om ekorrhjulet

Så hade man avklarat första veckan efter jullovet. Kände ju en del ångest inför att igen gå in i det där ekorrhjulet av jobb, hushåll och familj. Men första veckan gick över förväntan. Jobbet kändes överkomligt och i mammarollen lyckades jag hålla mig lugnare än vanligt.

Vi hann med ganska mycket under veckan. Träning, hobbyer, städning och nu i helgen har vi städat ut julgranen och plockat bort julpyntet som spridit sig runt om i huset (julbelysningen i fönstren får nog hänga kvar och lysa upp ännu nån vecka).

Jag har under denna vecka känt glädje igen över att låta vardagen omfamna mig. Jag har broderat och släktforskat, sånt som ger mig lite terapi. Dessutom har jag lyckats trycka in 4 träningspass under veckan.

Jag har ju slutat ge nyårslöften. Istället tänker jag på det som målsättningar. Och nu har jag igen tänkt att jag måste skärpa mig med mat och träning. Ska här bli något barn så tror jag min kropp skulle må bra av lite bättre förutsättningar. Så nu ska det ätas mindre gott och tränas lite mer. Tjohej!

Och så sömnen, sova mera!!! Så nu ska jag gå och sova så jag orkar ta mig an vecka två.

Tack och gonatt!

/ viffslan

Posted in vardag | Tagged , , , | Leave a comment

om året som gått – en riktig berg-och-dalbana

Så var det dags för en årskrönika igen då. Ännu ett år har gått. Ett speciellt år på många sätt trots att det inte hände så där väldigt många “stora” saker. Men ett tungt år har det varit, på många sätt. Det har varit tungt här hemma och tungt på jobbet. Sommaren var varm och på många sätt tung. Det var tungt att börja studera. Det har också varit tungt med allt som hänt runtomkring. Inrikespolitiken har gått upp och ner och även globalt har det varit tungt att ta in allt som hänt. Tungt att vara mamma, tungt att vara fru. Och här i slutet av året tänkte det bli så tungt så jag höll på att gå in i väggen.

Jag har sett många sammanfatta året med de nio bilderna på instagram. Mitt år går egentligen inte att sammanfatta i några bilder. Det är så mycket som hänt som inte går att beskriva med någon bild. Sådant som hänt inom mig.

I januari när vi hade vår första doulaträff så frågade en av ledarna vad vi har för mål och drömmar för 2018. När det blev min tur så sa jag att min dröm för 2018 är att bli gravid (ett mål är det ju svårt att kalla det…). Nu är vi inne på nästsista dagen av 2018 och min kropp ger mig en riktig “fuck off” som tack för detta år. Jag skulle haft mens i måndags (ungefär) och ännu i går syntes den inte till. Gjorde ett graviditetstest som visade negativt och blev ju så där lagom glad. Jag hade ju ändå börjat hoppas på att vi kanske skulle få avsluta året med en riktigt glad nyhet (det hade verkligen behövts). Hade dessutom lite diffusa symtom. Men så idag så dök den upp, den förhatliga mensen. Som ett slag i ansiktet, som kniven i ryggen, som en riktig “fuck you”.

På samma gång som avsaknaden av graviditet varit en röd tråd genom hela året så har ju också de två miraklen som vi faktiskt har varit som en desto mera glädjande tråd genom året. Det är ju de två som gett året en verklig mening <3 På samma gång som de också gett oss gråa hår.

Men jag ska försöka ta det månad för månad…

Januari: Då blev det dagisdags även för Ludwig. Ett långt och skönt jullov fick vi ha och sedan var det vardag för hela slanten. Det i sig var ju tungt på en helt ny nivå, att alla skulle iväg på morgnarna. Att få upp två små envisa killar till dagis. Men det gick det också. Snön överrumplade oss och barnen var sjuka. I januari fick jag också välkomna min fjärde doulabebis <3

Februari: En månad när vardagen flöt på. Vi var lite friskare och byggde en massa pussel. Jag handarbetade och vi passade på att skida lite. Vädret var vackert och vi gjorde en helt fantastiskt härlig skidtur på Andra sjön. På jobbet hade jag med mig en studerande.

Mars: Mars inledde vi med Onnis Runda. Casper var duktig och lyckligt över sin medalj. Tog oss en ny skidtur på Andra sjön. Jag tog tag i projektet med barnens fotoböcker (ojoj). Vi åkte på en sjuksläng och hann vara med Ludwig via jouren. I slutet på mars tog pojkarna årets första cykeltur :) Dessutom hade vi barnfri chillkväll hos Emils syster i Vasa, och sånt är minnesvärt! Mars avrundade vi med påsk och påskbrasa.

April: Påsklovet avslutade vi med besök från Sverige. Emil och jag for till Vasa för att se på Michael Winslow. Det blev vårväder och jag kom igång med löpningen. Vi hade en riktigt minnesvärd helg med orkestern där vi fick öva tillsammans med Peter Ettrup Larsen. Den helgen var helt fantastisk och jag lärde mig massor. Samma helg blev det ett andra jourbesök med Ludwig när han fick armen halvt ur led.  Så avslutade vi april med att Ludwig fyllde 2 år och jag blev 29.

Maj: I maj inledde vi säsongen vid Purmo. Våren kom med rasande fart och vi inledde både grillsäsongen och badsäsongen tidigare än nånsin. Trädgårdsarbetet tog tid och vi gjorde cykelturer. 10.5 firade vi 10-årig förlovningsdag. Vi ordnade morsdagslunch vid Uf och jag klippte ny frisyr. Emil åkte iväg en vecka på jobbresa och jag fick känna på livet som ensamstående. Det gick bra, men visst var det tungt. Så blev det gemensamt kalas för killarna och Casper fyllde 5 år. Emil köpte en stort tält och vi tältade i Purmo redan i maj (kallt var det dock).

Juni: Killarna tog sommarlov från dagis och vi bollade med ledigheter och mor- och farföräldrar. Vi firade svärfar 60 år och också min mamma, och i slutet av månaden också min pappa. Så fick jag välkomna min femte doulabebis <3 Vi började skrapa och måla Uf och värmen började ligga på. Vid midsommar tog jag välbehövligt sommarledigt och då blev det lite fotboll, lite Purmo och lite knatte (tog på mig att vara knatteledare i somras). Midsommaren firades i Purmo. Så var vi en dag vid Power Park och så tog vi med oss Casper på sommarteater i Purmo. Emil gick Uttertrail och jag och killarna hängde med mina föräldrar i Purmo.

Juli: Minns man något annat från denna sommar än att det var varmt ;) Nå, lite annat kanske. Casper gjorde friidrottsdebut och Emil och jag såg teatern vid Kuddnäs. Vi njöt av sommaren och  hängde en hel dag på Storsand. Så blev det Jeppo Byadagar och min kusins bröllop. Orkestern reste iväg till Italien och det var otroligt skönt att inte åka med :) I Purmo var vi ganska mycket och jag tog på mig uppdraget att måla en trappa. Vi stressade med renoveringen så att den skulle vara klar tills släktträffarna och tills svenskarna anlände. Vi simmade, solade, hade besök, besökte glassbilen och åt glass i enorma mängder. Och så avslutade vi juli med det som var absolut mest minnesvärt från juli (ja, kanske från hela sommaren). Våra släktträffar som vi ordnade. Det var en dröm som gick i uppfyllelse! Att få samla min mammas alla kusiner, förstå från min mommos sida och sedan från min moffas sida, för att träffas och umgås. Och de två dagarna vi höll på var helt fantastiska!!

Augusti: Den 4.8 firade vi 6-årig bröllopsdag. Så led semestern mot sitt slut för min del och bara nån dag före jobbet kallade så strejkade bilen. Så plötsligt fick vi köpa ny bil. Så började jag jobba och Emil fortsatte vara hemma med barnen. Det var full fart från första början. Så blev det bröllop för Emils kusin och även Kulturnatten i Nykarleby. Och så började vi måla Uf (äntligen). I slutet av månaden åkte vi hela familjen till Åbo för att jag skulle börja studera i Åbo. Första veckan av studierna fick jag ha familjen med mig och det var guld värt. För det var jättetungt att börja på med studier på finska!

September: Jag fortsatte i Åbo utan familjen, och de fick pröva på att vara utan fru och mamma på hemmaplan. Jag tror att vi alla tyckte att det gick bättre än förväntat. Tungt för alla på lite olika sätt, men säkert också ganska nyttigt. Väl tillbaka i jobbet var det full fart hela hösten. Har nog aldrig haft så stressigt i jobbet som denna höst. Dessutom tillbringade jag en halv helg i Vörå med vår nybörjarorkester eftersom vi körde igång spelåret med ett läger. Casper började på parkour. Så påbörjade vi också Caspers enuresisbehandling med larm. En annan sak som varit tungt under hela året är att Casper inte lyckats bli torr nattetid. Det är otroligt tungt att nästan varje natt kliva upp och byta både sängkläder och kläder på ungen. Kan ju inte säga att larmet hjälpt honom bli torr, men nu räcker det ju oftast med att byta på honom och inte i sängen.

Oktober: Jobb, studier i Åbo och sen showen “Äntligen 60” med Sandins gänget. Det räckte gott och väl…och så lite olika hobbyer på det då (parkour, orkester, jumppa)…

November: Och då är vi framme i november, när det började krackelera. Jag jobbade som en tok för att hinna med allt innan jag i slutet på november igen skulle iväg till Åbo. Vi hade också grejer på gång med Uf (där jag sitter som sekreterare) och så var det b-orkesterövningar och lite träning. Och skjutsa Casper på parkour en gång i veckan. Äntligen 60-showen var över men hade tagit både tid och energi och mitt i det projektet drog jag på mig en ordentlig förkylning.

Så i mitten på november fick jag symtom: tungt att andas, hjärtklappning, aptitlöshet, trötthet, irritation m.m. Och trots att jag hela hösten gått och tänkt på att månne jag klarar mig nu i höst med allt program så var det ju inte stress och utmattning jag i första hand tänkte på. Nej, jag var ju säker på att jag hade bröstcancer eller skulle få en hjärtinfarkt eller vad som helst hemskt och halvt dödligt. Men när jag då tog kontakt till sjukvården och en dam sa i mitt öra att det låter stressrelaterat, ja då small det ju till i huvet. Förstås! Att jag inte kommit på det själv. Det var ju helt fullständigt självklart att det var stressrelaterat. Med allt det som jag haft i kalendern, Åboresor, jobb, skolarbete, familj, hobbyer, extrajobb och allt därtill. Det var ju upplagt för att krascha.

Nu hann jag ju bromsa det innan det gick käpprätt åt… Bara det att ta ordet utbränd i mun (eller utmattning eller vad man nu vill kalla det) gjorde att det kändes lättare. Att man fick erkänna både för sig själv och andra att inte heller jag är odödlig. Man vill ju så gärna vara en superkvinna, men inte ens en superkvinnan klarar av vilket tempo som helst. Även jag, som är en person som alltid haft många (säkert allt för många) strängar på min lyra kommer till en punkt när det inte går längre. Och jag inser nu att det var där i november som jag kom till den punkten. Jag insåg vad som på riktigt är viktigt.

Och när jag nu skriver de orden så känner jag mig så otroligt dum. För visst sjutton har jag alltid vetat vad som är viktigt, men på samma gång har jag velat så mycket. Jag jobbar nästan fulltid (80%), är mamma på heltid, fru på heltid. Jag jobbar dessutom extra som dirigent för orkestern. Jag sitter i Uf-styrelsen (dessutom som sekreterare), jag är doula och har haft 3,5 uppdrag det här året. Jag har barn som ska skjutsas till hobbyer, jag har ett hus och ett hushåll som ska underhållas, mat som ska lagas, trädgård som ska tas om hand. Jag vill ju dessutom ta hand om mig själv och hinna träna. Hinna träffa vänner, hinna träffa mina föräldrar, morföräldrar, syskon och Emils sida av familjen. Dessutom vill jag hinna handarbeta, läsa, släktforska, se på TV och umgås med min man. Dessutom vill jag bli gravid.

Så nu är det dags att börja prioritera på riktigt. För jag vet att det annars kan sluta hur illa som helst.

December: Jag njuter av att ha Åboresorna över. Men istället jobbar jag desto mera. Det är fullt upp hela december, till sista dagen i jobbet. Privat njuter vi av att se musikalen “Gambämark” och vi njuter av en tumisresa till Torneå och Haparanda, där vi övernattar på hotell och shoppar loss utan barn. Vi firar Emil som blir 32 år. Det är julmys och julfest på dagis och så får vi njuta av julledigt redan 22.12. Och som vi har njutit. Bakat pepparkakshus, byggt kojor och hus här inne. Vi har lekt kurragömma, sett på film och ätit gott. Firat jul hemma och i Purmo. Och idag var vi med killarna på deras första biobesök. Så december har faktiskt varit riktigt bra.

Så det är med en lättnadens suck jag lämnar detta år bakom mig. Och på samma gång som jag ser fram emot 2019 så ger det mig också väldigt mycket ångest. Jag vet vad jag har framför mig. Stressigt på jobbet från första början, och dessutom SI-praktik som ska prickas in där emellan. Dessutom ska det planeras, skrivas och läsas till SI-utbildningen och det stressar mig något enormt just nu. Och så detta med att bli gravid. Det stora svarta hålet som bara blir större och större inom mig. Och jag känner lite som så, att hur mycket “övrigt” jag än skalar bort ur mitt liv så kommer jag att fortsätta känna stress tills jag lyckas bli gravid.

Men för att avsluta lite mera positivt så har jag ju en underbar familj som bär mig framåt vad som än händer. Mina underbara barn <3 Att få vara deras mamma är ju den absolut största gåvan. Och sen min man. Min fantastiska man, han som inte tvekar en sekund att låta sin fru åka bort sex veckor under hösten för att studera. Han som gör sitt allt för att vara den bästa pappan de kan ha. Han som älskar oss alla och som vi älskar!

Så Gott Nytt År och låt våra drömmar bära oss framåt under året.

kärlek till er alla

/ viffslan

Posted in Uncategorized | Tagged , , , , | Leave a comment

om en lite bättre dag

Så, precis som jag gissade så har denna onsdag varit en betydligt bättre dag. Lite mindre trött, mera på G gällande finskan och en bättre lärare gjorde dagis nästan angenäm. Efter skolan gick jag till domkyrkan för en lugn stund, pratade sen med en kollega i telefon och nu har jag ätit middag, läst lite teori och tagit en varm och skön dusch. Nu väntar jag på att killarna ska ringa för att säga godnatt och sedan kurar jag ihop mig framför datorn med något trevligt att titta på. Igår tittade jag på filmen Young Victoria, och den var såå bra :)

Imorgon består skoldagen dels av teori och dels av välineanalyysi (alltså testa olika redskap), som vi gör på en av deltagarnas arbetsplatser. Sen på kvällen ska vi hela gänget på restaurang, så det blir kul. Sen blir det till att packa för att lämna detta boende. Bor nu på samma ställe som jag bodde vecka 2 och trivs lika bra nu som då. Fick dessutom exakt samma rum så det blev riktigt bra. Kan verkligen rekommendera Bed&Breakfast Tuure, om man nöjer sig med att dela badrum med de andra som bor här.

En liten uppdatering av dagen som gått…

/ viffslan

Posted in skola | Tagged | Comments Off on om en lite bättre dag

om en klagovisa från storstan

Så var man i Åbo igen då. Vecka 5/6 så nu ser jag ljuset i tunneln. Visserligen är det ju inte slut efter dessa närstudieveckor, men man får åtminstone vara hemma. Då börjar väl det “riktiga” jobbet. Då ska vi praktisera, 3 klienter och 15 terapigånger på var, med två olika handledare. Så då ska man få in det parallellt med sitt vanliga jobb. Men som sagt, jag får ju vara hemma och dessutom göra en del av det på svenska, jihoo :)

Men det som jag skulle skriva om var dessa två dagar nu i Åbo. Riktiga “skitdagar”. Känslorna just nu är trött, frustrerad och “leid”. Dessutom gör ju inte den mörka och trista novembermånaden att det känns bättre…

Just nu känns studierna värre än nånsin. Det känns som att jag inte förstår ett skit. Har inte lyckats öppna mina finska kanaler riktigt ännu och känner att hjärnan är tröttare än vanligt. Vilket ju kan bero på min kropp, som för för två veckor sedan började säga ifrån. Hjärtklappning, tungt att andas, trötthet och aptitlöshet. For via HVC och fick bekräftat att det troligtvis rör sig om stress, vilket ju inte är så konstigt med tanke på hur hösten har sett ut. Så nu har jag försökt ta det lugnare och faktiskt ladda upp för dessa Åboveckor.

Och på något sätt så kom dessa veckor lägligt, för kvällarna är ju som jag skrivit förut lite morsvila. Promenerar, handarbetar och tittar på TV. Men så ska man ju ta sig igenom dagarna också. Och just dessa två dagar har nog varit de värsta. Och det är inte bara jag som tycker det, utan också de andra, trots att de ju inte har svårt att språkligt förstå vad läraren pratar.

Men när man får höra stup i kvarten att det vi studerar är “hirvee vaikea” så blir man ju inte direkt mera peppad. Och när man hela tiden får höra att man tänker fel eller att man tänker för lite, eller skriver för mycket, då blir man ju inte heller mera peppad. Och så har det varit dessa dagar nu. Och självklart är det svårt, men man kanske kunde motivera sina studerande genom uppmuntran istället.

Nåja, säkert kommer det att kännas bättre imorgon. Det blir ju alltid lite lättare när man får skriva av sig. Men flummigt är det likväl. Och när jag ska läsa in mig på teorin så har vi vårt studiematerial på finska och vår kursbok på engelska så det blir nu riktigt “sekakieli” när jag sen ska försöka tänka på svenska i mitt huvud.

Att finskan känns så otroligt trög nu beror säkert till viss del på att min hjärna helt enkelt är väldigt trött efter långvarig stress. Men förhoppningsvis ska jag kunna sova i kapp lite och känna mig piggare redan nästa vecka.

Så, ett riktigt klagoinlägg som kanske kan lätta lite på min börda.

 

/ viffslan

Posted in skola | Tagged , | Comments Off on om en klagovisa från storstan

om sista kvällen på länge

Började förra inlägget med att konstatera att veckan gått snabbt. Nu är det precis tvärtom, för denna vecka har gått riktigt långsamt. Både skoldagarna och kvällarna har känts långa.

Men nu är det i alla fall torsdag kväll och imorgon får jag åka hem. Och vara hemma i fem veckor innan det är Åbodags igen. Skönt! Och trots att jag väntar och längtar efter min familj så måste jag ännu en gång få säga att det har gått bättre att vara borta hemifrån än vad jag hade trott. Och på något sätt känner jag en viss stolthet över det. Att jag klarar mig själv. Jag har alltid sett mig som en ganska osäker person just när det gäller sådant här. Att vara ensam, att bo ensam, att inte känna någon alls och bo på lite olika skumma ställen. Men det går bra och jag klarar mig.

Och min man, herregud vilken man!! Han fixar det hemmavid utan att blinka. Inte en gång att han sagt att det inte går. Jag vet ju inte om han tänker det innerst inne, men har gör det som en man. Han tar hand om hushåll, barn och sitt jobb. Dag ut och dag in i väntan på att jag kommer hem. Och jag älskar honom för det!

Och ännu en gång kan jag konstatera att det är nyttigt att vara hemifrån. För då inser man vad man har där hemma. Hur mycket jag blivit välsignad med. Visst skulle det vara enklare att göra det här utan familj, men vem skulle vänta på mig hemma då. Vad skulle jag ha att längta efter…ja, ni förstår min poäng.

Men två speciella saker vill jag framföra idag. För det första, vad är oddsen att man träffar på två andra Nykarlebybor i Åbo på samma dag. En gammal skolkamrat och en bekant som jag känner via jobbet. Den där känslan när man tittar på varandra så där mystiskt, innan man inser att jo, det är hon. Haha, världen är liten.

Den andra saken är att jag inte förstår min på lövblåsare. Gick förbi en park i morse, där den ena stod i ena änden av parken och blåste löv från gräset ut på gruset, medan den andra stod i andra änden och blåste löv från gruset in på gräset. Alltså what! Kan någon förklara för mig…

Annars har det som sagt varit en lång vecka. Jag har varit jättetrött, vi har på något sätt alla varit otroligt trötta den här veckan. Och inte har jag gjort så mycket intressant på kvällarna heller. Det går inte så bra när hotelldörren låses kl. 19. Men jag har haft det mysigt på hotellrummet med min målning, min virkning och Netflix. Mumcave indeed ;)

Men imorgon blir det tågresa hem till Pampas igen. Jeijj!

gonatt

/ viffslan

Posted in skola | Tagged , | Comments Off on om sista kvällen på länge

om en språkresa och en gravgård

Oj vad denna vecka går snabbt. Nu är det redan torsdag kväll och en halv skoldag kvar innan jag får sätta mig på tåget hem. Wohoo ;)

Det har faktiskt varit riktigt trevliga dagar här. Både i skolan och på kvällarna. Igår på kvällen gjorde jag något som jag planerade redan första veckan här i Åbo. Att gå till Gamla Begravningsplatsen här i Åbo. Nu när jag bor här i Kuppis och det var relativt nära så tänkte jag att jag ska gå dit och söka efter mina släktingars gravsten.

Jag är ju en person som tycker om att strosa runt på gravgårdar, men detta var nog verkligen något i hästväg, och på ett positivt sätt. Jag kom in genom en av portarna och tänkte direkt att denna gravgård är stor, såå stor. Så jag började gå (hade karta med siffror där mina släktingar skulle ligga) och ju längre jag gick desto mera häpnade jag. Det tog ju aldrig slut. Där fanns flera kapell, minneslund, veteranlund, urnegravområde (med en fontän mitt i) och ett otroligt stor område med hjältegravar (och ett specialdesignat monument uppe på en backe). Dessutom fanns där skilda ortodoxa, katolska, judiska och muslimska begravningsplatser. Jag gick väl kanske 1 h där och hittade faktiskt mina släktingars grav, min farfars farfars farbror Israel Lassander, hans fru Edla och hans barn Ada, August och Agnes med sin familj.

Det kändes faktiskt otroligt magiskt att se namnet Lassander där. Släktingar som jag inte har någon som helst koppling till annat än att jag läst om dem i släktböcker och sett namnen i kyrkboken. Men nu var de här, i Åbo. Stod en bra stund och bara tittade på stenen, och tänkte att det var synd att jag varken hade ljus eller blomma. Kanske jag åker dit en annan gång och lägger ner något där.

Idag var det mycket kallare här så tog bara en kort promenad till Citymarket för att bunkra upp med lite kvällsmat och färdkost inför imorgon. Nu är det dags att packa. Nackdelen med att shoppa är ju att man ska ha hem allt också. Två stycken barnjackor i en redan full kappsäck kan bli knepigt, men ska nog gå.

Och för att nu nämna lite om skoldagen idag så börjar jag känna mig riktigt bekväm med finskan nu. Självklart snubblar jag på ord och måste tänka, men jag drar mig inte för att börja prata även fast jag inte tänkt ut det hela på förhand. Och då sker ju små roliga misstag, som idag, när jag bytte kö i matsalen och skulle sa till en annan “aj, sä löysit lyhyempi juna…ei, jono” :)

Och det komiska är att ju mera finska jag lär mig, desto mera svenska får jag börja prata. Det dyker upp fler och fler som vill prata svenska med mig, för att träna, och det dyker upp fler som säger att visst förstår de svenska, men de vill ogärna prata. Och det är ju roligt. Jag upplever att flera av dem liksom har insett att om jag som svenskspråkig kan gå en sådan här skolning på finska så kanske de också kan förstå lite svenska. Och det är ju fantastiskt! Tänk om lilla jag kan få folk på den här skolningen att tro på sig själva när det gäller svenskan, precis som jag själv börjar göra när det gäller finskan. Roligt!

Men nu ska jag packa klart, titta lite film och virka lite. Pratade just med killarna där hemma och nu börjar nog saknaden krypa fram. Eller så är det längtan som tillåter sig att komma fram eftersom jag vet att jag imorgon får se dem igen.

God Natt!

 

/ viffslan

Posted in skola | Tagged , | Comments Off on om en språkresa och en gravgård

om att återvända till min nya stad

Så var man i Åbo igen då. Block 2/4, vecka 3/8, dag 12/40. Det går så snabbt. Nu är det bara tre dagar kvar innan jag åker hem över helgen. Och sen kommer jag tillbaka nästa vecka.

Igår var det en lång och tung dag. Steg upp 04.45 för att hinna till morgontåget som for 05.48. Sov lite på tåget, men det är ju ingen supersömn. Bytte tåg i Tammerfors där jag väntade 1 h. Satt på café och åt lite morgonmål. Anlände till Åbo 10.50, åt en snabb liten lunch och iväg till skolan och skoldag kl. 12-18 (som blev nästan 18.30). Sen hade jag en sådan inkvartering så det ligger nära skolan, men incheckningen fanns inne i stan (why??) så då var det att ta sig in till stan för att hämta nyckel och sedan tillbaka till Kuppis. Gick via butiken så kom väl till Majatalo Kupittaa vid 20-tiden. Så en låång dag. Jag var såå trött och slut i kroppen.

Det här boendet är inte världens snyggaste, men sängen var skön och frukosten god. Wc, badrum och de skilda rummet har dock sett sina bästa dagar, och det gemensamma köket var väldigt ofräscht. Men det ska nog gå att bo här 3 nätter till. En fördel är ju att det tar mig 5-10 min till skolan så får ju sova ganska länge på morgnarna :)

Annars har det gått riktigt bra. Förstås var huvudet inte riktigt med igår men idag gick det bättre. Vi har nu i tre dagar inte direkt föreläsningar utan vi går igenom test, så det är en blandning av information och praktiska övningar, så det är ju alltid lättare att hänga med när det blir lite variation.

Den stora grejen för mig är ju fortfarande finskan, men nu börjar den kännas bekväm. Inte hänger jag ju alltid med på lektionerna, men det där vardagliga sociala umgänget med de andra flyter på bra. Har haft flera diskussioner med olika personer idag, och även varit med i diskussion i större grupp. Och det flyter, jeijj!!

Och det är ett härligt gäng vi är. En brokig skara som trivs tillsammans och som har nära till skratt. Som gaddar ihop sig mot föreläsare (när det behövs) och som hjälper varandra. Egentligen helt otroligt med tanke på att vi för 5 veckor sedan var helt okända för varandra. Men det är väl så det ska vara :)

Och även hemma går det bra. Pratade just med killarna och de lever sin vardag precis som de ska. Jag tror att jag lider mera av att vara ifrån dem än vad de gör. De får ju vara hemma med Emil och göra de vardagliga sakerna, medan jag sitter ensam på ett sjabbigt hostell. Men det går ju bra det också. Och på ett sätt är det skönt att få lite lugn och ro. Det finns inga måsten, jag kan inte städa, tvätta eller fixa saker hemma. Det jag kan göra är att handarbeta, se på TV, surfa på nätet och skriva. Och det räcker bra. Lite lugn och ro med mig själv och mina tankar.

Fast den här veckan ska jag inte tänka lika mycket som förra veckan. Den här veckan känns mycket mera stabil. Och det är skönt. For en sväng till köpcentret Skanssi ikväll och åt middag, shoppade lite och fick mig en ordentlig promenad på samma gång. Härligt.

Så tack för mig, och gonatt!

/ viffslan

 

P.S. att se ordet “godkänd” på mellanuppgiften kändes ju också riktigt nice. Ett steg framåt :)

Posted in skola | Tagged | Comments Off on om att återvända till min nya stad

om slutrakan

Nu känns det bra. Nu är fyra dagar avklarade här i Åbo denna vecka. 3,5 timmar lektioner kvar och sedan 5 h på tåget innan jag är hemma. Härligt. Nu sitter jag här i mitt mysiga rum i min sjukt sköna säng och njuter av lugnet.

Den största lättnaden just nu ar att jag igår fick klartecken att jag får skriva mina mellanuppgifter på vilket språk jag vill, svenska, finska eller engelska. Vilken lättnad alltså!! Då blev det där jobbet mellan närvaroveckorna genast så mycket lättare.

Fyra dagar bakom mig alltså. Och så bra det har gått. I går och idag har varit riktigt bra dagar. Så mycket finska som jag har pratat dessa två veckor jag jag nog inte gjort under hela min karriär som ergoterapeut. Och nu är tröskeln till att öppna munnen väldigt låg. Så fräckt!

Men trots att jag ju ligger steget efter de andra vad gäller språklig förståelse i allt det vi får lära oss, så har jag insett att jag ändå ligger ganska jämsides, om inte lite för till och med. Som exempel insåg jag att vi finlandssvenskar nog är himla bra på språk i alla fall. För det första så tror jag inte att det är många av de andra kursdeltagarna som skulle klara av att gå en sådan här skolning på svenska. Så redan där ligger jag steget före. Sen blev det suckar och stönar över att vi måste söka artiklar på engelska (eftersom det ju inte finns på finska), medan jag jublade. Pratade sedan med några andra och insåg att flera av dem faktiskt inte kan så mycket engelska. De tyckte det var jättejobbigt att behöva läsa artiklar på engelska. Mig gör det absolut ingenting. Så då ligger jag steget före där också. Så med andra ord, jag klarar mig på tre språk medan flera av de andra egentligen har bara ett. Inte så dåligt när man börjar tänka i de banorna!

Nu har jag tagit min kvällspromenad, ätit lite mat, duschat och packat. Så nu återstår egentligen bara ett samtal hemifrån och sen lite virkning framför “Arvinge okänd”. Och så en god natts sömn innan fredagen är här. Tjohoo :)

/ viffslan

Posted in skola | Tagged | Comments Off on om slutrakan

om en känslosam dag

Tisdag. Som känt inte min bästa dag. Och inte idag heller, för idag kom baksmällan. Igår (trots sömnbristen) så var jag positiv och det kändes som att den här skolningen är något jag kommer att klara av och som kommer att göra mig, förutom mera yrkeskunnande, även större som människa.

Idag känns det skit. Kom just hem från skolan och lade mig ner på sängen för att gråta en skvätt. Grät dels för att det idag kändes som att jag inte förstod någonting, och inte kommer att göra det heller. Och dels grät jag för att det ju egentligen inte alls är det här jag vill nu. Ni som läst min blogg vet ju att det jag egentligen ville (hade tänkt) var ju att vara hemma i höst, med vårt tredje barn. Så då grät jag lite extra mycket över det där barnet som vi fortfarande inte har. Och sist och slutligen grät jag lite över att jag inte får vara hemma med de barn som vi de facto har. Så en salig blandning av känslor.

Men så satte jag mig ner för att skriva det här inlägget, för då brukar det lätta. Det är redan snart två månader sedan jag senast skrev i bloggen om det här ämnet, men lika aktuellt fortfarande. Vi kämpar och kämpar, för tillfället kanske lite i det tysta även för oss själva. Man orkar inte prata om det hela tiden. Och ju längre tid det går ju mera tankar börjar ju snurra i huvudet om det faktiskt är något fel. Och ingen vill väl inför varken sig själv eller sin partner börja fundera om det är något fel, och isf på vem det är något fel. För nu känner jag att jag börjar komma till den punkten att jag inte bara vill köra på som förr. För det ledar ju banne mig ingenstans. Snart är vi framme vid 1,5 år av misslyckande. Och det tär. Och speciellt tär det de månaderna när det skiter sig. Som nu. Här sitter jag, med en kropp redo att bli gravid, men min man 400 kilometer bort. Sån månad denna månad. Bara att acceptera och ta nya tag. Men det är tungt. Jävligt tungt!

Och som jag skrivit många gånger så blir det alltid värre när man får höra gravidnyheter i sin bekantskapskrets. Underbara nyheter egentligen, men som alltid tar fram den där oklädsamma avundsjukan. Den som kan förstöra en hela dag, ja t.o.m. en helt vecka. (Eller ännu längre om det vill sig).

Sen försöker jag tänka att det ju finns en mening med allt. Det är tydligen meningen att jag ska gå den här skolningen, och därför har jag inte blivit gravid. Men på samma gång som jag tänker det så blir jag så arg. För vad är väl en skolning, eller ett jobb, mot ett barn. Låter kanske konstigt, men det är mina ärliga tankar just i den här stunden. För det överlägset viktigaste i mitt liv är min familj. Mina barn. De två miraklen vi blivit välsignade med.

Så nu ska jag bara försöka förlita mig på att det väntar ett barn på oss. Kanske om 10 månader, kanske om ett år, kanske först efter skolningen. Kanske om ännu längre.

 

 

vi väntar på dig
men nog känns det tungt
du finns i våra tankar
och hjärtat är ungt
du har inte ännu blivit till
men ha dig hos oss är det enda vi vill
att vänta och längta dag efter dag
kan göra en människa alldeles svag
men starka ska vi vara, så att när du blir till
de bästa föräldrar vi dig ge vill

i mitt hjärta har du redan en plats
den växer för varje dag
snälla lilla mirakelbarn
min hand, kom och tag

/ viffslan

Posted in barnalängtan, kärlek, personligt, skola | Tagged , , , | Comments Off on om en känslosam dag

om en mördardag

Så var jag tillbaka i Åbo igen, utan familjen. Det kommer att bli en tuff vecka, det sticker jag inte under stol med. Men första dagen har gått bra. Den såg ut så här:

04.40 ringer väckarklockan. Får skjuts av pappa till tåget.
05.48 åker tåget, väntar 1 timme i Tammerfors på tåget till Åbo, passar på att äta lite frukost.
10.50 framme i Åbo. Tar bussen till skolan med mina tre väskor, som jag sedan går med hela dagen. Hinner köpa en sallad som jag äter innan första lektionen.
12.00-16.00 Lektioner, perusliikkomunen ja tasapaino…tungt och tröttsamt.
16.15-17.45 Mera lektioner. Vi får lära oss om högskolans bibliotek och kanaler via vilka vi kan söka artiklar. Börjar känna mig lite sliten…
Känner att jag måste gå till boendet för att hinna få lite motion också idag, så traskar iväg med mina väskor.
18.30 anländer jag till Bed&Breakfast Tuure. Trevligt ställe. Går ut en sväng på stan och köper mat.

Nu har jag ätit, pratat med killarna där hemma och duschat. Lite TV nu och sen i säng. Vilken dag. Hoho…

Har idag flera gånger tänkt på vad denna skolning betyder för mig, förutom själva kunskapen. Det betyder att jag ska vara borta från familjen. Jag ska röra mig ensam i Åbo. Jag ska bo helt själv på nya ställen. Saker som man kanske tycker är en big deal, men det känns inte så. Nu ska jag ensam bo här på det här stället i 4 nätter, med en massa okända människor. Det är en sak som jag aldrig  gjort förr. Men allt sånt gör ju att man växer som människa.

Och att vara borta från familjen gör ju att man inser hur himla mycket de betyder för en. Visst går det bra att vara ensam, och till viss del är det ju skönt, men när man är van med en familj så nog känner man sig söndrig utan dem. Så är det bara. Och idag var det dessutom extra jobbigt eftersom de skulle börja dagis. Hela första dagisveckan kommer att gå utan att jag är där och frågar hur det varit, vad de ätit, vem de lekt med. Visst kommer vi att ringas varje kväll och prata, men det är ju inte samma sak. Och Casper börjar parkour imorgon. Även det kommer jag att missa. Men jag får ta igen den nästa vecka istället.

Som avslutning på detta inlägg, och dagen, får jag väl bara konstatera att den här skolningen nog kommer att vara det tuffaste och “jobbigaste” jag gjort hittills i livet. Vilket ju gör att när jag väl är klar så kommer segern att vara extra stor.

tack o gonatt

/ viffslan

Posted in skola | Tagged | Comments Off on om en mördardag