om vår fertilitetsutredning

Vi sitter i båten och försöker styra den framåt. Det är dimmigt och vi har svårt att hitta vägen. Vi är dessutom lite oense om vilken väg vi ska ta. Plötsligt stannar vi, kastar ankar och skickar ut livbåten. Vi står stilla och famlar i dimman.

Så där kände jag i våras när jag tog kontakt med vården för att få påbörja en fertilitetsutredning. Utredningen var livbåten som vi sände iväg. Hjälp ut ur dimman. Under tiden har vi stått ganska stilla med båten. Visst har vi seglat lite framåt, men väldigt långsamt och egentligen utan mål. Visst försökte vi då också bli gravida, men kanske lite halvhjärtat. Det kändes verkligen då som att vi behövde utredningen för att få vetskap för att orka fortsätta.

Nu har livbåten kommit tillbaka och vi seglar sakta iväg. Nu har dimman lättat och lasten blivit lite lättare. Nu seglar vi framåt igen. Inte självsäkert, men inte heller lika trevande.

Nu har vi alltså gjort nästan allt i vår utredning, det som är kvar är att jag nästa vecka ska kolla äggledarna och så väntar vi på Emils slutgiltiga resultat, de första har vi fått.

Jag tänkte faktiskt att jag skulle ta det från början, för det är så många som frågat, undrat och varit lite förvånade över att vi får göra en utredning när vi redan har barn.

Sekundär barnlöshet är ju alltså när man redan har ett eller flera barn men har svårt att få fler barn. Och det är inget flummigt påhitt, utan en riktig diagnos, och ett verkligt problem. Där är vi alltså. De brukar ju rekommendera att ta kontakt med vården när man försökt bli gravida i över 1 år utan att lyckas. Jag tog kontakt när vi passerat två år. Jag tänkte på det redan efter 1 år, men sedan kom studierna i vägen och tiden gick så snabbt. Dessutom tänkte jag varje månad att nu sker det, så inte behöver vi någon vård.

När vi så hade bestämt oss så tog jag kontakt till HVC här i Nykarleby. Då fick jag dels tid för blodprov, och sedan tid till läkare. På läkarbesöket gick vi igenom vår situation, blodprovsresultaten och gjorde en inre undersökning. Så fick vi remiss vidare. Jag hade hört så mycket gott om Kokkola så begärde att få remiss dit (ja, jag syndar och sticker till Kokkola…). Tiden fick vi dock vänta på ganska länge, först nu i augusti hade de tid.

Igår var vi då dit. Det de gjorde var att gå igenom de papper vi fyllt i med uppgifter om min menscykel, våra eventuella sjukdomar, längd, vikt, rökning o.s.v. Där fanns inget som skulle visa på några problem. Vi fick också Emils preliminära resultat, och där såg allt riktigt bra ut. Så gjorde hon inre undersökning med ultraljud och kollade livmodern och äggstockarna, och även där såg allt bra ut. Så fick jag ta ytterligare blodprov för att kolla ännu några saker (vissa saker bör ju kollas under vissa specifika dagar i menscykeln).

Hur går vi vidare nu då… Egentligen med ingenting. Jag ska dit en gång till nästa vecka för att kolla äggledarna, för säkerhetsskull. Det finns ju olika behandlingar som de kan göra, men inga som aktuella för oss just nu. Eftersom min ägglossning och menscykel verkar vara helt normala vad de kan se så är hormoner inget alternativ. Det ger inte så pass ökad chans att de vill behandla. Inte heller insemination är ett alternativ, eftersom inget fel hittades i Emils prov. Det som återstår är ju IVF, som går att genomföra.

MEN, här kommer kruxet. Man har här i Finland sådan tur att man kan få kommunalt finansierad IVF även om man har barn från tidigare. Vad jag inte visste var att det gäller om man har ETT barn, inte TVÅ. Så eftersom vi redan har två gemensamma barn så har vi inte rätt till IVF kommunalt utan isf är det via privata sidan vi måste gå. Och då blir det ju genast en kostnadsfråga.

IVF är inget som vi på allvar diskuterat ännu. Det känns nog än så länge inte aktuellt. Men det är ju möjligt att genomföra om det går ytterligare år utan att vi lyckas på naturlig väg. Men det är ju heller inte en behandling man gör i en handvändning. Det är ju mediciner, klinikbesök flera gånger och både psykiskt och fysiskt tungt. Dessutom finns det ju inga garantier för att de pengarna och den tiden man lägger ut faktiskt ger resultat.

Så nu fortsätter vi resan framåt med vår båt. Vi fortsätter försöka. Och trots att de inte kunde erbjuda någon hjälp så känns det ändå bättre att fortsätta försöka med vetskapen om att allt tycks se bra ut. Det blir väl att köra receptet jag gjorde före vi blev gravida med Ludwig; akupunktur, motion och lite kostförändringar. För som jag skrivit förr så känner jag ändå starkt inom mig att det där tredje barnet kommer att komma. Det är bara en fråga om när.

Så, här är vi nu.
Dagen efter.
Jag var så sjukt nervös igår.
För vad vet jag inte, men idag känns det nog betydligt lättare i sinnet.
Och jag måste ändå säga att någon spärr släppte inom mig.
Den där nervositeten över att de kanske hittar något fel är ju borta.
För vi hade ju lika gärna kunnat åka hem med resultatet att det fanns något allvarligt fel som gjorde det omöjligt för oss att bli gravida.
Så slutet gott ändå så här långt.
Men vi fortsätter kämpa!

kram / viffslan

This entry was posted in barnalängtan, personligt and tagged , , , , . Bookmark the permalink.