om väggen 2.0

Sakta återvänder livet. Matlusten. Orken. Glädjen.

Det har varit 3 tunga veckor. Precis som ifjol den här tiden så såg jag väggen komma emot med en rasande fart. Den här gången var jag dock mera förberedd. Den här gången kände jag igen symtomen. Trötthet, nedstämdhet, tryck över bröstet, andningssvårigheter, ångest, rädsla.

Det som dock kom till den här gången var sväljningssvårigheter och aptitlöshet. Inte roligt. Jag har nu kämpat med maten i drygt en vecka. Ingen aptit what so ever, och dessutom tjockt i halsen och svårt att svälja. Då är det inte roligt att äta minsann. Och att inte få mat i sig gör ju en inte piggare direkt. Inte när man redan från förut är så sjukt trött.

Men igår kände jag hur jag lite kom tillbaka till mig själv. Plötsligt smakade maten lite igen, och det gick att svälja utan problem. Inte heller kändes det så tungt att vara.

Men fortfarande är det tungt. Och ångesten över allt som ligger över mig. Största problemet just nu är mina studier. Inkommande fredag ska de skriftliga arbeten vara inne, och de kämpar jag med nu. Ett skrivs på finska och det är det som ger mig mest ångest nu. Att få allt skrivet, formulerat och fixat så som det ska vara. Sen kommer jag att åka till Åbo de två första veckorna i december och så ska vi presentera våra case. Då ska jag alltså presentera ett case på finska, som jag inte ens är klar med (och inte kommer att vara då heller). Och det här ger mig ångest redan. Usch och fy. Just nu önskar jag faktiskt att jag inte hoppat på det här tåget. Men så inser jag ju också att jag är så nära målet nu. En halv praktikklient, två rapporter, en presentation och två veckor i Åbo. Sen är det (förhoppningsvis) över. Då har jag klarat det.

Men det känns långt dit. Hela november ska ju genomlidas också, med allt vad det innebär. Förhoppningsvis lyckas jag ändå hitta livsglädjen igen bland allt mörker, all snö och allt jobb.

Det är så konstigt, för på samma gång som det enda jag skulle vilja nu är att ligga hemma på soffan och läsa eller se på film, så känns det ändå bättre att vara bland andra, antingen på jobbet eller med vänner och släktingar. Men i lagom liten mängd. För jag blir trött. Jag har trots mitt mående jobbat varje dag, för skulle jag ligga ensam hemma skulle tankarna säker rusa iväg och ångesten bli värre. Så att hålla sig sysselsatt men ändå hitta tid för ordentlig vila, det är receptet att försöka koka ihop. Inte lätt minsann.

Och som att nu inte detta skulle räcka så finns ju den där barnalängtan långt där inne. Det har jag trängt undan så gott det bara går, för den klarar jag inte av just nu. Hela den delen av mitt (vårt) liv känns som ett vakuum just nu. Som att vi tryckt på paus i en film, och inser att vi inte ens vill trycka på play, för filmen kommer ändå bara att fortsätta hacka…

Men idag kom det närmare igen. För idag hade jag fått vara med på en babyshower. Och som jag hade velat, innerst inne. Men tack vare mitt usla mående och minimala ork så kunde jag ändå med gott samvete tacka nej. Men jag kände ju hur det började bubbla upp till ytan, det där som jag lyckats tränga undan nu. Men jag tränger undan det igen. Längre och längre ner, för just nu inser jag att jag inte klarar av den delen av mitt liv. Om jag låter den ilskan och sorgen bubbla upp “on top of everything else” nu så kommer jag att krackelera. Då kommer väggen alldeles säkert att ramla över mig, och då vet jag inte om jag lyckas resa mig igen. Så känns det nu i alla fall.

Men jag kämpar vidare, lite i taget. Och ser fram emot att studierna ska vara över, att jullovet (som blir 18 dagar långt för min del, vilket är välbehövligt) ska komma och att det nya året ska nalkas. Ett nytt år med nya möjligheter. Ett nytt år som på något sätt för med sig nytt hopp. Hopp om ett lyckligt år när vi alla kan få må bra, och vi kanske kan välsignas med en till familjemedlem.

kärlek till er alla

/ viffslan

Posted in barnalängtan, jobb, personligt, vardag | Tagged , , , | Leave a comment

om en helt ofattbar tragedi

Jag blir alldeles kall. Håret reser sig i nacken och det känns som att blodet fryser till is. Inga tankar i huvudet, ingenting. Bara tomhet. Och en känsla av att detta händer inte.

Jeppo, denna våran lilla underbara by. Där vi har allt vi behöver. Där gemenskapen är alldeles speciell. Och där hela byn drabbas om något händer. Och gud ska veta att det känns som om vi varit med om mycket de senaste åren. Ibland känns det verkligen som om vi är mera drabbade än andra byar (vilket vi säkert inte är…eller).

De gånger som blodet frusit till is de senaste åren…barn som dör, unga som dör, hus som brinner, familjer som förlorar allt. Och så nu, en ung kvinna som inte längre finns bland oss. En trebarnsmor, en fru, en syster, dotter och älskad vän. En familj som plötsligt förlorat sin fru och mor. Det finns inga ord. Bara tomhet.

Livet är så otroligt skört…det kunde lika bra ha varit jag. Att dö i en trafikolycka kan hända vem som helst. På ett ögonblick. Det enda jag tänkte efter att jag fick nyheten i min telefon var: låt mig komma hem till mina barn ikväll. 30 km längs riksväg 8 kändes som minutrar av dödsfällor efter varandra. Det är länge sedan jag varit så rädd.

Att bli mamma gjorde livet ännu skörare. För om jag dör, så drabbas inte bara mina nära och kära, vuxna människor som kommer att klara av det och i sinom tid fortsätta med sina liv. Nej, mina barn skulle bli moderlösa. Och den tanken smärtar mer än någonting annat.

Och nu ÄR det tre barn som blivit moderlösa. Som kommer att präglas av detta hur länge som helst. Och hur förklarar man döden för ett litet barn? Hur förklarar man att mamma inte kommer tillbaka?
Nej, det finns inga ord.

Bara tomhet.

Sorg.
Frustration.
Och ilska över att livet ska vara så orättvist.

plötsligt, ofattbart, allting förstört
allt som vi nånsin sett och hört
ett liv som har slocknat, bara så där
lämnat livet hon hade här
finns inga tankar, finns inga ord
varför händer sånt på vår jord




Posted in Uncategorized | Comments Off on om en helt ofattbar tragedi

om veckan som gått

En vecka har gått sedan samtalet från Kokkola. En vecka sedan min hjärna blev tvungen att processera orden “vi rekommenderar IVF”.

Många tankar har flutit sedan dess. Många diskussioner med familj och vänner. Många styrkekramar på sociala medier. Tack för det! Tack för alla stöttande ord, det betyder mycket. Varje hjärta, varje kram på facebook betyder mycket. Varje privatmeddelande känns ända in i hjärtat. Och guld värt att vi hade Längtans café i torsdags, just den dagen när jag kände mig som skörast. Den verksamheten är nog en riktigt “lifesaver”.

Måste faktiskt medge att jag just nu känner mig helt okej. Det är nämligen två saker som grott under den gångna veckan.

  1. Hur otroligt tacksam jag är för mina barn. Visst har jag alltid varit det, men den här veckan som gått har jag faktiskt lyckats fånga stunder tillsammans med barnen som jag kanske inte annars gör. Kramar, pussar, mysstunder som blir så otroligt värdefulla. Eller som idag, när Ludwig och jag var på jumppa och vi lade oss ner för lite avslappning och Ludde säger: mamma, jag vill bli vuxen så att jag kan gifta mig med dig. Och så vill jag ligga här för evigt…
  2. Hur arg jag känner mig efter att ha fått det svar som jag fick förra tisdagen. Hur otillfredsställd man känner sig när ingen kan säga något säkert överhuvudtaget. Jag vet ju inte ens hur jag ska förhålla mig till mina äggledare, om de är öppna eller inte. För ingen kan ju säga något säkert. Nu känner jag att jag vill ha ordentliga svar. Trots att jag lovade mig själv att aldrig genomgå den där äggledarundersökningen igen så känner jag nu att jag måste göra den igen, för att få tydliga svar. För om vi inte får tydliga svar så känns det inte som att vi kan ta ett vettigt beslut hur vi ska tänka nu. Är mina äggledare helt stängda så är ju steget till IVF väldigt kort, men om där finns passage och möjligheten att bli gravida naturligt faktiskt existerar så vill vi ju göra allt i vår makt för att det ska lyckas.

De säger ju oftast från vården att man inte ska googla själv och försöka hitta svar, men vad gör man när svaren man får från vården är så knapra. Det är klart att man googlar, och försöker hitta andra som haft samma erfarenhet. Så när jag nu började läsa på lite så verkar det som att äggledarundersökningen inte är det enda alternativet. Det finns tydligen också en undersökning som görs med titthålsoperation, där man också, beroende på hur det ser ut, kan åtgärda den/de tilltäppta ledarna. Men då beror det på vad som täpper till, hur det ser ut, och var det sitter, om det är närmare livmodern eller äggstockarna.

Vad som sen orsakar en tilltäppning i äggledarna är ju tydligen också ett mysterium som ingen kan svara på. Det mest troliga är en infektion, men borde jag då inte ha märkt av det? Så läste jag att infektion efter missfall kan orsaka ärrbildning. Då undrar jag ju om en sådan infektion kan gå så där halft obemärkt förbi. Jag hade ju ett missfall, men vet nu inte av någon infektion. Men för mig låter det ju logiskt om mina äggledarproblem (om de nu existerar) börjat efter missfallet, för det var ju då det blev svårare för oss att få barn.

Så nu känner jag mig lite på krigsstigen. Jag vill ha tydligare svar. Jag vill veta säkert så att vi kan ta vettiga beslut. Jag vill inte göra en IVF och det inte är nödvändigt. Och i ett större perspektiv så vill jag bli tagen på allvar, trots att jag söker vård för “lady problems”.

I ett större perspektiv, varför heter det “avdelningen för kvinnosjukdomar”?!? Ingen har väl någonsin sett en avdelning på ett sjukhus för “manssjukdomar”. Varför är det så pinsamt att prata om de problem som kvinnor lider av? varför buntar vi ihop allt till “kvinnosjukdomar”. Är det för att det är enklare, eller är det nonchalans.

Just a thought…

/ viffslan

Posted in barnalängtan | Tagged , , , | Comments Off on om veckan som gått

om känslan av att drömmar krossas

Jag är arg på min kropp, arg på livet, arg på Gud, arg på Antti Rinnes förbaskade “föödantalko”. “Tå kaarln sko veta ho himla mang e finns som sko je va såm helst fö ti få va me på he talko…men som int kan”.

Idag är jag långt nere i mig själv. Känslorna är djupa och mörka. Gråten är nära, men jag vill ändå inte släppa fram den, för jag är rädd att det aldrig kommer att sluta. Jag är arg. Ledsen. Besviken. Frustrerad. Förbannad.

Igår ringde jag till Kokkola för att diskutera de svar som jag läste mig till på Kanta. Eftersom Soite tycker att de kan låta bli att följa lagen så är ju allt skrivet på finska, trots att både läkaren och patienten är svenskspråkiga. Förstod nog ändå nästan allt men ville gärna diskutera sakerna med läkaren iaf. Begärde alltså en telefontid och en sköterska ringde upp mig. Inte riktigt samma sak som läkaren själv, men iaf.

Svaren jag fick (och som jag ju nog hade läst mig till på Kanta) var inte så positiva som läkaren sa när jag var dit. Då fick jag bilden av att den ena äggledaren var öppen och okej medan den andra inte var. Nå, nu var det tydligen fel på båda. Den högra var nu med ganska stor säkerhet inte öppen, medan den vänstra verkar ha någon öppning eftersom det rann lite vätska rätt väg iaf. Men inte heller den vänstra var nu helt okej.

De rekommenderar alltså att vi gör IVF. De poängterar däremot att visst kan det ännu ske naturligt, men om man läser mellan raderna så är de inte särskilt hoppfulla.

KRASCH, BOM, BANG…the bottom is nådd.

Det kändes som att mattan drogs bort under mig. Som att alla drömmar försvann. Drömmarna om en stor familj (som ändå levt fram tills igår) flög sin väg och försvann. Det där hoppet om att det visst kommer att ske naturligt försvann nästan också.

Så nu står vi här. Vid vad som känns som en återvändsgränd. Där allt faller på om vi har råd eller inte att satsa på IVF. Känslomässigt och fysiskt är jag egentligen beredd när som helst. För jag är redan nu ett nervvrak så mycket värre kan det inte bli. Att bara vänta och hoppas på att något ska ske som kanske inte ens kan ske, det klarar jag inte av mycket längre nu. Fysiskt har jag också gått igenom lite allt möjligt med förlossning, missfall och den senaste undersökningen, så mycket värre än det kan det ju inte bli.

Men kostnaden, i cirkapriser talar vi om 2500-3000 euro för en IVF-behandling, 200-500 euro för besök och undersökning, 400 euro för att frysa ner eventuella befruktade ägg, kostnader för mediciner och resor till fertilitetskliniken. Och lyckas det inte och man vill återföra eventuella frysta ägg så blir det en tusenlapp till. Så en 5000 euro för att eventuellt lyckas få ett barn. Det är mycket pengar. Och ingen garanti för att det blir ett barn.

Och här blir jag arg för att vi inte kan få kommunal hjälp eftersom vi redan har två barn. Jag förstår tanken bakom, att man hjälper helt barnlösa par, och sedan de som har ett barn för att alla barn har rätt till syskon. Och jag förstår att man måste dra gränsen någonstans. Men, jag har ändå rätt att känna mig arg och ledsen. För just nu känns det som att drömmen om en stor familj är fast i hur mycket pengar vi kan lägga ut på IVF.

Dessutom brottas jag med skuldkänslor över att jag försummar de barn jag redan har. Jag vet innerst inne att jag inte gör det, men det känns ofta som att de får stå ut med en mycket sämre mamma än de är värda. När mina känslor gör att jag är irriterad, ledsen, arg, och helt enkelt inte orkar leka eller lyssna på dem som jag borde.

Och trots att jag lovade mig själv att inte ta åt mig ifall de hittade något fel på mig så gör jag det ändå. Det är mitt “fel”, det är mig det är fel på, det är jag som är orsaken till att vi inte lyckas få flera barn. Och sedan blir jag så otroligt arg över att ingen kan säga varför mina äggledare inte funkar som de ska. Ingen kan svara på vad som orsakat det, och inget kan man göra åt det.

Är detta inte liksom kvinnohälsa i ett nötskal:

  1. Vi har hittat ett problem
  2. Vi vet inte vad som orsakat problemet
  3. Vi kan inte göra något åt det
  4. Och egentligen bryr vi oss inte
  5. Men vänta, ni kan få en behandling (privat)
  6. Javisst ja, det kostar 5000 euro
  7. Och vi garanterar inget resultat
  8. God fortsättning på livet

Nåja, skämt och sido. Men som kvinna får vi faktiskt ta ganska många smällar. Så är det bara.

Så just nu är det ännu jobbigare när folk är gravida och har småbarn.
För tänk om jag aldrig mera får vara gravid.
Tänk om jag aldrig mera får känna ett barns sparkar inom mig.
Tänk om jag aldrig mer får uppleva en egen förlossning.
Tänk om jag aldrig mera får hålla ett nyfött barn i min famn.
Tänk om jag aldrig mera får vara hemma med barn.

Tänk om jag aldrig mera får plocka fram babykläderna och använda dem.
Tänk om jag aldrig mer får använda en bärsjal med en egen baby.
Tänk om mina barn aldrig får ett syskon.
Tänk om Ludde aldrig får bli storebror.
Och tänk om det blir så och jag aldrig kommer över det.
Tänk om bitterheten tar över och hela livet blir svart…

Och trots alla dessa känslor ska man kunna fungera som vanligt. Jobba, ta hand om familjen, laga mat, tvätta, skjutsa till hobbyer, umgås med familj och vänner. Trots att allt man vill är att gräva ner sig.

Så även om jag kanske fungerar normalt utanpå så är jag väldigt trasig inuti. Man kan vara stark och svag på samma gång. Men just nu är jag nog mera svag än stark och känner att jag lite lagt på autopiloten för att kunna fungera.

Bildresultat för infertility quotes

Posted in barnalängtan, personligt | Tagged , , | 1 Comment

om barnens underbara tankar

Var med om en diskussion i bilen idag som fick mig att fundera över om man borde berätta för barnen (eller kanske bara den äldre) om vår sekundära barnlöshet.

Casper: mamma, jag tycker nog att vi sku behöv få en lillasyster ti vår familj
Jag: ja, men det är inte så bara att få det
Ludwig: Men jag e ju en lillebror. Fö tå Casper va en bebis, tå va ja bara ett litet frö.
Casper: Men ni måst bara pussas igen
Ludwig: Ja, ni måst pussas
Jag: (mållös) öh, jahaa…(tänker i mitt stilla sinne att varifrån kom det?!?)

Så går jag runt bilen och ska hjäpa ner Ludwig…

Ludwig: Men e int to o pappa kär i varandra na meir?
Jag: Jo, visst e vi he…
Ludwig: Men ja vill gift me me te.
Jag: Men ja e ju gift me pappa!
Ludwig: Men vi kan gift oss i alla fall…eller så kan ja gift me me nån annan…ja kan ju gift me me Saga

Alltså älskade barn! Som vi så gärna skulle ge alla småsyskon de bara kunde önska sig. Efter sådana här diskussioner skär det ännu mera i hjärtat. För det drabbar ju inte bara oss, utan även våra barn.

Och så frågan då…när ska man berätta åt sina barn att man lider av sekundär barnlöshet? För i något skede behöver man väl kanske upplysa dem om att man nog önskar flera barn men att det inte är så lätt. Hmm…

/ viffslan

Posted in barnalängtan, Casper, kärlek, Ludwig | Tagged , , | Comments Off on om barnens underbara tankar

om hysterosalpingosonografi

Nu är jag skör, mycket skör. För vi har en faktor. Tror jag.

Igår var jag då till Kokkola på
hysterosalpingosonografi (alltså när de undersöker om äggledarna är öppna) och nu har vi en faktor, tror jag. Om jag förstod läkaren rätt (borde ju ha ställt en massa frågor, men kom ju på dem först i bilen därifrån) så är min vänstra äggledare öppen och okej, medan det såg ut som att den högra inte var helt öppen. Men hon kunde inte säga säkert eftersom vi fick avbryta undersökningen.

För trots att jag har ganska hög smärttröskel, har genomlidit ett missfall samt fött två barn så gjorde det så j…la ont. Aldrig förut har jag känt sån smärta. Först lite när de satte in katetern, men sedan när de spolade in koksalt så sved det och brände så jag trodde alla mina ”ladyparts” skulle explodera. Alltså den smärtan…fullständigt fruktansvärt… Efteråt värkte det i magen, ryggen och benen, jag mådde dåligt och kallsvettades. Men som den “dåoliga” kvinna jag är så var det ju raka vägen tillbaka till jobbet. Som tur var så lättade värken och illamåendet efter att jag hade ätit, och resten av jobbdagen gick helt bra.

Tydligen brukar inte den undersökningen gör så där jätteont, men tydligen gjorde det det för mig. Läste sen att det brukar kunna göra mera ont om äggledarna är tilltäppta (stockade, eller vad man nu brukar benämna det).

Men summa summarum (ska vänta på texten på Kanta och sedan ringa dit och fråga allt som jag inte kom på då när jag var där) så såg det ut som att min högra äggledare inte var helt öppen, vilket ju förstås försvårar en graviditet. Det betyder ju att varje månad som ett ägg lossnar från den högra äggledaren så är chansen till en graviditet mycket mindre. Och eftersom läkaren inte kunde ge ett helt säkert svar så vet vi ju inte heller om den högra ens är lite öppen.

Så från att ha känt mig lättad och hoppfull så känns det plötsligt lite hopplöst. Trots att det ju inte är det. Det finns fortfarande inget som säger att vi inte skulle kunna bli gravida på naturlig väg, men en inte helt öppen äggledare är ju en faktor. Och en faktor man kan komma förbi genom att göra IVF.

Så nu fortsätter vi försöka då. Och så får vi se om vi i något skede känner att vi skulle vilja testa en IVF-behandling. Men som jag skrev tidigare, det handlar ju om både tid, pengar och känslor. Det är en stor investering som ska till för en IVF, för livet ska ju fortgå ändå.

/ viffslan

Bildresultat för infertility quotes

Posted in barnalängtan, personligt | Tagged , , , , | 2 Comments

om vår fertilitetsutredning

Vi sitter i båten och försöker styra den framåt. Det är dimmigt och vi har svårt att hitta vägen. Vi är dessutom lite oense om vilken väg vi ska ta. Plötsligt stannar vi, kastar ankar och skickar ut livbåten. Vi står stilla och famlar i dimman.

Så där kände jag i våras när jag tog kontakt med vården för att få påbörja en fertilitetsutredning. Utredningen var livbåten som vi sände iväg. Hjälp ut ur dimman. Under tiden har vi stått ganska stilla med båten. Visst har vi seglat lite framåt, men väldigt långsamt och egentligen utan mål. Visst försökte vi då också bli gravida, men kanske lite halvhjärtat. Det kändes verkligen då som att vi behövde utredningen för att få vetskap för att orka fortsätta.

Nu har livbåten kommit tillbaka och vi seglar sakta iväg. Nu har dimman lättat och lasten blivit lite lättare. Nu seglar vi framåt igen. Inte självsäkert, men inte heller lika trevande.

Nu har vi alltså gjort nästan allt i vår utredning, det som är kvar är att jag nästa vecka ska kolla äggledarna och så väntar vi på Emils slutgiltiga resultat, de första har vi fått.

Jag tänkte faktiskt att jag skulle ta det från början, för det är så många som frågat, undrat och varit lite förvånade över att vi får göra en utredning när vi redan har barn.

Sekundär barnlöshet är ju alltså när man redan har ett eller flera barn men har svårt att få fler barn. Och det är inget flummigt påhitt, utan en riktig diagnos, och ett verkligt problem. Där är vi alltså. De brukar ju rekommendera att ta kontakt med vården när man försökt bli gravida i över 1 år utan att lyckas. Jag tog kontakt när vi passerat två år. Jag tänkte på det redan efter 1 år, men sedan kom studierna i vägen och tiden gick så snabbt. Dessutom tänkte jag varje månad att nu sker det, så inte behöver vi någon vård.

När vi så hade bestämt oss så tog jag kontakt till HVC här i Nykarleby. Då fick jag dels tid för blodprov, och sedan tid till läkare. På läkarbesöket gick vi igenom vår situation, blodprovsresultaten och gjorde en inre undersökning. Så fick vi remiss vidare. Jag hade hört så mycket gott om Kokkola så begärde att få remiss dit (ja, jag syndar och sticker till Kokkola…). Tiden fick vi dock vänta på ganska länge, först nu i augusti hade de tid.

Igår var vi då dit. Det de gjorde var att gå igenom de papper vi fyllt i med uppgifter om min menscykel, våra eventuella sjukdomar, längd, vikt, rökning o.s.v. Där fanns inget som skulle visa på några problem. Vi fick också Emils preliminära resultat, och där såg allt riktigt bra ut. Så gjorde hon inre undersökning med ultraljud och kollade livmodern och äggstockarna, och även där såg allt bra ut. Så fick jag ta ytterligare blodprov för att kolla ännu några saker (vissa saker bör ju kollas under vissa specifika dagar i menscykeln).

Hur går vi vidare nu då… Egentligen med ingenting. Jag ska dit en gång till nästa vecka för att kolla äggledarna, för säkerhetsskull. Det finns ju olika behandlingar som de kan göra, men inga som aktuella för oss just nu. Eftersom min ägglossning och menscykel verkar vara helt normala vad de kan se så är hormoner inget alternativ. Det ger inte så pass ökad chans att de vill behandla. Inte heller insemination är ett alternativ, eftersom inget fel hittades i Emils prov. Det som återstår är ju IVF, som går att genomföra.

MEN, här kommer kruxet. Man har här i Finland sådan tur att man kan få kommunalt finansierad IVF även om man har barn från tidigare. Vad jag inte visste var att det gäller om man har ETT barn, inte TVÅ. Så eftersom vi redan har två gemensamma barn så har vi inte rätt till IVF kommunalt utan isf är det via privata sidan vi måste gå. Och då blir det ju genast en kostnadsfråga.

IVF är inget som vi på allvar diskuterat ännu. Det känns nog än så länge inte aktuellt. Men det är ju möjligt att genomföra om det går ytterligare år utan att vi lyckas på naturlig väg. Men det är ju heller inte en behandling man gör i en handvändning. Det är ju mediciner, klinikbesök flera gånger och både psykiskt och fysiskt tungt. Dessutom finns det ju inga garantier för att de pengarna och den tiden man lägger ut faktiskt ger resultat.

Så nu fortsätter vi resan framåt med vår båt. Vi fortsätter försöka. Och trots att de inte kunde erbjuda någon hjälp så känns det ändå bättre att fortsätta försöka med vetskapen om att allt tycks se bra ut. Det blir väl att köra receptet jag gjorde före vi blev gravida med Ludwig; akupunktur, motion och lite kostförändringar. För som jag skrivit förr så känner jag ändå starkt inom mig att det där tredje barnet kommer att komma. Det är bara en fråga om när.

Så, här är vi nu.
Dagen efter.
Jag var så sjukt nervös igår.
För vad vet jag inte, men idag känns det nog betydligt lättare i sinnet.
Och jag måste ändå säga att någon spärr släppte inom mig.
Den där nervositeten över att de kanske hittar något fel är ju borta.
För vi hade ju lika gärna kunnat åka hem med resultatet att det fanns något allvarligt fel som gjorde det omöjligt för oss att bli gravida.
Så slutet gott ändå så här långt.
Men vi fortsätter kämpa!

kram / viffslan

Posted in barnalängtan, personligt | Tagged , , , , | Comments Off on om vår fertilitetsutredning

om svar på kommentar

Fick flera fina kommentarer på mitt förra inlägg “om att vilja ha ett sammanhang”. Speciellt två saker började snurra nya tankar hos mig. Dels en kommentar om att det är viktigt att bejaka känslorna, och dels en kommentar om att det är viktigt att se på vad jag har och “återvända” till tacksamheten över allt jag har. Sanningar från fina kvinnor.

Jag vill ytterligare lite kommentera dessa saker. Först och främst håller jag helt med om att det är viktigt att bejaka sina känslor, att låta dem ta plats. Både bra och dåliga känslor. Att även låta “sämre” känslor ta plats och fylla kroppen, för att sedan kunna “tasmas” så att allt känns bättre. Och för mig är det här med att prata och skriva blogg riktiga utlösande faktorer, som får känslorna att lägga sig och kännas hanterbara.

Men sedan är det också viktigt att inte fastna i de negativa känslorna. Att inte fastna i det att snegla på andra, att inte fastna i avundsjukan och missunnsamheten. För är det något jag har insett under vår resa så är det att ALLA har bagage, vissa mer och andra mindre, men alla har sitt egna bagage. För någon är det ensamhet, för någon annan barnlöshet. Vissa drabbas av sjukdom, olyckor eller dödsfall. För hur fint det än ser ut på ytan så finns det oftast mörkare saker under ytan.

Och det här har jag jobbat med mycket, att kunna se allt fint jag har i min omgivning och inte se så mycket på vad andra har. Och när det gäller barnlöshet så handlar det ju oftast om att man är avundsjuk på de som lyckas få barn precis som de vill. Då har jag fått börja tänka på att de istället säkert har annat bagage. De har något annat som tynger dem, och när man (jag) tänker så, så känns det plötsligt inte så orättvist längre.

För jag är lyckligt lottad, med man, barn, stor familj, jobb och hus. Och trots att man aldrig kan veta när eller vem som drabbas av olycka eller sjukdom så är vi för tillfället friska och starka.Och jag är tacksam! Det vill jag verkligen poängtera.

MEN, bara för att man har “allt man kan tänkas behöva” så betyder inte det att man mår bra hela tiden. Man har ändå dippar i måendet, och de dipparna behöver få finnas. De behöver också få synlighet trots att det finns många personer som mår sämre och har det värre.

Vi måste våga prata om våra känslor, och vi måste våga ta emot andras känslor, även om vi inte förstår dem. Vi måste sluta tänka “vad har hen att klaga över”…för ALLA har bagage. Alla har saker som tynger dem, mer eller mindre.

Posted in vardag | 1 Comment

om att vilja ha ett sammanhang

Idag kommer jag att skriva om ett ämne som till viss del känns lite tabubelagt (det också…). Nämligen om hur man ibland kan känna att barnen begränsar en.

Först och främst, ja, vi har själv valt det liv vi har och jag skulle aldrig byta bort det mot ett liv utan barn. Men ibland skulle man vilja det, för nån dag eller kväll eller så. Eller nån vecka.

Vi har varit ganska sparsamma med barnfria veckoslut eller längre perioder, som mest är det ju en natt här eller där. Vilket är helt okej för oss. Men just nu är jag inne i en period när jag sneglar på bröder, svågrar och svägerskor (bland annat) och lite saknar det där livet utan barn.

Emils och mitt gemensamma liv utan barn varade en ganska kort stund. Eller ja, egentligen inte kort, men vi studerade största delen av tiden. Vi bodde i Helsingfors i fyra år, sedan flyttade vi hem och bodde här ett år innan vi gifte oss och fick barn. Så den här tiden vi bodde här nära vänner och familj utan barn vara bara drygt ett och ett halvt år, under vilken tid vi då ägnade ganska mycket tid åt att renovera huset.

Under studietiden höll vi oss ganska mycket för oss själva. Vi var inte ute och festade, vi reste inte, utan vi satt ganska mycket hemma och umgicks med varandra, eller så var vi ute och motionerade (eller åkte hem över helgen). Vi har inte varit ett sådant par som längtat efter solsemestrar eller långväga resor överhuvudtaget. Men visst kan vi njuta av att åka någonstans nu som då.

Och har man inte varit “äventyrslystna” (om vi kallar det så) innan man fick barn så kanske inte den sidan förstärks efter att man fått barn heller (eller gör den…?). Hur som helst så har vi varit ganska nöjda med att vara hemma, besöka släkt och vänner nu som då och låta livet ha sin gilla gång. Det kan kanske låta tråkigt, men vi trivs. Jag har sällan avundats andra för hur de “flänger och far”…tills nu…

Jag är fortfarande inte en person som längtar efter solsemestrar och långväga resor. Går absolut inte på konserter och festivaler och gillar inte stora folkmassor (Jakobs dagar är nästan för mycket för mig…). Men det jag kan avundas de som inte har barn är det där lite mera spontana livet. Som jag nu ser hur mina bröder och Emils syskon lever. Mer eller mindre spontana träffar och små resor. Som man gör när man inte har barn.

Och det är här skon klämmer för mig just nu. Att det känns som om man inte passar in i sammanhanget. När man är de enda som har barn och inte bara kan träffas hur som helst. Och det är helt okej, det är så vårt liv är, men ibland skulle man vilja känna att man passar in. Att folk kan räkna med oss trots att vi har barn. Att vi också kan komma på besök eller träffas någonstans på lunch/middag eller komma med till stranden. Ofta går det att ta barnen med, eller så kan man fixa barnvakt för några timmar. Eller så tackar man nej. Men man vill bli räknad med. Man vill inte räknas bort från sådana saker enbart pga att man har barn. För att folk antar att det inte går.

När vi fick Casper så var det nästan inga andra i vårt “gäng” som hade barn, och så är det fortfarande inte, 6 år senare. Men nu, när det sakta men säkert börja röra på sig för andra, då lyckas inte vi få barn. Det är tydligen min lott i livet, att vara sjukt osynkad med alla andra. När jag är föräldraledig, då jobbar alla andra, och sen när andra får barn och är hemma, då jobbar jag. Och så känns det ju som att det kommer bli i framtiden också. Har vi nu lyckan att få ett barn till så kan jag slå vad om att just då kommer alla andra att “ha paus” och jobba.

Är det för mycket begärt att få dela en graviditet och föräldraledighet med någon nära. Är det för mycket begärt att få känna att man har ett sammanhang…

Oj vad jag längtar tills den dagen när våra barns liv är fulla av kusiner. När våra syskon (för de är ju de närmaste vi har, och dessutom alldeles underbara ;) lever samma liv som oss, när alla förstår varandra. När allas liv är fyllda med barnlek, skrik, trots och inrutad vardag. Då när man kan träffas i samförstånd, när man kan umgås utifrån samma vardag. När man alla ingår i samma “sammanhang”.

Och oj vad jag hoppas att vår Casper fortfarande kommer att vilja vara med då, trots att han kommer att vara tonåring. Jag hoppas så innerligt att han ärver våra gener när det gäller att umgås med sina föräldrar och syskon. Att han kan bli den där stora kusinen (och förhoppningsvis brodern) som tar hand om de mindre. En liten lekfarbror… Och jag hoppas så innerligt att det värker i hjärtat, att vi lyckas få flera barn, så att också vi, om några år, kan dela småbarnstiden med våra nära och kära.

/ viffslan

Even if I’m in a good place right now, it hurts.
Deep down it hurst so much.
My heart is aching for another child.
And I feel deep down that she (yes SHE) is there.
She is there, but when will she present herself in life form.
When will she join our family.
How long do we have to wait.
How long does my heart need to ache for her.
Where are you my little princess, where are you.
We are waiting for you…we have been waiting already for two years.
For over two years have you been in our hearts,
but when will you be in our arms.



Posted in barnalängtan, personligt | Tagged , , | 1 Comment

om känslostormen just nu

Nu var det igen en stund sedan jag bloggade. Jag har tänkt på det så otroligt många gånger och haft så många tankar och känslor som skulle vilja ut, men vet inte riktigt var jag skulle börja.

Känslorna går verkligen upp och ner och det är faktiskt ganska tungt. Att bolla känslorna kring semester på samma gång som jag försöker tackla ångesten över att ha studierna och mina skriftliga arbeten som ligger på. Att känna hur skönt det är att vara hemma på samma gång som det är så tungt att jonglera hushåll, aktiviteter och pojkarna.

Att känna glädje över allt fint och roligt som händer på samma gång som sorgen så ofta sköljer över mig. Sorgen över att tiden går och går utan att vi lyckas bli gravida.

Det som också gör mig ledsen är att jag på något sätt har gett upp. I alla fall för tillfället. Och orsaken till det att vi väntar på fertilitetsutredning. Och i väntan på den så känns det nästan lönlöst att försöka bli gravid, för när det inte har hänt på över två år, varför skulle det lyckas nu plötsligt.

Den 20.8 har vi tid till Kokkola, då ska det göras undersökning. Ser fram emot det på samma gång som jag är livrädd. Jag vill ju veta om något är fel (och isf vad), men på samma gång är jag så rädd att domen blir att vi inte kan få fler barn.

Usch vad djupt det blev nu i alla fall. Skriver mera en annan dag.

/ viffslan

Posted in barnalängtan, personligt | Tagged , , , | Comments Off on om känslostormen just nu