om gräsänkeveckan

Lite tankar så här efter gräsänkeveckan. För det första var den väldigt välbehövlig. Inte så där att det var skönt att ha Emil borta, men jag tror att det var välbehövligt att behöva längta lite efter varann. Att inse att den där vardagliga lunken egentligen är ganska kiva. Att behöva sakna det där vanliga, för att sedan uppsatta det mera.

Sedan var det ju en vecka när man fick känna sig som supermorsan igen. Att fixa allt själv, morgnarna, eftermiddagarna, kvällsmat och nattning. Att komma ihåg att betala räkningar, ta med saker till dagis, handla…allt det där som man ju nog normalt också ska göra, men som det brukar finns två huvuden för att komma ihåg.

Men allt gick riktigt bra. Barnen verkar instinktivt ha något i sig som liksom skärper dem, som att de vet att nu gäller det att vara det bästa barnet eftersom bara en förälder är hemma. Söndag-onsdag gick riktigt bra. På torsdagkväll och fredag blev det lite mindre bra, men jag tror att det mest var kalasnerver och för Casper födelsedagsnerver som spökade. Det blev helt enkelt för spännande.

För gräsänkeveckan slutade ju natten till lördag, och på lördag hade vi gemensamt kalas för killarna. Så förutom att fixa alla basgrejer så skulle jag ju ställa till kalas också. Men även det gick bra. Vi bakade tårtbottnar vartefter och frös in. Jag passade på att städa lite varje kväll. Vi handlade till kalaset på den lediga fredagen. Och dessutom hann jag klippa gräset. På fredag hade jag fixat hjälp av mina föräldrar, men behövde egentligen inte använda den. För plötsligt var den där att-göra-listan väldigt kort!!

Så summa sumarum så var det en vecka när jag igen fick stärka mig lite. Inse att jag fixar det ensam, om det behövs. Jag är en superkvinna!

MEN, jag insåg också hur lyckligt lottade vi är som får ha varandra. Jag satt på kvällarna och tänkte på alla ensamstående som varje dag, året om, har det så som jag hade det den här veckan. Som fixar allt själv, hela tiden. Och det som jag tyckte var värst, var nog ensamheten. Det där vardagliga som att laga mat och natta o.s.v. det blir ju till rutin. Redan på en vecka hade man ju fått in en rutin hur man gör det ensam. Men allt det där som sedan kommer, det där att ha någon att prata med, att dela dagen med. Någon att berätta allt roligt för, någon att skratta tillsammans med. Allt det som barnen gjort och sagt vill man ju dela med någon, där och då. Och det var nog den största insikten av alla!

/ viffslan

Posted in Uncategorized | Leave a comment

om kampen som tycks vara vår lott, just nu

Och kampen den fortsätter… Kampen för att bli flera i familjen. Vår egen kamp blir alltid mera påtaglig när det igen en gång börjar hagla ultraljudsbilder i ens sociala flöde. Det är ju självklart roligt med nya gosiga bebisar, men varför kan inte vi få vara med, igen.

Det där psykbrytet blir alltid så mycket närmare när andras graviditeter kryper nära inpå. Det som borde vara det roligaste, härligaste och underbaraste blir istället en klump i magen och ett gissel i huvudet som konstant ligger och gnager.

Jag jobbar hela tiden med mina tankar och känslor kring detta. I höstas när en kollega berättade att hon väntade barn så var min första tanke: nej men vad kul! Och jag ska säga er att det var första gången sedan hösten 2014, alltså första gången på 3 år, som min första tanke var enbart positiv. I tre år hade min första reaktion på någon annans graviditet innehållit tankar som nej, varför, orättvist o.s.v. Men så plötsligt i höstas så var min första tanke faktiskt positiv. Vad kul! Det tog mig tre år att komma dit och det kändes helt underbart. Att kunna glädjas åt andra utan att behöva gräva ner sig i sin egen sorg.

Det var en vändpunkt. En punkt där jag insåg att mitt psyke är “helat”. Att jag kunnat släppa stressen över att själv bli gravid.

Men det var då.

Nu har det redan gått flera månader sedan den höstdagen. Flera månader av misslyckande, besvikelser, av tårar som sväljs, av klumpar i magen som motas bort. Som måste motas bort för att kunna få vardagen att fungera. Jag kan inte tillåta mig att varje månad bryta ihop, trots att det ibland känns som det enda rätta.

För jag skulle så in i norden vilja bli av med känslan av att vilja lägga mig ner och gråta varje gång någon vän eller bekant “outar” att de väntar barn. Så ska det ju inte vara. Då ska man ju glädjas tillsammans.

Jag tror att det är svårt för andra att förstå vad jag går igenom. Jag tror att min man också har svårt att förstå. För som jag så många gånger skrivit förr, det är inte hans kropp som ska bli gravid. Det är inte hans psyke som går igenom hopp och besvikelse om vartannat, månad efter månad. Han vet ju nog vad jag går igenom, men han kan ändå inte på djupet förstå hur det känns. Och det tror jag ingen kan som inte går eller gått igenom en liknande process.

Och som jag också många gånger förr skrivit: vi är lyckligt lottade som välsignats med två barn. Och jag är otroligt tacksam, men längtan efter mera finns där i alla fall. Och den ökar i styrka hela tiden. Och så det där dåliga samvetet över att känna så här starkt när jag vet att det finns folk som kämpar i åratal och kanske ändå aldrig lyckas.

Fast längtan efter barn är inget man bara kan stänga av. Jag menar, ens eget kött och blod som man får älska och vårda av hela sitt hjärta. Det om något är ju Livet! Och trots att jag redan har både man och två barn att älska så känner jag så himla starkt att det finns rum för flera <3 Många fler…

 

Är det nu någon som går igenom en liknande process (eller gått igenom) och vill träffas över en kopp “kaffe” så skulle det inte vara så dumt att få prata av sig lite ;)
Ta kontakt i så fall!

kärlek till er alla

/ viffslan

 

Posted in Uncategorized | Comments Off on om kampen som tycks vara vår lott, just nu

om vår alldeles nya vardag

Så var vardagen igång igen. Och än en gång är det en ny vardag för oss. En vardag som vi inte haft förut. En vardag där både Emil och jag jobbar och båda killarna är på dagis. En vecka har gått nu och den har gått bra.

Visst har vi varit extra trötta allihopa, men vi har fått det att funka utan större problem och vi har haft det bra. Ludwig har haft fyra tuffa dagar på dagis, men på det stora hela har det gått riktigt bra. Och Casper har ju fortsatt i sin dagisgrupp, men nu fyra dagar per vecka istället för två, vilket jag tror kommer att bli riktigt bra!

Själv har jag ju gått ner i arbetstid från fulltig 38 timmar till 28 timmar (lyx!!). Jag jobbar mån-tors och lite kortare dagar och sedan är jag och killarna lediga på fredagar. Det kommer att vara riktigt skönt (tror jag). Att jobba fyra dagar känns nog riktigt lyxigt efter höstens fulltidsjobb.

I och med att vi nu inlett våra nya (relativt tuffa) vardag så har vi också anammat lite nya rutiner. Vi som alltid varit uppe sent och sovit länge på morgnarna har nu varit tvungna att ändra på den saken. Nu ska killarna i säng innan 21 och vi själva innan midnatt, och det har faktiskt lyckats :)

Redan under jullovet ändrade vi på nattningsrutinerna. Förut så nattade vi Casper i sin säng och Ludwig i vår säng, och det tog gaaanska länge. Ludwig blev till sist så rastlös och började klättra på oss och hoppa och ha sig så vi bestämde att nu behöver vi ändra på något. De sov redan i samma rum (vi flyttade Ludde i egen säng sedan han somnat) så nu tänkte vi att vi ska natta dem båda två i deras egna sängar. Det tog faktiskt inte många kvällar innan Ludde hade accepterat att det är i sin säng han ska somna. Och förvånansvärt bra gick det att natta båda två i samma rum, trots att de i tur och ordning hade lite mera ljud för sig. Så istället för att vi ska ligga 1-1,5 timme med varsin pojke (och oftast även somna själv) så sitter nu en av oss (ibland båda) i deras rum ca 30 min och sen sover de. Och det känns så himla skönt!

Så nu ikväll sov båda pojkarna redan 21.30 (trots att det var fredag) och här en av dagiskvällarna så sov de båda före 21.00. SEGER! Det är ju självklart att även vi kommer oss snabbare i säng då vi kan börja njuta av kvällen och slappna av redan kl 21 istället för att yrvaket fortsätta kvällen kl 23.30 efter nattning.

Så just nu känns det bra. Hoppas att vi lyckas fortsätta på samma sätt. Sen har vi även bättre kvällsrutiner överlag nu, så hoppas att vi även lyckas fortsätta med dem också när kvällsaktiviteterna kommer igång.

Det som vi nu har kvar att få in i något system är själva kvällsmaten. Jag skulle så gärna vilja få något matlistesystem att fungera för vardagskvällarna. Så att det finns planerat vad man ska laga, så den som är först hemma kan börja på med maten. Vi har flera gånger försökt oss på lite olika system, men inget som har fastnat utan vi har på något sätt gett upp. Så nu får ni gärna ge tips på hur vi ska orka hålla ett system en längre tid. Ska man göra flera veckor i sträck, ska man specificera maträtter eller endast ha riktlinjer, eller hur ska man riktigt göra för att det ska bli bra. Någon som har ett fungerande system?!?

Så, nu ska jag fortsätta denna lugna fredagkväll med lite chips, stickning och TV ;)

/ viffslan

Posted in vardag | Comments Off on om vår alldeles nya vardag

om tankar kring ett nytt nytt år

Gott Nytt År, får jag väl börja med. Eftersom det nu igen än gång bytt årtal. Och ojoj, denna blogg, får jag väl också säga. Eftersom den nu än en gång fått stått orörd alldeles för länge. Jag vet inte hur folk hinner blogga…för jag hinner helt tydligt inte. Trots att jag skulle vilja.

Det som jag dock kände mig tvungen att skriva om nu är ju året som gått och känslorna kring det nya året. Som jag brukar göra. I år blir det dock än rätt så kort nyårskrönika, och istället mera betoning på tankar.

Året som gått har på det stora hela varit bra, så där på det personliga planet. Självklart har det hänt saker både i närregionen och ute i stora världen, men så där personligen har det “måra på”. Jag har njutit av att vara hemma under lite mer än halva året, och sen fick jag njuta av att jobba under resten av året. Perfekt. Pojkarna har utvecklats och varit helt underbara ungar och det har varit en lycka att få vara tvåbarnsmor. Vi har haft vänner och familj runt omkring oss och personligen har jag flera vänner som kommit mig ännu närmre under året. Fint så.

Igen ett år klarade vi oss undan begravningar, medan vi fick vara med om några födslar. 2 småkusiner fick pojkarna men annars var det rätt så lugnt, förutom mina 3 doulabebisar <3 Och så bröllopet, mellan svågern/brodern Pontus och svägerskan/nära vännen Sara. Sånt är ju alltid trevligt :) Plus lite förlovningar också ;)

När vi så närmare oss detta nyår så hade jag en annan känsla i kroppen än jag normalt brukar ha inför nya år. I år kändes det nästan inget alls. Det kändes som att nyåret inte var så speciellt, det var liksom inget nytt blad som behövde vändas, utan vi kunde fortsätta precis som förut. Och det är ju det man gör, trots att man så där i tanken kanske vänder blad.

Men eftersom vårt 2017 var en rätt så lugn och behaglig resa som blev en helt bra vardag så kände jag att 2018 kan få bli likadant. Och så hade vi heller inget speciellt att se fram emot under 2018, än i alla fall. Det var ju då när vi skulle få invänta nästa familjemedlem, det var ju det vi skulle se fram emot. Det var ju det här nyåret när vi igen än gång skulle få invänta 12-slaget och sedan utbrista “i år ska vi bli föräldrar igen”. Men så blev det ju inte. Än.

Jag har två tankar inför 2018. Det första och största är ju fortfarande att jag så innerligt hoppas att vi ska välsignas med ett tredje barn under 2018. Och det är ju faktiskt inte för sent än. Den andra tanken är att jag ska försöka ta det lugnare, inte ha så mycket program hela tiden, kvällstid. Att jag ska kunna njuta mera av att bara vara hemma, tillsammans med min familj. Som de sa i en filmsnutt jag såg på facebook idag, “spend a little more time being, not doing”. Det prickade liksom mig på något sätt. Att kunna vara, bara vara, lite mera.

Och så har jag på något sätt en känsla av att det där med att ta det lugnt och bli gravid går lite hand i hand. Så det är väl bara att sätta igång och uppnå sina “mål” då. Take it easy and get pregnant. Låter väl inte så dumt ;)

Så ett fridfullt älskande nytt år till er alla då <3

Så hoppas vi att jag återkommer…

/ viffslan

Posted in Uncategorized | Comments Off on om tankar kring ett nytt nytt år

om vår annorlunda höst

Så var första jobbveckan över för min del. En massa känslor har genomsyrat mig den här veckan men summa sumarum så känns det riktigt bra att vara tillbaka. Det har inte alls känts så ångestfyllt som jag hade tänkt mig. Men det beror ju också mycket på att pojkarna får vara hemma med pappa istället för att vi måste börja kuska den till och från dagis.

Och det är mest det jag ville plita ner lite om idag. Det där att Emil är hemma. Först och främst så är jag så otroligt glad över att han vill vara hemma i 4 hela månader. Nu ska han vara hemma med båda pojkarna på heltid i 1,5 månad och från oktober blir det dagis för Casper ca 2 dagar/vecka. Han tar ut både pappaledighet, vårdledighet samt semester (himla mycket olika papper blev det…).

Vi har fått många positiva, och även förvånade, kommentarer över att han ska vara hemma och det känns ju bra. Men så fick jag en fråga som jag först skrattade bort, eftersom den ju var laddad med humor, men som jag sedan blev lite småarg över.

“Ska an no klar ååv e?”

VARFÖR skulle min man, pappan till mina barn, vara sämre på att ta hand om barnen än jag som mor?? Om jag har klarat av att vara hemma 1,5 år, varför skulle inte han klara av 4 månader (och varför inte 1,5 ¨år för hans del också). Jag är fullständigt övertygad om att han klara det minst lika bra som jag.

Kommentarer som dessa bevisar också hur sällsynt det är med pappor som tar ut längre ledigt än den “vanliga” pappaledigheten, vilket är synd. Jag hade på något sätt lite naivt trott att det hade blivit mycket bättre med hemmapappor, men tydligen inte. Jag har hört så många bekanta som sagt att de inte ens tagit ut den “vanliga” pappaledigheten, av olika orsaker.

Man skyller ofta avsaknaden av hemmapappor på männen själva. Och till viss del är det väl så, att de kanske inte väljer att prioritera så. Men sen tänker jag också på alla attityder i samhället som på något sätt förutsätter att pappor inte skulle klara av att vara hemma, ensamma med barnen, under en längre tid. Dessa attityder ger kanske inte pappor den bästa motivationen att ens pröva vara hemma en tid.

Nu skulle jag ju kunna skriva om detta nästan hur länge som helst och tangera könsroller, ansvarstagande, politiska beslut och allt möjligt, men det tänker jag inte göra.

Jag tänker dock konstatera att vi alla behöver börja ta ansvar för, och uppmuntra, att pappor tar ut mera ledigt med barnen. Och det är så viktigt att det skulle vara tid ENSAM med barnen, inte tillsammans med mamman. Vi måste börja lita på att papporna också kan ta hand om sina barn, och låta dem göra det. Inte bara för deras egen skull, utan även för barnens!!

…………..

Men för att återgå till mitt jobb. Jag känner mig otroligt peppad efter första veckan. Jag vet att när jag väl kommer igång med alla klienter så kommer det att gå i ett rasande tempo och det kommer att vara tungt. Men jag känner att jag gör nytta. Och jag känner att det är rätt tid nu att återgå till jobbet. Och med kollegorna, våra nya fina utrymmen och alla underbara klienter så kommer detta att bli riktigt bra. 

Det som dock känns lite taskigt är ju att man så gärna både skulle vilja äta kakan och ha den kvar. Jag vill ha min jobbgemenskap men skulle också gärna vilja ha kvar “hemmamammagänget”, som träffas med barnen och som har tid och möjlighet att göra saker som man känner för. Men nu är det ju så att det finns en tid för hemmatiden och det finns en tid för jobbet, och nu har jobbet kommit för min del. Bara att acceptera och göra det bästa av situationen (och se fram emot nästa mammaledighet, som förhoppningsvis förverkligas ;) )

Trevlig höst till er alla, hemma eller på jobb (eller varför inte studier) :)

/ viffslan

Posted in Uncategorized | Comments Off on om vår annorlunda höst

om bullmage och hängbröst – en kroppsresa

Alltså kvinnokroppen!

Idag kommer det att bli ett inlägg helt tillägnat (nästan) min fantastiska kropp, som inte slutar att förundra. Visst, det har varit en lång väg till acceptans och jag vet inte om jag helt är där än. Det är inte det att jag tycker att magen behöver vara platt eller brösten fylliga, men att magen, midjan, benen och brösten förändrats tar ju tid att vänja sig vid. Det är svårt för någon som inte varit med om det att tänka sig in i hur det känns när både brösten och magen känns som om de tillhör någon annan.

Men trots sina “brister” (om man nu ska kalla dem det) så är min kropp helt fantastisk! Och orsaken till min nu så härliga inställning till min kropp är helt enkelt måndagens Ärevarv i Nykarleby. Det där som jag ju bara måste medverka i om jag bara kan. Gårdagens lopp var mitt tionde (ja, egentligen borde det ha varit fler eftersom jag var med redan 1999, men sjukdom, förlossningar och boende i Helsingfors har gjort att jag tappat några år).

I år, så där 13 månader efter min andra förlossning, var dessutom det absolut bästa året både känslomässigt och resultatmässigt. Jag tror, enligt vad jag minns i alla fall, att jag slog mitt varvrekord med 23 sprungna varv, alltså drygt 9 km. Så målet att springa 10 km på under 1 h är faktiskt inte så långt borta. Hade jag inte haft Casper med mig ett varv och sedan fått knäproblem efter 50 min så hade jag kanske fixat näästan 10 km. Men jag är supernöjd. Vädret var helt perfekt löpväder, soligt men lite fläktande vind, jag hade en egen liten hejarklack (“heja mamma” stärker något otroligt) och dessutom hade jag flest ihopsamlade euron per varv, 11,75, vilket ju också sporrade. Så de yttre förutsättningarna var det inget fel på.

Och tydligen inte de inre heller. Men häng med nu, för nu blir det åka av, först tillbaka till 2012. Då var jag väl inte så där värst tränad, men ändå något så när i form. Då blev jag gravid, gick upp drygt 16,5 kg och tappade flåset helt. Så blev det förlossning och snitt och efter det så tappade jag lusten att motionera. Det blev barnvagnspromenader men inte så mycket mera. Vikten efter graviditeten med Casper låg på minus typ 12 kg, alltså +4 kg från före graviditeten och där låg den länge och väl.

Så kom 2014 och i och med att jag började jobba så kom man ju sig iväg lite och röra på sig, men inte var nu motionen det som prioriterades i första hand. Gravid blev jag, men det slutade ju i missfall. Efter det så blev det ju jobbigt, inte hade jag ju lust med motion inte, att bli gravid (och Casper förstås) var ju det enda jag tänkte på (känns det som nu i alla fall). Dessutom hade jag ovanligt många sjukdagar och orken att göra något annat än jobba och ta hand om Casper fanns det ju inte mycket av.

Så kom då 2015, förändringens år. Jag har skrivit om året många gånger förr och därför blir det en kort version nu. Motion, mat och motivation kan beskriva det året. Motivationen kom tillbaka och jag tog itu med både motionen och maten. Jag gick ner 2 härliga kilon och kände mig starkare än på länge. Jag orkade motionera och hittade det roliga i att faktiskt löpträna :) Och med akupunktur på det så var jag gravid igen. Jag har ju haft lyckan att få må bra under mina graviditeter och denna var inget undantag. Jag gick denna gång upp ca 14 kg.

Så kom då Ludwigs förlossning, en vaginal denna gång med lite hjälp av sugklocka. Men ändå, en vaginal förlossning med en baby i vidöppet läge som var, om nu inte jättestor, så ändå 3900 gram. Att jag dessutom både sprack och blev klippt gjorde ju inte resan efter förlossningen mera angenäm…

MEN, resan efter förlossningen i april 2016 fram till nu har nog varit fantastiskt. En av de där klassiska påståendena man får höra som ammande mamma är ju att “ojoj, då rasar kilona av dig”. Humpf, jo jag tackar. Med Casper gjorde de nu inte precis det, men NU, med Ludwig har det varit en helt annan sak. Om det beror på amningen kan jag ju inte svara på, men så här 13 månader efter förlossningen så ligger jag på -18,5 kg!! Hela 4 kilo under min startvikt och alltså samma vikt som före jag blev gravid med Casper. Det känns så bra. Inte bara för att jag ju känner mig smidigare och lättare utan också för att favoritplagg som jag redan stoppat undan plötsligt passar igen :D

Och för att nu inte bara fokusera på vikten så hittade jag ju appen “Mammamage” som jag verkligen kan rekommendera. En app med träningsprogram för att stärka bäckenbotten- och magmuskler. Varje steg ökar på svårighetsgraden och man måste genom alla övningar för att få gå vidare. Jag orkade faktiskt inte köra ända till slut, men de första stegen hjälpte mig otroligt mycket. Jag märkte av resultat nästan med detsamma, att mina bäckenbottenmuskler orkade på ett annat sätt än tidigare. För var det något jag inte fattade efter att vi fick Casper, så var det hur viktigt det är med just bäckenbottenmuskulaturen.

Men så kommer vi då till själva ärevarvet. Det är ju egentligen en ganska galen grej att bara springa så där varv efter varv i en timme. Men jag brukar, förutom att det är en fin och rolig grej, se det som ett test för att se hur mycket kroppen klarar av. Och som jag redan skrev så är jag så sjukt imponerad av min kropp just i år. Efter 2(3) graviditeter, 2 förlossningar, bristningar, svaga muskler, viktuppgång, viktnedgång m.m. så klarar min kropp av att löpa 1 h i stäck, och dessutom löpa längre än jag någonsin tidigare gjort på 1 h. Och ännu till göra det med en otrolig känsla i kroppen. Jag är MÅLLÖS! (och lite stolt förstås, för jag har ju nog jobbat också).

Till sist vill jag avsluta med lite tankar kring det här med kroppen. Jag tänker inte desto mera orda om hur vi matas med kroppsideal hit och dit för det skrivs det ju om till höger och vänster ändå. Det jag vill uppmärksamma är ju att det på samma gång också förs fram tydligare än nånsin idag att vi alla ska vara nöjda med våra kroppar precis som de är och vi ska acceptera oss själva och alla är fina och värdefulla i sig själva. Vilket ju är SANT!

MEN, jag vill poängtera att det inte får vara fult att även ogilla sin kropp efter en eller flera graviditeter. Visst är även jag av den åsikten att man inte ska vara så hård med sig själv för man har ju faktiskt burit och fött barn, men som jag redan skrev så kan det ta tid att acceptera sin nya kropp.

För mig har det tagit tid. Jag har som sagt inga direkta komplex för min kropp just nu trots att jag gärna skulle se att magen vore lite plattare och brösten lite mindre sladdriga, men det tar ändå tid att vänja sig med sin nya kropp. En kropp som dessutom inte enbart tillhört mig själv utan även gett husrum och mat åt 2 pojkar, och mat åt Ludwig så sent som för drygt en månad sedan.

Så jag skulle vilja säga att det är helt okej att vara lite främmande för sin kropp. Men jag skulle också vilja att vi fokuserade mindre på utseende och mera på känsla. Fråga sig hur man känner sig i sin kropp…för jag tror att man kan känna sig malplacerad i en smal och vältränad kropp precis lika mycket som man kan känna sig nöjd i en mullig kropp. Och förstås tvärtom. Men att vi på något sätt skulle kunna identifiera oss med vår alldeles egna form, men att det får ta tid.

/ viffslan

p.s. skulle krydda inlägget med lite bilder en det ville tydligen inte bloggen, så vi prövar igen imorgon.

Posted in Casper, Gravid, kärlek, Ludwig, renovering, träning | Comments Off on om bullmage och hängbröst – en kroppsresa

om familjeshowen

Kanske dags att ta tag i det här blogginlägget innan det faller helt i glömska. Jag tänkte nämligen blogga om vårt projket “Nesstan 60”. Svärfars sätt att inte fira sin bemärkelsedag 😉

Det var ett helt fantastiskt projekt på många sätt, men det mest framträdande var nog att det var ett familjeprojekt. Många kommenterade också just det, att vi som fmailj fick ihop en sådan show. Och jag personligen har ganska länge tänkt att det vore roligt att göra något musikaliskt med svågrar och svägerskor, och nu kom det ett sånt tillfälle.

Svärfar, make, 3 svågrar och 4 svägerskor var ju summan jag fick jobba med. Och självklart var ju sönerna med på ett hörn. Och alla hade sin uppgift, alla drog sitt strå till stacken och vi tog verkligen vara på de talanger som vi har. Sång, musik, teater, media, design, bakning, vi fixar liksom allt 😊

När projekt tar slut, typ revyn, så brukar det alltid kännas vemodigt just för att man jobbat så tätt inpå varann under så lång tid. Jag fick frågan inför sista föreställningen nu om det inte känns vemodigt, men den här gången gjorde det inte det. För nu jobbade jag ju med ett gäng som jag vet finns kvar. Revygänget kan du aldrig vara säker på att få jobba med igen, men när det är familjen som är gänget så vet man ju att man kommer fortsätta träffas.

Och det här var nog inte sista gången vi gjorde något sånt här. Det kan liksom inte stanna här!

Så för att avsluta detta så vill jag passa på att tacka alla som var med. Familjen, svärfar, alla svågrar och svägerskor, Terese och musikerna Victor och Christoffer.

“Dähär jör vi om”

/viffslan

Posted in Uncategorized | Comments Off on om familjeshowen

om en (o)vanlig småbarnsnatt

Våra barn är kvällsmänniskor, ja, snudd på nattugglor. Och det har de ju helt tydligt ärvt av sina föräldrar. Både Emil och jag är fruktansvärda kvällsmänniskor, vi har väldigt svårt för att komma oss i säng. Nåja, till saken hör att vi under alla våra småbarnsår hittills har haft rutiner som kanske inte hör till de klassiska, som att vakna tidigt. Men framförallt så har vi inte drabbats av den klassiska “sleep deprivation” utan vi har sovit bra. Och nu efter Ludwig har jag, som ju har lyxen att inte behöva stiga upp tidigt på morgnarna eftersom Emil för till dagis, sovit mera än jag gjort på flera år!

Men så kom en riktig dipp även för oss. Ludwig har nämligen haft sån rutin så han somnat rätt sent, och det är ju lite tungt i sig, att han somnar först när vi går i säng, men de senaste dagarna har vi lyckats få honom i säng lite tidigare. MEN, istället har han ju vaknat på natten och haft svårt att somna om. I går kväll somnade han 9.30 vilket ju var rätt skönt. Men ni kan ju tänka er att jag satt och tänkte på när bomben sedan slår ner. Klockan 12 när vi skulle gå i säng då vaknade han. Så ammade jag och tänkte att han somnar nog om då, så där som han brukar göra. Men se det gjorde han inte, så då ammade jag lite till. Men inte heller det funkade. Han var inte direkt pigg, men fick inte tag i sömnen heller. Irriterade blev vi och trötta var vi…men så 02.30 somnade han om. Suck. Stackars Emil som skulle upp redan vid sju.

Så idag satt jag och tänkte på de som har det så här, och ännu värre, varje natt. Ojoj, hatten av för alla er! 

Så nu är vi ju efter några såna här nätter (varav nattens var den värsta) nyfikna på vad som orsakar detta. Jag är ju, liksom min man, en stor förespråkare av behovstänk när det gäller beteende, alltså att barns beteende alltid baserar sig på att de har ett visst behov. Vi har ju nu försökt tänka på vad för slags behov Ludde har, och vi har kommit fram till att det mest logiska skulle vara att min mjölk inte riktigt räcker till längre när det ska ätas på kvällen och natten. Han äter ju nog gröt på kvällen och så ammar jag, men nu ska vi försöka utöka med välling också, när han nu äntligen har börjat förstå sig på flaska igen. Om inte det fungerar så får vi försöka tänka ut något annat behov som han har. 

Sov Gott!

/ viffslan

 

Posted in Uncategorized | Comments Off on om en (o)vanlig småbarnsnatt

om att kunna njuta av varandra i vardagen

Nu har jag tagit på mig ett nytt doulauppdrag och idag träffades vi för första gången. Men det är inte det jag ska blogga om, utan jag ska blogga om vad jag hörde på radion när jag körde dit. De diskuterade nämligen en diktsamling som en småbarnsmamma skrivit och hennes inspiration var kaotiska småbarnsår med allt var det innebär. Där i radion så pratade de om det här med att tappa bort sig i sitt parförhållande när man får barn. Att man liksom kommer bort från att vara ett du och ett jag.

De där orden fick mig att haja till och vilja skriva ner vad jag tänker om det där med att relationen ändras när man får barn. Där i radion så tolkade jag det som att de tyckte att man tappar bort den relationen som man hade innan man fick barn, att man liksom inte hittar varandra på samma sätt när barn kommer in i bilden.

Här vill jag opponera mig å det starkaste. För är det något som gjort att Emil och jag känner oss ännu mera som ett VI så är det just barnen. När vi blev föräldrar till Casper så blev vi ju verkligen ett VI. Vi tillsammans blev ju föräldrar och barnen är ju vårt gemensamma “projekt”. Vi uppfostrar dem tillsammans och vi lever tillsammans med dem och med varandra.

Visst, jag kan förstå tanken bakom det där med att tappa bort sig själv, för nog är det ju otroligt skönt de gånger när man fått tumistid, men att barnen skulle göra att vi som makar kommer längre ifrån varandra har nu i alla fall inte jag märkt.

Överlag så är ju vårt gemensamma liv ett gemensamt projekt, både vad gäller barn, hus och leverne. Och är det inte just det som är det fina, att man gör livet tillsammans! Jag tror i alla fall att en nyckel till ett fint gemensamt liv är att också kunna njuta av vardagen tillsammans. Att kunna njuta av att få möta jobbiga saker tillsammans istället för ensam. Att kunna känna stöd i den andra personen när något känns tungt, men att också få glädjas tillsammans när något går bra.

Och här vill jag passa på att ge en stor eloge till alla ensamstående föräldrar därute. För nog har jag många gånger tänkt när jag gått här hemma att vad trist det skulle vara att inte få hem någon till kvällen. Att inte ha någon att prata med och dela sina tankar med. Att se hur barnen utvecklas utan att kunna dela den glädjen med någon. Visst skulle man väl som ensamstående förälder ändå ha ett nätverk av något slag, men inte det där bollplanket hemma. Och alla tunga dagar som jag haft när min räddning varit att räkna ner timmarna tills Emil kommer hem, då har jag varit oerhört tacksam över att faktiskt ha någon att vänta på. Någon som avlastar det tunga och gör det överkomligt.

Många gånger får man höra hur viktigt det är att som föräldrar ta sig tid att gå ut tillsammans utan barn. Att inte sluta “dejta” för att man får barn utan hålla kärleken vid liv. Men här vill jag igen föda en lite annan tanke, som handlar om precis det som jag skrivit här. Att njuta av vardagen tillsammans. Att inte sukta efter de där få gångerna när man får tumistid utan passa på att njuta varje dag.

Prata. Skratta. Kramas. Älska. Njut.

tack o gonatt

/viffslan

Posted in Uncategorized | Comments Off on om att kunna njuta av varandra i vardagen

plötsligt händer det

Idag vände det. Jag riktigt kände hur humöret steg på oss allihopa. Ludwig åt 4 mål mat idag och det kändes bra eftersom han inte ätit något annat än modersmjölk nu på 3 dygn. Dessutom sov han lite mera enligt sin rutin och var betydligt gladare. Casper var också nästan tillbaka till sitt normala jag.

Själv kände jag också hur jag liksom blev lättare idag när pojkarna började visa friskhetstecken. Lite tvätt, lite disk och lite städning blev gjort. Så hann jag rensa ur några kökslådor, ha besök och vara på jumppa. Och så sängklädsbyte i alla sängar så vi får bort alla bobbor. Borde ännu städa wc så det blir fräscht även där.

Så nu ska vi hoppas att sjukorna är ur huset och att vi får vara friska framöver. 

/ viffslan

Posted in Uncategorized | Comments Off on plötsligt händer det