viffslans väg

Vi fortsätter vår resa. Blogginlägget kommer dock en dag för sent, men sånt händer.

Tid till embryoåterföring (förkortning ET – embryotransfer) fick vi till den 1.2. De hade planerat redan från första början att de skulle återföra ett embryo på dag 2 (alltså dag 2 efter befruktning) och det gjorde de. Jag har förstått att återföring oftast sker antingen dag 2-3 eller dag 5-6. Om jag förstått saken rätt så har många kliniker (i alla fall i Sverige, där jag följer betydligt fler konto på SOME) gått över till att hellre återföra på dag 5-6, för då har embryona hunnit utvecklas till blastocyster, och man har ännu större chans att bedöma vilka som ser bäst ut, samt att de har större chans att klara sig eftersom de utvecklats längre.

Återföringen tog ca 5 min, precis som inseminationerna, och eftersom allt vad klart så hände inget mera den dagen, annat än att vi fick instruktioner om vad som skulle hända framöver. Jag skulle börja ta progesteronet som man typ alltid tar vid IVF. Det ska hjälpa till att hålla ens eget progesteron högt, tills gulkroppen själv kan ta över produktionen. Detta sker om ägget fäster och det blir en graviditet. Dessa suppositorier skulle tas ända fram tills den dag jag skulle ta graviditetstest, och det är dessa piller som är de där kladdiga jäklarna (om någon av er har hört om sådana). Dessa var väldigt obehagliga, men jag fick tänka som så, att vad gör man inte för ett eventuellt barn. Innan vi åkte hem skrev vi också på pappren för att ge dem tillåtelse att förvara eventuella embryon o frysen.

Innan insättningen fick vi en lägesrapport gällande våra embryon. Ett såg riktigt bra ut, och det var det som de valde att sätta in. Ett annat såg lovande ut, medan de två sista såg lite slöa ut, och de två trodde inte embryologen särskilt mycket på. Men vårt hopp var ju på den andra lilla firren som ändå såg bra ut enligt läkaren. Den ville vi till varje pris ha till frysen.

I det här läget tänkte jag inte att det skulle lyckas på första försöket, och därför kändes det så himla viktigt att vi skulle få åtminstone ett till frysen. Eftersom vi ju betalar allt själva så skulle det vara en ekonomisk lättnad att veta att en återföring av ett fryst embryo skulle bli betydligt billigare, och enklare, än att göra en helt ny omgång med äggplock. Men resten skulle odlas vidare till dag 5-6, och så skulle vi få besked. Så väntan igen en gång.

Efter återföringen åkte vi hem med världens underligaste känsla. Jag hade ett embryo i min kropp, som dessutom såg bra ut och som enligt läkaren hade alla förutsättningar för att bli ett barn. Men vem vågar i det läget hoppas på för mycket.

Gravid tills motsatsen skulle bevisas. Det blev devisen.

Testdag fick vi också. Fredagen den 16.2. Och jag skulle inte tjuvtesta. Det hade jag aldrig gjort innan, och det skulle jag inte göra den här gången heller. Så då var det bara att vänta och försöka leva som vanligt i två långa veckor.

/viffslan

Idag kommer ett kort inlägg där jag funderar lite kring vad som kan gå fel under en IVF-behandling. Självklart kan man ju när som helst under processens gång åka på biverkningar av olika slag, och jag vet personer som avbrutit sin behandling just p.g.a. att biverkningarna blivit för jobbiga.

Som jag skrev tidigare så kan man också bli överstimulerad av själva sprutbehandlingen. Det är ju en otrolig boost man utsätter sina äggstockar för, och har man många äggblåsor som mognar så kan man bli svullen och uppblåst. Det blev inte jag, men så hade jag ju inte så många blåsor heller.

Sedan kommer vi då till detta med att ha många ägg. Första steget är ju att plocka äggblåsor och se hur många ägg där är, för som sagt så finns det inte nödvändigtvis ägg i alla blåsor. Så om vi i ett räkneexempel börjar med 10 äggblåsor så kan vi ändå sluta med bara 8 ägg. Sedan kan vi tappa några också vid befruktningen. Av de 8 äggen är det kanske bara 6 som befruktas. Av de 6 som befruktas kanske det sedan bara är 3 av dem som utvecklas normalt, och de andra tre kanske avstannar i olika skeden och inte går att använda. Sedan kan man också tappa embryon vid nedfrysning och upptining, ifall man får något till frysen. Så av de 8 vi började med, så kan det ändå hända att man bara har 1 i slutändan. Så om man vet den här kedjan så inser man att det ändå kan vara bra att ha några en del ägg att börja med.

Vi fick ju som sagt 4 ägg, och alla 4 befruktades, vilket vi fick veta dagen efter äggplocket. I vårt fall användes den klassiska metoden att man låter ägg och spermier vistas i samma skål och försöka hitta varandra. Sedan finns också ICSI, som blivit en allt vanligare metod. Det betyder att man tar en specifik spermie och injicerar den i ett ägg. Om t.ex. spermakvaliteten är dålig och det kanske finns få spermier så är detta ett bättre sätt för att försäkra sig om att det faktiskt sker en befruktning.

Så att alla våra ägg befruktades kändes ju som en seger. Och om man tänker efter så är det så otroligt märkligt att ett av de där befruktade äggen blev Teodor. Idag kan vi fira att han ”funnits” i ett helt år. Det som idag är han fick sin början där, i ett laboratorium i Uleåborg. Och det har vi faktiskt pratat om med Casper och Ludwig. De vet om hur han blev till, och det är inget konstigt i deras värld. När Teodor själv blir större så ska han också få veta hur han blev till. Det är inget vi kommer att hålla hemligt. För nog är ju vetenskapen helt fantastisk, att man kan göra en sån sak som IVF.

Efter beskedet om lyckad befruktning blev det ju en spännande väntan för att se hur de där embryona utvecklades, och om det skulle gå att sätta in något av dem. Självklart hoppades vi ju också att något extra skulle finnas att sätta i frysen. Men den historien tar vi en annan dag.

/viffslan

Nu är det dags att skriva om äggplocket, som ju är den största grejen. Det är ju det man vill fram till vid en IVF-behandling. Och då handlar det ju om att få många ägg att jobba med. Man hör ju en del om hur fokuset är på antal ägg, men som de sa åt oss, kvaliteten är det viktiga, inte kvantiteten.

Som jag skrev hade de ju under ultraljuden sett ca 6-7 äggblåsor som växte duktigt, så det var spännande att se hur många ägg de skulle lyckas plocka. Man vill ju ändå gärna ha en del ägg, för antalet kan ju minska under processens gång, och gärna vill man ju också få något till frysen att använda som back-up.

Men den 29.1 körde vi alltså iväg mot Uleåborg. Jag tog värkmedicin under vägen och när vi kom fram fick jag lugnande tablett och en infart i armen.

Vi fick komma in på utsatt tid och jag fick en slags kjol att byta om till. En liten stund fick vi vänta innan allt var klart och de hade förklarat hur det går till. Dags att lägga sig i gynstolen. Bredvid mig Emil och en sköterska som skötte medicinen via infarten, i fotändan läkaren som plockade ägg, och på andra sidan luckan embryologen som tog emot äggen. Ett spännande ingrepp där jag gick helt in i mig själv. Jag använde profylaxandning och i något skede bad de mig öppna ögonen för att kunna hålla koll på att jag var ”med”, men jag förklarade att jag behöver gå in i mig själv och få andas ifred. Äggplocket gick bra, men visst gjorde det ont, därav fokus.

De plockade 5 äggblåsor, och ur dessa fick de 4 ägg. Det är ju själva blåsorna de plockar och det finns inte ägg i alla blåsor. Man pratar ofta lite slarvigt om att äggen växer, men det är ju äggblåsorna som växer, och man vet aldrig om där finns ägg eller inte.

Men fyra ägg var vi helt nöjda med. Jag hade ju nog hoppats på lite flera, men med tanke på hur pass låg dos av medicineringen jag hade, så det var inte helt otippat att där inte var så många. Det finns ju alltid risk för att man blir överstimulerad av hormonbehandlingen, men det lyckades vi undvika. (Blir man överstimulerad så får man sällan göra en färsk återföring, då är risken för stor, så då behöver man vänta ytterligare en eller flera cykler innan man återför ett fryst embryo).

Efter själva ingreppet fick jag vila där en stund, och fick då äta min medhavda frukost, samt lite smått som man fick därifrån. Emil fick också lämna sitt prov, och sedan var det inget mera att göra den dagen, utan det var bara att åka hem och vänta.

Efter äggplocket var jag lite groggy och väldigt trött. Magen var lite sjuk, men inte allt för bedrövligt. Det var också en sak som jag hört/läst om och var lite nervös över, hur man skulle känna sig efter äggplocket. Men eftersom jag inte hade så många blåsor och ingreppet inte tog så länge så klarade jag också detta ganska bra. Var hemma från jobbet en dag efter äggplocket, men tillbaka på onsdagen. Dock var jag så otroligt lycklig, över att vi äntligen gjorde något annat än bara vänta. Nu fick vi hjälp, av personer som gör allt i sin makt för att vi (och alla andra) ska lyckas bli gravida.

Dagen efter, den 30.1, fick vi också meddelande via appen hur läget såg ut. Av fyra samlade ägg hade alla fyra befruktats, och det var ju en seger i sig. Det betydde också att vi kunde gå vidare med planerad insättning av embryo på torsdagen 1.2, och hoppas att något av de befruktade äggen då skulle se riktigt fint ut.

Men det väntar vi med ännu nån dag. Imorgon ska jag skriva lite om varför man vill ha många ägg när man gör IVF, trots att det ju räcker med ett för att det ska kunna bli ett barn.

Stay tuned :)

/viffslan

Nu ska vi då ta oss till nutid och inleda bloggandet om själva IVF-behandling. Vi är alltså inskrivna vid Mehiläinen Felicitas i Uleåborg. Kontakten dit sker mest via Mehiläinens egna app, vilket är lyxigt. Den vardagliga kontakten sker med en sköterska, och de har en där som kan svenska, så henne har jag mest kontakt med. Den andra sköterskan förstår svenska, men skriver till mig på finska eller engelska. Men på det stora hela fungerar kontakten riktigt bra, och vi har från allra fösta kontakten känt oss väl omhändertagna. Men låt oss köra igång.

Det är jullov 2023. Vi har bestämt oss för att ta hjälp av IVF. Efter våra tre misslyckade inseminationer är vi nu redo för detta steg, som ändå varit ganska stort. IVF är ett stort steg känslomässigt, ekonomiskt och tidsmässigt. Det är också en stor påfrestning för kvinnans kropp, så det är mycket som ska vägas för och emot. Jag kände dock hela tiden att vi inte kan sluta försöka innan vi också prövat IVF. För isf hade vi inte gjort allt vi kunnat.

Det är alltså jullov och jag frågar av Emil om vi inte ska göra detta nu bara. Jag vill börja ta hormonerna under jullovet så jag kan ta eventuella biverkningar hemmavid. Så den 30.12.2023 tar jag första dosen nässprej (synarela).

Vad är då nässprej? När tar man sprutor, och vad är det där kladdiga som folk pratar om att man ska stoppa i sig? Låt mig bena ut lite kring detta.

Åt oss ville de göra det som kallas långt protokoll. Detta betyder att de ville stänga ner min egen cykel för att kunna styra den från första början. Jag hade rätt så kort cykel och den var lite opålitlig så därför ville de kontrollera den från början till slut. Så den nässprej jag tog där i december försatte mig i ett klimakterielikt tillstånd. Man stängde ner min egen produktion för att sedan starta upp den manuellt igen. Och just att man försätts i ett klimakterieliknande tillstånd kan ju ge diverse biverkningar. Och det var just dessa jag var lite rädd för. Jag har hört mycket om biverkningar som håravfall, humörssvängningar deluxe, nedstämdhet, svettningar, och allt möjligt annat som ju också ofta förknippas med klimakteriet.

Men det gick bra. Några dagar hade jag väldigt dåligt humör, men annars kom jag lätt undan. Inga större biverkningar än så och det kändes ju positivt. Nässprejen togs både morgon och kväll och skulle tas fram till mensen, så då var det bara att vänta på den. Här var det lite tight, för de ville att jag skulle börja med sprutor på en onsdag, för att behandlingen sedan skulle ske på rätt dagar. Så vi väntade på mensen. Den behövde komma innan 10.1 (onsdag), men tror ni inte då att den kom först på onsdag eftermiddag. Och då var det ju för sent att boka ultraljud. Så då var det bara att vänta en vecka till och fortsätta med nässprej (samt köpa mera).

Den 17.1 var det så dags för ultraljud i Kokkola. Tack och lov för att vi fått göra alla ultraljud där och inte behövt åka för dem till Oulu. Det är bra kontakt mellan läkarna i Kokkola och Oulu så det har fungerar riktigt bra där emellan. På ultraljudet kontrollerade de att mina äggstockar var i viloläge, precis som de skulle. Endometriet (livmoderslemhinnan) var också tunn, så som den ska vara, så allt såg bra ut.

Efter detta skulle jag då börja med sprutor (menopur) varje kväll. Jag fick sådana sprutor som är färdigt blandade, så det var bara att ställa in rätt dos och sedan sticka sig i magen. Detta var jag ju lite vad med från inseminationsbehandlingarna, men nog är det lite spännande att göra sådant själv där hemma, men jag tyckte ändå att jag blev lite van till sist. Jag fortsatte också med nässprejen, men tog bara halva dosen. Varför tar man då sprutor. Jo, det är de som ska sätta igång äggblåseproduktionen igen. Vid en IVF-behandling när man ska göra ett äggplock vill man ju ha många äggblåsor så att man kan få ut många ägg att befrukta. Normalt mognar ju endast ett (eller möjligtvis två) ägg per cykel, men här vill man ju ha många.

Den 23.1 blev det igen dags för ultraljud för att de hur äggblåsorna växer. Då hade jag på höger sida 2-3 folliklar i vettig storlek (7-13 mm) och på vänster sida 4 st (9-13mm). För att kunna göra äggplock vill man ha folliklar som är minst 20 mm stora, så vi var på god väg. Den 26.1 var de dags för nästa ultraljud och då hade jag sex äggblåsor i vettig storlek (13-17mm). I Oulu var de nöjda med detta och äggplocket planerades in till 29.1.

Då var det också dags för den värsta sprutan (gonasi), den som man måste blanda själv och som är betydligt tjockare än de andra nålarna. Och jag ska inte sticka under stol med att den var hemsk. Jag var så sjukt nervös att göra fel när vi blandade, och att sedan se den där nålen som ju inte var stor, men betydligt större än de andra. Men även den klarade jag, efter många minuter och intensiv djupandning. Den sprutan togs 36h innan äggplock och om jag inte minns fel så var det den sprutan som kallades ägglossningsspruta och som togs för att stimulera ägglossning.

Inte heller av sprutorna fick jag några direkta biverkningar och för detta är jag evigt tacksam. Hela förbehandlingen med nässprej och sprutor gick ändå bra, och det kändes otroligt skönt.

Så nu är vi framme vid själva ingreppet, men det kommer i nästa inlägg. Jämfört med inseminationerna så har vi för detta ingrepp en tid redan på förhand. Måndag förmiddag 29.1 ska vi vara där och pojkarna övernattar vid mommos och moffas eftersom vi behöver starta ganska tidigt mot Oulu. Det är ju ändå drygt 3 timmars körtid, och vinterföre. Men detta ska vi ta på den rätta dagen.

/viffslan

Eftersom vi närmar oss årsdagen av vår IVF-behandling så känner jag att nu vill jag skriva om vår resa. Som på något sätt är slutet på den här långa väntan. Den över sju år långa väntan. Men vi börjar med en liten prolog, så att alla hänger med.

Vi hade ju försökt få ett syskon till Casper och Ludwig ända sedan 2017, när Ludwig var ett år. Efter två år tog jag kontakt till vården och vi fick göra fertilitetsutredning på sommaren/hösten 2019. Den gjorde vi i Kokkola vid kvinnokliniken (på egen begäran fick vi remiss dit).

Som så många andra så tyckte jag kanske inte att den var så bra, och jag blev också irriterad över att de hela tiden påpekade att vi inte kan få någon hjälp via dem, eftersom vi redan har två barn. Det visste vi gott och väl, men det var ju inte heller det vi var ute efter, vi ville ju ”bara” utreda oss. De hittade nu inget direkt fel, men efter att jag gjort en äggledarundersökning så trodde de inte att båda äggledarna var öppna, men svaret var ganska diffust därifrån. Så i februari 2020 gjorde jag en ny äggledarundersökning privat vid Lilja i Vasa. Den gick bättre (hade inte lika jävulskt sjukt) och hon kunde undersöka lite mera. Hon menade att den ena var öppen och fungerande (i den bemärkelsen att flöde fanns) men att den andra inte släppte igenom något. Så svaret vi fick var ändå hoppfullt, jag har en äggledare som är öppen och där det flödar fritt. Så det borde gå att bli gravid.

Med tiden gick och inget hände. Och då menar jag inget. Inte en enda missad mens, inte ett enda ynka litet plus på stickan. Och under den här tiden önskade jag mig faktiskt åtminstone ett missfall, för att få något bevis på att jag fortfarande kunde bli gravid. Hellre gravid och missfall än den där eviga väntan på…ingenting.

Under hela den här väntetiden försökte jag ju också med annat. Akupunktur, olika tillskott och behandlingar för att lugna kroppen och ge den bättre förutsättningar. Men så studerade jag ju till SI-terapeut under den här tiden och var på vippen till utbrändhet vid årsskiftet 2019-2020. Då hade min kropp utvecklat massa stressymtom och jag hade ångest och var utmattad. En kort sjukskrivning hade jag där i början av 2020, men Coronaepidemin blev min räddning (hur konstigt det än låter). Då ställdes ju allting in och jag kunde med gott samvete vara hemma och ta det lugnt. Men inte blev jag gravid för det inte.

Tiden gick och jag blev allt mera desperat. Började tvivla på att vi nånsin skulle få flera barn och mina tankar gick nog oftare och oftare till IVF.

Våren 2022 fick jag nog och bokade ett första besök till Mehiläinen i Uleåborg. Jag hade bekanta som hade goda erfarenheter därifrån och efter att ha scoutat nätet så kändes Uleåborg bättre än Tammerfors. Om jag förstått det rätt så blir man från Kokkola oftast skickad till Uleåborg, och från Vasa till Tammerfors. I den här fallet kändes också Kokkola närmare eftersom jag jobbade där en dag i veckan.

I augusti 2022 for vi dit och träffade en otroligt trevlig läkare. Hon gick igenom hela vår historia och sa i något skede ”nu har ni väntat länge nog”. Hon förstod lite svenska men pratade själv finska, men vi tyckte ändå att det gick helt bra. Hittade vi inte ord så tog vi till engelska.

Hennes utlåtande efter besöket var att vi kunde pröva insemination. Det blev vi lite förvånade över, för det hade jag inte ens tänkt att var ett alternativ. Men när hon förklarade hur de tänkte så förstod jag att det ändå kunde vara en väg att gå. Och betydligt billigare än IVF, vilket ju är av betydelse när man betalar allt själv.

Det som ge gjorde för att öka våra chanser med insemination var:

1. De ville inseminera endast då när jag ägglossade från rätt sida (alltså den äggledare som det fanns flöde i)
2. Jag fick äta tabletter för att främja mognaden av äggblåsorna
3. Jag fick gå på ultraljud för att hålla koll på skeendet
4. Själva inseminationen gör ju att spermierna kommer längre in, och har kortade väg till ägget, alltså ger man dem bättre förutsättningar att hitta fram
5. Efter behandlingen fick jag också ta ägglossningsspruta för att säkerställa ägglossning samt för att hjälpa ägget att fästa.
6. Fick även ta progesteron efter behandlingen för att hjälpa ägget att fästa

Alla dessa åtgärder kände vettiga och som att vi gav oss själva en riktigt bra chans att lyckas. Sen var det bara att vänta på att stjärnorna stod rätt.

I oktober 2022 skulle vi påbörja, men första cykeln ägglossade jag från fel sida. Andra cykeln fick vi Corona och avbröt. Tredje cykeln pausade vi över jul. Fjärde cykeln hade vi magsjuka och avbröt. Femte cykeln hade jag ett doulauppdrag som drog ut på tiden och när jag kom på ultraljud så hade jag redan ägglossat, så då var det för sent. Sjätte cykeln ägglossade jag igen från fel sida. Så först i april 2023, ett halvår efter första försök till insemination blev det av. Ni kan ju tänka er frustrationen, när ännu ett halvår hade gått utan att vi ens kunnat göra något försök till insemination.

Så i april 2023 hände det, vår första insemination. Själv behandlingen är ju enkel, ett 5 minuters ingrepp, men upptakten är desto jobbigare. Eftersom de inte ville inseminera om jag ägglossade från fel sida, så fick jag ju springa på ultraljud till Kokkola stup i kvarten. Så någon planering var det ju inte fråga om, utan var det rätt sida som ägglossade så var det att vänta på positivt ägglossningtest och samma morgon boka tid till Oulu och åka iväg. Man hade liksom ingen möjlighet att planera in något, utan det vara bara att ”go with the flow”, och det var jobbigt i sig. Första inseminationen misslyckades. I maj pausade vi för att sedan försöka igen i juni. Den cykeln spökade med oss och på ultraljudet kunde de se lika stora äggblåsor på båda sidorna, så de kunde inte säga vilken sida som skulle ägglossa. Så när jag hade positivt ägglossningstest så hade vi två val, först åka via Kokkola på ultraljud för att säkerställa vilka sida som ägglossade, eller chansa och åka raka vägen till Oulu och hoppas på det bästa. Jag orkade inte börja ”kråta” med att ringa och få snabb tid till Kokkola, så vi tog en chansning. Som lyckades. När vi kom fram gjorde de ett snabbt ultraljud och kunde se att det var rätt sida. Så då gjordes vår andra insemination. Men även den misslyckades. Negativt graviditetstest igen.

Under sommaren höll vi en paus och bokade in ett digitalt möte med läkaren för att höra vad hon hade för tankar om fortsättning. Hon sade rakt ut att vi kan göra flera inseminationer, men att hon nog efter tre stycken skulle rekommendera IVF istället. Hon förklarade också hur det skulle gå till för oss (finns ju lite olika sätt att göra det på, olika protokoll som man säger).

Vi valde ändå att göra en sista insemination, lite tredje gången gillt. Kanske mest p.g.a. kostnaderna. En insemination kostade oss ca 550-650 euro beroende på hur mycket mediciner de ville att jag skulle ta. Själva behandlingen gick på 470, men sedan kostnader för mediciner, ultraljud och ägglossnings- samt graviditetstester.

I oktober/november gjorde vi vår tredje insemination. Då var det nu eller aldrig. Moffa dog 27.10 och jag kände på något sätt att nu byts liv. Han dör och någon annan får födas. Men tyvärr lyckades inte heller den inseminationen. Dock hade vi när vi var till Oulu passat på att skriva kontakt också för IVF, så det vara bara att meddela dit om vi ville göra en IVF-behandling och när vi isf ville börja på.

Och där avslutar jag denna prolog. Fortsättning följer…

/viffslan

Denna torsdag var det 11 dagar till bf och jag vaknade med lite annorlunda värkar än jag haft dagarna innan, med tryck neråt, men de var inte några starka värkar och inte kom de särskilt ofta heller så jag tänkte inte desto mera på det. Kl. 10 hade jag rådgivningsbesök och där var allt ok. Jag frågade om hon kunde göra en inre undersökning, bara för att få lite info, och det gjorde hon. Öppen ca 2 fingrar men kanalen fortfarande 2,5 cm. Så inget direkt på gång, men hon sa också att eftersom hon nu varit där och ”rört om” så kan det ju hända att det ger det en liten skjuts.

Och vilken skjuts sedan. Herregud. Efter besöket for jag och handlade, men redan i butiken började jag få mera värkar och undrade flera gånger om jag klarar av att handla färdigt. Men jag andades och handlade klart. I bilen hem kände jag en förändring, och när jag kom hem hann jag inte mycket mera än packa upp alla varor och värma lunch, innan värkarna slog till med full kraft.

Det här var värkar som överrumplade mig helt, som kom med en sån kraft från första början. Det kändes nästan som krystvärkar från första början, med ett otroligt tryck neråt. Jag fick smått panik och ringde efter en liten stund till min doula för att fråga om råd. Hon bad mig lägga mig ner och se om värkarna då avtog, men icke sa Nicke, det gjorde de inte. Hon uppmanade mig att ringa Emil och ta det lugnt och andas. Jag ringde Emil, och trots att jag sa till honom att det inte var någon panik, så hörde han nog på mig att det var värre än jag sa, för han kom hem direkt. Ringde också min mamma och förvarnade att Casper och Ludwig nog behöver komma dit, och hon blev väl lika överrumplad som jag. När Emil kommit hem var klockan strax innan 14 och då ringde vi in till BB, där de bad mig att komma in. Vi väntade på att pojkarna kom hem från skolan, och direkt de gjorde det så fick de hoppa i bilen och vi slängde av dem hos mina föräldrar.

Bilturen till Kokkola var nog minsann en plåga. Torsdag kl. 14 så det var mycket trafik, och mot slutet körde vi i 75 på riksåttan. Så frustrerande, för värkarna kom så där passligt 3 st per 10 min, och de tryckte så fruktansvärt mycket neråt. Jag hann liksom aldrig få i gång profylaxandningen, som jag annars brukar kunna förlita mig på, men allt gick så fort och blev snabbt så ampert. Ringde doulan från bilen och hon skulle komma dit.

När vi kom fram kl. 15 var doulan där, och det var ett stort stöd. De ville ha mig via undersökningsrummet, men då sa doula att nej, nu ska den här kvinnan i badet. Jag hade tänkt att det vore roligt att föda i vattnet, eller åtminstone använda det som smärtlindring. Så vi fick gå direkt i förlossningssal, vilket var tur det. Direkt vi kom in dit fick jag mera styr på andningen, för nu var vi ju på rätt plats. De började genast fylla badkaret och jag fick kurva på mig och blev undersökt. 5 cm öppen, men otroliga värkar som bara fortsatte. Ställde mig i badet, och direkt jag kom ner i vattnet så lättade det. Barnmorskan kollade också med läkaren om jag fick tillstånd att föda i vattnet, med tanke på att jag har både ett snitt och en förlossnings med sugklocka i bagaget, men jag fick grönt ljus. Men tyvärr så fick de inte babyns hjärtljud med vanliga CTG i vattnet, så då hade vi två alternativ, antingen komma upp ur vattnet och få hjärtljud, eller vara kvar i vattnet och sätta en sond rakt på babyn, vilket då skulle betyda att vattnet går och att förlossningen går framåt snabbare. I det skedet hade jag så starka värkar att jag uttryckte mig ”ingen fara, nu ska jag krysta ut den här, för så här kan jag inte hålla på någon lång stund”.

Så sond det blev, och jag kände hur vattnet gick där i badet. Nästan genast blev värkarna nästan outhärdliga, och jag fick börja krysta om jag kände behov för det. Jag minns inte att någon skulle ha undersökt mig, men kanske de gjorde det när de satte sonden, för i pappret står att jag kl. 16 var 10 cm öppen. Så jag började krysta i vattnet, vilket inte var det lättaste. Det höll jag på med en stund, men hjärtljuden dippade, så i något skede sa barnmorskan att jag får krysta två gånger till, men sedan måste jag upp ur vattnet. Det kändes helt okej, för jag hade inte riktigt koll på krystandet i vattnet. Så upp ur vattnet och i sängen, där vi testade knästående, men det var inte heller bra, så då blev det halvliggande. Där fick jag mera kraft och fortsatte krysta. Men ganska snabbt så började de prata om sugklocka och kallade på läkaren. Det var igen hjärtljuden som spökade, och jag var i det skedet redan så medtagen så sugklocka kändes ändå helt okej. Men i något skede, när allt redan var klart för sugklocka, så säger läkaren att om hon går in med den nu så gör hon mera skada än nytta. Då hade babyn krystats ut så mycket att han inte mera åkte tillbaka. Då fick jag någonstans ifrån lite extra kraft och lyckades krysta ut honom utan hjälp. De gjorde ett klipp, för att axlarna satt fast, men annars kom han utan hjälp.

Han blev direkt förd i väg för att tas om hand. Inget allvarligt, men han var lite slö. I 10 min var han borta, men efter någon minut fick Emil gå dit, och när de var klara så kom Emil tillbaka med honom och jag fick honom på bröstet. Ojoj, den känslan. Han var så otroligt söt!

Moderkakan kom ganska snabbt och sen var det dags för att sy. Inga bristningar, men det där arma klippet skulle ju sys. Testade den här gången faktiskt lustgasen. Vet inte om den hjälpte så mycket, men lullig blev jag i alla fall, vilket inte är en så angenäm känsla.

Tankar efter denna förlossning:

• För det första hade jag glömt bort HUR mörbultad man känner sig efter en förlossning.
• Hade också glömt bort hur ONT det gör att amma de där första dagarna.
• Att denna förlossning gick helt bra, och snabbt, men att det blev allt för ampert. Jag hann aldrig få koll på andningen och hann inte förbereda mig mentalt, utan det var bara att hänga med i de fasansfulla värkarna.
• Hur annorlunda värkarna kändes den här gången. Hur de nästan kändes som krystvärkar redan från första början. Men sedan när jag skulle börja krysta så kändes de väldigt diffusa. De värkarna hade inte samma tryck som jag minns att de hade med Ludwig. När jag födde honom så behövde jag inte tänkta, utan krystvärkarna gjorde jobbet åt mig. Den här gången kändes det inte alls så, utan nu måste jag faktiskt koncentrera mig på att krysta, och jag visste inte riktigt om jag faktiskt hade någon kraft i krystandet, men personalen var väldigt duktiga på att berätta hur det gick och vad jag skulle göra.
• Trots att de for iväg med Teodor så var jag aldrig orolig, inte i det skedet. Snabbt hörde vi ju att han skrek, och det var nästan lite skönt att hinna pusta ut innan jag fick honom på bröstet.
• Trots att förlossningen gick så snabbt och vi bara var 1 h och 45 min på BB så var vår doula ett stort stöd. Hon hann inte göra så mycket, men ändå var det där stödet ovärderligt.
• Och till sist, det som var väldigt annorlunda nu. När jag fick Ludwig så sa jag där i förlossningssalen att jag skulle kunna föda igen när som helst. Jag var så upprymd över att han kom vaginalt och inte med snitt (som Casper gjorde). Men den här gången så var känslan där i förlossningssalen att detta gör jag ALDRIG igen. En spännande känsla, som också överrumplade mig lite. Men vi ska se om den känslan kommer att leva kvar, eller om den går över.

/ viffslan

Vet ni, jag tycker om högtider, och att fira tillsammans med andra. Men en högtid ger mig lite ångest faktiskt, nyårsafton. En sådan där dag när förväntningarna är höga, och sen blir det lite platt fall. Jag tror också att det där med att lämna ett år bakom sig och få ett nytt helt oskrivet blad, ger mig lite ångest. Visst känns det skönt med det där oskrivna bladet…men så tänker jag att det ändå kommer att fyllas med samma vardagliga saker som tidigare, och gå lika fort som alltid, och sen är vi där vid nästa nyårsafton igen.

Så här negativ brukar jag inte vara, men nu är det nyårsafton på kommande och ångesten smyger sig på. Och i år lite mera än vanligt faktiskt. Jag började lyssna på podden Pappalandia, och i första avsnittet pratade de om vad som fick dem att ta beslutet att bli pappor. Det nämndes då att när andra kompisar började berätta att de skulle få barn, så tändes liksom den där insikten om att de själva kanske var redo. Och så nämndes det att man ju gärna vill ha barn i samma ålder som sina kompisar, för att liksom leka livet tillsammans i fortsättningen också.

Och Gud i himmelen vad provocerad jag blev av detta.
För det första: som att det skulle vara den enklaste sak att bestämma när man ska få sina barn.
För det andra: är det faktiskt det som är det viktigaste? Visst låter det kul, men jag vet ärligt talat inte om det är så det funkar. Om man bor kvar på samma ort som sina barndomskompisar och faktiskt får barn samtidigt, så kanske det funkar. Men om man sprids åt olika håll och ändå inte träffas, då spelar det väl ingen roll.

Och det är här min ångest kommer in i bilden. Jag har skrivit om det förr, men kanske inte riktigt på samma sätt. Om att vara ”shackvridi”. Om att vara lite utanför. Så har jag känt hela min tid som mamma, mer eller mindre. För visst håller jag med om att det kan vara lite som ett virus det där med graviditeter, att man liksom kommer på att man själv är redo när kompisarna börjar ”skaffa” barn. Men hur gör man när man är det första paret i sitt gäng, och inga andra är ens i närheten av att vara redo? Som det var för oss. Vi började ganska tidigt, och det var många i vårt gäng som då inte hade partner, eller som hade partner, men var i ett helt annat skede av livet. Det enda andra par som fick barn samma år som oss bor ju då förstås i Sverige.

När vi fick Casper så kände jag mig jätteensam. Det föddes dessutom väldigt få barn just det året så det fanns inte heller så stort umgänge att välja mellan. Många som fick barn det året hade dessutom flera äldre barn, så de hade redan sitt ”gäng”. När vi fick Ludwig var det lite bättre. Så umgicks jag faktiskt ganska mycket med några andra mammor, men det rann ut i sanden, och sedan fick de flera barn och nya konstellationer bildades. När vi dessutom inte lyckats få flera barn efter Ludwig så uteslöts man på något sätt ut det där hemma-mamma-gänget, av naturliga orsaker. Det finns liksom nästan inga andra här omkring som har barn i samma åldrar som våra. Eller jo, det finns det, men då har de också flera barn efter det, så då blir det inte heller samma sak.

För vet ni, det tycks verkligen vara en grej detta med att umgås med par som har barn i samma ålder. Vilket väl är helt logiskt, men också så trist. Som att barn i olika åldrar inte kunde ha glädje av varandra.

Så, då kommer vi återigen till nyårsafton. En kväll som jag gärna skulle spendera med vänner, äta god mat, spela spel, umgås, kanske hyra en badtunna och njuta i den. Men var finns de som skulle vilja fira med oss. Alla andra verkar redan ha sina kretsar som de firar med. Mina egna bröder har sina etablerade gäng, likaså de flesta av Emils syskon. Vi är liksom ingens förstaval. Vilket är okej, men också så jäkla trist. Vi brukar ibland fira med mina föräldrar, och det är ju roligt i sig, men för barnens skull skulle det ju vara kul om de fick sällskap någon gång.

Ingens förstaval. Jag tror ändå att det är där det kniper. Och det känns som att den chansen kom och gick. Har man inte etablerade kontakter när barnen är 10 och 7 så är det liksom för sent. För alla andra har, eller så är det något jag bara inbillar mig. Kanske finns det många där ute som känner likadant. Att man är ”shackvridi”. Och i de mörkaste av stunder tänker jag så här: att kanske våra barn är jobbiga att umgås med, eller så är det vi vuxna som är tråkiga. Jag tror ju ändå inte att det är så, vi har väl bara haft lite otur. Och någon ska väl ha den där rollen som ”shackvridi” också…

Så jag försöker inbilla mig själv att nyårsafton är som vilken kväll som helst. Vi kan äta lite gott och vara uppe länge, men sen är det inte mera med det. Kanske mest för att själv inte bli så besviken över att vi firar kvällen hemma, igen, i soffan framför TV:n. I bästa fall tittar vi ut genom fönstret och ser andra skjuta raketer.

/ viffslan

Som ni säkert inser är min blogg inte särskilt aktiv, men det finns liksom inte riktigt tid för den. Jag kommer på en massa saker jag skulle kunna skriva om, men sen är det alltid andra saker som har högre prioritet; familjen, hemmet, jobbet, frivilligarbete. Sånt som har en deadline på ett annat sätt en ett litet blogginlägg.

Mitt förra blogginlägg handlade om min hälsoresa, och det kommer detta också att göra. För nu har jag för ca 1 månad sedan avslutat min träning med PT Erika. Nästan 1 år höll jag på, i lite olika omgångar, med hennes träningsprogram och inspiration. Ja, inspirationen finns ju kvar, men nu är det på mitt ansvar att göra mina egna träningspass och se till att jag behåller tänket kring kosten. Jag vet att det kommer att gå bättre och sämre, men motivationen finns där på ett annat sätt nu när jag faktiskt sett resultat av miss ”slit”.

Även under det här året har det gått bättre och sämre, och jag vet att jag skulle ha kunnat nå mycket bättre resultat om jag varit strängare med mig själv, MEN, man ska leva också. Jag har i stället försökt hitta en filosofi som fungerar i det långa loppet. För här tänker jag hållbart, det ska funka livet ut, att vara hälsosam men ändå leva livet fullt ut. Jag är en alldeles för stor gottegris för att kunna lämna bort godis, bullar och kakor, så i stället handlar de om att fundera ut lösningar för hur jag äter gott hållbart. Hur jag minskar på det goda och kanske byter ut vissa godsaker mot något annat. Det samma gäller chips, som jag älskar, jag vill inte sluta äta chips. Men nu gör jag så att jag i stället för att äta massor med chips, byter ut hälften mot grönsaker som jag dippar tillsammans med chipsen. På det sättet äter jag mindre av det dåliga och mera av det som är nyttigt.

Dessutom har jag nu också testat periodisk fasta. Att försöka fasta 12 timmar om dygnet och äta 12 timmar. Med detta skulle jag vilja minska mitt småätande kvällstid, när man inte är hungrig utan äter för att dels ha något att göra framför TV:n och dels för att man är lite småsnål. Och detta har varit riktigt motiverande. Att lite planera när jag behöver äta sista måltiden för att klara mitt 12 timmars mål. Detta har jag inte heller följt slaviskt, men försökt mitt bästa. Och det känns bra.

Men nu till de resultat som jag uppnått och som också ger mig otrolig motivation att fortsätta. Trots att jag väger mig regelbundet så har inte vikten varit det viktigaste, men jag har ändå gått ner 2 kg under denna resa. Men det är när man ser på de olika parametrarna som det blir verkligt intressant.

Med hjälp av flera inbodymätningar så har vi kunnat se hur min kropp ändrat sammansättning. I början så hade jag en fettprocent på nästan 40, medan muskelprocenten låg på 32. Detta har nu ändrats till att min fettprocent ligger på 35 och min muskelprocent på 35,3. Detta betyder nu att jag har mera muskler än fett, vilket känns helt sjukt bra. Mitt mål nu är att svänga på de inledande sifforna och nå en muskelprocent på 39-40 och en fettprocent på 30-31 (vilket skulle ligga inom det ”normala”). Det är ju också pga detta som man inte ska titta så mycket på vikten i sig, för om man ökar sin muskelmassa så kan man ju inte gå ner särskilt mycket. Så för mig att i siffror se hur fettprocenten gått ner med över 4% är så mycket mera värdefullt än mina -2kg på vågen.

En annan sak där jag märkt stor förändring är på kroppen som sådan. Plötsligt har byxor blivit lösa och vissa par som jag redan lagt undan fick komma fram igen för att de plötsligt passar. Kläderna sitter bättre och jag känner mig mycket lättare och bekvämare i kroppen!

Och även detta kan man se i siffror (vilket jag tycker om). Här följer mina mått så här långt:

Höftmått -3,5 cm
Midjemått -4 cm
Lår -5 cm
Byst -2cm
Armar -2 cm

Alltså, alla de mått jag följt med har minskat, och själv tycker jag att de minskat ganska mycket. Höft-, midje- och lårmåtten är ju de som gör att speciellt byxorna sitter så mycket bättre. Det är också det området på kroppen som jag varit mest missnöjd med (inte så mycket för utseendet som för att det just känts så himla obekvämt). Och trots att den där mammamagen väl alltid kommer att finnas kvar (och min ”kejsarsnitthylla”) så betyder denna förändring att jag kan hitta kläder som passar på ett helt annat sätt.

Och vet ni, det är så många gånger under denna process som jag har stått framför spegeln och bara beundrat mig själv. Tittat på min kropp och kunnat konstatera att den är vacker, stark och helt fantastisk. Och att kunna känna så, på riktigt, är minst lika värdefullt som vilka siffror som helst. Jag har den kropp jag har, och jag kommer aldrig att bli trådsmal (vilket jag inte heller vill), men med små medel så kan jag ändå få den kropp som jag känner mig bekväm med. Och detta tycker jag är så otroligt viktigt. Man kan ha vilken kroppsform som helst, väga vad som helst, så länge man känner sig bekväm med sin kropp. Sen är det självklart att det finns hälsorisker med både under- och övervikt, men det är en annan sak.

Så för mig gäller det nu att fortsätta med den träning jag vet funkar, och verkligen försöka få in den i vardagen. Och att fortsätta planera kosten så att jag får i mig mera bra saker och mindre dåliga. Och här handlar det mycket om planering. Har man en bra veckomeny som man handlat efter så blir det inte lika mycket småätande och skräpmat (iaf här hos oss). Att planera gör det också lättare att få in de extra proteiner som jag behöver, och att minska på kolhydrater.

Till sist vill jag tipsa om min vän Erika, som har väldigt många olika och flexibla program som man kan hoppa på. För även en liten förändring kan vara ett stort steg framåt.

Tack Erika för att du hjälpte mig ännu en liten bit på vägen mot ett mera hållbart leverne!

.

Här ser man första bilden bakifrån och sedan bild från nu. Det är nästan så här det syns bäst.

Här en dagsfärsk bild av mig i profil. Känns så himla bra!

/ viffslan

Idag tänkte jag blogga lite om de livsstilsförändringar jag gjort i höst. Det ramlade egentligen över mig av ” en slump” när min gamla klasskamrat som driver Träna med Erika satte ut att hon efterlyste dokumentationsklienter. Jag tänkte att ja, varför inte. Blev inte vald som dokumentationsklient men tyckte ändå att jag kunde köpa en period av träningshjälp så jag valde faktiskt 4 veckor med PT online och kostrådgivning.

Den 31.8 körde jag igång och var riktigt förväntansfull. Erika gjorde veckomenyer åt oss som fokuserade på mera protein än vanligt, och mera grönsaker. I menyn ingick för min del väldigt lite bröd och även mindre kolhydrater. Var lite nervöst just med kosten, eftersom jag är en väldigt kräsen person, men det gick förvånansvärt bra. Åt inte helt utgående från hennes meny, men fick in ett annat tänk kring maten. Och att äta mindre bröd gjorde gott för magen.

Angående träningen var jag taggad som tusan. Jag hade önskat relativt korta pass som kan göras hemma utan allt för mycket redskap, och det var precis vad jag fick. Enkla, men effektiva övningar paketerade i roliga och inspirerande program. Det gillade jag från allra första stund. Och sen lite löpning på det. Har nog sprungit förut, men inte så mycket intervallträning, och de passen var så otroligt roliga. Aldrig förut har jag längtat så mycket efter att få fara ut och springa. En underbar känsla.

Efter mina fyra veckor så fyllde jag på med fyra till, men då endast med PT (ingen kostrådgivning). Fortsatte ändå själv med veckomenyer och försökte hela tiden tänka på att ha en varierande kost med mindre kolhydrater och mera grönsaker. Har också fortsatt med mina proteinprodukter, och också utökat användningen av dem. (Som exempel sätter vi nu istället för grädde och sylt på plättarna smaksatt proteinkvarg, såå gott och mättande).

Det fina med träningsappen var att man kunde flytta passen som man ville, så om inte den planerade dagen passade (alltid kommer det möten eller annat som man ”måste” på) så kunde man bara flytta det till nästa dag. Men jag försökte ändå hålla antalet träningsdagar per vecka enligt vad Erika hade planerat. Och det roliga var att det faktiskt höjde min träningsmotivation, som var ett av målen med detta. Att få in träningen som rutin.

Sammanlagt blev det 8 veckor med PT (och hur snabbt gick inte de veckorna) och nu har jag kört 2 veckor på egen hand. Det känns fortfarande bra, men nog saknar jag ju träningspassen som var färdiga i appen. Men jag får plocka ihop från dem själv nu lite härifrån och därifrån, och det går nog bra. Tycker fortfarande att jag har motivationen i skick och löpningen längtar jag fortfarande efter och hoppas innerligt att vägarna ska hållas relativt torra och bara ännu nån vecka. Avslutar nog löpningen sen när halkan kommer. Men redan nu har jag nog rekord, har inte sprungit så här sent på året förut.

Mina målsättningar då. Jag nämnde redan att en målsättning var att få i mig mera protein och lite nyttigare mat. Det kämpar vi med, men det har blivit bättre. Angående träning så var en målsättning att hitta en rutin för det och att hitta motivation till att träna. Och motivation har jag minsann hittat (återkommer till det när jag presenterar mina resultat). Så där kroppsligt så var målsättningen inte så mycket att gå ner i vikt, utan mera att ”tajta” till kroppen, som har börjat kännas obekväm. Kläderna krympte och jag kände mig helt enkelt inte bekväm i min kropp. Att bygga muskler och minska på fettet var en sak som jag hoppades på, och iom att jag också valde inbody-mätning som utvärderingsmetod så blev det spännande att se resultatet utgående från det. (Jag hade dessutom en inbody-mätning från mars som vi kunde förhålla oss till).

Så nu till resultaten, som faktiskt ger mig motivation vidare i träningen. Vikten var inte nu det väsentliga, men den har nu på ca 10 veckor gått ner 1 kg. Inbodyresultatet jämförs med förra inbody-mätningen från mars, men jag gjorde inte mycket träning mellan mars och juli, så ganska mycket av det som hänt, har hänt nu i höst. Där ser vi att muskelmassan ökat med 1 kg, och fettmassan minskat med 1,7 kg. Helt otroligt att sånt kan ske på så kort tid! Mina armmuskler var på typ samma nivå, medan både bålen och benen hade blivit betydligt starkare.

Nästa grej att ta i beaktande var själva måtten, som jag tog redan i juli innan jag började på, sedan i september och så i oktober när de 8 veckorna var slut. Resultatet där är ju dels ett uppmätt resultat, och dels ett känsloresultat. För herre min tid vad kroppen ändrat. Jag känner mig lättare i kroppen, känner mig så mycket mera bekväm och jag ser ju att byxorna blivit för stora. Att jag plötsligt får på mig byxorna och jag bestämt mig för att ge bort. Den känslan alltså!! Men att få det bekräftat med mått i cm var ju också kul. -2 cm på låren, -2 cm i höftmått, midjan +-0, och överarmar -1 cm. Och jag är supernöjd med detta. Det är det här som gör att motivationen finns, att jag känner mig bekvämare i min kropp, och känner mig piggare och fräschare. Då vill man fortsätta.

Ett annat mål jag formulerat för mig själv är att springa 5 km på 30 min. Idag slog klockan 33 min när jag kom till 5 km, alltså endast 3 min från mitt mål. Att jag kommit så pass nära på så pass kort tid är också fantastiskt.

Ska definitivt göra fler inbody-mätningar för att se vilka resultat jag får se i fortsättningen :)

/ viffslan