om 2016 – en årskrönika

Så var det nytt år igen då. Och jag kan bara konstatera att jag inte hinner med. Inte i år heller. 2016 flög förbi i ett huj. Hej och hejdå.

Men som sig bör så ska jag knåpa ihop en liten årskrönika. Men i år blir det kortare än vanligt. För redan när jag ska tänka tillbaka på 2016 så känns det som att jag nästan inte minns någonting alls.

När jag på nyåret surfade runt på facebook så kändes det som att alla statusar om 2016 var negativa. Alla var trötta på året och ville bara att det skulle ta slut så fort som möjligt. De flesta tog fasta på läget ute i världen och i vårt eget land. Om detta ska jag bara skriva några rader:

Vår regering, Brexit, Trump, flyktingar, krig, terror…etc. Jag håller med om att det hände många saker som man kan beklaga sig över och det gör även jag. MEN, det skulle vara roligt om folk också fokuserade på något positivt som hänt. För det tänker jag göra nu.

Ludwig <3 Vår så innerligt älskade och efterlängtade son. Den 27 april kom han så äntligen till oss. Och det är väl egentligen allt som skulle behövas för en riktigt bra årskrönika. Men lite mer ska ni ändå få ;)

2016 var ett år när jag verkligen njöt av tillvaron. Våren gick i samma spår som tidigare, vi jobbade och Casper var på dagis och vi väntade alla ivrigt på krabaten i magen. I mars blev jag mammaledig och njöt för fulla muggar. Jag satt hemma och handarbetade och kände mig riktigt tjock :D

Så kom då Ludwig, dagen före min egen födelsedag. Och är det något jag kommer att minnas för evigt så är det min 27-årspresent, nämligen att se mina två söner mötas för första gången <3 Det var helt magiskt. På min födelsedag kom då Emil och Casper till BB och Casper höll sin lillebror för första gången. Jag blir tårögd bara jag tänker på det…

Sen gick resten av våren och sommaren hur snabbt som helst. Vi njöt hemma med killarna. Jag kände mig pigg och stark! Det som jag minns mest av sommaren är Purmo och släkten. Kusinerna från Sverige kom i olika omgångar och det blev i år också flera små släktträffar. Det som var annorlunda i år var att det var mycket mera smärtsamt att ta farväl, och jag tror att det berodde på att det fanns flera barn med i bilden. På något sätt så har vi kommit varandra närmare efter att vi har fått barn. Så nu väntar vi på nästa sommar och flera träffar. Huset i Purmo blev också ett kärt tillhåll och vi firade villaavslutningen där, vilket kändes ovanligt men otroligt mysigt. Det gör vi gärna flera gånger.

Som sommarsemester tog vi oss en tur till Kalajoki. Vädret var skit men det gjorde inget. Vi mös i stugan och simmade vid deras spa. Och roligt att det gick så bra trots att Ludwig var så liten.

Så kom hösten och Casper återgick till dagis, men nu bara 2 dagar i veckan. Resten av tiden var han hemma med mig och Ludwig och vi försökte få in rutiner i vardagen. Ludwig var lugn och lättskött medan Casper hade lite mera fjutt i sig. Han utvecklas i rask takt och vi hade våra duster under fjolåret. Ibland är min förstfödde och jag alldeles för lika… Så blev det revytider, och för första året på länge kände jag att jag hade för mycket på gång. Jag har alltid haft mycket saker på gång och alltid tyckt att det ska gå (även när man har barn), men under hösten slog det mig att jag måste prioritera. Den insikten var både smärtsam och skön. Revyn i sig var otroligt rolig att göra och gänget var helt fantastiskt.

Så slutade vi året med sjukstuga och Emils 30-årsdag innan vi drog till Sverige över nyår. Så det slutade riktigt trevligt.

2016 var också året när jag hittade handarbetet på nytt. 55 projekt fick jag klara under året och jag har äntligen lyckats utvidga min repertoar och lära mig både sticka och virka enligt mönster. 2016 var också året då det föddes massor med härliga barn, varav flera av dem med största sannolikhet kommer att bli kompisar med Ludwig. 2016 var också året när vi igen en gång slapp begravningar. Och varje år när man inte behöver gå på begravning är ju positivt. 

Något annat som genomsyrat hela 2016 är ju den skolning som jag går. Vi inledde i januari och hade under året 6 helger när vi träffades för att bli sensomotoriska reflexpedagoger (nu i januari har vi sista helgen). Hela den skolningen har gett mig massor med insikter och varit otroligt givande.

Så, en kort årskrönika. Och trots att året gick alldeles för fort så känns det ändå som att jag hunnit med mycket under året.

Varje år försöker jag komma lite närmare den personen jag vill bli, och under 2016 har jag kommit ännu lite närmare den personen. Först och främst är jag ju nu flerbarnsmor och i och med det har jag också blivit en annan förälder än tidigare. Och förhoppningsvis bättre… Och 2016 var också året när jag verkligen NJÖT av att vara mammaledig, och det tänker jag fortsätta med i år.

Så nu ser vi fram emot 2017!

/ viffslan

Posted in årskrönika | Comments Off on om 2016 – en årskrönika

om nattens (riktiga) mardröm

Idag är Casper på dagis.
Idag tar jag det lugnt.
Idag försöker jag bli kvitt min förkylning.
Idag njuter jag tillsammans med Ludwig.

Och njuter gör jag ännu mera än vanligt med tanke på den mardröm jag hade i natt. Jag drömde att jag var på resa med något bussbolag. Mamma och pappa var med och de skulle hjälpa mig ta hand om Ludwig. Med var också en massa kompisar.

Tillsammans med några kompisar var jag på konsert med Madrigalen, fast det var mera likt programmet “Så mycket bättre”. Efter konserten skulle jag möta upp med mamma och pappa för jag kom på (plötsligt, haha) att Ludwig kanske behövde lite mat. När jag väl träffade på mamma och pappa så hade inte de Ludwig med sig. De trodde att jag hade tagit med honom och jag trodde att de skulle ta hand om honom. Med andra ord var det ingen som hade varit med honom på hela dagen.

Vi sprang tillbaka till våra stugor men där var han inte. Så kom vi på att vi ju måste ha lämnat honom i bussen. Busschauffören hade vi ingen telefonnummer till och reseledaren svarade inte när vi ringde. Jag blev helt hysterisk och ropade och grät om vartannat. Till sist konstaterade jag att han ju måste ha suttit i en kokhet buss hela dagen och han säkert inte levde längre.

Jag försökte övertala de andra att åtminstone leta reda på bussen för att kunna titta om han skulle vara där, och då se om han levde, men de andra bara sprang omkring i rummen och städade. I något skede satte vi igång en tvättmaskin mitt i allt kaos (?).

Jag sprang omkring och grät och skrek och var förtvivlad. Men så plötsligt kommer ett av paren som var med på resan gående med Ludwig i bärsele. De hade hittat honom och tagit hand om honom hela dagen, köpt saker till honom och gett honom mat.

Alltså, trots att det bara var en dröm så var ju lyckan total. Det går ju inte att beskriva. Han levde och han var välbehållen.

Strax efter detta vaknade jag och vem låg bredvid mig i sängen då om inte Ludwig. Vilken lycka! Att pusta ut efter en sådan mardröm var minsann skönt… Så idag njuter jag extra mycket av vår mirakelkille, för man vet aldrig vad man råkar ut för!

<3 ta hand om era kära <3

/ viffslan

Posted in kärlek, Ludwig | Comments Off on om nattens (riktiga) mardröm

om den amerikanska (mar)drömmen

Det var som att vakna upp till en helt ny värld idag. En lite sämre värld. Känns det som. Och jag tror att det är många med mig som känner så.

Donald Trump är USA:s nästa president. Jag har varit så rädd för att det skulle ske, men hela tiden ändå trott och hoppats att det amerikanska folket vet bättre. Jag såg så fram emot att få vara med och bevittna när USA fick sin första kvinnliga president. Men nej, istället fick vi en mansgris av högre rang. Hans uttalande om kvinnor gör mig mörkrädd.

Hans uttalande i allmänhet får ju nackhåret att resa sig. Han har så radikala åsikter i så många frågor. Eller vänta nu, hur var det nu, han ändrar ju sig hela tiden…kanske inte heller en bra egenskap för en världsledare.

Jag kan hålla med om att Hilary Clinton inte heller var det perfekta valet, men hon skulle ha varit ett mycket säkrare val. Där hade man i alla fall kunnat ana hur USA och världen kommer att se ut de närmaste fyra åren. Men nu, nu lever vi i total blindo. Det kan bli hur som helst. I bästa fall ändras inte så mycket, men i värsta fall kan vad som helst hända. Jag tänker inte sticka under stol med att jag känner mig lite rädd. Rädd för vad som kommer att hända där på andra sidan Atlanten, och rädd för hur det kommer att påverka oss här i Finland.

Det som gör mig mest rädd är två saker. För det första, att Donald Trump faktiskt har jämförts med Hitler. Jag menar, skrämmande tanke!! Och för det andra att Trump tycks digga Putin och hans sätt att styra sitt land lite för mycket. För hur påverkar det oss ifall Trump ger fria händer åt Putin att göra precis som han vill.

Nu är det bara att vänta och se och hoppas på det bästa. Och sedan är det bara för mig, som så många andra, att hoppas på att få se Michelle Obama for president 2020!

Det var mitt inlägg kring presidentvalet i USA.
Over and out.

/ viffslan

Posted in åsikter | Comments Off on om den amerikanska (mar)drömmen

om revyn – ocencurerat

Jag drömmer om revyn. Jag nynnar revylåtar konstant. Det poppar upp repliker nu som då. Jag går igenom skåpen hemma för att hitta den sista rekvisitan.

 

 

Som ni kanske vet så är ju revyarbetet med Jeporevyn 2016 igång. (För sjuttonde året i rad). I år heter revyn “Vi hittar i mörkri” och kommer att bli riktigt bra!

Jag tänkte idag blogga lite om revyn – behind the scenes. För jag tror att många kanske inte tänker på hur mycket jobb det faktiskt är med ett sånt här projekt. Egentligen så har det ju redan pågått i nästan ett år eftersom man ganska snabbt efter avslutad revy börjar fundera kring nästa års revy.

Vi har nu övat årets revy i lite på en månad, och intensivt har vi hållit på i ca tre veckor. Intensivt betyder alltså (nästan) varje kväll. Uf börjar alltså nu kännas som ett andra hem. Så ni kan ju tänka er hur mina dagar har sett ut de senaste veckorna. Tack och lov är jag ju hemma på dagarna så att jag får gosa med mina killar, för kvällarna har ju helt gått åt till övning, och på helgerna är det ju dagarna som spenderar vid Uf. (Tänk er då alla som jobbar dagtid och sedan viger sina kvällar åt detta…).

Klockan 18 varje kväll åker jag iväg, vi övar intensivt och så kommer jag hem tidigast kl 21, igår kom jag väl hem 22.15. Oftast består mina sena kvällar då av att natta stora killen (om han nu inte redan sover som i går) och sedan amma och natta lillkillen. Tack och lov har jag ju en helt underbar make som klarar kvällarna hemma med killarna med bravur. Det har ju också varit en förutsättning för att jag ska kunna vara med i detta massiva projekt som det faktiskt är.

För massivt är nog minsann vad det är. För att det hela ska bli av så behövs ju självklart skådespelare (vilket vi har haft svårt att få ihop i år) och sedan behövs ju texter (vilket inte heller är det lättaste att få ihop). Vi har ju haft turen att ha en regissör som haft tid och möjlighet att både komplettera och putsa våra texter så i år har idéerna blivit till texter på ett annat sätt än tidigare.

Andra saker som behövs är ju ljud och ljus, och det har vi ju ett alldeles fantastiskt gäng som sköter om, Lasses Ljudtjänst. Och även där så lägger vi i en högre växel i år ;)

Men förutom allt det som faktiskt syns på scenen när publiken sitter i salen så är det ju en massa jobb vid sidan om, som många kanske inte tänker på. Här ska jag lista de saker som jag kommer på.

Vi behöver marknadsföra oss, och detta är en bit som redan den skulle räcka till och bli över. För kan man nånsin göra för mycket reklam?! Det ska fixas affisch, som sedan också ska sättas upp helst överallt. Sedan vill man ju bli skriven om i tidningen och då är det ju någon som ska bjuda in pressen också, precis som att det också behövs någon som gör annons och sätter in i tidningen. Och sedan ska man vara på alerten så att allt sådant inte görs för sent.

Sedan ska någon ta emot bokningarna också, och nu har vi ju både telefon och facebook så det är två ställen att hålla reda på. Och att hitta någon som kan viga sina kvällar åt att ta emot dessa samtal är ju också något som ska organiseras. Vi är ju flera skådespelare som bra skulle kunna tänka oss det, men vi är ju liksom lite fast med själva övandet vi, hehe.

Ni kan ju tänka er att det överlag är lite svårt att få ihop folk när en tredjedel av styrelsen spelar med i revyn. För vi som står på scenen skulle ju helst vilja kunna koncentrera oss på det, och inte behöva fundera på en massa annat.

Sedan ska det organiseras med serveringspersonal och folk som sitter i biljettluckan, men som tur är så har vi ju bra kontakter till personer som vill och kan hjälpa till. Men trots att kontakterna finns så är det ju ändå någon som ska organisera det. Och för att dessa personer ska ha något att göra så måste det ju finnas kaffe, bulla, koppar, biljetter och allt möjligt annat. Det ska ju också fixas, där mellan alla övningar.

Så har vi ju programbladet. Det ska raggas annonser (som ju i sig är ett drygt och kanske många gånger väldigt otacksamt jobb) till programbladet, det ska sammanställas och det ska verkställas. Helst ska ju allt vara rätt och snyggt också, och så ska det skickas så sent som möjligt till tryckeriet men ändå i så god tid så att det hinner komma till premiären. Så ni hör, det gäller att vara skärpt.

Ett kapitel för sig är ju också dekor, dräkter och rekvisita. Ibland går det lätt att hitta och fixa men ofta finns det alltid något i dessa kategorier som vållar huvudbry. Folk letar i skåp och lådor, efterlyser, bygger, syr och även söndrar för att fixa de absolut bästa tillbehören. Allt för att helheten ska bli så bra som möjligt.

Och så har vi det sista skedet, som vi är inne i nu. Lokalen ska städas och stolar ska plockas. Inte det svåraste jobbet, men ändå något som även det ska organiseras. För såna här saker händer ju bara inte. Det kommer ju inte plötsligt in folk till lokalen som frågar om de kan hjälpa till (oj tänkt om det någon gång skulle ske…haha).

 

Som ni ser så är det ett stort projekt. Och jag kan ibland bli förvånad över hur allt på något sätt ändå faller på plats när allt kommer omkring. För det tänker jag inte sticka under stol med, vi har ofta för lite “markpersonal”. Just de där personerna som finns till hands, som kokar kaffe (för kaffe ska ju finnas även under övningarna Blinkar), som städar och plockar. De där personerna som erbjuder sig att göra det där som vi skådespelare tycker minst om, och som tar mest tid. Tid som vi skulle kunna lägga på att lära oss texter och öva.

För text har vi nog så det räcker till. Nu, fyra dagar innan premiären börjar jag känna att allt sitter, och då vet jag att det finns de som fortfarande har svåra textpartier att lära in. När vi dessutom har typ dussinet med sånger att lära oss så kan ni tänka er att det blir en hel del.

Så för att sammanfatta denna del så skulle vi bli överlyckliga över mera “markpersonal”. Jag brukar ibland fråga av folk om de är intresserade av att vara med i revyn men de flesta säger “nej, absolut int, ja star int på na scen ja”, utan att jag ens föreslagit en skådespelarroll. För gott folk, det finns nog uppgifter även om man inte vill stå på scenen. Ett genuint intresse för att skapa något tillsammans är nog det enda som krävs för att vara med. Är man dessutom duktig på att t.ex. snickra, sy, eller baka så är ju det till stor användning Ler

 

DSC_4796

 

 

Men vet ni, nu har jag kommit till den viktigaste grejen. Publik. Vi behöver ju publik. För let’s face it, utan publik så spelar det ingen roll hur bra vi kan våra sånger, hur bra det hörs, eller hur god bullan i pausen är, för utan publik blir det ingen revy. Punkt.

Och det har, ärligt talat, varit lite skralt med detta de senaste åren. Och speciellt bland de egna “byyssbåoan”. Ifjol bestod publiken uppskattningsvis av 1/3 jeppobor och 2/3 “utbyyss”. Det är ju fantastiskt roligt att vi lockar folk från andra kommundelar och även andra kommuner, och självklart vill vi ha det så också. Men först och främst gör vi ju revyn för den egna byn. “För att he ska händ naa i Jepo”. Och när sedan de egna byborna uteblir så funderar man ju varför. Är det vi som gör något fel eller vad är orsaken…

Många kanske tänker att vi gör revyn för att få in pengar till föreningen så att vi kan hålla igång Uf. Och visst, den stora verksamheten vid Uf är ju revyn, men vi som står på scenen gör ju inte detta för att vi vurmar för Uf så där ovanligt mycket, utan vi gör ju detta för ER. FÖR ER. För vår publik. Och vi skulle bli så otroligt glada om ni vigde en kväll i november åt att skratta tillsammans med oss (eller åt oss, välj själva Blinkar). Ni förlorar 15 euro och 2,5 timmar av er tid, men jag kan lova er att ni vinner i längden. För ett gott skratt förlänger livet!!

/ viffslan (i årets revy även kallad Ester, Märta, Sandra och kaninen Sussi)

 

p.s. Orsaken “vi kom int oss fö ti bok” köper jag inte för att inte sitta i publiken. Ring 050-4276716 (vardagar 18-21 eller helger 15-18) och boka er biljett. Och kommer man sig inte för att ringa så kan man enkelt, snabbt och lätt skriva ett inlägg på facebook (sök Jeporevyn 2016 – vi hittar i mörkri) och boka biljett. Och det kan man göra dygnet runt!

Så HJÄRTLIGT VÄLKOMNA till mörket, ni hittar nåo Blinkar

Posted in Jepo, revy | 2 Comments

om när gränsen känns nådd

Revytider. Den tiden på året när man verkligen börjar fundera över vad man håller på med. Jag vet ju att slutresultatet kommer att bli bra och att föreställningarna ger en energi som man sällan hittar någon annanstans. Men just nu, med drygt tre veckor till premiären så känns det ärligt talat lite tungt. Text som ska läras in och sånger som ska övas, ofta sent in på kvällarna.

Och det är just detta som gnager mest i mig nu. Att vara borta hemifrån så mycket som det faktiskt krävs. Ibland har jag Ludwig med mig men när vi sedan börjar öva på scenen och sätta saker på plats så går det ju inte att ha honom med på samma sätt.

De sena kvällarna leder ju till att Emil får sköta kvällsrutinerna och nattning. Och trots att jag vet att han ju klarar det så visst finns det där dåliga samvetet där. För det är ju tungt att bolla med två små barn, det vet ju jag som är hemma på dagarna. Men sen har jag ju också dåligt samvete jäntemot pojkarna, för att jag inte finns där på kvällarna.

Jag är ju en person som har många saker på gång och som gillar att vara med lite här och där. Revyn är ju en av de saker som jag hållit på med nu sedan 2005 och det är ju svårt att sluta. Jag har kanske överlag svårt att se den gräns när det blir lite för mycket. Jag vill så gärna fortsätta vara aktiv oavsett. Och fortfarande anser jag att det går att ha egna intressen och hobbyer trots att man har småbarn.

Men ärligt, NU, med revyn i sin mest intensiva fas måste jag nog säga att nästa år är jag INTE med på scenen. Punkt. Nu tror jag bestämt att jag har sett gränsen komma emot. För hur roligt det än är med revy och hur bra det än känns att kunna göra saker trots att man har barn så har jag ju faktiskt två små barn som behöver mig. Och jo, de har en helt underbar pappa, men att kväll efter kväll vara borta från dem känns.

Jag kan slå vad om att det finns folk där ute som ser mig på scenen och tänker att jag kanske borde vara hemma med mina små barn. Vilket annat år som helst hade jag struntat i såna tankar och tänkt att “lycklig och glad mamma ger lyckliga glada barn”. Men i år så skulle jag hålla med om sådana tankar.

I år är nog första året när jag plågas mera än njuter av att ta mig till övningarna. Jag nästan baxnade av övningsschemat och kände mig nästan lite trött bara av att titta på schemat. Men nu är det för sent att dra sig ut och jag vet att jag inte heller skulle vilja det. För när premiären väl är över och vi får koncentrera oss på föreställningarna så vet jag att det kommer att kännas helt fantastiskt.

Så, förutom att få ur mig lite “ångest” kring mina egna tankar kring revyn så vill jag också uppmana er att komma och titta på revyn. För jag skulle så hoppas att all tid vi lägger ner på revyn skulle resultera i en diger publik. Så KOM, KOM! Premiär har vi 29.10 och sedan spelar vi några helger efter det.

Finns mycket mera att skriva om mina tankar och känslor kring detta, men lyckas inte samla dem till någon vettigtext mera ikväll.

/ viffslan

Posted in revy | Comments Off on om när gränsen känns nådd

om det barn som aldrig fick bli

Känner mig lite extra känslosam idag. Lite extra tacksam. Och lite extra förundrad över hur livet faktiskt är som en berg-och-dal-bana.

Precis den här dagen för två år sedan spårade den där berg-och-dal-banan ur. Allt stannade och livet var aldrig mera det samma. För idag för två år sedan upphörde vår andra graviditet. Plötsligt och ofattbart. Missfallet.

Då var det svårt att fatta att det hände för att det var så hemsk. Traumatiskt. Ofattbart. Och idag är det svårt att fatta att det faktiskt hände för att det känns så länge sen. Och i någon mån så obetydligt eftersom vi ju nu har fått det barn vi så innerligt önskade oss.

Vissa dagar tittar jag på Ludwig och känner hur det där jobbiga året liksom krymper och nästan raderas ur mitt minne. Hur det blir så obetydligt att smärtan nästan försvinner. Men så kommer de där dagarna när minnet kommer tillbaka. Som idag. Plötsligt minns jag det så otroligt tydligt. Jag kan verkligen frammana samma känslor som den där kvällen 3.9.2014, när jag insåg vad som hände. När livet stannade.

Idag när jag var på skolning var det någon som sa att hon också hade två pojkar som första barn och liksom tyckte att det var hur härligt som helst med just två pojkar på rad. Och då plötsligt slog det mig att vår familj kunde ha sett annorlunda ut. Plötsligt sörjde jag igen den flicka (jag tänker mig alltid det där andra barnet som en flicka) som inte fick bli. Plötsligt kändes det verkligen som att jag förlorat ett barn, och inte “bara” ett foster.

Men i och med att årsdagen för missfallet närmade sig så har jag de senaste dagarna tänkt mycket på hur livet ändå har en mening. Det var inte meningen att det skulle bli ett barn då, för få hade ju inte Ludwig funnits. Och den tanken är mera smärtsam än någon annan. Ludwig är ju så in i norden meningen. Han ska ju vara här med oss, något annat alternativ finns ju inte. Så med det i åtanke så kan jag inte sörja det som inte blev, för jag kan inte tänka mig en värld utan vår underbara älskade Ludwig.

Så idag tänker jag först och främst på hur tacksam jag är för allt som hänt i mitt liv. För allt som hänt, både bra och dåliga saker, har ju lett mig till det liv jag har precis nu, med de personer som finns i mitt liv just nu. Och då framförallt Casper och Ludwig ❤️❤️❤️

Men det är klart att det varje år kommer att hugga till den 3 september. Och likaså den 17 mars, som var det beräknade födelsedatumet för vårt andra barn. Det barn som inte fick bli.

Och det vill jag också framföra, att jag aldrig kommer att sluta prata eller skriva om detta. Dels för min egen skull och dels för deras skull som är eller har varit i samma situation. För lika viktigt som att fira våra pojkars födelsedagar känns det att också uppmärksamma de dagar som på ett så drastiskt och viktigt sätt förändrat våra liv.

Kärlek till er alla ❤️

/viffslan

 

 

Kuriosa: i år kanske tandläkaren till och med får röntgat mina tänder. Det har skjutits upp flera gånger eftersom jag under de senaste åren blivit kallad där i augusti-september, just den perioden när jag varit gravid både 2012, 2014 och 2015. Men i år kanske vi får det gjort 😉

Posted in Casper, Gravid, kärlek, Ludwig, personligt, Uncategorized | Comments Off on om det barn som aldrig fick bli

om vår älskade förstfödde <3

Eftersom Ludwig fick ett inlägg så tänkte jag nu blogga lite om vår härliga 3-åring också. Casper Joel Alexander, vår förstfödde. Han som gav oss de finaste av titlar, mamma och pappa.

Ända från första början har han varit en solstråle, en glad själ som njuter av livet. Men så har han nog temperament också och det värsta är ju att jag vet exakt varifrån han ärvt det. (Det är ju inget dåligt i att han har temperament, men jag ser ju mig själv så tydligt i det…).

Just nu är han inne i en otroligt intensiv period. Han pratar och pratar och har de mest konstiga och härliga utläggningarna. Det är full fart från morgon till kväll förutom när han sitter framför TV:n eller surfplattan (vilket han tyvärr gör lite för ofta, men det blir mindre och mindre).

Han pratar som sagt “sju stogor foll” och han sina små egna uttalsfel. Några av mina favoriter: pelano (piano), pelamas (pyjamas), keffud (ketchup), mlökk (mjölk), säkktojan (säckstolen). Han har också sett så mycket på youtube så att han kan vissa ord på engelska, t.ex. månstetwack (monstertruck), kwane (krane – lyftkran), faajötack (firetruck), haha. “Mamma de hete kwane på engeska” kan han säga när jag säger lyftkran.

Han sjunger alfabetet och har så smått börjat skriva bokstäverna. Han känner igen sin egen bokstav, C, samt pappas bokstav E och så bl.a. A, P och W. W är av någon anledning en favorit. Han skriver sitt namn (typ) och kan även skriva av när man skriver modell åt honom.

Annars sjunger han ganska mycket och han är riktigt bra på det. Alfabetssången, Bä, Bä, vita lamm, Blinka lilla, Här kommer Pippi Långstrump, Traktor Alban m. fl. Han kan ävennågra fraser ut “Pa to ta na kako” samt “Taco Hej” och han gillar KAJ.

Han är väldigt fysisk och är bra på att springa, klättra och hoppa. Han cyklar med sin balanscykel och trampar sin trampatraktor. Dock har han en feg sida också, eller “fisin” är egentligen ett bättre ord. Han kan nu som då få för sig att han måste i famnen för att det kommer bilar (trots att det inte gör det) eller så vill han inte simma för att han tror att han sjunker. Men trots att vi kanske inte alltid gillar denna sida så är det ju ändå bra att han inte är för våghalsig.

Han har en otrolig fantasi och det är ett nöje att följa med i hans lekar. Med lego bygger han de mest fantastiska grejer och blir han ivrig över något har han hur bra tålamod som helst (trots att det annars är rätt så dåligt). Lego, sandlådslek och matlagning är några av hans favoritlekar. Sen har han också en förkärlek för ballonger och olika band, men vilket barn har nu inte det ;) Han har också börjat prata om sina kompisar, och han trivs på dagis där han får leka med dem. Men den absoluta favoriten är nog ändå brandbilar, både att leka med och titta på i TV. Han säger att han ska bli brandman när han blir stor. Han tycker också om att vara med, t.ex. när vi lagar mat, städar, tvättar eller fixar något på huset eller i trädgården.

            IMG_20160630_195955  IMG_2908

Något som är väldigt speciellt med Casper, och som jag fascineras över, är hur han han tränat bort “babygrejerna” alldeles själv. Först pottränade han sig själv så att han var torr dagtid. Nåja, kanske inte helt själv, men en dag när jag hämtade honom på dagis förra hösten så gjorde de mig uppmärksam på att han inte använder blöja dagtid mera. Bra så. Sedan slutade han med napp eftersom han började glömma bort att begära den nattetid. Visst påpekade vi men jämna mellanrum att han inte behöver den, men jag kan inte påstå att vi tränade bort den, utan han tappade intresse. Det börjar vara några månader sedan nu. Bra så. Och nu det nyaste, torr nattetid. En kväll så sa han till mig att han inte vill ha blöja i natt för att den “pickar” så då lämnade vi bort den och sa att han ju måste vakna och gå på wc då på natten. Och nu i augusti har han varit torr 20/29 nätter.

Likadant var det ju redan med både amningen (både natt- och dagtid) och kvällsvällingsflaskan. Han liksom slutade självmant utan att jag/vi behövde avvänja honom. Så på det sättet kan man väl påstå att han varit en ganska lätt baby. Och lättskött han har ju varit överlag. Inte haft någon skillnad på folk och han har hur lätt som helst kunnat övernatta hos både mommos och fammos.

Summa sumarun så verkar kan vara rätt så nöjd med livet. Han njuter av det och han är så underbar att följa i livet. Och ännu mera intressant har det ju blivit nu när han blivit storebror. Och han är så underbar med Ludwig. Han är så mån om honom och man ser verkligen hur de tycker om varandra. Casper vill trösta när Ludwig gråter och han kramar och rår om honom. Och det är ju bara för underbart att se <3

Tack Casper för att du kom till oss
för att vi fick bli dina föräldrar.
Tack för varje morgon när du ler
för varje kväll vi kryper ner tillsammans.
Tack för allt vi får lära dig,
för allt som du lär oss, varje dag.
Tack för att du är dig själv,
för att du utvecklas och lär dig.
Tack för alla dina glada skratt
för dina underbara funderingar.
Tack för din gråt och dina skrik
för att du vågar visa missnöje.
Jag hoppas att du alltid ska känna att vi finns där för dig
för vi kommer alltid älska dig, oavsett vad du gör!
Älskade, underbara Casper <3

/ viffslan

Posted in Casper, kärlek | Comments Off on om vår älskade förstfödde <3

om ett år med Ludwig

 

Idag är det en speciell dag. För idag är det nämligen exakt 1 år sedan det där positiva graviditetstestet tog oss upp ur dyster tid. Det var en söndag morgon och jag vaknade tidigt. Jag hade det ju nog på känn, men den här morgonen tyckte jag att jag hade väntat länge nog. Jag bara måste tassa upp och göra det där graviditetstestet. Och den där känslan när det visade positivt, HELT UNDERBART! Och ofattbart. Så otroligt att det faktiskt lyckades. Så fantastiskt att vi var där igen, med ett litet frö som skulle växa sig och bli vår andra son.

När jag idag ser på Ludwig så kan jag nästan fysiskt känna hur hjärtat fylls med kärlek. Det gör det ju självklart också när jag ser på Casper, men på ett helt annat sätt. Casper var så självklar. Vi var helt andra personer då när vi väntade och fick honom. Ludwig var på ett helt annat sätt ett mirakel. Då hade vi ju nästan gett upp hoppet. När Casper blev till så var det ju så självklart, så naivt tänkte vi ju att det är så självklart att man blir gravid.

Ha, tänk vad mycket man har lärt sig genom åren. Det känns nästan som om jag blivit 4 år äldre på de senaste två åren. Men på ett sätt har jag kanske det också, så där inombords.

Men för att återgå till vårt andra mirakel, Ludwig. Varje dag förundras jag över hur glad, nöjd och härlig han är. Han verkar så tillfreds med livet. Han sover för det mesta hela nätterna (med 10 timmar som rekord senaste natt) och när han vaknar så får man de finaste leende som finns. Han gnäller sällan, och när jag gör det så är det för att han är hungrig eller trött, eller så behöver blöjan bytas eller pojken rapas. Det känns nästan som om han kom med bruksanvisning.

Han och Casper har redan nu ett härligt förhållande. Så fort Casper säger något så är Ludwig med, han tittar på honom och man ser hur han redan nu ser upp till honom. Casper är jättebra på att trösta Ludwig och de vill gärna kramas <3

Ludwig tycker om att tugga på sina fingrar, händer och tröjärmar, medan nappen inte alls är lika populär. Han gillar musik och Justin Timberlakes “Can’t Stop The Feeling” är en av favoriterna. Han tycker om att bada och har också börjar plaska och sparka n´är han är i badet. Också utanför badet har han blivit bra på att sprattla. Man får nog akta sig så man inte får en rak höger, hehe. Han är också intresserad av mina glasögon och drar ofta i håret.

På golvet snurrar han runt sin egen axel och tränar så smått på att svänga sig från rygg till mage, men ännu har det inte lyckats. Han gillar att ligga på mage och då sparkar han med benen för allt vad han är värd. Och dreglar. Hoho, vad denna kille dreglar. Det är nog en helt annan nivå än med Casper ;)

Också storleksmässigt klår han Casper med hästlängder (nåja, det var kanske att ta i…). Ludwig har ju faktiskt lår, vilket Casper inte hade. Hans ben såg ju i många månader ut som två pinnar, men denna lilleman har ju redan nu tjocka lår med valkar. Jag säger inte att något är bättre än det andra, men det är lite roligt att jämföra hur olika de faktiskt är.

Och nog ska det bli intressant att se hur det blir när Ludwig blir äldre, om han kommer att likna Casper till sättet, eller om han blir en helt annan typ. Casper påminner så mycket om mig och mina bröder och på något sätt har jag en känsla av att Ludwig kommer att bli mer som Emil och hans syskon. Redan nu verkar Ludde vara den betydligt lugnare av dem :)

Ludde ja, många har frågat om han kallas för Ludde. Och jo, det går ju liksom inte att undvika att det händer. Jag skulle säga att just nu heter han Ludwig i 40 % av fallen, Lillebror i 50 % av fallen och Ludde i 10 % av fallen. Typ.

Men nu till sist ska ni få höra något som jag själv tycker är lite konstigt, och som jag helst av allt inte skulle känna. Men som jag skrivit många gånger förr så är känslor svåra att styra. För trots att det nu är ett år sedan vi fick reda på att Ludwig blivit till och vi ju nu har haft honom här hos oss i snart fyra månader så kan jag fortfarande känna avundsjuka. Fortfarande kan jag känna mig avundsjuk när jag hör om någon som väntar barn, och speciellt när någon får barn tätt.

Flera personer som jag känner som får barn det här året har ett äldre barn som är född ifjol eller året före, alltså tätare än vad vi lyckades få. När jag hör om sådana personer så kommer den där avundsjukan upp till ytan. För den sitter så förbaskat djupt. För trots att vi fått det vi önskade oss (ett barn till) så fick vi ju ändå inte det vi helst av allt ville (att andra barnet skulle komma mindre än två år efter Casper). Och det är just det som gnager. De där hemska tankarna att “om jag inte får så ska ingen annan få heller”. Usch vad jag hatar de känslorna. Men de bleknar. Om än långsamt. Men förhoppningsvis kommer jag att komma till den punkt där jag kan vara innerligt ärligt glad för varje gravidbesked.

Men för att avsluta med något roligt så var det ju faktiskt i förrgår exakt 1 år sedan jag hade min första doulaförlossning. Då föddes en liten flicka och jag fick vara med när det hände. En otroligt viktig händelse i mitt liv som jag lärde mig mycket av. Och nu är hon redan 1 år gammal. Ojoj, vad tiden går.

kärlek till er alla

/ viffslan

Posted in Casper, Gravid, kärlek, Ludwig, personligt | Comments Off on om ett år med Ludwig

om det som annars ibland känns som ett andra hem

Med det jobb jag har så är bilen ett ganska väsentligt redskap, jag sitter helt enkelt ganska många timmar i veckan i bilen. Det innebär ju också att det ibland känns som att man bor i bilen. Man äter där, oftare och mera sällan, och man ser till att ha det väsentligaste lättillgängligt i bilen. 

Eftersom det blir en hel del saker som samlas där så borde man ju se till att hålla den snygg och prydlig, men det blir nog allt för sällan av. Men när vi nu skulle i väg hela familjen på en liten semesterresa så både tvättade och städade jag bilen. Och OJ vad skönt att sätta sig i en städad bil. En bil utan allt det där skräpet som alltid samlas. Känner ni igen er i följande bilgrejer:

– tomma godispåsar (varför tar man aldrig in dem och slänger dem??)

– “snoropapper”

– intorkade godisar (ni vet, de där som alltid ramlar mellan sätena)

– oanvändbara pennor (ovässade blyertspennor och tomma bläckpennor)

– mynt (som också alltid ramlar dit emellan)

– gamla kvitton (och speciellt kvittona från när man tankat)

– hårband (försvinner ju också annars jämt)

– omaka cd-skivor (de lyckas nu aldrig hitta hem till rätt fodral)

– söndriga isskrapor (är tydligen för stark ;) )

Förutom dessa vanliga saker som alltid tycks samlas i bilen så är det ju också intressant att se vad man annat hittar. Den här gången fanns i bilen också följande: ett par strumpor, ett borttappat örhänge, stickor till blodsockermätare, en vintermössa, en blöja ( i helt fel storlek), en leksaksratt, en ostbåge, ovanligt många pennor, garnstumpar, en gammal ballong, klamrar till stiftapparat och en odientifierbar plastkåpa. Ganska bra saldo, haha.

Men nu är bilen städad och fin och vi är på väg på en liten semester. Och det är sista chansen nu för Emil börjar jobba på måndag. Så nu ska vi ta ut det sista ur denna sommar. Hoppas på uppehållsväder och liite mera värme. Men, men, vädret är inget att göra åt. Det ska hur som helst bli skönt att komma bort en stund.

/ viffslan

Posted in Uncategorized | 2 Comments

om ett plågsamt avsked

Sommar betyder nästan alltid för oss att det blir släktkalas med kusinerna från Sverige. Från mammas sida har jag både en morbror och en moster i Sverige och de brukar alltid komma hem och hälsa på när det blir sommar. 

För mig har det ju alltid varit så att jag haft 7 kusiner i Sverige som jag bara träffar typ en gång per år, men när vi väl träffas så är det ju istället väldigt intensivt. Vi brukar ha så roligt och vi brukar försöka träffas så mycket som möjligt under de dagar de är här. Och visst brukar det vara tråkigt att ta farväl efter sommarträffarna, men aldrig har det varit så plågsamt som i år. Och jag sitter och funderar om det beror på att vi nu har flera småbarn. Från min mammas sida har mina pojkar nu två småkusiner och båda de bor i Sverige. 

Igår hade vi min mosters barn med sina familjer här hos oss och det var så trevligt. Intensivt (barnaskaran består av 3-åring, 1-åring, 9-månaders och 3-månaders) men så otroligt roligt. I något skede satt jag och tänkte att det kändes så konstigt att de faktiskt satt i mitt vardagsrum. De som annars bor där på andra sidan potten.

Efter att vi hade varit till Härmä och kört gokart (jag körde inte utan var barnvakt) så var det dags att ta farväl av halva gänget för i år. Det kändes mera vemodigt än nånsin förr och jag stod och önskade så innerligt att vi skulle bo närmare varann. För trots att Sverige ju inte på något sätt är långt borta så är det ändå inte bara att åka iväg. Speciellt inte med två små barn.

Men nu när vi renoverar vår släktgård (min morfars hemgård) där i Purmo så hoppas jag att släkthalvan från Sverige i framtiden kommer att stanna längre på somrarna, så att man på riktigt hinner umgås. För tänk redan nästa år när alla barn är ett år äldre (och det dessutom har kommit ett till) och de faktiskt börjar kunna ha någon glädje av varandra, då ska jag njuta! Längtar redan ❤️

Men ännu imorgon hinner jag träffa en kusin och hennes familj så då ska jag ta ut det sista av denna släktsommar…

/ viffslan

Posted in Uncategorized | Comments Off on om ett plågsamt avsked