om vår annorlunda höst

Så var första jobbveckan över för min del. En massa känslor har genomsyrat mig den här veckan men summa sumarum så känns det riktigt bra att vara tillbaka. Det har inte alls känts så ångestfyllt som jag hade tänkt mig. Men det beror ju också mycket på att pojkarna får vara hemma med pappa istället för att vi måste börja kuska den till och från dagis.

Och det är mest det jag ville plita ner lite om idag. Det där att Emil är hemma. Först och främst så är jag så otroligt glad över att han vill vara hemma i 4 hela månader. Nu ska han vara hemma med båda pojkarna på heltid i 1,5 månad och från oktober blir det dagis för Casper ca 2 dagar/vecka. Han tar ut både pappaledighet, vårdledighet samt semester (himla mycket olika papper blev det…).

Vi har fått många positiva, och även förvånade, kommentarer över att han ska vara hemma och det känns ju bra. Men så fick jag en fråga som jag först skrattade bort, eftersom den ju var laddad med humor, men som jag sedan blev lite småarg över.

“Ska an no klar ååv e?”

VARFÖR skulle min man, pappan till mina barn, vara sämre på att ta hand om barnen än jag som mor?? Om jag har klarat av att vara hemma 1,5 år, varför skulle inte han klara av 4 månader (och varför inte 1,5 ¨år för hans del också). Jag är fullständigt övertygad om att han klara det minst lika bra som jag.

Kommentarer som dessa bevisar också hur sällsynt det är med pappor som tar ut längre ledigt än den “vanliga” pappaledigheten, vilket är synd. Jag hade på något sätt lite naivt trott att det hade blivit mycket bättre med hemmapappor, men tydligen inte. Jag har hört så många bekanta som sagt att de inte ens tagit ut den “vanliga” pappaledigheten, av olika orsaker.

Man skyller ofta avsaknaden av hemmapappor på männen själva. Och till viss del är det väl så, att de kanske inte väljer att prioritera så. Men sen tänker jag också på alla attityder i samhället som på något sätt förutsätter att pappor inte skulle klara av att vara hemma, ensamma med barnen, under en längre tid. Dessa attityder ger kanske inte pappor den bästa motivationen att ens pröva vara hemma en tid.

Nu skulle jag ju kunna skriva om detta nästan hur länge som helst och tangera könsroller, ansvarstagande, politiska beslut och allt möjligt, men det tänker jag inte göra.

Jag tänker dock konstatera att vi alla behöver börja ta ansvar för, och uppmuntra, att pappor tar ut mera ledigt med barnen. Och det är så viktigt att det skulle vara tid ENSAM med barnen, inte tillsammans med mamman. Vi måste börja lita på att papporna också kan ta hand om sina barn, och låta dem göra det. Inte bara för deras egen skull, utan även för barnens!!

…………..

Men för att återgå till mitt jobb. Jag känner mig otroligt peppad efter första veckan. Jag vet att när jag väl kommer igång med alla klienter så kommer det att gå i ett rasande tempo och det kommer att vara tungt. Men jag känner att jag gör nytta. Och jag känner att det är rätt tid nu att återgå till jobbet. Och med kollegorna, våra nya fina utrymmen och alla underbara klienter så kommer detta att bli riktigt bra. 

Det som dock känns lite taskigt är ju att man så gärna både skulle vilja äta kakan och ha den kvar. Jag vill ha min jobbgemenskap men skulle också gärna vilja ha kvar “hemmamammagänget”, som träffas med barnen och som har tid och möjlighet att göra saker som man känner för. Men nu är det ju så att det finns en tid för hemmatiden och det finns en tid för jobbet, och nu har jobbet kommit för min del. Bara att acceptera och göra det bästa av situationen (och se fram emot nästa mammaledighet, som förhoppningsvis förverkligas ;) )

Trevlig höst till er alla, hemma eller på jobb (eller varför inte studier) :)

/ viffslan

Posted in Uncategorized | Comments Off on om vår annorlunda höst

om bullmage och hängbröst – en kroppsresa

Alltså kvinnokroppen!

Idag kommer det att bli ett inlägg helt tillägnat (nästan) min fantastiska kropp, som inte slutar att förundra. Visst, det har varit en lång väg till acceptans och jag vet inte om jag helt är där än. Det är inte det att jag tycker att magen behöver vara platt eller brösten fylliga, men att magen, midjan, benen och brösten förändrats tar ju tid att vänja sig vid. Det är svårt för någon som inte varit med om det att tänka sig in i hur det känns när både brösten och magen känns som om de tillhör någon annan.

Men trots sina “brister” (om man nu ska kalla dem det) så är min kropp helt fantastisk! Och orsaken till min nu så härliga inställning till min kropp är helt enkelt måndagens Ärevarv i Nykarleby. Det där som jag ju bara måste medverka i om jag bara kan. Gårdagens lopp var mitt tionde (ja, egentligen borde det ha varit fler eftersom jag var med redan 1999, men sjukdom, förlossningar och boende i Helsingfors har gjort att jag tappat några år).

I år, så där 13 månader efter min andra förlossning, var dessutom det absolut bästa året både känslomässigt och resultatmässigt. Jag tror, enligt vad jag minns i alla fall, att jag slog mitt varvrekord med 23 sprungna varv, alltså drygt 9 km. Så målet att springa 10 km på under 1 h är faktiskt inte så långt borta. Hade jag inte haft Casper med mig ett varv och sedan fått knäproblem efter 50 min så hade jag kanske fixat näästan 10 km. Men jag är supernöjd. Vädret var helt perfekt löpväder, soligt men lite fläktande vind, jag hade en egen liten hejarklack (“heja mamma” stärker något otroligt) och dessutom hade jag flest ihopsamlade euron per varv, 11,75, vilket ju också sporrade. Så de yttre förutsättningarna var det inget fel på.

Och tydligen inte de inre heller. Men häng med nu, för nu blir det åka av, först tillbaka till 2012. Då var jag väl inte så där värst tränad, men ändå något så när i form. Då blev jag gravid, gick upp drygt 16,5 kg och tappade flåset helt. Så blev det förlossning och snitt och efter det så tappade jag lusten att motionera. Det blev barnvagnspromenader men inte så mycket mera. Vikten efter graviditeten med Casper låg på minus typ 12 kg, alltså +4 kg från före graviditeten och där låg den länge och väl.

Så kom 2014 och i och med att jag började jobba så kom man ju sig iväg lite och röra på sig, men inte var nu motionen det som prioriterades i första hand. Gravid blev jag, men det slutade ju i missfall. Efter det så blev det ju jobbigt, inte hade jag ju lust med motion inte, att bli gravid (och Casper förstås) var ju det enda jag tänkte på (känns det som nu i alla fall). Dessutom hade jag ovanligt många sjukdagar och orken att göra något annat än jobba och ta hand om Casper fanns det ju inte mycket av.

Så kom då 2015, förändringens år. Jag har skrivit om året många gånger förr och därför blir det en kort version nu. Motion, mat och motivation kan beskriva det året. Motivationen kom tillbaka och jag tog itu med både motionen och maten. Jag gick ner 2 härliga kilon och kände mig starkare än på länge. Jag orkade motionera och hittade det roliga i att faktiskt löpträna :) Och med akupunktur på det så var jag gravid igen. Jag har ju haft lyckan att få må bra under mina graviditeter och denna var inget undantag. Jag gick denna gång upp ca 14 kg.

Så kom då Ludwigs förlossning, en vaginal denna gång med lite hjälp av sugklocka. Men ändå, en vaginal förlossning med en baby i vidöppet läge som var, om nu inte jättestor, så ändå 3900 gram. Att jag dessutom både sprack och blev klippt gjorde ju inte resan efter förlossningen mera angenäm…

MEN, resan efter förlossningen i april 2016 fram till nu har nog varit fantastiskt. En av de där klassiska påståendena man får höra som ammande mamma är ju att “ojoj, då rasar kilona av dig”. Humpf, jo jag tackar. Med Casper gjorde de nu inte precis det, men NU, med Ludwig har det varit en helt annan sak. Om det beror på amningen kan jag ju inte svara på, men så här 13 månader efter förlossningen så ligger jag på -18,5 kg!! Hela 4 kilo under min startvikt och alltså samma vikt som före jag blev gravid med Casper. Det känns så bra. Inte bara för att jag ju känner mig smidigare och lättare utan också för att favoritplagg som jag redan stoppat undan plötsligt passar igen :D

Och för att nu inte bara fokusera på vikten så hittade jag ju appen “Mammamage” som jag verkligen kan rekommendera. En app med träningsprogram för att stärka bäckenbotten- och magmuskler. Varje steg ökar på svårighetsgraden och man måste genom alla övningar för att få gå vidare. Jag orkade faktiskt inte köra ända till slut, men de första stegen hjälpte mig otroligt mycket. Jag märkte av resultat nästan med detsamma, att mina bäckenbottenmuskler orkade på ett annat sätt än tidigare. För var det något jag inte fattade efter att vi fick Casper, så var det hur viktigt det är med just bäckenbottenmuskulaturen.

Men så kommer vi då till själva ärevarvet. Det är ju egentligen en ganska galen grej att bara springa så där varv efter varv i en timme. Men jag brukar, förutom att det är en fin och rolig grej, se det som ett test för att se hur mycket kroppen klarar av. Och som jag redan skrev så är jag så sjukt imponerad av min kropp just i år. Efter 2(3) graviditeter, 2 förlossningar, bristningar, svaga muskler, viktuppgång, viktnedgång m.m. så klarar min kropp av att löpa 1 h i stäck, och dessutom löpa längre än jag någonsin tidigare gjort på 1 h. Och ännu till göra det med en otrolig känsla i kroppen. Jag är MÅLLÖS! (och lite stolt förstås, för jag har ju nog jobbat också).

Till sist vill jag avsluta med lite tankar kring det här med kroppen. Jag tänker inte desto mera orda om hur vi matas med kroppsideal hit och dit för det skrivs det ju om till höger och vänster ändå. Det jag vill uppmärksamma är ju att det på samma gång också förs fram tydligare än nånsin idag att vi alla ska vara nöjda med våra kroppar precis som de är och vi ska acceptera oss själva och alla är fina och värdefulla i sig själva. Vilket ju är SANT!

MEN, jag vill poängtera att det inte får vara fult att även ogilla sin kropp efter en eller flera graviditeter. Visst är även jag av den åsikten att man inte ska vara så hård med sig själv för man har ju faktiskt burit och fött barn, men som jag redan skrev så kan det ta tid att acceptera sin nya kropp.

För mig har det tagit tid. Jag har som sagt inga direkta komplex för min kropp just nu trots att jag gärna skulle se att magen vore lite plattare och brösten lite mindre sladdriga, men det tar ändå tid att vänja sig med sin nya kropp. En kropp som dessutom inte enbart tillhört mig själv utan även gett husrum och mat åt 2 pojkar, och mat åt Ludwig så sent som för drygt en månad sedan.

Så jag skulle vilja säga att det är helt okej att vara lite främmande för sin kropp. Men jag skulle också vilja att vi fokuserade mindre på utseende och mera på känsla. Fråga sig hur man känner sig i sin kropp…för jag tror att man kan känna sig malplacerad i en smal och vältränad kropp precis lika mycket som man kan känna sig nöjd i en mullig kropp. Och förstås tvärtom. Men att vi på något sätt skulle kunna identifiera oss med vår alldeles egna form, men att det får ta tid.

/ viffslan

p.s. skulle krydda inlägget med lite bilder en det ville tydligen inte bloggen, så vi prövar igen imorgon.

Posted in Casper, Gravid, kärlek, Ludwig, renovering, träning | Comments Off on om bullmage och hängbröst – en kroppsresa

om familjeshowen

Kanske dags att ta tag i det här blogginlägget innan det faller helt i glömska. Jag tänkte nämligen blogga om vårt projket “Nesstan 60”. Svärfars sätt att inte fira sin bemärkelsedag 😉

Det var ett helt fantastiskt projekt på många sätt, men det mest framträdande var nog att det var ett familjeprojekt. Många kommenterade också just det, att vi som fmailj fick ihop en sådan show. Och jag personligen har ganska länge tänkt att det vore roligt att göra något musikaliskt med svågrar och svägerskor, och nu kom det ett sånt tillfälle.

Svärfar, make, 3 svågrar och 4 svägerskor var ju summan jag fick jobba med. Och självklart var ju sönerna med på ett hörn. Och alla hade sin uppgift, alla drog sitt strå till stacken och vi tog verkligen vara på de talanger som vi har. Sång, musik, teater, media, design, bakning, vi fixar liksom allt 😊

När projekt tar slut, typ revyn, så brukar det alltid kännas vemodigt just för att man jobbat så tätt inpå varann under så lång tid. Jag fick frågan inför sista föreställningen nu om det inte känns vemodigt, men den här gången gjorde det inte det. För nu jobbade jag ju med ett gäng som jag vet finns kvar. Revygänget kan du aldrig vara säker på att få jobba med igen, men när det är familjen som är gänget så vet man ju att man kommer fortsätta träffas.

Och det här var nog inte sista gången vi gjorde något sånt här. Det kan liksom inte stanna här!

Så för att avsluta detta så vill jag passa på att tacka alla som var med. Familjen, svärfar, alla svågrar och svägerskor, Terese och musikerna Victor och Christoffer.

“Dähär jör vi om”

/viffslan

Posted in Uncategorized | Comments Off on om familjeshowen

om en (o)vanlig småbarnsnatt

Våra barn är kvällsmänniskor, ja, snudd på nattugglor. Och det har de ju helt tydligt ärvt av sina föräldrar. Både Emil och jag är fruktansvärda kvällsmänniskor, vi har väldigt svårt för att komma oss i säng. Nåja, till saken hör att vi under alla våra småbarnsår hittills har haft rutiner som kanske inte hör till de klassiska, som att vakna tidigt. Men framförallt så har vi inte drabbats av den klassiska “sleep deprivation” utan vi har sovit bra. Och nu efter Ludwig har jag, som ju har lyxen att inte behöva stiga upp tidigt på morgnarna eftersom Emil för till dagis, sovit mera än jag gjort på flera år!

Men så kom en riktig dipp även för oss. Ludwig har nämligen haft sån rutin så han somnat rätt sent, och det är ju lite tungt i sig, att han somnar först när vi går i säng, men de senaste dagarna har vi lyckats få honom i säng lite tidigare. MEN, istället har han ju vaknat på natten och haft svårt att somna om. I går kväll somnade han 9.30 vilket ju var rätt skönt. Men ni kan ju tänka er att jag satt och tänkte på när bomben sedan slår ner. Klockan 12 när vi skulle gå i säng då vaknade han. Så ammade jag och tänkte att han somnar nog om då, så där som han brukar göra. Men se det gjorde han inte, så då ammade jag lite till. Men inte heller det funkade. Han var inte direkt pigg, men fick inte tag i sömnen heller. Irriterade blev vi och trötta var vi…men så 02.30 somnade han om. Suck. Stackars Emil som skulle upp redan vid sju.

Så idag satt jag och tänkte på de som har det så här, och ännu värre, varje natt. Ojoj, hatten av för alla er! 

Så nu är vi ju efter några såna här nätter (varav nattens var den värsta) nyfikna på vad som orsakar detta. Jag är ju, liksom min man, en stor förespråkare av behovstänk när det gäller beteende, alltså att barns beteende alltid baserar sig på att de har ett visst behov. Vi har ju nu försökt tänka på vad för slags behov Ludde har, och vi har kommit fram till att det mest logiska skulle vara att min mjölk inte riktigt räcker till längre när det ska ätas på kvällen och natten. Han äter ju nog gröt på kvällen och så ammar jag, men nu ska vi försöka utöka med välling också, när han nu äntligen har börjat förstå sig på flaska igen. Om inte det fungerar så får vi försöka tänka ut något annat behov som han har. 

Sov Gott!

/ viffslan

 

Posted in Uncategorized | Comments Off on om en (o)vanlig småbarnsnatt

om att kunna njuta av varandra i vardagen

Nu har jag tagit på mig ett nytt doulauppdrag och idag träffades vi för första gången. Men det är inte det jag ska blogga om, utan jag ska blogga om vad jag hörde på radion när jag körde dit. De diskuterade nämligen en diktsamling som en småbarnsmamma skrivit och hennes inspiration var kaotiska småbarnsår med allt var det innebär. Där i radion så pratade de om det här med att tappa bort sig i sitt parförhållande när man får barn. Att man liksom kommer bort från att vara ett du och ett jag.

De där orden fick mig att haja till och vilja skriva ner vad jag tänker om det där med att relationen ändras när man får barn. Där i radion så tolkade jag det som att de tyckte att man tappar bort den relationen som man hade innan man fick barn, att man liksom inte hittar varandra på samma sätt när barn kommer in i bilden.

Här vill jag opponera mig å det starkaste. För är det något som gjort att Emil och jag känner oss ännu mera som ett VI så är det just barnen. När vi blev föräldrar till Casper så blev vi ju verkligen ett VI. Vi tillsammans blev ju föräldrar och barnen är ju vårt gemensamma “projekt”. Vi uppfostrar dem tillsammans och vi lever tillsammans med dem och med varandra.

Visst, jag kan förstå tanken bakom det där med att tappa bort sig själv, för nog är det ju otroligt skönt de gånger när man fått tumistid, men att barnen skulle göra att vi som makar kommer längre ifrån varandra har nu i alla fall inte jag märkt.

Överlag så är ju vårt gemensamma liv ett gemensamt projekt, både vad gäller barn, hus och leverne. Och är det inte just det som är det fina, att man gör livet tillsammans! Jag tror i alla fall att en nyckel till ett fint gemensamt liv är att också kunna njuta av vardagen tillsammans. Att kunna njuta av att få möta jobbiga saker tillsammans istället för ensam. Att kunna känna stöd i den andra personen när något känns tungt, men att också få glädjas tillsammans när något går bra.

Och här vill jag passa på att ge en stor eloge till alla ensamstående föräldrar därute. För nog har jag många gånger tänkt när jag gått här hemma att vad trist det skulle vara att inte få hem någon till kvällen. Att inte ha någon att prata med och dela sina tankar med. Att se hur barnen utvecklas utan att kunna dela den glädjen med någon. Visst skulle man väl som ensamstående förälder ändå ha ett nätverk av något slag, men inte det där bollplanket hemma. Och alla tunga dagar som jag haft när min räddning varit att räkna ner timmarna tills Emil kommer hem, då har jag varit oerhört tacksam över att faktiskt ha någon att vänta på. Någon som avlastar det tunga och gör det överkomligt.

Många gånger får man höra hur viktigt det är att som föräldrar ta sig tid att gå ut tillsammans utan barn. Att inte sluta “dejta” för att man får barn utan hålla kärleken vid liv. Men här vill jag igen föda en lite annan tanke, som handlar om precis det som jag skrivit här. Att njuta av vardagen tillsammans. Att inte sukta efter de där få gångerna när man får tumistid utan passa på att njuta varje dag.

Prata. Skratta. Kramas. Älska. Njut.

tack o gonatt

/viffslan

Posted in Uncategorized | Comments Off on om att kunna njuta av varandra i vardagen

plötsligt händer det

Idag vände det. Jag riktigt kände hur humöret steg på oss allihopa. Ludwig åt 4 mål mat idag och det kändes bra eftersom han inte ätit något annat än modersmjölk nu på 3 dygn. Dessutom sov han lite mera enligt sin rutin och var betydligt gladare. Casper var också nästan tillbaka till sitt normala jag.

Själv kände jag också hur jag liksom blev lättare idag när pojkarna började visa friskhetstecken. Lite tvätt, lite disk och lite städning blev gjort. Så hann jag rensa ur några kökslådor, ha besök och vara på jumppa. Och så sängklädsbyte i alla sängar så vi får bort alla bobbor. Borde ännu städa wc så det blir fräscht även där.

Så nu ska vi hoppas att sjukorna är ur huset och att vi får vara friska framöver. 

/ viffslan

Posted in Uncategorized | Comments Off on plötsligt händer det

om att vara föräldraledig

Idag blir Ludwig 9 månader. Och idag är det sista dagen jag är föräldraledig. Från på måndag är jag istället vårdledig, vilket ska bli intressant att testa på.

När Casper var 9 månader hade jag redan jobbat 3 veckor och då kändes det helt rätt. Nu känns det istället helt rätt att vara hemma ännu drygt 6 månader. Tänk så olika det kan vara. Och tänk att jag har den möjligheten att kunna välja. När jag var hemma med Casper och fick abstinens efter jobbet så kunde jag välja att börja jobba. Och nu när jag njuter till fullo av att vara hemma så har jag möjligheten att vara det. Och få pengar för det. Visst, hemvårdsstödet är inte mycket, men jag personligen tycker inte heller att det ska behöva vara det. Att vi har möjlighet att få vara hemma med en liten inkomst tycker i alla fall jag att är otroligt lyxigt.

Och då kommer vi in på ett område som jag har tänkt blogga om länge, nämligen detta med att vara föräldraledig/vårdledig vs att jobba. Emil och jag har många gånger diskuterat det här med att jobba och se till att ha ett jobb, eller välja att vara hemma. Och när 6+6+6 modellen kom upp i medierna så fick vi ju ännu mera att diskutera.

Många klagar över mycket i det här landet och småbarnsföräldrar upplever jag hittar väldigt mycket att klaga på. Barnbidraget är för litet, hemvårdsstödet inget att leva på, dagisavgifterna är för höga och det löns inte att jobba. Mycket av detta kan säkert vara sant och vi upplever ju saker olika beroende på vilken vår livssituation är.

Jag måste ändå säga att jag tycker att detta att jag får vara ledig från mitt jobb för att ta hand om mina barn och dessutom få en lite slant för det är otroligt lyxigt. Jag har på något sätt den tanken att det är meningen att vi ska jobba för oss, att vi ska dra vårt strå till stacken. Vill man däremot vara hemma och ta hand om sina barn så ska man självklart få vara det, men då kan man ju fråga sig om det är samhällets uppgift att “försörja” oss under tiden. Om ni förstår vad jag menar.

Nu vill jag ju ändå framhålla att jag kan förstå folk som väljer att vara hemma år ut och år in. Men trots att jag njuter av att vara hemma nu så tror jag inte att jag skulle orka vara hemma tills Ludwig är tre. Det är inte att vara hemma som jag ogillar, utan mera det att folk som är hemma klagar över att de inte får mera pengar. För mig känns det viktig att få jobba och “göra rätt för mig”. Dessutom känner jag mig betydelsefull när jag jobbar.

Det som jag reagerar starkt på är att vi mammor som väljer att gå tillbaka till jobbet relativt snabbt ibland får den där stämpeln på oss att inte vara “de där riktiga” mammorna. Att man på något sätt anser att de mammigaste mammorna är de som är hemma med barnet åtminstone 3 år, om inte längre. Att vi som jobbar tänker mera på oss själva än på våra barn (vilket ju är absolut förbjudet för en mammig mamma…tydligen).

Här vill jag säga att de val jag gör, de val som Emil och jag gör tillsammans, alltid utgår från vad som är bäst för HELA familjen. Och hela familjen betyder också oss själva, lika mycket som det betyder barnen. Det är klart att barnens bästa kommer först, men vi tror att det är viktigt att inte tappa bort sig själv i sitt föräldraskap. För mig känns det i alla fall viktigt att också få en plattform där jag kan vara Victoria, ung kvinna, och inte enbart Victoria, mamma till två. För det finns en viss skillnad mellan de rollerna. Och även om jag älskar att vara mamma så är det ibland skönt att också få vara bara kvinnan Victoria.

Som sista sak i detta inlägg vill jag säga något om det här med att vara förälder. Det är minsann inte lätt i dagens värld. Och vi gör det ju inte lättare för varandra genom att vara dömande. Att döma någon annan för hur de tänker och hur de gör i sitt föräldraskap leder ju ingen vart. Vi gör alla olika och jag vill i alla fall tro att alla gör det vad de tror är bäst för sina barn. Säkert finns det också saker i vårt föräldraskap som vi i framtiden kommer att ifrågasätta, men just nu försöker vi vårt bästa. Och det måste få duga.

/ viffslan

Posted in åsikter | Comments Off on om att vara föräldraledig

om sista skolningshelgen

Nåja, då kan jag stoltsera med två utbildningar. Ergoterapeut och sensomotorisk reflexpedagog. Ifjol i januari började vi på med sensomotorikutbildningen och igår fick jag mitt diplom.

Fast helgen blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Vi skulle ha de avslutande två kursdagarna lördag och söndag och sedan en extra utbildningsdag med synen igår måndag. På lördag låg jag däckad i magsjuka och på söndag var jag alldeles för svag för att kunna ta mig någonstans, så det blev ett litet konstigt avslut på min kurs. Istället fick jag avsluta min kurs under den extra syndagen igår. Hade dessutom med mig båda pojkarna (Casper var för febrig för att fara till dagis) så det blev lite annorlunda inlärningsmöjligheter, men det gick bra i alla fall.

Igår fick vi då lära oss att använda ett Bernelloskop och tolka resultaten. Med ett Bernelloskop kan man kolla synskärpa, samsyn, fusion, och om man har mikroskelningar. Ett intressant instrument som det ska bli spännande att börja använda.

Utbildningen i övrigt har gett mig otroligt mycket nya insikter och kunskaper och jag har börjar intressera mig för ett lite snävare område inom min egen profession vilket också känns bra, att få lite specialkunskap.

 

Jag är också väldigt stolt över mig själv, som faktiskt tog mig igenom denna utbildning. När vi började var jag gravid och jobbade, och i när jag var i vecka 36 hade vi sista blocket. Då hade jag ju visserligen gått på mammaledigt men det var nog minsann tungt ändå. Alla utbildningshelger efter det har jag ju haft Ludwig med mig och trots att det har gått otroligt bra och mamma ibland har varit med som “nanny” så har det ju ändå krävts lite mera av mig, att samtidigt som jag tagit hand om mitt barn sitta på skolbänken och lära mig. Men det gick, och för det är jag riktigt stolt. Sen har vi ju haft egna klienter som vi tränat på och skrivit ett slutarbete så vi har nog haft att göra.

Nu ser jag då fram emot att få fortsätta fördjupa mig inom detta med sensomotorik och spädbarnsreflexer. Jag har redan flera böcker här hemma som jag borde börja läsa ;)

/viffslan

Posted in jobb, personligt, skola | Comments Off on om sista skolningshelgen

om Luddes framfart

Så var det dags att plocka fram nästa storlek år Ludwig. Ikväll hämtade jag ner lådorna med storlek 74/80. Alltså han vår lilleman växer nog så det knakar. I torsdags var vi på 8-månaderskontroll. Vikten hade inte gått upp så där riktig bra, endast 210 gram sedan galvårskontrollen (nu väger han 8,6 kg) men längden hade spruttat iväg nästan 5 cm och han är nu 72,5 cm lång (jämfört med Caspers 73 cm vid 1 år).

Att vikten inte har gått upp så mycket har säkert att göra med att han ju var sjuk ganska länge med sin öroninflammation, förkylning och hosta. Sen har han ju faktiskt också börjar röra på sig mera ;)

För oj vad det har hänt mycket med vår lilla Ludde på bara några veckor. Krypandet har kommit igång och nu börjar det gå gå riktigt snabbt. Roligast är ju när han och Casper tävlar…Casper först och Ludwig efter som en svans. Oj denna syskonrelation, så undebrar att se. Förutom att krypa så har Ludde också börjat ställa sig upp…mot soffan, mot bord, mot väggar, ja mot allt som man bara kan hålla sig i. Så nu får vi igen börja plocka bort och hålla efter. Men den här gången har vi ju hjälp av Casper…”jag måste ta bolt så int Ludwig tal de” brukar det låta 😄

Så skymtade vi första tanden här för några dagar sedan så får se nu när resten kommer. Casper fick också tänderna sent. Och när vi är inne på mun så kan jag ju också nämna vad vår lille pratkvarn åstadkommer i ordväg. Inte så mycket förstås 😉 men nu har äntligen ordet “mamma” kommit. Och äntligen säger jagenbart för att “pappa” har funnits i hans vokabulär ganska länge redan. Och förutom de två orden så säger han ju faktiskt också “Käppä” när han menar Casper. Och detta är så ofantligt sött, när Ludwig på morgonen kan vända sig mot mig och med hela ansiktet frågande utbrista “Käppä?” 😘 Då är det bara att förklara att Casper är på dagis och att vi häntar honom på eftermiddagen. 

Sista saken som Ludde lärt sig är att klappa i händerna,och just sången “Klappa händerna” håller på att bli en favorit (i hård konkurrens med “Lilla Ludde” och “Prästens lilla kråka).

Så nu händer det minsann grejer med vår lillkille. Och vi njuter något ofantligt av att se hur han utvecklas, men också av att se hur brödernas relation utvecklas. Må den bli den bästa vänskapen i världen!

/viffslan

Posted in Uncategorized | Comments Off on om Luddes framfart

om nyårsföresatser

Nyårslöften. Det hör ju till, eller hur? Fast de senaste åren tycker jag faktiskt att folk har blivit sämre på att ge nyårslöften. Och detta tänkte jag fundera lite kring.

Vi var ju till Sverige över nyåret och när vi stannade i Kalix på vägen till Boden så lyssnade jag på radio där de diskuterade just nyårslöften. Mest diskuterade de kring ordet och varför vi på svenska använder ordet nyårslöfte. På engelska heter det ju “New Year’s resolution” vilket de tyckte var ett myckte bättre “ord” att använda. Och jag håller med dem. Ett löfte blir så allvarligt, och håller man inte löften så känner man sig dålig. En orsak till att många inte ger nyårslöften är ju just att de vet att de ändå inte kommer att hålla dem. I radion tyckte de att man istället skulle kunna använda ord som nyårsmål eller föresatser för det nya året.

Jag har många år gett mig själv nyårslöften, men inte längre. Istället anammar jag detta med föresats och tänker mera att jag ska försöka ändra något i mitt liv under det kommande året. Så tänkte jag redan ifjol. Då gav jag mig själv i uppgift att bli bättre på att ta tag i saker (t.ex. städning, skriva matlista, panta flaskor, skicka mejl, ta kontakt med vänner, sånt som man har på den där to-do listan men som är trögt att få gjort).

I år har jag tänkt ta mig an ett sådant nyårsmål som att rensa mera. I julklapp fick jag nämligen (ja, eller jag köpte den själv men fick den sen av mina söner…) Paulina Draganjas bok “Förvara smart – organisera ditt hem” och den läste jag ut rätt så snabbt. Den gav mig massor med tips, ideer och framförallt motivation till att börja rensa här hemma. Jag har redan hunnit med 2 köksskåp och en kökslåda, rensat bort alla gamla mediciner och fört dem till apoteket, rensat i badrumslådorna och börjat sortera på vinden.

Så sakta men säkert ska jag det här året försöka komma mig igenom det mesta av huset. Rensa, organisera, skaffa optimal förvaring och framförallt, försöka hålla ordningen. Och för att kunna hålla ordningen och minska på behovet av att kontinuerligt rensa så ska jag även försöka bli bättre på att endast köpa sådant som jag verkligen behöver, både i matväg, klädväg och när det gäller annat. Att slänge så lite mat (speciellt sånt som står och blir gammalt i kylskåpet) som möjligt får också följa med i årets nyårsmål. Och att shoppa mindre är ju inte så dumt nu när jag kommer att vara vårdledig i 5 månader 😉

Så, har ni några nyårsmål/föresatser/löften som ni vill dela med er av?

/ vifflsan

p.s. I nästa blogginlägg ska jag berätta om varför jag  ogillar nyårslöften som handlar om att träna mera…

Posted in Uncategorized | Comments Off on om nyårsföresatser