om sista kvällen på länge

Började förra inlägget med att konstatera att veckan gått snabbt. Nu är det precis tvärtom, för denna vecka har gått riktigt långsamt. Både skoldagarna och kvällarna har känts långa.

Men nu är det i alla fall torsdag kväll och imorgon får jag åka hem. Och vara hemma i fem veckor innan det är Åbodags igen. Skönt! Och trots att jag väntar och längtar efter min familj så måste jag ännu en gång få säga att det har gått bättre att vara borta hemifrån än vad jag hade trott. Och på något sätt känner jag en viss stolthet över det. Att jag klarar mig själv. Jag har alltid sett mig som en ganska osäker person just när det gäller sådant här. Att vara ensam, att bo ensam, att inte känna någon alls och bo på lite olika skumma ställen. Men det går bra och jag klarar mig.

Och min man, herregud vilken man!! Han fixar det hemmavid utan att blinka. Inte en gång att han sagt att det inte går. Jag vet ju inte om han tänker det innerst inne, men har gör det som en man. Han tar hand om hushåll, barn och sitt jobb. Dag ut och dag in i väntan på att jag kommer hem. Och jag älskar honom för det!

Och ännu en gång kan jag konstatera att det är nyttigt att vara hemifrån. För då inser man vad man har där hemma. Hur mycket jag blivit välsignad med. Visst skulle det vara enklare att göra det här utan familj, men vem skulle vänta på mig hemma då. Vad skulle jag ha att längta efter…ja, ni förstår min poäng.

Men två speciella saker vill jag framföra idag. För det första, vad är oddsen att man träffar på två andra Nykarlebybor i Åbo på samma dag. En gammal skolkamrat och en bekant som jag känner via jobbet. Den där känslan när man tittar på varandra så där mystiskt, innan man inser att jo, det är hon. Haha, världen är liten.

Den andra saken är att jag inte förstår min på lövblåsare. Gick förbi en park i morse, där den ena stod i ena änden av parken och blåste löv från gräset ut på gruset, medan den andra stod i andra änden och blåste löv från gruset in på gräset. Alltså what! Kan någon förklara för mig…

Annars har det som sagt varit en lång vecka. Jag har varit jättetrött, vi har på något sätt alla varit otroligt trötta den här veckan. Och inte har jag gjort så mycket intressant på kvällarna heller. Det går inte så bra när hotelldörren låses kl. 19. Men jag har haft det mysigt på hotellrummet med min målning, min virkning och Netflix. Mumcave indeed ;)

Men imorgon blir det tågresa hem till Pampas igen. Jeijj!

gonatt

/ viffslan

Posted in skola | Tagged , | Comments Off on om sista kvällen på länge

om en språkresa och en gravgård

Oj vad denna vecka går snabbt. Nu är det redan torsdag kväll och en halv skoldag kvar innan jag får sätta mig på tåget hem. Wohoo ;)

Det har faktiskt varit riktigt trevliga dagar här. Både i skolan och på kvällarna. Igår på kvällen gjorde jag något som jag planerade redan första veckan här i Åbo. Att gå till Gamla Begravningsplatsen här i Åbo. Nu när jag bor här i Kuppis och det var relativt nära så tänkte jag att jag ska gå dit och söka efter mina släktingars gravsten.

Jag är ju en person som tycker om att strosa runt på gravgårdar, men detta var nog verkligen något i hästväg, och på ett positivt sätt. Jag kom in genom en av portarna och tänkte direkt att denna gravgård är stor, såå stor. Så jag började gå (hade karta med siffror där mina släktingar skulle ligga) och ju längre jag gick desto mera häpnade jag. Det tog ju aldrig slut. Där fanns flera kapell, minneslund, veteranlund, urnegravområde (med en fontän mitt i) och ett otroligt stor område med hjältegravar (och ett specialdesignat monument uppe på en backe). Dessutom fanns där skilda ortodoxa, katolska, judiska och muslimska begravningsplatser. Jag gick väl kanske 1 h där och hittade faktiskt mina släktingars grav, min farfars farfars farbror Israel Lassander, hans fru Edla och hans barn Ada, August och Agnes med sin familj.

Det kändes faktiskt otroligt magiskt att se namnet Lassander där. Släktingar som jag inte har någon som helst koppling till annat än att jag läst om dem i släktböcker och sett namnen i kyrkboken. Men nu var de här, i Åbo. Stod en bra stund och bara tittade på stenen, och tänkte att det var synd att jag varken hade ljus eller blomma. Kanske jag åker dit en annan gång och lägger ner något där.

Idag var det mycket kallare här så tog bara en kort promenad till Citymarket för att bunkra upp med lite kvällsmat och färdkost inför imorgon. Nu är det dags att packa. Nackdelen med att shoppa är ju att man ska ha hem allt också. Två stycken barnjackor i en redan full kappsäck kan bli knepigt, men ska nog gå.

Och för att nu nämna lite om skoldagen idag så börjar jag känna mig riktigt bekväm med finskan nu. Självklart snubblar jag på ord och måste tänka, men jag drar mig inte för att börja prata även fast jag inte tänkt ut det hela på förhand. Och då sker ju små roliga misstag, som idag, när jag bytte kö i matsalen och skulle sa till en annan “aj, sä löysit lyhyempi juna…ei, jono” :)

Och det komiska är att ju mera finska jag lär mig, desto mera svenska får jag börja prata. Det dyker upp fler och fler som vill prata svenska med mig, för att träna, och det dyker upp fler som säger att visst förstår de svenska, men de vill ogärna prata. Och det är ju roligt. Jag upplever att flera av dem liksom har insett att om jag som svenskspråkig kan gå en sådan här skolning på finska så kanske de också kan förstå lite svenska. Och det är ju fantastiskt! Tänk om lilla jag kan få folk på den här skolningen att tro på sig själva när det gäller svenskan, precis som jag själv börjar göra när det gäller finskan. Roligt!

Men nu ska jag packa klart, titta lite film och virka lite. Pratade just med killarna där hemma och nu börjar nog saknaden krypa fram. Eller så är det längtan som tillåter sig att komma fram eftersom jag vet att jag imorgon får se dem igen.

God Natt!

 

/ viffslan

Posted in skola | Tagged , | Comments Off on om en språkresa och en gravgård

om att återvända till min nya stad

Så var man i Åbo igen då. Block 2/4, vecka 3/8, dag 12/40. Det går så snabbt. Nu är det bara tre dagar kvar innan jag åker hem över helgen. Och sen kommer jag tillbaka nästa vecka.

Igår var det en lång och tung dag. Steg upp 04.45 för att hinna till morgontåget som for 05.48. Sov lite på tåget, men det är ju ingen supersömn. Bytte tåg i Tammerfors där jag väntade 1 h. Satt på café och åt lite morgonmål. Anlände till Åbo 10.50, åt en snabb liten lunch och iväg till skolan och skoldag kl. 12-18 (som blev nästan 18.30). Sen hade jag en sådan inkvartering så det ligger nära skolan, men incheckningen fanns inne i stan (why??) så då var det att ta sig in till stan för att hämta nyckel och sedan tillbaka till Kuppis. Gick via butiken så kom väl till Majatalo Kupittaa vid 20-tiden. Så en låång dag. Jag var såå trött och slut i kroppen.

Det här boendet är inte världens snyggaste, men sängen var skön och frukosten god. Wc, badrum och de skilda rummet har dock sett sina bästa dagar, och det gemensamma köket var väldigt ofräscht. Men det ska nog gå att bo här 3 nätter till. En fördel är ju att det tar mig 5-10 min till skolan så får ju sova ganska länge på morgnarna :)

Annars har det gått riktigt bra. Förstås var huvudet inte riktigt med igår men idag gick det bättre. Vi har nu i tre dagar inte direkt föreläsningar utan vi går igenom test, så det är en blandning av information och praktiska övningar, så det är ju alltid lättare att hänga med när det blir lite variation.

Den stora grejen för mig är ju fortfarande finskan, men nu börjar den kännas bekväm. Inte hänger jag ju alltid med på lektionerna, men det där vardagliga sociala umgänget med de andra flyter på bra. Har haft flera diskussioner med olika personer idag, och även varit med i diskussion i större grupp. Och det flyter, jeijj!!

Och det är ett härligt gäng vi är. En brokig skara som trivs tillsammans och som har nära till skratt. Som gaddar ihop sig mot föreläsare (när det behövs) och som hjälper varandra. Egentligen helt otroligt med tanke på att vi för 5 veckor sedan var helt okända för varandra. Men det är väl så det ska vara :)

Och även hemma går det bra. Pratade just med killarna och de lever sin vardag precis som de ska. Jag tror att jag lider mera av att vara ifrån dem än vad de gör. De får ju vara hemma med Emil och göra de vardagliga sakerna, medan jag sitter ensam på ett sjabbigt hostell. Men det går ju bra det också. Och på ett sätt är det skönt att få lite lugn och ro. Det finns inga måsten, jag kan inte städa, tvätta eller fixa saker hemma. Det jag kan göra är att handarbeta, se på TV, surfa på nätet och skriva. Och det räcker bra. Lite lugn och ro med mig själv och mina tankar.

Fast den här veckan ska jag inte tänka lika mycket som förra veckan. Den här veckan känns mycket mera stabil. Och det är skönt. For en sväng till köpcentret Skanssi ikväll och åt middag, shoppade lite och fick mig en ordentlig promenad på samma gång. Härligt.

Så tack för mig, och gonatt!

/ viffslan

 

P.S. att se ordet “godkänd” på mellanuppgiften kändes ju också riktigt nice. Ett steg framåt :)

Posted in skola | Tagged | Comments Off on om att återvända till min nya stad

om slutrakan

Nu känns det bra. Nu är fyra dagar avklarade här i Åbo denna vecka. 3,5 timmar lektioner kvar och sedan 5 h på tåget innan jag är hemma. Härligt. Nu sitter jag här i mitt mysiga rum i min sjukt sköna säng och njuter av lugnet.

Den största lättnaden just nu ar att jag igår fick klartecken att jag får skriva mina mellanuppgifter på vilket språk jag vill, svenska, finska eller engelska. Vilken lättnad alltså!! Då blev det där jobbet mellan närvaroveckorna genast så mycket lättare.

Fyra dagar bakom mig alltså. Och så bra det har gått. I går och idag har varit riktigt bra dagar. Så mycket finska som jag har pratat dessa två veckor jag jag nog inte gjort under hela min karriär som ergoterapeut. Och nu är tröskeln till att öppna munnen väldigt låg. Så fräckt!

Men trots att jag ju ligger steget efter de andra vad gäller språklig förståelse i allt det vi får lära oss, så har jag insett att jag ändå ligger ganska jämsides, om inte lite för till och med. Som exempel insåg jag att vi finlandssvenskar nog är himla bra på språk i alla fall. För det första så tror jag inte att det är många av de andra kursdeltagarna som skulle klara av att gå en sådan här skolning på svenska. Så redan där ligger jag steget före. Sen blev det suckar och stönar över att vi måste söka artiklar på engelska (eftersom det ju inte finns på finska), medan jag jublade. Pratade sedan med några andra och insåg att flera av dem faktiskt inte kan så mycket engelska. De tyckte det var jättejobbigt att behöva läsa artiklar på engelska. Mig gör det absolut ingenting. Så då ligger jag steget före där också. Så med andra ord, jag klarar mig på tre språk medan flera av de andra egentligen har bara ett. Inte så dåligt när man börjar tänka i de banorna!

Nu har jag tagit min kvällspromenad, ätit lite mat, duschat och packat. Så nu återstår egentligen bara ett samtal hemifrån och sen lite virkning framför “Arvinge okänd”. Och så en god natts sömn innan fredagen är här. Tjohoo :)

/ viffslan

Posted in skola | Tagged | Comments Off on om slutrakan

om en känslosam dag

Tisdag. Som känt inte min bästa dag. Och inte idag heller, för idag kom baksmällan. Igår (trots sömnbristen) så var jag positiv och det kändes som att den här skolningen är något jag kommer att klara av och som kommer att göra mig, förutom mera yrkeskunnande, även större som människa.

Idag känns det skit. Kom just hem från skolan och lade mig ner på sängen för att gråta en skvätt. Grät dels för att det idag kändes som att jag inte förstod någonting, och inte kommer att göra det heller. Och dels grät jag för att det ju egentligen inte alls är det här jag vill nu. Ni som läst min blogg vet ju att det jag egentligen ville (hade tänkt) var ju att vara hemma i höst, med vårt tredje barn. Så då grät jag lite extra mycket över det där barnet som vi fortfarande inte har. Och sist och slutligen grät jag lite över att jag inte får vara hemma med de barn som vi de facto har. Så en salig blandning av känslor.

Men så satte jag mig ner för att skriva det här inlägget, för då brukar det lätta. Det är redan snart två månader sedan jag senast skrev i bloggen om det här ämnet, men lika aktuellt fortfarande. Vi kämpar och kämpar, för tillfället kanske lite i det tysta även för oss själva. Man orkar inte prata om det hela tiden. Och ju längre tid det går ju mera tankar börjar ju snurra i huvudet om det faktiskt är något fel. Och ingen vill väl inför varken sig själv eller sin partner börja fundera om det är något fel, och isf på vem det är något fel. För nu känner jag att jag börjar komma till den punkten att jag inte bara vill köra på som förr. För det ledar ju banne mig ingenstans. Snart är vi framme vid 1,5 år av misslyckande. Och det tär. Och speciellt tär det de månaderna när det skiter sig. Som nu. Här sitter jag, med en kropp redo att bli gravid, men min man 400 kilometer bort. Sån månad denna månad. Bara att acceptera och ta nya tag. Men det är tungt. Jävligt tungt!

Och som jag skrivit många gånger så blir det alltid värre när man får höra gravidnyheter i sin bekantskapskrets. Underbara nyheter egentligen, men som alltid tar fram den där oklädsamma avundsjukan. Den som kan förstöra en hela dag, ja t.o.m. en helt vecka. (Eller ännu längre om det vill sig).

Sen försöker jag tänka att det ju finns en mening med allt. Det är tydligen meningen att jag ska gå den här skolningen, och därför har jag inte blivit gravid. Men på samma gång som jag tänker det så blir jag så arg. För vad är väl en skolning, eller ett jobb, mot ett barn. Låter kanske konstigt, men det är mina ärliga tankar just i den här stunden. För det överlägset viktigaste i mitt liv är min familj. Mina barn. De två miraklen vi blivit välsignade med.

Så nu ska jag bara försöka förlita mig på att det väntar ett barn på oss. Kanske om 10 månader, kanske om ett år, kanske först efter skolningen. Kanske om ännu längre.

 

 

vi väntar på dig
men nog känns det tungt
du finns i våra tankar
och hjärtat är ungt
du har inte ännu blivit till
men ha dig hos oss är det enda vi vill
att vänta och längta dag efter dag
kan göra en människa alldeles svag
men starka ska vi vara, så att när du blir till
de bästa föräldrar vi dig ge vill

i mitt hjärta har du redan en plats
den växer för varje dag
snälla lilla mirakelbarn
min hand, kom och tag

/ viffslan

Posted in barnalängtan, kärlek, personligt, skola | Tagged , , , | Comments Off on om en känslosam dag

om en mördardag

Så var jag tillbaka i Åbo igen, utan familjen. Det kommer att bli en tuff vecka, det sticker jag inte under stol med. Men första dagen har gått bra. Den såg ut så här:

04.40 ringer väckarklockan. Får skjuts av pappa till tåget.
05.48 åker tåget, väntar 1 timme i Tammerfors på tåget till Åbo, passar på att äta lite frukost.
10.50 framme i Åbo. Tar bussen till skolan med mina tre väskor, som jag sedan går med hela dagen. Hinner köpa en sallad som jag äter innan första lektionen.
12.00-16.00 Lektioner, perusliikkomunen ja tasapaino…tungt och tröttsamt.
16.15-17.45 Mera lektioner. Vi får lära oss om högskolans bibliotek och kanaler via vilka vi kan söka artiklar. Börjar känna mig lite sliten…
Känner att jag måste gå till boendet för att hinna få lite motion också idag, så traskar iväg med mina väskor.
18.30 anländer jag till Bed&Breakfast Tuure. Trevligt ställe. Går ut en sväng på stan och köper mat.

Nu har jag ätit, pratat med killarna där hemma och duschat. Lite TV nu och sen i säng. Vilken dag. Hoho…

Har idag flera gånger tänkt på vad denna skolning betyder för mig, förutom själva kunskapen. Det betyder att jag ska vara borta från familjen. Jag ska röra mig ensam i Åbo. Jag ska bo helt själv på nya ställen. Saker som man kanske tycker är en big deal, men det känns inte så. Nu ska jag ensam bo här på det här stället i 4 nätter, med en massa okända människor. Det är en sak som jag aldrig  gjort förr. Men allt sånt gör ju att man växer som människa.

Och att vara borta från familjen gör ju att man inser hur himla mycket de betyder för en. Visst går det bra att vara ensam, och till viss del är det ju skönt, men när man är van med en familj så nog känner man sig söndrig utan dem. Så är det bara. Och idag var det dessutom extra jobbigt eftersom de skulle börja dagis. Hela första dagisveckan kommer att gå utan att jag är där och frågar hur det varit, vad de ätit, vem de lekt med. Visst kommer vi att ringas varje kväll och prata, men det är ju inte samma sak. Och Casper börjar parkour imorgon. Även det kommer jag att missa. Men jag får ta igen den nästa vecka istället.

Som avslutning på detta inlägg, och dagen, får jag väl bara konstatera att den här skolningen nog kommer att vara det tuffaste och “jobbigaste” jag gjort hittills i livet. Vilket ju gör att när jag väl är klar så kommer segern att vara extra stor.

tack o gonatt

/ viffslan

Posted in skola | Tagged | Comments Off on om en mördardag

om tankar om en stad

Nu har fyra dagar gått av skolningen och idag tyckte jag att jag började hänga med riktigt bra. Och när det dessutom är intressanta föreläsningar och ett trevligt studiegäng så känns det riktigt bra. Fick prata svenska med ännu en kurskamrat och så fick jag även höra att de nog förstår allt jag säger :)

MEN, nog ska det bli skönt att köra hem imorgon. Sova i egen säng, äta frukost i eget kök och ligga i soffan och se på TV. Samla lite energi inför nästa vecka.

Tänkte ikväll bjuda på lite tankar om Åbo, so far. Jämför förstås med Helsingfors eftersom det är den enda stad jag kan jämföra med, men så var det ju också 7 år sedan vi bodde där.

  1. Jag tycker dock att människorna här i Åbo är lite mindre stressade. Tempot är inte riktigt lika högt, folk springer inte fram på gatorna. Dessutom tar folk mera kontakt. Man kan ju t.o.m. få ett ögonkast eller två från folk på gatan eller i bussen, samt ett “huomenta” eller “hei” från busschaufförerna. Lite vänligare attityd än i Hesa.
  2. Sen känns Åbo betydligt mindre än Helsingfors, trots att kommunen till ytan är större. Vet inte vad det beror på, men så har jag ju rört mig på en begränsad yta också denna vecka. En orsak kan ju vara att i Helsingfors finns spårvagn och metro, vilket gör att det känns mera som en metropol. Gatorna är bredare och har fler filer även mitt i centrum.
  3. Bussarna i lokaltrafiken (som jag hunnit använda flitigt) är i tid och inte lika överfylla som i Hesa. Och trots att det är mycket bilar inne i stan så är det också otroligt många som cyklar (eller går). Men cyklandet verkar vara väl ingrott och vägarna är också anpassade för cyklister med skilda filer och dylikt. Mycket bra!
  4. En sak som säkert också finns i Hesa idag 2018 (jämfört med 2007-2011) är ju lokaltrafikapp. Här i Åbo laddade jag ner Föli-appen och köpte mig en turistbiljett för hela veckan. Den finns då i telefonen och är ju lika enkel att använda som ett vanligt busskort. Superbra! I appen kan man ju också söka efter den bästa rutten eller helt enkelt se när nästa buss kommer. Det är ju sånt som verkligen underlättar varandet i en stor stad.
  5. Runsala (Ruissalo). Har förälskat mig totalt i denna ö. Helt fantastisk natur, berusande stränder och massa små finesser lite här och där. Här finns ju själva campingen, simstränder, spa, golfbana, botanisk trädgård, många caféer och restauranger och en massa djur. Här går det gäss på vägarna och rådjur på ängarna.

/ viffslan

 

Posted in skola | Tagged | Comments Off on om tankar om en stad

om tredje dagen ifrån det där hemma

Så har halva veckan gått. 1,5 dag kvar och sen får vi åka hem. Några små tankar ska jag plita ner från dagen som gått. Idag var det mera kaos i hjärnan. Vi går igenom så många saker nu innan vi kan börja med själva SI-terapin så man blir alldeles flummig. Hjärnan, nervsystemet, sinnena, den normala utvecklingen m.m.

Och trots att det är kaos i hjärnan och allt bara känns flummigt så hat jag ändå idag fått sådana verktyg så jag känner att jag kommer att fixa ett problem som jag haft på jobbet. Jag kommer att kunna angripa problemet från en lite annan vinkel.

Finskan går fortfarande helt bra och förutom våra föreläsningar så pratar jag ju faktiskt med folk. Satt med två andra och åt idag och vi pratade om allt möjligt i så där 45 minuter. Säkert var mitt språk ganska sekaisin, men de förstod mig i alla fall. Som sagt, små steg framåt.

Vi hörs.

/ viffslan

Posted in skola | Tagged | Comments Off on om tredje dagen ifrån det där hemma

om mina svaga finska nerver

Andra skolningsdagen avklarad. Huvudet är fullt, fötterna svettiga och ryggen gör ont. Saknar inte studielivet kan jag ju säga er. Det vi håller på med är jätteintressant, men att sitta hela dagen på en stol är nog verkligen inte det trevligaste.

En sak som jag glömde skriva om igår var ju att det var exakt samma datum som när jag började studera till ergoterapeut i Helsingfors, 27.8.2007. Och nu 27.8.2018 började jag SI-utbildningen.

När jag idag gick den sista biten till skolan så kändes det som att vara tillbaka till 2007-års Victoria. Hon som just har börjat sin vuxenbana, hon som just blivit sambo med den man hon senare gifte sig med, hon som inte har barn och som har hela livets valmöjligheter framför sig. Lite likadant kände jag idag. Det kändes inte som att det var den gifta, jobbande tvåbarnsmamman Victoria som gick till Turun ammattikorkeakoulu, utan det kändes som om jag faktiskt var studerande-Victoria. Märklig känsla. Månne det kommer att kännas ännu mera så nästa vecka när jag är här ensam…

Andra saker jag tänkt på idag är hur superbra det vore att vara tvåspråkig. VARFÖR i hela fridens namn jobbar vi inte hårdare på det i vårt land! Vi borde ju verkligen göra det, både på svenskt och finskt håll. Sen tänkte jag också på att jag ju faktiskt på 2007 sökte in till logopedi på finska i Helsingfors. HUR tänkte jag då?!? Nåja, säkert hade det gått det också.

Dagens utmaning blev att klara av hjärnans uppbyggnad och det centrala nervsystemet på finska. Betyg: ganska bra faktiskt. Men lite googlande vid sidan om tyckte jag ändå att jag hängde med i termerna ganska bra ;) Fick ändå prata lite svenska idag när en av kursdeltagarna klappade mig på axeln och frågade något på svenska. Hon var gift med en svenskspråkig och ville passa på att öva sin svenska. Tack!

Annars börjar jag lite få grepp om Åbo. En helt vacker stad, men det kommer nog aldrig att kännas hemma för mig. Helsingfors är och kommer alltid att vara min stad. Och det är ju inte så konstigt eftersom vi bodde där i fyra år. Men eftersom jag ska tillbringa sex veckor här i år så hinner jag väl nog på känslor för den här staden också. Vi ska se.

Nu, killarna sover och jag ska de till att ladda batterierna inför dag 3.

tack o gonatt

/ viffslan

 

pst, rubriken anspelar på alla de finska ord som jag inte kunde när vi pratade om nervsysemet idag ;)

Posted in skola | Tagged | Comments Off on om mina svaga finska nerver

om rapport från skolbänken

Här kommer hälsningar från Åbo. Jag vet inte hur många som vet det, men jag ska skola mig till SI-terapeut. Det gör man i Åbo vid Turun ammattikorkeakoulu. SI står för Sensory Integration. Fråga mig inte vad det är, för jag kan inte förklara det ännu ;)

Just nu, med första skolningsdagen bakom mig, känns det riktigt bra. Jag har ända sedan april (när jag fick veta att jag blivit antagen) både känt mig spänd och full av förväntan, men också ångestfylld och smårädd. Ångestfylld och smårädd dels p.g.a. att skolningen går på finska och dels för att jag ska vara borta så mycket från familjen. Skolningen är nämligen uppbyggd så att vi är två veckor i Åbo (augusti-september) och sedan gör vi egna arbeten innan vi åker två veckor till i oktober och ytterligare två veckor i november.

Denna vecka blev det dock mjukstart eftersom hela familjen är med mig. Eftersom Emil har semester och pojkarna sommarlov ännu denna vecka så fick de komma med till Åbo. Så vi bor på Ruissalo Camping och så länge jag är i skolan så njuter de av lek, utflykter, sevärdheter m.m. Idag var de till Hoplop (leklandet) och imorgon ska de till Åbo slott.

Själv ska jag alltså sitta på skolbänken sex veckor i höst (och sedan fortsätter det med några veckor nästa år). Och trots att första dagen gick riktigt bra så var det psykiskt otroligt tungt. För det första är man ju väldigt ovan att sitta på skolbänken, och för det andra på finska. Kan bara konstatera att hjärnan var ganska mör… Men jag är stolt över hur jag klarade av min första dag. Jag menar, det är så mycket som är nytt; ny stad där man ska ta sig med lokaltrafik till rätt ställe, hitta rätt byggnad, träffa massa nya människor, prata finska, och sedan ta sig hem igen.

Men att åka lokaltrafik gick bra. Det kom snabbt tillbaka från Helsingforstiden. Att hitta rätt byggnad var lite svårare, men jag och en annan vilsen ergoterapeut hjälptes åt. Och den där finskan ja. Tyckte att jag förstod det mesta (fast efter kl. 15 tror jag de flesta av oss stängde av…) men det jag är mest stolt över är att jag faktiskt pratade med folk, och på mitt initiativ. Jag brukar oftast bara svara på frågor, men nu var det jag som frågade. Små steg framåt med andra ord :)

Det kommer nog att bli ett tufft år från och med nu, men jag ska klara det. Vi var nog alla på skolningen ganska nervösa över hur man ska få skolningen och det egna arbetet att  gå ihop med jobb, familj och annat som ska göras, men vi tänkte som så, att många före oss har klarat det, så då gör vi det också.

Nu ska det nog bli godnatt här så att jag kan möta tisdagen med så mycket energi som möjligt.

 

/ viffslan

 

p.s. Runsala/Ruissalo ö är helt fantastisk!!

Posted in skola | Tagged | Comments Off on om rapport från skolbänken