om politik, en amatörs analys

Så var riksdagsvalet över för den här gången. Det var en spännande kväll när man satt och följde med hur det skulle sluta. Det här med att vara politiskt intresserad är något som för mig tycks komma med åldern. Jag kan nämligen tycka att det är riktigt intressant att analysera och fundera. Och det ska jag göra lite nu. En, på många sätt, politisk amatörs egna tankar o funderingar kring valresultatet.

Jag börjar med några extra trevliga saker:

  1. Att 46% av de invalda är kvinnor tycker jag är riktigt bra. Förra valet låg kvinnliga procenten på 41% så en klar höjning.
  2. Att riksdagen har en medelålder på 46 år, där 8 stycken är under 30 och 96 stycken (nästan hälften) är under 40. Det känns som att det är generationsväxling på gång, och det är verkligen på tiden.
  3. Att SFP här i Vasa valkrets tog tillbaka sitt fjärde mandat. Dessutom hade jag tippat alldeles rätt vilka fyra som skulle ta sig in i riksdagen. Att vi dessutom har flera andra goda svensk- eller tvåspråkiga ledamöter från andra partier är ju inte heller dåligt. För ibland glömmer vi kanske bort att det ju inte bara är SFP som jobbar för Österbotten, utan även ledamöter från andra partier som hör till Vasa valkrets.

En sak som jag också reagerade på redan på valkvällen var att detta verkligen var kvinnornas val. Det var många partier där det var kvinnorna som var röstmagneter. I SDP har vi på 10-i topp listan 7 stycken kvinnor, där 5 kvinnor hade 10000 röster eller mera och där Sanna Marin dessutom överlägset fått fest röster i partiet. I samlingspartiet har vi 5/10 kvinnor bland de 10 som fått mest röster.

Centern gjorde ju ett riktigt dåligt val och där har vi ingen kvinna som fått mer än 10000 röster. Dock hittar vi 5 kvinnor bland de 10 främsta. De Gröna gör däremot ett riktigt bra val, vilket ju är helt förståeligt. Och förutom självaste Pekka Haavisto och Pirkka-Pekka Petelius så hittar vi enbart kvinnor bland de 10 främsta. Det ska bli spännande att se vem som blir partiets nästa ordförande.

Likadant ser det ut för vänsterförbundet när det gäller kvinnor bland de 10 främsta, hela 8 stycken. Paavo Arhinmäki får sällskap av Markus Mustajärvi, men annars är det idel kvinnor. I det här partiet hittar vi ju också Li Andersson, som med sina drygt 24000 röster blir nationell röstdrottning. Det är endast Jussi Halla-Aho som klår henne med sina drygt 30000 röster.

Och för att nu nämna Halla-Ahos parti Sannfinländarna så kan vi ju konstatera att där är det ganska “gubbigt”. På deras 10 i topp finns endast 3 kvinnor, och bland dem är det bara Laura Huhtasaari som tar sin in bland de 5 främsta.

För SFP’s del får vi ju inte ihop till 10 mandat, men bland de 9 invalda finns 4 kvinnor och 5 män, med Anna-Maja i topp med drygt 14000 röster. En av de mest spännande sakerna under valkvällen var för mig om SFP skulle lyckas knipa det där 10:e mandatet. När 97-98 % av rösterna var räknade så hade vi 10 mandat, men så när 99 % var räknade så var vi tillbaka på 9 mandat, och där stannade vi också. Otroligt spännande. Jag hoppades verkligen in i det sista att det skulle stå en 10:a istället.

För att snabbt göra klart “kvinnoröstlistan” så kan jag också konstatera att av KD’s 5 mandat är 3 stycken kvinnor och 2 män, där kvinnorna dessutom kammar hem flest röster.

Förutom SFP’s mandat var det ju flera hiskeligt spännande saker att följa med under valkvällen. Som vem som skulle bli största parti. Olidligt spännande innan man kunde andas ut och konstatera att det tack och lov blev SDP och inte Sannfinländarna. Men nog var det jämt, endast 0,2 % skiljde dem åt. Och tre partier som ligger inom 0,7 % är ju väldigt speciellt. En annan anmärkningsvärd sak är ju att det bara är centern som tappar mandat. SFP och KD behåller sina 9 respektive 5 medan alla andra av de etablerade partierna får flera mandat. Men Centern tappar hela 18 stycken. Vilket bottennapp.

Sen tycker jag att det är roligt att de Gröna går så pass mycket framåt. Deras 20 mandat och en ökning med 3 % sedan förra valet visar ju verkligen att miljön är en viktig fråga för många finländare. Det var ju precis vad man kunde förvänta sig.

Hur kommer då vår nästa regering att se ut. Det diskuterades flitigt under valkvällen och Yle bjöd på flera alternativ. Här vet jag faktiskt för lite om hur partierna kan tänkas samarbeta kring olika frågor för att själv börja spekulera, men en regeringskonstellation som Yle tog fram tilltalade mig, nämligen sammansättningen SDP, Samlingspartiet, De Gröna och SFP. Den konstellationen skulle också ge en majoritet med 108 ledamöter. Den regeringen skulle kännas helt bra för mig. Den skulle kännas betydligt tryggare än den vi haft nu under fyra år.

Vad önskar jag då mera av politiken. En sak som jag tänkt på nu är hur tydliga partierna är med vad de vill och vad de står för. Jag hade nog förväntat mig att SDP skulle ha haft en större marginal till de andra partierna, men där tror jag att de kanske varit för otydliga. Jag har svårt att säga vad det är som gör att SDP skiljer sig från de andra partierna. Det har ju diskuterats mycket kring hur unga röstar, och att de ofta röstar på partier som har en tydlig inriktning (Gröna, Sannfinländarna eller som här hos oss då kanske SFP). Jag har också svårt att skilja på Centern och Samlingspartiet, annat än att Centern är (eller ska vara) ett landsbygdsparti och Samlingspartier mera ett stadsparti (eller rikemansparti, hur man nu väljer att uttrycka sig).

Men jag upplever att jag lär mig hela tiden. Och att lyssna på Göran Djupsund under valkvällen gav verkligen mersmak. Jag börjar på riktigt intressera mig för de olika partierna och deras inriktningar.

Dock är jag ju “born and raised” SFP:are och röstar också på dem, i alla fall just nu. Och det är inte enbart på grund av det svenska språket. Många uttrycker ju ibland att det är lite för “ytligt” att rösta på SFP bara för svenskan. Men det gör inte jag. Det finns mycket annat i deras politik som tilltalar mig. Deras liberala förhållningssätt till exempel. Att de också starkt förespråkar en ny föräldraledighetsmodell är en central punkt för mig.

Och för att avsluta detta så måste jag ändå säga som jag sagt många gånger under valtiden, att skulle SFP i Vasa valkrets inte fixat sina fyra mandat med den här kandidatlistan, ja då hade det nog varit usligt. För deras kandidatlista i år var otroligt bra. Där fanns så himla många bra kandidater. Både män och kvinnor, yngre och äldre, nya och gamla. Jag velade ända in i valbåset vem som skulle få min röst. Och de fyra som kom in blir nog jättebra representanter i riksdagen.

Att sen Vasa valkrets “stoltserar” med endast 3/16 kvinnor invalda kan ju tyckas vara lite dåligt och orsakerna till det är säkert många. Dock är ju de tre invalda väldigt framträdande i rikspolitiken, Anna-Maja, Jutta Urpilainen och Paula Risikko, och sammanlagt samlade de ju drygt 35000 röster. Jag har dålig koll på hur de andra partiernas listor såg ut med tanke på könsfördelning. Men som det sades i radion idag, många här i Vasa valkrets är ganska konservativa och röstar som de alltid har gjort. Men där har vi ju en målsättning för nästa riksdagsval, få fram flera kvinnor.

Men nu får det vara slut på politikprat. Dags att få sin skönhetssömn :)

/ viffslan

This entry was posted in åsikter and tagged . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Powered by WP Hashcash