här skon klämmer för mig just nu. Att det känns som om man inte passar in i sammanhanget. När man är de enda som har barn och inte bara kan träffas hur som helst. Och det är helt okej, det är så vårt liv är, men ibland skulle man vilja känna att man passar in. Att folk kan räkna med oss trots att vi har barn. Att vi också kan komma på besök eller träffas någonstans på lunch/middag eller komma med till stranden. Ofta går det att ta barnen med, eller så kan man fixa barnvakt för några timmar. Eller så tackar man nej. Men man vill bli räknad med. Man vill inte räknas bort från sådana saker enbart pga att man har barn. För att folk antar att det inte går.

När vi fick Casper så var det nästan inga andra i vårt “gäng” som hade barn, och så är det fortfarande inte, 6 år senare. Men nu, när det sakta men säkert börja röra på sig för andra, då lyckas inte vi få barn. Det är tydligen min lott i livet, att vara sjukt osynkad med alla andra. När jag är föräldraledig, då jobbar alla andra, och sen när andra får barn och är hemma, då jobbar jag. Och så känns det ju som att det kommer bli i framtiden också. Har vi nu lyckan att få ett barn till så kan jag slå vad om att just då kommer alla andra att “ha paus” och jobba.

Är det för mycket begärt att få dela en graviditet och föräldraledighet med någon nära. Är det för mycket begärt att få känna att man har ett sammanhang…

Oj vad jag längtar tills den dagen när våra barns liv är fulla av kusiner. När våra syskon (för de är ju de närmaste vi har, och dessutom alldeles underbara ;) lever samma liv som oss, när alla förstår varandra. När allas liv är fyllda med barnlek, skrik, trots och inrutad vardag. Då när man kan träffas i samförstånd, när man kan umgås utifrån samma vardag. När man alla ingår i samma “sammanhang”.

Och oj vad jag hoppas att vår Casper fortfarande kommer att vilja vara med då, trots att han kommer att vara tonåring. Jag hoppas så innerligt att han ärver våra gener när det gäller att umgås med sina föräldrar och syskon. Att han kan bli den där stora kusinen (och förhoppningsvis brodern) som tar hand om de mindre. En liten lekfarbror… Och jag hoppas så innerligt att det värker i hjärtat, att vi lyckas få flera barn, så att också vi, om några år, kan dela småbarnstiden med våra nära och kära.

/ viffslan

Even if I’m in a good place right now, it hurts.
Deep down it hurst so much.
My heart is aching for another child.
And I feel deep down that she (yes SHE) is there.
She is there, but when will she present herself in life form.
When will she join our family.
How long do we have to wait.
How long does my heart need to ache for her.
Where are you my little princess, where are you.
We are waiting for you…we have been waiting already for two years.
For over two years have you been in our hearts,
but when will you be in our arms.



Posted in barnalängtan, personligt | Tagged , , | 1 Comment

om känslostormen just nu

Nu var det igen en stund sedan jag bloggade. Jag har tänkt på det så otroligt många gånger och haft så många tankar och känslor som skulle vilja ut, men vet inte riktigt var jag skulle börja.

Känslorna går verkligen upp och ner och det är faktiskt ganska tungt. Att bolla känslorna kring semester på samma gång som jag försöker tackla ångesten över att ha studierna och mina skriftliga arbeten som ligger på. Att känna hur skönt det är att vara hemma på samma gång som det är så tungt att jonglera hushåll, aktiviteter och pojkarna.

Att känna glädje över allt fint och roligt som händer på samma gång som sorgen så ofta sköljer över mig. Sorgen över att tiden går och går utan att vi lyckas bli gravida.

Det som också gör mig ledsen är att jag på något sätt har gett upp. I alla fall för tillfället. Och orsaken till det att vi väntar på fertilitetsutredning. Och i väntan på den så känns det nästan lönlöst att försöka bli gravid, för när det inte har hänt på över två år, varför skulle det lyckas nu plötsligt.

Den 20.8 har vi tid till Kokkola, då ska det göras undersökning. Ser fram emot det på samma gång som jag är livrädd. Jag vill ju veta om något är fel (och isf vad), men på samma gång är jag så rädd att domen blir att vi inte kan få fler barn.

Usch vad djupt det blev nu i alla fall. Skriver mera en annan dag.

/ viffslan

Posted in barnalängtan, personligt | Tagged , , , | Comments Off on om känslostormen just nu

om att bli trettio

Fredagen den 28.4.1989 kl. 11.04. Jakobstads BB. Då såg jag världens ljus och mina föräldrar fick sitt första barn.

Söndagen den 28.4.2019, min 30-årsdag. En dag som jag levt med i tanken väldigt länge och som varit föremål för både den ena och den andra känslan.

Och idag var då dagen här. En dag som innehöll ganska mycket. Jag blev uppsjungen av alla mina killar och fick presenter på säng, precis som det ska vara. Sen bakades det tårta för min lilla kaffebjudning som jag skulle ha på eftermiddagen. Men så plötsligt stod mamma, pappa, bröderna och ena broderns flickvän i hallen. Ett överraskande restaurangbesök till pizzatalo i Yxpila. Sedan blev det kaffe och tårta hemma hos oss. Och lite presenter :) Så fick jag på kvällen en stund för mig själv när jag krattade löv i trädgården med kvällssolen lysande på mig och bra musik i öronen.

Vad har jag då för tankar kring att bli 30 år. Jag har sagt i många år att jag minsann inte har någon ålderskris över att närma mig trettio. Och det har jag inte haft nu när det närmat sig heller. En liten svacka hade jag för några månader sedan när jag så där fertilitetsmässigt insåg att tiden går. Men nu när dagen var här kändes det nog enbart positivt.

För jag är så rik, och jag tycker själv att jag kommit långt i livet trots att jag “bara” är trettio. Jag är gift och har två barn, jag äger ett hus och har ett fast jobb. Mina föräldrar lever och mår bra och jag får t.o.m. ha mina morföräldrar kvar i livet. Jag har bra relation till både min egen familj och min svärfamilj och jag har vänner jag kan prata med. Jag känner mig trygg och älskad och jag har människor att älska. Jag är rik!

Som ni säkert vet ni som läst min blogg så finns det egentligen bara en sak som jag ytterligare önskat mig, ett barn till. Om vi hade lyckats få ett tredje barn innan jag blev trettio så hade det varit perfekt, men nu blev det inte så. Och när jag idag på dagen D tänkte på den här saken så blev den inte alls lika viktig. För tänkt på allt jag faktiskt har.

Jag tycker trettio är en riktigt bra ålder. Man är ännu ung och har (förhoppningsvis) mycket kvar av livet, men på samma gång har man ändå erfarenhet och en annan slags tyngd än när man var 20+.

Ha de gott / viffslan

P.S. Det som dock känns lite panikartat är ju nog att tänka att man nu är halvvägs till 60…

Posted in Uncategorized | Tagged | Comments Off on om att bli trettio

om politik, en amatörs analys

Så var riksdagsvalet över för den här gången. Det var en spännande kväll när man satt och följde med hur det skulle sluta. Det här med att vara politiskt intresserad är något som för mig tycks komma med åldern. Jag kan nämligen tycka att det är riktigt intressant att analysera och fundera. Och det ska jag göra lite nu. En, på många sätt, politisk amatörs egna tankar o funderingar kring valresultatet.

Jag börjar med några extra trevliga saker:

  1. Att 46% av de invalda är kvinnor tycker jag är riktigt bra. Förra valet låg kvinnliga procenten på 41% så en klar höjning.
  2. Att riksdagen har en medelålder på 46 år, där 8 stycken är under 30 och 96 stycken (nästan hälften) är under 40. Det känns som att det är generationsväxling på gång, och det är verkligen på tiden.
  3. Att SFP här i Vasa valkrets tog tillbaka sitt fjärde mandat. Dessutom hade jag tippat alldeles rätt vilka fyra som skulle ta sig in i riksdagen. Att vi dessutom har flera andra goda svensk- eller tvåspråkiga ledamöter från andra partier är ju inte heller dåligt. För ibland glömmer vi kanske bort att det ju inte bara är SFP som jobbar för Österbotten, utan även ledamöter från andra partier som hör till Vasa valkrets.

En sak som jag också reagerade på redan på valkvällen var att detta verkligen var kvinnornas val. Det var många partier där det var kvinnorna som var röstmagneter. I SDP har vi på 10-i topp listan 7 stycken kvinnor, där 5 kvinnor hade 10000 röster eller mera och där Sanna Marin dessutom överlägset fått fest röster i partiet. I samlingspartiet har vi 5/10 kvinnor bland de 10 som fått mest röster.

Centern gjorde ju ett riktigt dåligt val och där har vi ingen kvinna som fått mer än 10000 röster. Dock hittar vi 5 kvinnor bland de 10 främsta. De Gröna gör däremot ett riktigt bra val, vilket ju är helt förståeligt. Och förutom självaste Pekka Haavisto och Pirkka-Pekka Petelius så hittar vi enbart kvinnor bland de 10 främsta. Det ska bli spännande att se vem som blir partiets nästa ordförande.

Likadant ser det ut för vänsterförbundet när det gäller kvinnor bland de 10 främsta, hela 8 stycken. Paavo Arhinmäki får sällskap av Markus Mustajärvi, men annars är det idel kvinnor. I det här partiet hittar vi ju också Li Andersson, som med sina drygt 24000 röster blir nationell röstdrottning. Det är endast Jussi Halla-Aho som klår henne med sina drygt 30000 röster.

Och för att nu nämna Halla-Ahos parti Sannfinländarna så kan vi ju konstatera att där är det ganska “gubbigt”. På deras 10 i topp finns endast 3 kvinnor, och bland dem är det bara Laura Huhtasaari som tar sin in bland de 5 främsta.

För SFP’s del får vi ju inte ihop till 10 mandat, men bland de 9 invalda finns 4 kvinnor och 5 män, med Anna-Maja i topp med drygt 14000 röster. En av de mest spännande sakerna under valkvällen var för mig om SFP skulle lyckas knipa det där 10:e mandatet. När 97-98 % av rösterna var räknade så hade vi 10 mandat, men så när 99 % var räknade så var vi tillbaka på 9 mandat, och där stannade vi också. Otroligt spännande. Jag hoppades verkligen in i det sista att det skulle stå en 10:a istället.

För att snabbt göra klart “kvinnoröstlistan” så kan jag också konstatera att av KD’s 5 mandat är 3 stycken kvinnor och 2 män, där kvinnorna dessutom kammar hem flest röster.

Förutom SFP’s mandat var det ju flera hiskeligt spännande saker att följa med under valkvällen. Som vem som skulle bli största parti. Olidligt spännande innan man kunde andas ut och konstatera att det tack och lov blev SDP och inte Sannfinländarna. Men nog var det jämt, endast 0,2 % skiljde dem åt. Och tre partier som ligger inom 0,7 % är ju väldigt speciellt. En annan anmärkningsvärd sak är ju att det bara är centern som tappar mandat. SFP och KD behåller sina 9 respektive 5 medan alla andra av de etablerade partierna får flera mandat. Men Centern tappar hela 18 stycken. Vilket bottennapp.

Sen tycker jag att det är roligt att de Gröna går så pass mycket framåt. Deras 20 mandat och en ökning med 3 % sedan förra valet visar ju verkligen att miljön är en viktig fråga för många finländare. Det var ju precis vad man kunde förvänta sig.

Hur kommer då vår nästa regering att se ut. Det diskuterades flitigt under valkvällen och Yle bjöd på flera alternativ. Här vet jag faktiskt för lite om hur partierna kan tänkas samarbeta kring olika frågor för att själv börja spekulera, men en regeringskonstellation som Yle tog fram tilltalade mig, nämligen sammansättningen SDP, Samlingspartiet, De Gröna och SFP. Den konstellationen skulle också ge en majoritet med 108 ledamöter. Den regeringen skulle kännas helt bra för mig. Den skulle kännas betydligt tryggare än den vi haft nu under fyra år.

Vad önskar jag då mera av politiken. En sak som jag tänkt på nu är hur tydliga partierna är med vad de vill och vad de står för. Jag hade nog förväntat mig att SDP skulle ha haft en större marginal till de andra partierna, men där tror jag att de kanske varit för otydliga. Jag har svårt att säga vad det är som gör att SDP skiljer sig från de andra partierna. Det har ju diskuterats mycket kring hur unga röstar, och att de ofta röstar på partier som har en tydlig inriktning (Gröna, Sannfinländarna eller som här hos oss då kanske SFP). Jag har också svårt att skilja på Centern och Samlingspartiet, annat än att Centern är (eller ska vara) ett landsbygdsparti och Samlingspartier mera ett stadsparti (eller rikemansparti, hur man nu väljer att uttrycka sig).

Men jag upplever att jag lär mig hela tiden. Och att lyssna på Göran Djupsund under valkvällen gav verkligen mersmak. Jag börjar på riktigt intressera mig för de olika partierna och deras inriktningar.

Dock är jag ju “born and raised” SFP:are och röstar också på dem, i alla fall just nu. Och det är inte enbart på grund av det svenska språket. Många uttrycker ju ibland att det är lite för “ytligt” att rösta på SFP bara för svenskan. Men det gör inte jag. Det finns mycket annat i deras politik som tilltalar mig. Deras liberala förhållningssätt till exempel. Att de också starkt förespråkar en ny föräldraledighetsmodell är en central punkt för mig.

Och för att avsluta detta så måste jag ändå säga som jag sagt många gånger under valtiden, att skulle SFP i Vasa valkrets inte fixat sina fyra mandat med den här kandidatlistan, ja då hade det nog varit usligt. För deras kandidatlista i år var otroligt bra. Där fanns så himla många bra kandidater. Både män och kvinnor, yngre och äldre, nya och gamla. Jag velade ända in i valbåset vem som skulle få min röst. Och de fyra som kom in blir nog jättebra representanter i riksdagen.

Att sen Vasa valkrets “stoltserar” med endast 3/16 kvinnor invalda kan ju tyckas vara lite dåligt och orsakerna till det är säkert många. Dock är ju de tre invalda väldigt framträdande i rikspolitiken, Anna-Maja, Jutta Urpilainen och Paula Risikko, och sammanlagt samlade de ju drygt 35000 röster. Jag har dålig koll på hur de andra partiernas listor såg ut med tanke på könsfördelning. Men som det sades i radion idag, många här i Vasa valkrets är ganska konservativa och röstar som de alltid har gjort. Men där har vi ju en målsättning för nästa riksdagsval, få fram flera kvinnor.

Men nu får det vara slut på politikprat. Dags att få sin skönhetssömn :)

/ viffslan

Posted in åsikter | Tagged | Comments Off on om politik, en amatörs analys

om starka kvinnor, som inte ger upp

Bildresultat för infertility quotes

Det här får bli dagens tanke. Det där tunga i att det inte blir som man tänkt sig. Citatet här ovanför tycker jag passar in både på primärt och sekundärt barnlösa. Oavsett om man har barn eller inte så är det ju ett hål vi talar om. Ett hål som man vill fylla med ett barn (till).

Jag har skrivit om det förr, det där att två barn ju inte är fem barn. Så är det bara, 2 är inte lika med 5. Och jag som i många år har föreställt mig en familj med fem barn känner ju att två är alldeles för lite, trots att de två vi har ju är 100% alldeles fantastiska och tillräckliga i sig.

När jag var där i början av tonåren så gillade jag att skriva ner mina framtida familjer, hur många barn jag skulle, när de skulle födas och vad de skulle heta. Barnen var ganska länge fyra till antalet, men längre upp i tonåren blev de fem till antalet, alltid två pojkar och tre flickor (haha, som att man skulle kunna beställa det). Några år efter det var de plötsligt sex till antalet och jag var på riktigt helt okej med tanken på att man skulle kunna ha sex barn. När Emil och jag sedan talade om barn så konstaterade vi ganska snabbt att vi båda ville ha många barn, men 4-5 var nog det vi landade på.

Jag har fortfarande en dröm om att få fem barn, men realiteten börjar komma emot och jag började för nåt år sen vänja mig vid tanken på att fyra barn är det vi ska sikta på, att det inte kommer att bli fem. Och nu, när vi riktigt snart kliver över tröskeln till två år av försök för vårt tredje barn, så börjar det där tredje barnet kännas som en dröm. Det börjar kännas som att tre barn är vad vår familj kommer att få.

Och det känns både skönt och hemskt på samma gång. Skönt för att jag på något sätt kan tänka mig ett fulländat liv med “bara” tre barn, men också hemskt ifall det är så livet blir, att vår dröm och fem barn plötsligt blev “bara” tre. Att den tanke man haft om sitt liv och sin familj blir så annorlunda.

För tre barn kommer vi åtminstone att få. Det känner jag så starkt inom mig. För om det finns en unik smärta i hjärtat som kommer av barn som inte blir till, så har jag också en till alldeles speciell känsla inom mig. Jag känner att ute i universum finns en dotter som bara väntar på att få komma till oss. En känsla av en själ nånstans som kommer att bli vår dotter. En helt crazy känsla som säkert är jättesvår att kunna föreställa sig. Jag har också börjat känna att hon kommer närmare, så snart måste det helt enkelt ske…

Men för att återgå till citatet i början. Att varje månad ge sig själv och sitt hjärta utrymme för ett barn, och sen förblir den där platsen tom, månad efter månad efter månad… Det gör ONT! Därför tror jag också att det liksom mig finns massor med kvinnor där ute som varje månad försöker att inte öppna hjärtat för mycket, att försöka hålla tillbaka, men sen inser att det inte går. För hjärtat är öppet ändå, längtan är så stark och kärleken till det barn man tänkt på så länge är starkare än allt annat.

Och som avslutning till detta inlägg vill jag lyfta styrkan hos oss kvinnor! Att varje månad öppna sitt hjärta för den där längtan och kärleken, att låta hoppet ta över, för att sedan månad efter månad bli emotionellt slagen till marken, det är styrka! Att vara med om det varje månad och ändå fortsätta med sitt liv, det är styrka! Att kunna vara en närvarande fru, partner, mamma, dotter, vän och kollega, trots att smärtan väller upp var och varannan månad, det är styrka!

Och det är den styrkan som gör att vi inte ger upp, att vi fortsätter kämpa, längta och hoppas. För plötsligt blir det där barnet till. För de allra flesta är det ju ändå så, att det förr eller senare händer. Men vägen dit är jobbig. Så jävla jobbig.

Så alla ni som kämpar!
Ni är såå starka!
Ni är verkliga kämpar!
Ge inte upp!

/ viffslan

P.S. med 30 dagar kvar till 30-årsdagen börjar t.o.m. jag få lite åldersnoja. Jag som aldrig stressat över the big 30. Men så där fertilitetsmässigt börjar en liten stressklocka ticka nu…

Posted in barnalängtan | Tagged , , , | Comments Off on om starka kvinnor, som inte ger upp

om de fulaste känslorna just nu

Bildresultat för infertility quotes

Uppmuntrad av vårt underbara “Längtans café” tänkte jag att jag skulle blogga lite intensivare och skriva lite om olika tankar och citat som har med infertilitet att göra. Kom ihåg att åsikterna och erfarenheterna är mina personliga. Andra kan uppleva på andra sätt.

Detta första citat är så passande, och tangerar också dagens tema i bloggen. Tänkte nämligen skriva om den absolut fulaste och äckligaste känslan som dyker upp när man själv har svårt att bli gravid. Den där känslan av avund och missunnsamhet. När man tänker “varför de och inte jag”.

Men det är ju inte alls så man egentligen tycker. Självklart är jag glad åt varje graviditet och varje barn som föds, men ändå känns det så illa inombords.

För mig är det värsta just nu alla de som väntar sitt tredje barn, och speciellt jobbigt är det om de fått sitt första barn efter oss. Då går min hjärna bananas och blir liksom “hallå, vi var faktiskt först på tåget”. Ibland känns det som att de fuskar, som att vi är först i kön. Men så känns det genast bättre om de är lite äldre än oss, för då tänker jag så där logiskt att vi ju faktiskt har mera fertil tid kvar…förhoppningsvis.

Det som också är jobbigt är att få gravidbesked via andra. Det är alltid lättare att ta dem om de kommer från personen själv, och helst i skrift. Och helst så tidigt som möjligt, så att man hinner vänja sig.

Jag hoppas att de som jag känner inte har känt att jag undviker dem eller inte gläds med dem, men ibland orkar man bara inte vara aktiv i andras graviditeter. Jag har också några gånger valt att skriva till vänner att jag gläds för deras skulle men att jag inte kommer att fråga något, just för att det gör för ont.

Ibland har jag också svårt att kommentera på sociala medier, både på gravidbesked och babybesked. Jag kan gilla inlägget eller bilden, men ibland är en kommentar för svår att skriva.

Och allt bottnar ju i citat i början av inlägget.

It is not because you are not happy for them,
but because you are sad for you.

Och det är så ofta “the sadness” som drar det längre strået, den känslan som ligger ytligare. Den där glädjen är så mycket svårare att gräva fram.

Och som jag skrev i början så är just den här känslan den mest beska och obehagliga som jag har upplevt. Avund, missunnsamhet. Så otroligt äckliga ord. Jag vill inte vara en människa som känner de känslorna. Jag vill inte att det är de känslorna som ligger överst. Men glädjen ligger långt ner såna gånger. Ibland är man stark nog att gräva fram den, ibland inte. Och då måste man bara acceptera det. Att även äckliga känslor måste få finnas.

Men jag är inte riktigt där än. Jag kan inte riktigt acceptera de fulaste känslorna, jag skäms över dem. Och skammen är också ful. För att skämmas över sina känslor är helt värdelöst. För du kan inte styra dina känslor. De lever sitt eget liv.

Men jag fortsätter gräva.

/ viffslan

Posted in barnalängtan | Tagged , , , | Comments Off on om de fulaste känslorna just nu

om en skitdag med en grå filt

För lite mindre än en vecka sedan skrev jag ju ett inlägg om måendet just nu. Där beskrev jag att det är helt ok men att jag är så mycket känsligare för allt möjligt. Och det stämmer så bra. För idag var en riktigt skitdag på många sätt.

Vädret gjorde ju sitt, men redan från morgonen var jag så otroligt trött och hade ingen som helst lust att ställa mig iväg och fara till jobbet. Men kom mig iväg och hade mina klienter, vilket gick helt bra i sig. Men hela dagen har jag gått nästan med gråten i halsen och bara väntat på när det kommer någon motgång som får bägaren att rinna över. För minsta lilla grej kan kännas så otroligt stort nu. En klient som börjar “tjafsa emot”, något tekniskt som inte fungerar, någon som säger något åt mig som jag tar personligt trots att de inte alls menar så. Minsta lilla grej kan få mig alldeles bedrövad.

Största grejen idag var mensvärken. En månad igen när man ändå så smått börjat hoppas på en graviditet, för att kroppen betett sig annorlunda. De symtomen på mens som brukar dyka upp har liksom inte gjort det. Men så idag kändes det plötsligt helt som vanligt inför mens. Skit också. Hela dagen blev som en grå dimma.

Men så svänger det lika hastigt åt det andra hållet. Hade orkesterövning ikväll och efter det jumppa. Och under jumppan tänkte jag ju på annat och så pratade jag lite med de andra, promenerade hem och sedan kändes allt annorlunda igen. Denna känslomässiga berg-och-dal-bana tär verkligen på en…

Håller på och lyssnar på IVF-podden från Sverige och i avsnittet jag lyssnade på idag så hade de en gäst som de intervjuade, och hon beskrev “barnlöshetsrumban” som en grå filt som lägger sig över allt. Och precis så har jag känt idag. Jag har fungerat, hemma och på jobbet, men allt har försiggått som i en grå dimma, som om en filt låg över mitt liv. Det var väldigt beskrivande.

Tack till alla som frågar hur jag mår. Tack till alla som lyssnar. Tack till alla som tillfälligt får mig att tänka på annat, som sticker hår på den gråa filten.

Vi ska hoppas att morgondagen blir lite mindre grå…

/ viffslan

Posted in barnalängtan, jobb, vardag | Tagged , , | Comments Off on om en skitdag med en grå filt

om Längtans café

Äntligen!
Det är den känslan jag har just nu.
Äntligen är vi igång med Längtans café,
en samlingspunkt för ofrivilligt barnlösa.

Redan när vi fick vårt missfall i september 2014 så hade jag en tanke om att man skulle ordna någon stödgrupp för personer som haft missfall. Men det blev aldrig av då och istället började jag tänka på vad man skulle kunna göra kring sekundär (eller primär) barnlöshet, eftersom vi efter missfallet plötsligt hade svårt att bli gravida. Men sen när jag blev gravid med Ludwig så lades alla såna tankar på is.

Men så ville vi ju ha ett tredje barn och när det blev svårt den gången så började jag tänka mer och mer på någon slags stödgrupp för alla de som kämpar. Och när så Maria, min doula och akupunktör, och jag började diskutera kring detta så kom vi fram till att vi MÅSTE göra något. Via doulagruppen framförde vi våra tankar och Folkhälsan hakade på och lät oss ordna under deras “beskydd”. Vi planerade så där smått under en lång tid och skulle i höstas dra igång. Men så var jag ju borta i Åbo så mycket så det blev aldrig av. Så nu efter jul tänkte vi att nu måste vi sätta ett datum. Och så plötsligt på en doulaträff så var det en i gruppen som kläckte namnet – Längtans café, så då var det ju bara att köra igång.

Och NU har vi alltså hållit den första träffen. Ett litet gäng samlades och pratade kring våra upplevelser, tankar och känslor. Så otroligt förlösande. Och en helt magisk atmosfär. Där alla känslor är tillåtna och där man får dela hur mycket eller hur lite man vill, i en trygg miljö.

Och jag är så glad över att en tanke som började gro för 4 år sedan faktiskt blir av. Och responsen har varit stor. Förutom de som kom på träffen så har flera andra tagit kontakt och uttryckt sin glädje över att det nu ordnas ett Längtans café.

Vad vill vi då med detta café. För det första vill vi skapa en trygg miljö där man kan dela sina tankar, erfarenheter och känslor och man vet att det man säger stannar i gruppen. Där man kan välja att berätta hela sin historia, eller bara sitta och lyssna.

Och för det andra som vill vi ju vara med och bryta tabut kring barnlöshet i stort. Om vi kan få folk att börja prata om barnlöshet, infertilitet och längtan efter barn, så skulle det ju kännas jättefint.

Längtans café välkomna kvinnor, män, par som lider av primär barnlöshet (alltså som inte har barn från tidigare) eller sekundär barnlöshet (som har barn men som har problem att få flera barn). Man är även välkommen om man har en historia av barnlöshet men kanske inte är i det livsskedet längre, t.ex. om man är äldre och inte längre är inne i barnlöshets”rumban”.

Här kan man läsa artikeln på ÖT:
https://www.osterbottenstidning.fi/Artikel/Visa/265725

just because something isn’t
happening for you right now
doesn’t mean it will never happen

/ viffslan

Posted in barnalängtan | Tagged , , , | Comments Off on om Längtans café