om kroppslig hållbarhet

Som ni säkert inser är min blogg inte särskilt aktiv, men det finns liksom inte riktigt tid för den. Jag kommer på en massa saker jag skulle kunna skriva om, men sen är det alltid andra saker som har högre prioritet; familjen, hemmet, jobbet, frivilligarbete. Sånt som har en deadline på ett annat sätt en ett litet blogginlägg.

Mitt förra blogginlägg handlade om min hälsoresa, och det kommer detta också att göra. För nu har jag för ca 1 månad sedan avslutat min träning med PT Erika. Nästan 1 år höll jag på, i lite olika omgångar, med hennes träningsprogram och inspiration. Ja, inspirationen finns ju kvar, men nu är det på mitt ansvar att göra mina egna träningspass och se till att jag behåller tänket kring kosten. Jag vet att det kommer att gå bättre och sämre, men motivationen finns där på ett annat sätt nu när jag faktiskt sett resultat av miss ”slit”.

Även under det här året har det gått bättre och sämre, och jag vet att jag skulle ha kunnat nå mycket bättre resultat om jag varit strängare med mig själv, MEN, man ska leva också. Jag har i stället försökt hitta en filosofi som fungerar i det långa loppet. För här tänker jag hållbart, det ska funka livet ut, att vara hälsosam men ändå leva livet fullt ut. Jag är en alldeles för stor gottegris för att kunna lämna bort godis, bullar och kakor, så i stället handlar de om att fundera ut lösningar för hur jag äter gott hållbart. Hur jag minskar på det goda och kanske byter ut vissa godsaker mot något annat. Det samma gäller chips, som jag älskar, jag vill inte sluta äta chips. Men nu gör jag så att jag i stället för att äta massor med chips, byter ut hälften mot grönsaker som jag dippar tillsammans med chipsen. På det sättet äter jag mindre av det dåliga och mera av det som är nyttigt.

Dessutom har jag nu också testat periodisk fasta. Att försöka fasta 12 timmar om dygnet och äta 12 timmar. Med detta skulle jag vilja minska mitt småätande kvällstid, när man inte är hungrig utan äter för att dels ha något att göra framför TV:n och dels för att man är lite småsnål. Och detta har varit riktigt motiverande. Att lite planera när jag behöver äta sista måltiden för att klara mitt 12 timmars mål. Detta har jag inte heller följt slaviskt, men försökt mitt bästa. Och det känns bra.

Men nu till de resultat som jag uppnått och som också ger mig otrolig motivation att fortsätta. Trots att jag väger mig regelbundet så har inte vikten varit det viktigaste, men jag har ändå gått ner 2 kg under denna resa. Men det är när man ser på de olika parametrarna som det blir verkligt intressant.

Med hjälp av flera inbodymätningar så har vi kunnat se hur min kropp ändrat sammansättning. I början så hade jag en fettprocent på nästan 40, medan muskelprocenten låg på 32. Detta har nu ändrats till att min fettprocent ligger på 35 och min muskelprocent på 35,3. Detta betyder nu att jag har mera muskler än fett, vilket känns helt sjukt bra. Mitt mål nu är att svänga på de inledande sifforna och nå en muskelprocent på 39-40 och en fettprocent på 30-31 (vilket skulle ligga inom det ”normala”). Det är ju också pga detta som man inte ska titta så mycket på vikten i sig, för om man ökar sin muskelmassa så kan man ju inte gå ner särskilt mycket. Så för mig att i siffror se hur fettprocenten gått ner med över 4% är så mycket mera värdefullt än mina -2kg på vågen.

En annan sak där jag märkt stor förändring är på kroppen som sådan. Plötsligt har byxor blivit lösa och vissa par som jag redan lagt undan fick komma fram igen för att de plötsligt passar. Kläderna sitter bättre och jag känner mig mycket lättare och bekvämare i kroppen!

Och även detta kan man se i siffror (vilket jag tycker om). Här följer mina mått så här långt:

Höftmått -3,5 cm
Midjemått -4 cm
Lår -5 cm
Byst -2cm
Armar -2 cm

Alltså, alla de mått jag följt med har minskat, och själv tycker jag att de minskat ganska mycket. Höft-, midje- och lårmåtten är ju de som gör att speciellt byxorna sitter så mycket bättre. Det är också det området på kroppen som jag varit mest missnöjd med (inte så mycket för utseendet som för att det just känts så himla obekvämt). Och trots att den där mammamagen väl alltid kommer att finnas kvar (och min ”kejsarsnitthylla”) så betyder denna förändring att jag kan hitta kläder som passar på ett helt annat sätt.

Och vet ni, det är så många gånger under denna process som jag har stått framför spegeln och bara beundrat mig själv. Tittat på min kropp och kunnat konstatera att den är vacker, stark och helt fantastisk. Och att kunna känna så, på riktigt, är minst lika värdefullt som vilka siffror som helst. Jag har den kropp jag har, och jag kommer aldrig att bli trådsmal (vilket jag inte heller vill), men med små medel så kan jag ändå få den kropp som jag känner mig bekväm med. Och detta tycker jag är så otroligt viktigt. Man kan ha vilken kroppsform som helst, väga vad som helst, så länge man känner sig bekväm med sin kropp. Sen är det självklart att det finns hälsorisker med både under- och övervikt, men det är en annan sak.

Så för mig gäller det nu att fortsätta med den träning jag vet funkar, och verkligen försöka få in den i vardagen. Och att fortsätta planera kosten så att jag får i mig mera bra saker och mindre dåliga. Och här handlar det mycket om planering. Har man en bra veckomeny som man handlat efter så blir det inte lika mycket småätande och skräpmat (iaf här hos oss). Att planera gör det också lättare att få in de extra proteiner som jag behöver, och att minska på kolhydrater.

Till sist vill jag tipsa om min vän Erika, som har väldigt många olika och flexibla program som man kan hoppa på. För även en liten förändring kan vara ett stort steg framåt.

Tack Erika för att du hjälpte mig ännu en liten bit på vägen mot ett mera hållbart leverne!

.

Här ser man första bilden bakifrån och sedan bild från nu. Det är nästan så här det syns bäst.

Här en dagsfärsk bild av mig i profil. Känns så himla bra!

/ viffslan

Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för om kroppslig hållbarhet

om åtta veckor av förändringar

Idag tänkte jag blogga lite om de livsstilsförändringar jag gjort i höst. Det ramlade egentligen över mig av ” en slump” när min gamla klasskamrat som driver Träna med Erika satte ut att hon efterlyste dokumentationsklienter. Jag tänkte att ja, varför inte. Blev inte vald som dokumentationsklient men tyckte ändå att jag kunde köpa en period av träningshjälp så jag valde faktiskt 4 veckor med PT online och kostrådgivning.

Den 31.8 körde jag igång och var riktigt förväntansfull. Erika gjorde veckomenyer åt oss som fokuserade på mera protein än vanligt, och mera grönsaker. I menyn ingick för min del väldigt lite bröd och även mindre kolhydrater. Var lite nervöst just med kosten, eftersom jag är en väldigt kräsen person, men det gick förvånansvärt bra. Åt inte helt utgående från hennes meny, men fick in ett annat tänk kring maten. Och att äta mindre bröd gjorde gott för magen.

Angående träningen var jag taggad som tusan. Jag hade önskat relativt korta pass som kan göras hemma utan allt för mycket redskap, och det var precis vad jag fick. Enkla, men effektiva övningar paketerade i roliga och inspirerande program. Det gillade jag från allra första stund. Och sen lite löpning på det. Har nog sprungit förut, men inte så mycket intervallträning, och de passen var så otroligt roliga. Aldrig förut har jag längtat så mycket efter att få fara ut och springa. En underbar känsla.

Efter mina fyra veckor så fyllde jag på med fyra till, men då endast med PT (ingen kostrådgivning). Fortsatte ändå själv med veckomenyer och försökte hela tiden tänka på att ha en varierande kost med mindre kolhydrater och mera grönsaker. Har också fortsatt med mina proteinprodukter, och också utökat användningen av dem. (Som exempel sätter vi nu istället för grädde och sylt på plättarna smaksatt proteinkvarg, såå gott och mättande).

Det fina med träningsappen var att man kunde flytta passen som man ville, så om inte den planerade dagen passade (alltid kommer det möten eller annat som man ”måste” på) så kunde man bara flytta det till nästa dag. Men jag försökte ändå hålla antalet träningsdagar per vecka enligt vad Erika hade planerat. Och det roliga var att det faktiskt höjde min träningsmotivation, som var ett av målen med detta. Att få in träningen som rutin.

Sammanlagt blev det 8 veckor med PT (och hur snabbt gick inte de veckorna) och nu har jag kört 2 veckor på egen hand. Det känns fortfarande bra, men nog saknar jag ju träningspassen som var färdiga i appen. Men jag får plocka ihop från dem själv nu lite härifrån och därifrån, och det går nog bra. Tycker fortfarande att jag har motivationen i skick och löpningen längtar jag fortfarande efter och hoppas innerligt att vägarna ska hållas relativt torra och bara ännu nån vecka. Avslutar nog löpningen sen när halkan kommer. Men redan nu har jag nog rekord, har inte sprungit så här sent på året förut.

Mina målsättningar då. Jag nämnde redan att en målsättning var att få i mig mera protein och lite nyttigare mat. Det kämpar vi med, men det har blivit bättre. Angående träning så var en målsättning att hitta en rutin för det och att hitta motivation till att träna. Och motivation har jag minsann hittat (återkommer till det när jag presenterar mina resultat). Så där kroppsligt så var målsättningen inte så mycket att gå ner i vikt, utan mera att ”tajta” till kroppen, som har börjat kännas obekväm. Kläderna krympte och jag kände mig helt enkelt inte bekväm i min kropp. Att bygga muskler och minska på fettet var en sak som jag hoppades på, och iom att jag också valde inbody-mätning som utvärderingsmetod så blev det spännande att se resultatet utgående från det. (Jag hade dessutom en inbody-mätning från mars som vi kunde förhålla oss till).

Så nu till resultaten, som faktiskt ger mig motivation vidare i träningen. Vikten var inte nu det väsentliga, men den har nu på ca 10 veckor gått ner 1 kg. Inbodyresultatet jämförs med förra inbody-mätningen från mars, men jag gjorde inte mycket träning mellan mars och juli, så ganska mycket av det som hänt, har hänt nu i höst. Där ser vi att muskelmassan ökat med 1 kg, och fettmassan minskat med 1,7 kg. Helt otroligt att sånt kan ske på så kort tid! Mina armmuskler var på typ samma nivå, medan både bålen och benen hade blivit betydligt starkare.

Nästa grej att ta i beaktande var själva måtten, som jag tog redan i juli innan jag började på, sedan i september och så i oktober när de 8 veckorna var slut. Resultatet där är ju dels ett uppmätt resultat, och dels ett känsloresultat. För herre min tid vad kroppen ändrat. Jag känner mig lättare i kroppen, känner mig så mycket mera bekväm och jag ser ju att byxorna blivit för stora. Att jag plötsligt får på mig byxorna och jag bestämt mig för att ge bort. Den känslan alltså!! Men att få det bekräftat med mått i cm var ju också kul. -2 cm på låren, -2 cm i höftmått, midjan +-0, och överarmar -1 cm. Och jag är supernöjd med detta. Det är det här som gör att motivationen finns, att jag känner mig bekvämare i min kropp, och känner mig piggare och fräschare. Då vill man fortsätta.

En bild bjuder jag på. Trots att midjan inte direkt minskat i cm så är det här på ryggsidan som det märks mest.

Ett annat mål jag formulerat för mig själv är att springa 5 km på 30 min. Idag slog klockan 33 min när jag kom till 5 km, alltså endast 3 min från mitt mål. Att jag kommit så pass nära på så pass kort tid är också fantastiskt.

Ska definitivt göra fler inbody-mätningar för att se vilka resultat jag får se i fortsättningen :)

/ viffslan

Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för om åtta veckor av förändringar

om tankar om årets ESC

Eurovision Song Contest 2021. Vilket rysare. MÃ¥ste ärligt talat säga att jag inte alls var taggad inför det hela. Hade inte alls följt med vad Finland hade beslutat att skicka och hade nästan glömt bort att ESC faktiskt skulle ordnas i Ã¥r. När det blev semifinalkväll tänkte jag att ”ja, blir det av det där nu i alla fall”. Tänkte att jag har pÃ¥ det pÃ¥ TV och sÃ¥ ser jag lite med ett öga.

Sägas ska då att jag förut var en riktig Eurovision-nörd, men de senaste åren har intresset svalnat lite. Men när jag väl hade sett semifinalerna så taggade jag till riktigt ordentligt och såg fram emot finalen.

Nu tänkte jag då kommentera lite vad jag tyckte om finalen och resultatet. Först måste jag ändå säga att det var ett otroligt ovisst år, vilket jag tycker är roligt. Man hade ingen aning om hur rösterna skulle fördela sig. Juryrösterna visste man ändå lite bättre, men folkets röster kan lägga sig precis hur som helst. Det minns vi ju så väl från 2018 när Benjamin Ingrosso och Sverige låg på andra plats efter juryrösterna och alla på något sätt trodde att han skulle vinna, och han sen bara fick 21 poäng av folket, och därmed inte hade en chans till vinst.

Det Ã¥ret hade de ännu inte förfinat resultatredogörelsen utan tog länderna frÃ¥n lägsta poäng till högsta. I Ã¥r höll ju spänningen i sig till sista stund eftersom de läste upp länderna nerifrÃ¥n och upp, vilket betyder att den som leder ändÃ¥ kan fÃ¥ ytterst lite poäng av folket. Kan sägas att pulsen lÃ¥g ganska högt där i slutet…

Det speciella i Ã¥r var ju att 4 länder blev helt utan poäng av folkets röster, och stackars Storbritanninen landade pÃ¥ exakt 0 poäng, vilket är ganska ”skickligt”. Jag menar, inte en enda poäng. (Man kan ju frÃ¥ga sig om folk är lite sura för Brexit…för lÃ¥ten var faktiskt inte sÃ¥ dÃ¥lig).

De låtarna som jag däremot tyckte var i botten var:
– Ukraina (mÃ¥nga bland mina facebookvänner tyckte den var bra, men jag förstod mig inte alls pÃ¥ den, fick lätt huvudvärk av hennes röst)
– Tyskland (lÃ¥ten helt okej när jag lyssnat pÃ¥ den senare, men själva numret blev bara Bolibomba av det hela. Och den där handen (lÃ¥ngfingret) var ju bara en helt onödig detalj)
– Spanien (denna lÃ¥t tände liksom ingenting i mig, de vara bara trÃ¥kig)
– Albanien (en av alla de där silverklänningsbidragen som inte gjorde nÃ¥gon skillnad, sjöng dessutom pÃ¥ hemsprÃ¥ket sÃ¥ ingen förstod)
РMoldavien (egentligen en av alla mellanl̴tar, men jag hade sv̴rt f̦r s̴ngerskan redan fr̴n f̦rsta b̦rjan, hon s̴g h̦g ut, s̴ henne kunde de ha ocks̴ ha drogtestat)
– Litauen (vid första anblick helt kasst, men den har blivit lite bättre när jag hört den flera gÃ¥nger)

Vilka var då mina favoriter? Jo, det fanns sist och slutligen ganska många, trots att jag vid en första anblick inte var särskilt förtjust i nån alls. Här kommer de utan inbördes ordning, för jag har svårt att säga vilken som var bäst.
– Island (en vattendelare, där folk antingen älskar eller ”hatar”. Jag älskar det! De första 20 sekunderna av lÃ¥ten satt jag lite som ett frÃ¥getecken, men sen var jag faktiskt sÃ¥ld. SÃ¥ synd att de inte fick uppträda p.g.a. Coronasmitta, men sÃ¥ roligt att de kom sig sÃ¥ högt som en fjärdeplats! Jag har en liten tolkning kring hur deras ”fjantlÃ¥t” ändÃ¥ gick hem. Om man tänkte pÃ¥ deras rörelser och själva showen sÃ¥ var det ganska löjliga, men eftersom de gjorde dem seriöst och lÃ¥ten var bra sÃ¥ gick det ändÃ¥ hem.)
– Norge (han fÃ¥r pluspoäng för egenskriven lÃ¥t, och han fick oförskämt lite röster. Jag gillar kanske inte showen sÃ¥ där jättemycket med änglar och demoner, men lÃ¥ten är faktiskt riktigt bra!)
– Malta (en ung tjej som sjunger fantastiskt bra, och lÃ¥ten bjuder pÃ¥ mÃ¥nga olika delar, tempon och roliga saker. Tyvärr gÃ¥r hon ocksÃ¥ i silverklänningsfällan, vilket lite sätter henne i samma mellanfack som mÃ¥nga andra. Men lÃ¥ten är sÃ¥ mycket bättre när man bara hör den! Hon var helt värd sin sjunde plats.)
– Grekland (av nÃ¥gon anledning gillar jag detta. Hon sjunger jättebra, och numret är väldigt snyggt. Dessutom har hon kläder pÃ¥ sig, och sÃ¥nt fÃ¥r alltid pluspoäng i min bok. Hennes lÃ¥t gör mig danssugen :)

Sen finns det en hel drös av låtar som är helt okej, men som inte ger mig det där lilla extra. Sånt som inte sticker ut tillräckligt. T.ex. Sverige. En helt bra låt i sig själv, men just i detta startfält drunknar den och blir rätt så anonym. Och som finländare är man ändå lite skadeglad över att vi slog Sverige, som ju faktiskt är en av de stora inom ESC!

Till de där mellanlåtarna hör i år också alla de där silverklännings- och glitterlåtarna. Låt mig se, Moldavien, Azerbaijan, Albanien, San Marino, Cypern och Israel (ingen sån klänning, men går under samma kategori). Cypern behöver en extra diss för sitt sexistiska nummer, där hon ju inte ens är klädd i en klänning, utan lite trasor, och sen sjunger att hon är El Diablos ängel. Kråmar sig på scenen och gör mig allmänt upprörd. Trots det, så är låten inte helt fy skam, sen när man lyssnar på den och slipper se henne. Men alla dessa länder skickar typ samma låtar, som har något klatschig fras som folk kommer ihåg (loco loco, adrenalina, el diablo, set me free, mata hari), men sen är det inte så mycket mera.

Hur är det då med toppen. Tycker jag att rätt låt vann. Ja, före det vill jag skriva lite om Frankrike och Schweiz. Bland mina facebookvänner var man rörande överens om båda dessa länders förträffliga bidrag. Men där håller jag inte med. Schweiz kan jag ändå hålla med om att var en bra låt, och Gjon sjöng otroligt bra, men den var inte topp 5 för mig, topp 10 dock. Den var lite för svår för att sätta sig riktigt bra inom mig, och en eurovisionslåt vill jag gärna att ska vara sjungbar! Frankrike däremot tyckte jag inte alls om. Och där förstår jag faktiskt inte hur hon kunde komma så högt som en andra plats. Jag kan förstå juryrösterna, men att folket gillade det där så pass mycket, runt om i hela Europa, njäe.

Så kommer vi då till Finland. Vi får vara stolta över oss själva i år. I år behövde vi inte skämmas. Vi skickade en otroligt bra rocklåt, som tog hem den nästbästa placeringen nånsin, en sjätteplats. Jag gillar låten, den är melodisk för att vara en rocklåt och de gör ett jättebra framträdande. Unga killar, varav den ena sångaren är född i Kokkola, gör ju det hela ännu roligare :)

Och så Italien. Efter semifinalen kände jag mig hoppfull över att Finland t.o.m. kunde ta hem segern i år. Man kände hur publiken gillade vårt bidrag och vi skiljde ut med rocken. Men så insåg jag att Italien också hade ett rockband med, och kände bara att skit också, de tar våra röster. Och precis så gick det! Men ändå roligt att tänka på hur många röster som faktiskt gick till ett rockband, om man tänker att 536 poäng av folkets röster gick till Italien och Finland. Det är roligt att alla genrer får ta plats i Eurovisionen.

Vad tyckte jag om Italien då. Ja, första gången tyckte jag att den var helt okej, men att Finland självklart var bättre. Men ju flera gånger jag ser och lyssnar på den, desto bättre blir den. Jag skulle kanske inte sätta den på plats nummer 1, men jag är ändå helt nöjd med att just den blev den vinnande låten (hellre än Frankrike i alla fall). Och låter åker definitivt in på min spotifylista :) Dock skulle jag också här gärna ha sett lite mera kläder på sångaren. En tröjs på överkroppen är väl inte för mycket begärt. Eller?

Men en väl genomförd Eurovision, med fina inslag och en otrolig värme. Vi är ju så svältfödda på evenemang så detta var verkligen roligt att ta del av. Min ESC-låga tändes verkligen igen! Och så roligt att vi alla kan samlas runt samma sak, men ändå tycka så otroligt olika. Och jag blir alltid lika fascinerad över det, att man annars kan vara väldigt lika, men tycka helt olika när det kommer till musik. Och det om något bevisar väl att musik är ett otroligt känslospråk, som verkligen tänder våra innersta lågor.

Som avslutning vill jag länka till två bidrag som jag tycker hade förtjänat en plats i finalen (istället för något av alla de där silverklänningsbidragen). Estland, med en duktig (och snygg ;)) sångare och en bra låt, samt Irland, som kanske hade satsat lite för mycket på ett invecklat scennummer, men som levererade en jättebra låt.

https://www.youtube.com/watch?v=mhMZQyv_Fhw
https://www.youtube.com/watch?v=FY2rxbZNvZ0

/viffslan

p.s. play ja ja ding dong :)

Publicerat i musik | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för om tankar om Ã¥rets ESC

om ett plötsligt psykbryt

Oj vad denna blogg blivit bortglömd. Men tiden räcker liksom inte till, trots att jag skulle ha hur mycket som helst att skriva om. Det har hänt massor sedan augusti 2020 när jag plitade ner mitt förra inlägg. Men orsaken till att jag bara måste skriva nu är inte allt som hänt sedan ifjol, utan det som hände denna vecka. Och som vanligt handlar det om vår barnlängtan. Det känns nästa som om bloggen är ett ställe där just tankar om detta frodas, och där jag mest skriver om det, men det är väl så det måste få vara också.

Det har fortfarande inte blivit något tredje barn, trots att vi nu har försökt i 4 år. Men egentligen är det inte så konstigt, för min kropp har inte varit på topp, inte på flera år. Hela fjolåret var en kamp med en massa olika symtom. Symtom som jag många gånger undrat varifrån de kommer, vad som är hönan och vad som är ägget. Har jag ångest p.g.a. fysiska symtom, eller kommer de fysiska symtomen av att jag har ångest.

Hur som helst sÃ¥ har jag nu börjat fÃ¥ fason pÃ¥ kroppen igen. Det kommer jag förhoppningsvis att orka blogga om i ett skilt inlägg, men resultatet av allt är att jag har mÃ¥tt mycket bättre nu en tid. Jag har haft mera energi, mindre fysiska symtom, varit gladare och känt att kroppen bär mig igen. Min barnlängtan finns ju alltid där, men jag har inte tänkt pÃ¥ det lika mycket nu under en period, utan det har varit annat som varit ”viktigare”. Jag har pÃ¥ nÃ¥got sätt känt att jag mÃ¥ste fÃ¥ ordning pÃ¥ kroppen innan jag kan bli gravid, och därför har väl de tankarna fÃ¥tt stiga till sidan av rent realistiska skäl.

Men precis som jag skrivit förr så kan man inte styra över sin känslor, och man vet aldrig när känslorna som en barnlängtan för med sig blossar upp. Man kan inte alltid värja sig för negativa känslor, trots att man tycker att man är stark och mår bra.

Och detta hände mig för några dagar sedan. Det hade varit en bra dag och jag kände mig okej i både kropp och själ. En helt vanlig kväll led mot sitt slut och jag surfade runt på instagram. (En parentes; inom infertilitetsvärlden finns på instagram och andra sociala medier en tyst överenskommelse om att man alltid varnar för känsliga inlägg, så som positiva test, ultraljudsbilder, babybilder, eller gravidbesked överlag. Detta är ju dock ingen allmän regel och personer som inte själv varit med om att inte kunna få barn tänker ju inte på detta). Jag surfade som sagt runt på sociala medier, och plötsligt dök det upp en bild på mammalådan. Jag hickade till och kollade ju snabbt vem det var som var gravid nu då. Och sen vet jag inte vad som hände, men jag bröt ihop totalt.

Jag vet ärligt talat inte vad det var med detta gravidinlägg som gjorde att jag bröt ihop, men det var säkert flera saker. Men jag blev med ens så otroligt arg, ledsen, uppgiven och trött. Jag googlade genast fram fertilitetskliniken i Uleåborg för att igen en gång kolla hur man tar kontakt. Jag var plötsligt så bestämd. Nu banne mig ska vi bli gravida. Jag orkar liksom inte mera. Det hann flyga så mycket tankar i mitt huvud och igen en gång tänkte jag tankar som:

  • vad har vi gjort för ont för att straffas pÃ¥ detta sätt
  • är vi sÃ¥ sjukt dÃ¥liga föräldrar sÃ¥ livet inte vill ge oss flera barn
  • är alla andra bättre föräldrar än oss, när de tycks bli gravida hur lätta som helst

Och jag ska säga er, att när man bryter ihop, då tänker man inte klart. Då blir dessa tankar verklighet, och dessa tankar om att man är en sämre förälder än andra, de tankarna är nästan de värsta. För det betyder också att de barn vi redan har, har fått dåliga föräldrar. Och den tanken blir som en kniv i hjärtat.

Och det som jag tror att folk inte kan förstå är just detta att ett litet instagraminlägg kan få en att totalt tappa fotfästet. Jag läste inlägget och kände hur all energi rann av mig. Jag kände bara sorg och den där stenen i magen. Jag grät mig till sömns och försökte be, men jag visste inte ens vad jag skulle be om. För allt kändes bara nattsvart. Dagen efter var jag lättirriterad, trött och det ända jag ville vara att ligga under täcket och tycka synd om mig själv. Men likväl skulle vardagen rulla med jobb, familjeliv och hushållsarbete.

En orsak till att just detta inlägg gjorde att jag bröt ihop var att det igen var en familj som får sitt tredje barn. Detta år (och fjolåret) är liksom fullt av familjer som får just sitt tredje barn. Det har funnits många par här i byn som precis som oss haft två barn, och dessutom pojkar. Dessa par har på något sätt varit mina livlinor, vår jämlikar, par som har det som oss. Men så plötsligt är det nästan inga kvar, alla får flera barn, och som vanligt står vi kvar på perrongen, oförmögna att kliva på tåget. Och detta tror jag är en stor orsak till att det just nu känns så illa.

Och precis som jag skrivit förr sÃ¥ Ã¥terkommer de där tankarna om att folk ”gÃ¥r före i kön”. Det känns alltid mera illa när par fÃ¥r flera barn än oss, trots att de fÃ¥tt första barnet efter att vi fick Casper. Par som fÃ¥tt första barnet när vi fick Ludwig och som nu redan väntar sitt tredje. Jag blir avundsjuk, det hymlar jag inte med. Och att fÃ¥ den känslan ovanpÃ¥ alla andra gör att allt blir sÃ¥ hemskt. För är det nÃ¥gon känsla jag ogillar, sÃ¥ är det just avundsjukan. Men nu är det sÃ¥, och jag vill bara skrika ut till folk att ställa sig sist i kön. Nu har vi stÃ¥tt i kö i 4 Ã¥r, men folk bara tränger sig före, hela tiden.

SÅ. HIMLA. ORÄTTVIST.

Och jag vill vara noga med att påpeka att detta inte är ett inlägg som ska skuldbelägga andra som får barn, eller få dem att känna sig dåliga. Detta inlägg skriver jag för att återigen belysa hur det är att leva med barnlängtan. Hur det är att ha alla dessa känslor som styr och ställer i ens liv. Hur det känns att gång på gång bli överrumplad av intryck som gör att man mår dåligt. Och det är ingens fel, det är bara så som livet är just nu. För oss, och för många andra.

Men det är jobbigt, och det är okej.

Och är det något jag skulle behöva nu så är det Längtans café, men de träffarna har vi inte haft nu på över 1 år. Varför vet ni alla. Men oj så jag skulle behöva den stödgruppen just nu. De som vet hur det är, och som känner likadant. Som förstår, och som säger de rätta orden. Som man kan gråta tillsammans med och som kan säga till mig att det är skit. Som kan säga att livet är orättvist, och sen kan vi bara landa i att vi sitter i samma ruttna båt. Landa i att vi inte är sämre människor, utan att vi bara har en jäkla otur just nu. Men att hoppet lever kvar, och att det blir bättre. För de allra flesta.

Men tänkt om vi inte hör till de lyckligt lottade som får ett till barn.

TÄNK

OM

/viffslan

1500 dagar av längtan

Publicerat i barnalängtan | Etiketter , , | Kommentarer inaktiverade för om ett plötsligt psykbryt

om en känslosam dag

En känslosam dag idag, på många sätt. Först och främst förde jag Casper till skolan idag, första dagen på årskurs 1. Det är stort, både för honom och för mig. Som vanligt blev jag ju så där pinsamt tårögd men de andra föräldrarna känner mig och vet hur jag är. Dessutom förde jag Ludwig första dagen till stora sida på dagis. Visserligen ska han vara två år på stora sidan, men det är ändå liksom sista anhalten innan förskolan. HJÄLP! Jag har stora barn nu.

Och det är här det blir ännu mera känslosamt. För vet ni, för några år sedan såg jag den här dagen på ett helt annat sätt. Jag har tänkt länge på denna dag, när Casper börjar skolan, och som säkert många andra har jag liksom tänkt att hur månne livet ser ut då.

Och då, för några år sedan, tänkte jag att då när Casper börjar ettan så ska han inte behöva eftis, för då kommer jag att vara hemma med vårt fjärde barn. De två mittersta skulle vara några dagar per vecka i dagis och Casper skulle få komma hem efter skolan. En sån där vanlig dröm som man som kvinna (och kanske vissa män också) har.

Men nu ser ju livet verkligen inte ut så. Vi jobbar båda två, Casper börjar ettan, Ludwig är 4 dagar/vecka i dagis och jag är varken hemma med barn eller gravid. Vi har inte ens tre barn.

Jag vet att jag inte borde ”gräva ner mig” i dessa tankar, men som den just nu ganska sköra känslomänniska jag är sÃ¥ sköljer de över mig i alla fall. När det dessutom kryllar av gravida kvinnor som väntar sitt tredje barn sÃ¥ blir det ju inte bättre. Och när sedan 3 av mina närmaste vänner, tillika svägerskor, är mammalediga i höst sÃ¥ känner man sig nästan lite utanför. Tänk vilken underbar höst det skulle varit om även jag skulle fÃ¥tt vara mammaledig. Vi skulle ju ha haft sÃ¥ otroligt roligt med kusinerna. Men icke. Jag ska jobba och slita i mitt anletes svett. Tycker ju om mitt jobb, men visst är det tungt och stressigt.

SÃ¥ där i allmänhet sÃ¥ är jag lite smÃ¥tt Ã¥ngestfylld inför hösten. Jobb, skola, dagis, hobbyer, hushÃ¥ll, socialt liv…ja allt detta ska ju klaffa. Och vi mÃ¥ste fÃ¥ det att klaffa utan att jag bryts ner igen. Prioriteringar. Det där som borde vara sÃ¥ lätt men som är sÃ¥ svÃ¥rt.

Men vi tar en dag i taget…

/ viffslan

Publicerat i barnalängtan, Casper, Ludwig, personligt | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för om en känslosam dag

om 1096 dagar av längtan

12 april 2017. Sista dagen på första mensen efter min andra förlossning. Den första mensen på 623 dagar. Startskottet för vår väg mot ett tredje barn.

Där och då, för exakt 3 år sedan, hade jag aldrig kunnat drömma om att vi ännu år 2020 skulle befinna oss i samma situation. Att vi inte hade fått vårt tredje barn. Att vi inte ens sett skymten av graviditet. Under dessa 3 år har jag aldrig, mig veterligen, varit gravid. Någon enstaka gång har jag funderat om det varit ett tidigt missfall, men de få gångerna det skett finns det saker som tyder på att mensen ändå bara varit ovanligt sen.

Och nu börjar jag faktiskt känna att det hade varit bättre att ha ett eller två missfall i bagaget. Låter väldigt konstigt att säga också i mina öron, men då hade vi åtminstone vetat att jag kan bli gravid. Nu börjar det kännas rätt så hopplöst.

När vi i april 2017 bestämde oss för att försöka få ett tredje barn så visste vi ju visa av erfarenhet att det kan dröja. Vi var till och med ganska inställda på att få kämpa även den här gången. Innan vi blev gravida med Ludwig hade vi ju kämpat 1 år, så det var vi på något sätt inställda på den här gången också.

Men så gick 1 år utan minsta tillstymmelse till graviditet. Sen gick det två år och fortfarande ingen graviditet. Vid 2-årsstrecket tog jag kontakt till vården och ifjol höstas gjorde vi vår fertilitetsutredning med efterföljande äggledarundersökning (gjorde sen en ny undersökning privat i februari 2020 med lite mera tillfredsställande resultat, i alla fall en äggledare öppen).

Och nu har det gått 3 år. Tre år utan att vi lyckats. Ni kan ju tänka er att jag börjar bli lite uppgiven. På samma gång är jag ändå inne i en av de bättre perioderna nu och jag tänker inte lika ofta och intensivt på vårt problem och våra misslyckanden. Däremot är jag på grund av den bättre perioden ändå inne i lite mera ångestfyllda tankar kring om jag ändå är nöjd. Jag har haft flera sådana perioder under dessa tre år, där jag på något sätt förlikat mig med tanken på att vår familj ska se ut så här, trots att jag ändå känner starkt att vi kommer att få flera barn. Frågan är bara på vilket sätt.

Jag har läst på väldigt mycket och börjat fördjupa mig i olika metoder av fertilitetsförståelse (Justisse-metoden bl.a.) och tänker att nu ska jag boosta mig under våren och sommaren, gå ner lite i vikt, boosta mig med massage och olika behandlingar, äta lite mera vitaminer och framförallt vara uppmärksam på min kropp och fertilitet. Ger det inte resultat så känns det som att IVF börjar hägra där på andra sidan. Då får vi helt enkelt bita i det sura äpplet och ta den diskussionen. Diskussionen om hur mycket vi är villiga att investera (pengar, energi, tid) för att få flera barn.

12 april 2020. Dagen när jag pÃ¥ riktigt började skriva pÃ¥ min bok. Jag har haft den i tankarna länge (kanske 5 Ã¥r), haft text nedskriven i nÃ¥gra omgÃ¥ngar, men aldrig riktigt kommit igÃ¥ng. Men efter att ha läst Emelie Ljungbergs ”Längtansresan” och Katerina Janouchs ”Dotter önskas” sÃ¥ hittade jag plötsligt det grepp jag ville ha kring boken. Nu ska vi se hur lÃ¥ng process detta blir. Om boken eller barnet kommer först ;)

kram på er

/ viffslan

Publicerat i barnalängtan, personligt | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för om 1096 dagar av längtan

om året 2019

2019. Vilket år. Jag skrev i årskrönikan över 2018 att jag kände ångest över det nya året, ångest över 2019. Och så rätt jag hade. Ångesten fanns med under hela året, men under de sista 3 månaderna blev den riktigt påtaglig.

Men vi börjar från början.

Januari: Besök av Sara från Hesa. Doulabebis, min sjätte <3. Intervjuad av ÖT. Förskoleinskrivning för Casper. Vi var mycket ute, och Emil och jag var på Karlebyrevyn. SI-praktiken kom igång och jag försökte hitta tid att studera.

Grattisbrickan på BB

Februari: Med Sandins klanen på Byarevyn i Oravais. Friluftsdag i Vörå med Mirkas personal, och Casper testade på att åka slalom. Vi startade upp Längtans Café i Jakobstad <3 och Ludwig skidade första Onnis Rundan medan Casper låg sjuk hemma. Så blev jag en erfarenhet rikare när jag för första gången körde i diket.

Första slalomåket
Onnis runda avklarad

Mars: Praktik både i Seinäjoki och Larsmo, jobb, förkylning och Purmorevyn. Och så for vi med Casper på teater i Smedsby, LasseMajas detektivbyrå, vilket var väldigt spännande :) Mars var också månaden när jag tog mod till mig och kontaktade vården för att begära en fertilitetsutredning. (Och mer om det i slutet av inlägget).

PÃ¥ teater ;)

April inleddes med två dagar skolning i Åbo för min del. Sen i mitten av april for jag och Casper på tumisresa till Helsingfors för att hälsa på hans fadder Sara. En härlig vårresa med HopLop, Heureka och legobygge. Sen var det riksdagsval, 95-årskalas och Babben Larsson i Nykarleby. Och sen, Ludwigs 3-årsdag följt av min 30-årsdag. The big 30 :) Och hela april var så underbart vårlik. Jag inledde barfotasäsongen den 25.4 och det var ovanligt minsann!

Med Sara vid Heureka
Väntar på tåget hem

Maj var omväxlande med både snö och sommarväder. Vi njöt av att tillbringa lite tid i Purmo, vi hade två underbara konserter med orkestern, Casper fyllde 6 år och vi hade gemensamt kalas för båda killarna, vilket ju alltid är lika trevligt. Och så slutade Casper dagis. Den där dagen när jag hämtade hem honom för sista gången, oj, vilka klumpar i halsen. En ny era nalkades och det var faktiskt ganska känslosamt.

Dags för kalas

Juni var en intensiv månad. Lite mindre på jobbet innan semestern hägrade där kring midsommar. Den 15.6 hade jag stor 30-årsfest och det var en helt fantastisk dag som jag lever länge på. Vi var mycket i Purmo och där njuter vi alltid lika mycket. Så hade jag ett doulauppdrag och fick vara med om ännu en förlossning, när min sjunde doulabebis såg dagens ljus. Dagen efter var det bröllop när Emils syster gifte sig. Också det en oförglömlig dag.

Victoria_Photobooth-12.jpg
30-Ã¥rsfest med 80-talstema :D
På bröllop

Så kom då den klassiska semestermånaden, juli. Och oj vad mycket vi hann med, inser jag nu när jag tittar tillbaka. Det var knatteträningar varje vecka som jag ansvarade för, och så var det målartalko vid Uf som jag var med och ordnade. Sen var det Purmohäng, Sandinshäng, Purmorundan och teater i Purmo. Så tog vi en tur till Boden för att hälsa på Emma-Maria och Per och där hade vi trevliga dagar. Så blev det mera sommarteater i Kimo och så Jeppo Byadagar med Grändenrundan och Knatterundan (för barnen). Mera Purmo med Sverigesläktingarna på besök, lite friidrottstävlingar för Casper och orkesterkonsert på Jakobs dagar. En sommarmånad med allt vad det innebär :)

På besök i Boden
MÃ¥lningstalko

Augusti, när vardagen åter hägrade. Pojkarna for iväg med fammo på husbilstur och vi firade 7-årig bröllopsdag i Storkyro. Sjöng på bröllop tillsammans med svägerskan. Och sen började jag jobba igen. Och Casper började förskolan!! Ett stort steg för hela familjen. Så var Emil, Casper och jag med i Toughest Family i Vörå, vilket var otroligt kul.

Bröllopsdag i Storkyro ;)

Sen kom då dagen för vårt läkarbesök i Kokkola och vår fertilitetsutredning. På första besöket hittade de nu inget uppenbart som skulle vara problem utan de pratade om oförklarlig sekundär barnlöshet. Men efter att ha varit på undersökning av äggledarna så lät det annorlunda. Då var äggledarna plötsligt inte alls så bra i skick som de borde och det började pratas om IVF. (Och mer om det i slutet av inlägget). Augusti avslutades i Purmo och Emil och jag fixade ett av sommarens mål när vi gick halva Utterleden.

September flöt sedan på ganska bra med jobb, orkester, bärplockning, Sandinshäng i Purmo, frissabesök, vardag och friluftsdag i Vörå. Jag hade SI-praktik och läste litteratur på samma gång som jag försökte få ihop mina skriftliga uppgifter.

Friluftsdag vid Norrvalla

SÃ¥ kom oktober. En riktig skitmÃ¥nad som började pÃ¥ det allra värsta sättet. Den 1.10 dog en trebarnsmamma här i byn och lämnade barn, familj och hela byn i en oändlig sorg. Ingen av oss förstod oss pÃ¥ livet i den stunden, och jag själv fick bÃ¥de en dödsÃ¥ngest och en tacksamhet i kroppen. Väldigt olika och svÃ¥rhanterbara känslor. Hela oktober var jag pÃ¥ nÃ¥got sätt mera närvarande med mina barn, bara för att man fick se sÃ¥ tydligt att man aldrig, aldrig vet när det tar slut. Men vardagen rullade pÃ¥ med jobb, studier, dyrbara stunder med barnen, personalkryssning till UmeÃ¥, utearbete i trädgÃ¥rden, lÃ¥nga kvällspromenader och mycket poddlyssnande. Uppskattad Makeridag här i byn. I slutet av oktober fick jag igen en gÃ¥ng en massa olika symtom (bl.a. andningssvÃ¥righeter, sväljningssvÃ¥righeter, tryck i bröstet, huvudvärk, trötthet, aptitlöshet, apati). Den här gÃ¥ngen kunde jag ganska snabbt identifiera dem som stressrelaterade och tog kontakt med arbetshälsovÃ¥rden. Men pÃ¥ samma gÃ¥ng sÃ¥ fick jag sÃ¥n Ã¥ngest över att det kanske ändÃ¥ var nÃ¥got allvarligt. I samma veva fick jag nämligen veta om en kvinna i min Ã¥lder som dog ganska plötsligt efter en kort tids sjukdom, och det väckte en massa Ã¥ngestfyllda tankar inom mig. Tänk om jag faktiskt har cancer…tänk om jag faktiskt fÃ¥r en hjärtattack…tänk om jag har nÃ¥got annat hemsk som gör att jag plötsligt dör ifrÃ¥n min familj. Usch, Ã¥ngest är nog bland det värsta som finns.

PÃ¥ personalkryssning i UmeÃ¥, fÃ¥nga framtiden…

November fortsatte vara tung och ångestfylld. SI-uppgifterna skulle vara klara, jobbet skulle göras och barnen krävde ju sin del av min uppmärksamhet och tid. Den 1.11 hölls i Nykarleby kyrka en mässa, En tom famn, som jag varit med och ordnat. En helt fantastisk kväll där vi fick samlas kring våra tomma famnar, oavsett orsak. Missfall, barnlöshet, förlusten av ett barn m.m. Ännu ett tillfälle där jag fick vara med och känna att jag, men min historia, kan göra skillnad. Att jag än en gång kan vara med och lyfta detta svåra ämne.

SÃ¥ Ã¥kte jag i mitten pÃ¥ november pÃ¥ en dunderförkylning och lÃ¥g däckad tre dagar. Och 27.11 tog Emils moffa sitt sista andetag. Jag har i mÃ¥nga Ã¥rskrönikor skrivit om hur vi skonats frÃ¥n dödsfall i den närmaste släkten, men i Ã¥r blev det ett sÃ¥nt. Men vÃ¥ra mor- och farföräldrar börjar ju bli till Ã¥ren sÃ¥ det är bara att inse att dödsfall kommer att drabba oss. Emils moffa blev ändÃ¥ nästan 92 Ã¥r. November avslutade vi med att ta Casper med pÃ¥ KAJ’s jubileumskonsert i Botniahallen. Helt fantastiskt!

November…studier…och Ã¥ngest…

SÃ¥ kom december. En väldigt annorlunda december i Ã¥r. Redan den första dagen Ã¥kte jag ner till Ã…bo för att studera de sista tvÃ¥ närstudieveckorna. Och just pÃ¥ grund av Ã…boveckorna sÃ¥ blev december inte den adventstid som det brukar vara. Jag hade svÃ¥rt att fÃ¥ tag pÃ¥ julkänslan. Hem till helgen och pepparkaksbak hos svärmor som vi brukar. Och sen tillbaka till Ã…bo igen. Kunde inte ens vara hemma pÃ¥ Emils födelsedag… I slutet av den sista Ã…boveckan blev de sjuka där hemma, och när jag kom hem hann jag vara en dag pÃ¥ jobb innan jag ocksÃ¥ lÃ¥g däckad. SÃ¥ höstterminen avslutades lite si som sÃ¥. Och när jag väl hade hämtat mig frÃ¥n febersjukan sÃ¥ gav min kropp nästan upp. Jag var sÃ¥ otroligt trött.

Begravningen av Emils moffa och julhelgen klarades av med nöd och näppe. De runt omkring mig höll mig ändå uppe på något sätt, men sen när mellandagarna kom var jag totalt däckad. Ingen ork, ingen motivation till annat än att ligga på soffan och läsa eller se på TV. Ingen matlust. Och inte blev jag piggare av att sova, sova, sova heller. Nyårsaftonen var pyttelite bättre, men har nog aldrig varit så nere något nyår förr. På nyårsdagen for jag till jouren och dagen efter till arbetshälsovården. Och sakta men säkert blev jag bättre. Några dagar sjukskrivning fick jag så att jag kunde förlänga jullovet, men sedan började jag jobba igen.

Det som betyder allra mest <3

Så även detta år har varit en riktig berg-och dalbana. På det stora hela kanske ändå ett lite bättre år än 2019, men det slutade sämre. Får ändå konstatera att jag ser mera fram emot 2020 än vad jag gjorde med 2019, så det känns skönt. 2020 ska också bli ett år när jag ännu mera än förut ska känna efter hur min kropp är, hur jag reagerar på vardagen och livet,och vad min kropp säger mig.

Självklart har ju barnlängtan följt oss även detta Ã¥r och jag skrev att jag tar fertilitetsutredning här under, men tror nästan det fÃ¥r bli ett eget inlägg. Men Längtans café startade vi ju i februari och det var nog en ”lifesaver” för mig. Det var nog det som gjorde att jag höll mig upp pÃ¥ vÃ¥ren, när allt kring fertiliteten bubblade upp. En träffpunkt som har känts otroligt viktig och givande, och som verkligen fyller en funktion. Jag hoppas att vi ska lyckas fÃ¥ ännu flera med pÃ¥ cafét under detta Ã¥r, för jag tror att det finns mÃ¥nga där ute som skulle ha nytta av vÃ¥ran träffpunkt.

Annat som varit både glädjande och tungt (kan också skriva om det närmare i ett annat inlägg) är ju att både Emils ena bror och ena syster kom med gravidbesked under året. Så otroligt roligt och så otroligt jobbigt på samma gång. De som inte varit i vår situation har svårt att förstå hur det kan vara jobbigt, men de som vet, de vet.

Publicerat i Ã¥rskrönika | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för om Ã¥ret 2019

om loppu suomeks

Kohta valmis.
Yksi lähipäivä jäljellä ja sitten saan mennä kotiin.
Koulutus nyt loppuu.
Suurin osa meistä nyt valmistuvat.
Muutama meistä on vielä työtä jäljellä.
Mulla on jäljellä harjoitus 7 kertaa ja yksi raportti.
Mutta sitten valmis.

Sitten minä olen SI-terapeutti.

En voi usko että se on totta.
En voi usko että tämä on pian valmis.
En voi edes uskoa että minä olen pärjännyt tätä!

On ollut vaikeaa. Tosi vaikeaa!
On ollut hauskaa. Tosi hauskaa!
On ollut mielenkiintoista!

Mutta huomenna kotiin Jepualle. Kotiin lapsille. Kotiin miehelle.
Sitten joulu saa tulla <3

/viffslan

Publicerat i skola | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för om loppu suomeks

om en boost i självförtroende

Här sitter jag och duger.

Det läste jag nÃ¥nstans här om dagen. Och idag känns det faktiskt sÃ¥. Tre dagar förbi nu i Ã…bo och imorgon är det sista dagen den här veckan. Och imorgon är det min tur att hÃ¥lla presentation…pÃ¥ finska…i 45 min. Men vet ni vad, jag känner mig inte ett dugg nervös (vilket är superkonstigt) utan bara taggad. Gjorde just min presentation klar och känner mig riktigt nöjd. Den är gjord pÃ¥ finska med lite inslag av svenska och jag kommer att prata ganska fritt kring mina punkter. Jag har alltsÃ¥ inget finskt manus, eftersom jag presenterar en av mina svenska praktikklienter. SÃ¥ jag fÃ¥r lita pÃ¥ att det gÃ¥r bra.

Men med tanke pÃ¥ hur mycket jag har pratat under dessa tre dagar ska det nog gÃ¥ bra. Känner mig stolt över att jag deltagit i diskussioner vid lunchen, deltagit i diskussionerna i vÃ¥r whatsappgrupp, och dessutom promenerat till och frÃ¥n skolan med nÃ¥gra av de andra, och dÃ¥ ocksÃ¥ ”small talkat”. Det känns sÃ¥ sjukt bra just nu.

Och som de andra har frågat hur jag gör med presentationen, om jag ska presentera på svenska eller finska. Och när de fick höra att jag presenterar en svensk rapport på finska så fick jag verkligen cred ;) En sa idag att hon verkligen lyfter på hatten för att jag klarar att göra detta på två olika språk. Jag skriver ju mina rapporter både på finska och svenska.

Så på det sättet känns det bra med presentation imorgon. För alla vet att det är svårare för mig än för de andra. Alla vet att jag är svenskspråkig, och alla är redan imponerade av mig, så det gör inget om det skiter sig (och varför skulle det göra det).

Så att sätta sig på tåget imorgon efter genomförd presentation och muntlig opponering på finska kommer nog säkert att kännas ganska bra!

/ viffslan

Publicerat i skola | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för om en boost i självförtroende

om ett sista ryck i Ã…bo

SÃ¥ var man i Ã…bo igen dÃ¥. Denna vecka (som tack och lov är bara fyra dagar) och sen hela nästa vecka. Det är bÃ¥de lite suck och jippi. Suck för att det verkligen var jobbigt att Ã¥ka bort nu, bÃ¥de med tanke pÃ¥ Ã¥rstiden (väntan pÃ¥ julen) och med tanke pÃ¥ mitt mÃ¥ende. Är ju lite rädd för att jag ska börja känna av mina stressymtom igen, och det skulle jag helst vara utan nu när jag är ”ensam” här. Men ocksÃ¥ jippi för att det nu är de sista tvÃ¥ veckorna, sen är Ã…botiden över…

Men första dagen har gått bra. En 100%:ig dag om man räknar med att jag har 25% av den här veckan över, och att jag förstod ungefär 75% av det som sades idag :) Faktiskt var finskan det som överraskade mig mest, hur bra det gick, både att lyssna på läraren och presentation, och att småprata.

Sen var det också jätteroligt att träffa alla igen. Vissa mer än andra förstås, man har ju bildat sina nätverk. Men det är så roligt att känna stödet i att alla är lika förvirrade, stressade och ångestfyllda. Jag tror att vi alla upplever en känsla av att vi inte kan nånting över huvud taget. Men så kan vi innerst inne ganska mycket :) Och vi peppar varann!

Jag bor dessutom på ett bekant ställe, Bed&Breakfast Tuure, och kvällarna denna vecka ska vigas åt att fixa klar min presentation, göra den sista opponeringsuppgiften, läsa min roman och titta på netflix. Kanske hinner jag sticka lite också. Men mycket bara vara, och ta det lugnt.

Men nu ska här värmas pizza och tittas på netflix ;)

/ viffslan

Publicerat i skola | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för om ett sista ryck i Ã…bo