om tankar om en stad

Nu har fyra dagar gått av skolningen och idag tyckte jag att jag började hänga med riktigt bra. Och när det dessutom är intressanta föreläsningar och ett trevligt studiegäng så känns det riktigt bra. Fick prata svenska med ännu en kurskamrat och så fick jag även höra att de nog förstår allt jag säger :)

MEN, nog ska det bli skönt att köra hem imorgon. Sova i egen säng, äta frukost i eget kök och ligga i soffan och se på TV. Samla lite energi inför nästa vecka.

Tänkte ikväll bjuda på lite tankar om Åbo, so far. Jämför förstås med Helsingfors eftersom det är den enda stad jag kan jämföra med, men så var det ju också 7 år sedan vi bodde där.

  1. Jag tycker dock att människorna här i Åbo är lite mindre stressade. Tempot är inte riktigt lika högt, folk springer inte fram på gatorna. Dessutom tar folk mera kontakt. Man kan ju t.o.m. få ett ögonkast eller två från folk på gatan eller i bussen, samt ett “huomenta” eller “hei” från busschaufförerna. Lite vänligare attityd än i Hesa.
  2. Sen känns Åbo betydligt mindre än Helsingfors, trots att kommunen till ytan är större. Vet inte vad det beror på, men så har jag ju rört mig på en begränsad yta också denna vecka. En orsak kan ju vara att i Helsingfors finns spårvagn och metro, vilket gör att det känns mera som en metropol. Gatorna är bredare och har fler filer även mitt i centrum.
  3. Bussarna i lokaltrafiken (som jag hunnit använda flitigt) är i tid och inte lika överfylla som i Hesa. Och trots att det är mycket bilar inne i stan så är det också otroligt många som cyklar (eller går). Men cyklandet verkar vara väl ingrott och vägarna är också anpassade för cyklister med skilda filer och dylikt. Mycket bra!
  4. En sak som säkert också finns i Hesa idag 2018 (jämfört med 2007-2011) är ju lokaltrafikapp. Här i Åbo laddade jag ner Föli-appen och köpte mig en turistbiljett för hela veckan. Den finns då i telefonen och är ju lika enkel att använda som ett vanligt busskort. Superbra! I appen kan man ju också söka efter den bästa rutten eller helt enkelt se när nästa buss kommer. Det är ju sånt som verkligen underlättar varandet i en stor stad.
  5. Runsala (Ruissalo). Har förälskat mig totalt i denna ö. Helt fantastisk natur, berusande stränder och massa små finesser lite här och där. Här finns ju själva campingen, simstränder, spa, golfbana, botanisk trädgård, många caféer och restauranger och en massa djur. Här går det gäss på vägarna och rådjur på ängarna.

/ viffslan

 

Posted in skola | Tagged | Comments Off on om tankar om en stad

om tredje dagen ifrån det där hemma

Så har halva veckan gått. 1,5 dag kvar och sen får vi åka hem. Några små tankar ska jag plita ner från dagen som gått. Idag var det mera kaos i hjärnan. Vi går igenom så många saker nu innan vi kan börja med själva SI-terapin så man blir alldeles flummig. Hjärnan, nervsystemet, sinnena, den normala utvecklingen m.m.

Och trots att det är kaos i hjärnan och allt bara känns flummigt så hat jag ändå idag fått sådana verktyg så jag känner att jag kommer att fixa ett problem som jag haft på jobbet. Jag kommer att kunna angripa problemet från en lite annan vinkel.

Finskan går fortfarande helt bra och förutom våra föreläsningar så pratar jag ju faktiskt med folk. Satt med två andra och åt idag och vi pratade om allt möjligt i så där 45 minuter. Säkert var mitt språk ganska sekaisin, men de förstod mig i alla fall. Som sagt, små steg framåt.

Vi hörs.

/ viffslan

Posted in skola | Tagged | Comments Off on om tredje dagen ifrån det där hemma

om mina svaga finska nerver

Andra skolningsdagen avklarad. Huvudet är fullt, fötterna svettiga och ryggen gör ont. Saknar inte studielivet kan jag ju säga er. Det vi håller på med är jätteintressant, men att sitta hela dagen på en stol är nog verkligen inte det trevligaste.

En sak som jag glömde skriva om igår var ju att det var exakt samma datum som när jag började studera till ergoterapeut i Helsingfors, 27.8.2007. Och nu 27.8.2018 började jag SI-utbildningen.

När jag idag gick den sista biten till skolan så kändes det som att vara tillbaka till 2007-års Victoria. Hon som just har börjat sin vuxenbana, hon som just blivit sambo med den man hon senare gifte sig med, hon som inte har barn och som har hela livets valmöjligheter framför sig. Lite likadant kände jag idag. Det kändes inte som att det var den gifta, jobbande tvåbarnsmamman Victoria som gick till Turun ammattikorkeakoulu, utan det kändes som om jag faktiskt var studerande-Victoria. Märklig känsla. Månne det kommer att kännas ännu mera så nästa vecka när jag är här ensam…

Andra saker jag tänkt på idag är hur superbra det vore att vara tvåspråkig. VARFÖR i hela fridens namn jobbar vi inte hårdare på det i vårt land! Vi borde ju verkligen göra det, både på svenskt och finskt håll. Sen tänkte jag också på att jag ju faktiskt på 2007 sökte in till logopedi på finska i Helsingfors. HUR tänkte jag då?!? Nåja, säkert hade det gått det också.

Dagens utmaning blev att klara av hjärnans uppbyggnad och det centrala nervsystemet på finska. Betyg: ganska bra faktiskt. Men lite googlande vid sidan om tyckte jag ändå att jag hängde med i termerna ganska bra ;) Fick ändå prata lite svenska idag när en av kursdeltagarna klappade mig på axeln och frågade något på svenska. Hon var gift med en svenskspråkig och ville passa på att öva sin svenska. Tack!

Annars börjar jag lite få grepp om Åbo. En helt vacker stad, men det kommer nog aldrig att kännas hemma för mig. Helsingfors är och kommer alltid att vara min stad. Och det är ju inte så konstigt eftersom vi bodde där i fyra år. Men eftersom jag ska tillbringa sex veckor här i år så hinner jag väl nog på känslor för den här staden också. Vi ska se.

Nu, killarna sover och jag ska de till att ladda batterierna inför dag 3.

tack o gonatt

/ viffslan

 

pst, rubriken anspelar på alla de finska ord som jag inte kunde när vi pratade om nervsysemet idag ;)

Posted in skola | Tagged | Comments Off on om mina svaga finska nerver

om rapport från skolbänken

Här kommer hälsningar från Åbo. Jag vet inte hur många som vet det, men jag ska skola mig till SI-terapeut. Det gör man i Åbo vid Turun ammattikorkeakoulu. SI står för Sensory Integration. Fråga mig inte vad det är, för jag kan inte förklara det ännu ;)

Just nu, med första skolningsdagen bakom mig, känns det riktigt bra. Jag har ända sedan april (när jag fick veta att jag blivit antagen) både känt mig spänd och full av förväntan, men också ångestfylld och smårädd. Ångestfylld och smårädd dels p.g.a. att skolningen går på finska och dels för att jag ska vara borta så mycket från familjen. Skolningen är nämligen uppbyggd så att vi är två veckor i Åbo (augusti-september) och sedan gör vi egna arbeten innan vi åker två veckor till i oktober och ytterligare två veckor i november.

Denna vecka blev det dock mjukstart eftersom hela familjen är med mig. Eftersom Emil har semester och pojkarna sommarlov ännu denna vecka så fick de komma med till Åbo. Så vi bor på Ruissalo Camping och så länge jag är i skolan så njuter de av lek, utflykter, sevärdheter m.m. Idag var de till Hoplop (leklandet) och imorgon ska de till Åbo slott.

Själv ska jag alltså sitta på skolbänken sex veckor i höst (och sedan fortsätter det med några veckor nästa år). Och trots att första dagen gick riktigt bra så var det psykiskt otroligt tungt. För det första är man ju väldigt ovan att sitta på skolbänken, och för det andra på finska. Kan bara konstatera att hjärnan var ganska mör… Men jag är stolt över hur jag klarade av min första dag. Jag menar, det är så mycket som är nytt; ny stad där man ska ta sig med lokaltrafik till rätt ställe, hitta rätt byggnad, träffa massa nya människor, prata finska, och sedan ta sig hem igen.

Men att åka lokaltrafik gick bra. Det kom snabbt tillbaka från Helsingforstiden. Att hitta rätt byggnad var lite svårare, men jag och en annan vilsen ergoterapeut hjälptes åt. Och den där finskan ja. Tyckte att jag förstod det mesta (fast efter kl. 15 tror jag de flesta av oss stängde av…) men det jag är mest stolt över är att jag faktiskt pratade med folk, och på mitt initiativ. Jag brukar oftast bara svara på frågor, men nu var det jag som frågade. Små steg framåt med andra ord :)

Det kommer nog att bli ett tufft år från och med nu, men jag ska klara det. Vi var nog alla på skolningen ganska nervösa över hur man ska få skolningen och det egna arbetet att  gå ihop med jobb, familj och annat som ska göras, men vi tänkte som så, att många före oss har klarat det, så då gör vi det också.

Nu ska det nog bli godnatt här så att jag kan möta tisdagen med så mycket energi som möjligt.

 

/ viffslan

 

p.s. Runsala/Ruissalo ö är helt fantastisk!!

Posted in skola | Tagged | Comments Off on om rapport från skolbänken

om sommarpratet, som kunde varit mitt

Jag hade tänkt lyssna på alla årets sommarpratare. När jag nu faktiskt har semester och tid att lyssna. Men så var det ju det där med fungerande radio. En bagatell egentligen, men ändå något som tog sig tid att fixa. Så idag plockade jag ner en radio, hittade en sladd som passade och satte på. Dött. Jaha, inte idag heller, tänkte jag.

Men så kom Emil hem och plötsligt så funkade den (så typiskt!). Jag kollade klockan och såg att det var 18.06, alltså skulle jag hinna lyssna på dagens sommarprat. Han fick ratta in rätt kanal och Karin Erlandssons röst nådde mig. Aha, det var hon idag, tänkte jag och blev glad. Visste inte vad hon skulle tala om, men så plötsligt nämnde hon orden längtan, tredje barn, sekundär barnlöshet, och mina öron blev stora. Fatta att det var just det sommarpratet som kom just idag…

Första delen av hennes sommarprat kunde ha varit mina egna ord. Allt fanns där, sorgen, frustrationen, uppgivenheten, ilskan…men framförallt längtan! Genom hela sommarpratet var det just längtan som jag fastnade för. Hon beskrev den så fint, som den drivkraft den faktiskt är. Och hon beskrev så enkelt vad den där längtan är. I deras fall är det vetskapen om att det saknas en person i familjen, inte bara vid köksbordet, utan också i deras famnar!

Det är ju precis så jag känner också. Vår familj består inte bara av mamma, pappa och två pojkar. Jag känner det så starkt. Här är det meningen att det ska finnas flera, hur många är sedan en annan sak. Och på vilket sätt den/de kommer att komma till oss kan vi inte ännu veta. Kanske blir det inte fler biologiska barn. Kanske kommer även vi till den punkten som Karin och hennes man, att man inte orkar gå den vägen längre, utan väljer att adoptera. För som Karin säger, när man väl blivit godkänd är det inte en fråga om OM, utan NÄR, man ska få barnet. Att försöka på naturlig väg år ut och år in kommer aldrig att ge den garantin.

Men som så många gånger förr tampas jag med tankar som “hur länge ska man orka”. Det är inte så att jag håller på att ge upp, vi har faktiskt bara försökt med nummer tre i drygt ett år ännu, men i alla fall. Men om det fortsätter att misslyckas månad efter månad så är också även vi snart framme vid att prata åratal av misslyckanden. Åratal av försök att utöka familjen.

Jag frågade Emil om inte prästen vid vigselsamtalet hade frågat om vi kunde tänka oss att adoptera ifall vi inte kunde få egna barn (han hade iaf frågat hur vi ställer oss till otrohet, om vi kan förlåta sånt, det minns jag), men ingen av oss kom riktigt exakt ihåg. Men jag har ett svagt minne av något sådant. Jag minns dock inte alls vad jag hade svarat på en sådan fråga då.

För vad svarar man på en sådan fråga när man inte ens har börjat försöka få barn. När barn är något som känns som en självklarhet. När det inte finns på kartan att man inte skulle lyckas “skaffa” den familj man drömmer om. Självklart adopterar vi om det blir aktuellt.

Idag är nog inte svaret lika självklart. Jag har ju nog vetat att en adoption inte är något som man lättvindigt och snabbt går igenom, men att höra Karin beskriva det så i detalj vad ärligt talat ganska hemskt. Att det ska grävas i allt och alla, att man ska undersökas från topp till tå. Svara på frågor som hur ofta man har sex, hur ekonomin ser ut, om man är frisk i huvudet o.s.v. Att behöva bli godkänd. Och vad säger man till de barnen man redan har om man inte blir godkänd. Sorry, era föräldrar duger tydligen inte som föräldrar, men lycka till i livet! (Haha, skämt o sido).

Nu är ju inte adoption alls på tapeten för vår del. Inte heller har vi gjort några fertilitetsutredningar. Vi är inte där än. Jag tror fortfarande att detta kommer att lyckas. Men trots min stenhårda tro på att detta lyckas, samt ett hopp och en längtan som brinner starkt inom mig så är det som att någon vill att jag ska öppna dörren till andra vägar. Som att någon försöker säga mig att det går att tänka på de här sakerna, bara utifall att. Bara för att låta tankarna gro och för att vara förberedd…ifall det inte lyckas.

Vi skiljer oss också från Karin och hennes man på det sättet att vi även kämpade för vårt andra barn. Även Ludwig tog över ett år på sig (inklusive missfallet), så i det avseendet är det precis lika nu. Det gör mig både lugnad och frustrerad. Lugnad för att det ju ändå gick förra gången, men frustrerad över att det även denna gång ska vara en kamp. Och så tänker jag att kommer det varje gång att vara så här. Tänk om vi lyckas få ett tredje barn och vill ha ett fjärde, och så ska det vara detta förbaskade kämpande då, igen…

Men nu ska jag inte gå händelserna i förväg.

Vad jag fastnar för i Karins sommarprat är också att hon vågar prata om det här med längtan efter ett barn (när man inte har några från tidigare) och längtan efter ett till barn. Längtan för oss som har barn från förut är inte sämre, men annorlunda. Vi är redan mammor, det är inte dom. För trots att vi alla längtar efter samma sak så har vi något som dom inte har, barn.

Men hon säger också precis det som jag behöver höra, att vår längtan inte är ful och självisk. Att vi inte är dåliga mammor som inte älskar våra barn tillräckligt mycket för att vara nöjda. För det handlar inte om det. Det handlar ju om precis det motsatta, här finns kärlek för flera (jag vet att det låter superädelt och skrytigt, men det är ju så).

Har ärligt talat inte tänkt så mycket på detta nu. Jag har faktiskt kunna ta dagen som den kommer och konstatera fakta. Inte denna gången heller. Men det är klart att längtan och sorgen finns där, och ibland bubblar den upp starkare än vanligt. Men med Karins sommarprat i ryggen så känner jag mig stärkt. Jag inser att jag får ha äckliga, fula och hemska tankar om saker och ting. Jag får brottas med känslorna och med avundsjukan. För jag gör det av kärlek. Av kärlek till vårt tredje barn. Jag vet att du finns där och jag vet att du blir till när tiden är inne, men låt det vara nu! 

 

/ viffslan

 

P.S. Tack Karin för att jag aldrig kommer att få sommarprata. Du har redan sagt allt jag skulle säga ;)

Posted in barnalängtan | Tagged , , , | Comments Off on om sommarpratet, som kunde varit mitt

om gräsänkeveckan

Lite tankar så här efter gräsänkeveckan. För det första var den väldigt välbehövlig. Inte så där att det var skönt att ha Emil borta, men jag tror att det var välbehövligt att behöva längta lite efter varann. Att inse att den där vardagliga lunken egentligen är ganska kiva. Att behöva sakna det där vanliga, för att sedan uppsatta det mera.

Sedan var det ju en vecka när man fick känna sig som supermorsan igen. Att fixa allt själv, morgnarna, eftermiddagarna, kvällsmat och nattning. Att komma ihåg att betala räkningar, ta med saker till dagis, handla…allt det där som man ju nog normalt också ska göra, men som det brukar finns två huvuden för att komma ihåg.

Men allt gick riktigt bra. Barnen verkar instinktivt ha något i sig som liksom skärper dem, som att de vet att nu gäller det att vara det bästa barnet eftersom bara en förälder är hemma. Söndag-onsdag gick riktigt bra. På torsdagkväll och fredag blev det lite mindre bra, men jag tror att det mest var kalasnerver och för Casper födelsedagsnerver som spökade. Det blev helt enkelt för spännande.

För gräsänkeveckan slutade ju natten till lördag, och på lördag hade vi gemensamt kalas för killarna. Så förutom att fixa alla basgrejer så skulle jag ju ställa till kalas också. Men även det gick bra. Vi bakade tårtbottnar vartefter och frös in. Jag passade på att städa lite varje kväll. Vi handlade till kalaset på den lediga fredagen. Och dessutom hann jag klippa gräset. På fredag hade jag fixat hjälp av mina föräldrar, men behövde egentligen inte använda den. För plötsligt var den där att-göra-listan väldigt kort!!

Så summa sumarum så var det en vecka när jag igen fick stärka mig lite. Inse att jag fixar det ensam, om det behövs. Jag är en superkvinna!

MEN, jag insåg också hur lyckligt lottade vi är som får ha varandra. Jag satt på kvällarna och tänkte på alla ensamstående som varje dag, året om, har det så som jag hade det den här veckan. Som fixar allt själv, hela tiden. Och det som jag tyckte var värst, var nog ensamheten. Det där vardagliga som att laga mat och natta o.s.v. det blir ju till rutin. Redan på en vecka hade man ju fått in en rutin hur man gör det ensam. Men allt det där som sedan kommer, det där att ha någon att prata med, att dela dagen med. Någon att berätta allt roligt för, någon att skratta tillsammans med. Allt det som barnen gjort och sagt vill man ju dela med någon, där och då. Och det var nog den största insikten av alla!

/ viffslan

Posted in Uncategorized | Comments Off on om gräsänkeveckan

om kampen som tycks vara vår lott, just nu

Och kampen den fortsätter… Kampen för att bli flera i familjen. Vår egen kamp blir alltid mera påtaglig när det igen en gång börjar hagla ultraljudsbilder i ens sociala flöde. Det är ju självklart roligt med nya gosiga bebisar, men varför kan inte vi få vara med, igen.

Det där psykbrytet blir alltid så mycket närmare när andras graviditeter kryper nära inpå. Det som borde vara det roligaste, härligaste och underbaraste blir istället en klump i magen och ett gissel i huvudet som konstant ligger och gnager.

Jag jobbar hela tiden med mina tankar och känslor kring detta. I höstas när en kollega berättade att hon väntade barn så var min första tanke: nej men vad kul! Och jag ska säga er att det var första gången sedan hösten 2014, alltså första gången på 3 år, som min första tanke var enbart positiv. I tre år hade min första reaktion på någon annans graviditet innehållit tankar som nej, varför, orättvist o.s.v. Men så plötsligt i höstas så var min första tanke faktiskt positiv. Vad kul! Det tog mig tre år att komma dit och det kändes helt underbart. Att kunna glädjas åt andra utan att behöva gräva ner sig i sin egen sorg.

Det var en vändpunkt. En punkt där jag insåg att mitt psyke är “helat”. Att jag kunnat släppa stressen över att själv bli gravid.

Men det var då.

Nu har det redan gått flera månader sedan den höstdagen. Flera månader av misslyckande, besvikelser, av tårar som sväljs, av klumpar i magen som motas bort. Som måste motas bort för att kunna få vardagen att fungera. Jag kan inte tillåta mig att varje månad bryta ihop, trots att det ibland känns som det enda rätta.

För jag skulle så in i norden vilja bli av med känslan av att vilja lägga mig ner och gråta varje gång någon vän eller bekant “outar” att de väntar barn. Så ska det ju inte vara. Då ska man ju glädjas tillsammans.

Jag tror att det är svårt för andra att förstå vad jag går igenom. Jag tror att min man också har svårt att förstå. För som jag så många gånger skrivit förr, det är inte hans kropp som ska bli gravid. Det är inte hans psyke som går igenom hopp och besvikelse om vartannat, månad efter månad. Han vet ju nog vad jag går igenom, men han kan ändå inte på djupet förstå hur det känns. Och det tror jag ingen kan som inte går eller gått igenom en liknande process.

Och som jag också många gånger förr skrivit: vi är lyckligt lottade som välsignats med två barn. Och jag är otroligt tacksam, men längtan efter mera finns där i alla fall. Och den ökar i styrka hela tiden. Och så det där dåliga samvetet över att känna så här starkt när jag vet att det finns folk som kämpar i åratal och kanske ändå aldrig lyckas.

Fast längtan efter barn är inget man bara kan stänga av. Jag menar, ens eget kött och blod som man får älska och vårda av hela sitt hjärta. Det om något är ju Livet! Och trots att jag redan har både man och två barn att älska så känner jag så himla starkt att det finns rum för flera <3 Många fler…

 

Är det nu någon som går igenom en liknande process (eller gått igenom) och vill träffas över en kopp “kaffe” så skulle det inte vara så dumt att få prata av sig lite ;)
Ta kontakt i så fall!

kärlek till er alla

/ viffslan

 

Posted in barnalängtan | Tagged , | Comments Off on om kampen som tycks vara vår lott, just nu

om vår alldeles nya vardag

Så var vardagen igång igen. Och än en gång är det en ny vardag för oss. En vardag som vi inte haft förut. En vardag där både Emil och jag jobbar och båda killarna är på dagis. En vecka har gått nu och den har gått bra.

Visst har vi varit extra trötta allihopa, men vi har fått det att funka utan större problem och vi har haft det bra. Ludwig har haft fyra tuffa dagar på dagis, men på det stora hela har det gått riktigt bra. Och Casper har ju fortsatt i sin dagisgrupp, men nu fyra dagar per vecka istället för två, vilket jag tror kommer att bli riktigt bra!

Själv har jag ju gått ner i arbetstid från fulltig 38 timmar till 28 timmar (lyx!!). Jag jobbar mån-tors och lite kortare dagar och sedan är jag och killarna lediga på fredagar. Det kommer att vara riktigt skönt (tror jag). Att jobba fyra dagar känns nog riktigt lyxigt efter höstens fulltidsjobb.

I och med att vi nu inlett våra nya (relativt tuffa) vardag så har vi också anammat lite nya rutiner. Vi som alltid varit uppe sent och sovit länge på morgnarna har nu varit tvungna att ändra på den saken. Nu ska killarna i säng innan 21 och vi själva innan midnatt, och det har faktiskt lyckats :)

Redan under jullovet ändrade vi på nattningsrutinerna. Förut så nattade vi Casper i sin säng och Ludwig i vår säng, och det tog gaaanska länge. Ludwig blev till sist så rastlös och började klättra på oss och hoppa och ha sig så vi bestämde att nu behöver vi ändra på något. De sov redan i samma rum (vi flyttade Ludde i egen säng sedan han somnat) så nu tänkte vi att vi ska natta dem båda två i deras egna sängar. Det tog faktiskt inte många kvällar innan Ludde hade accepterat att det är i sin säng han ska somna. Och förvånansvärt bra gick det att natta båda två i samma rum, trots att de i tur och ordning hade lite mera ljud för sig. Så istället för att vi ska ligga 1-1,5 timme med varsin pojke (och oftast även somna själv) så sitter nu en av oss (ibland båda) i deras rum ca 30 min och sen sover de. Och det känns så himla skönt!

Så nu ikväll sov båda pojkarna redan 21.30 (trots att det var fredag) och här en av dagiskvällarna så sov de båda före 21.00. SEGER! Det är ju självklart att även vi kommer oss snabbare i säng då vi kan börja njuta av kvällen och slappna av redan kl 21 istället för att yrvaket fortsätta kvällen kl 23.30 efter nattning.

Så just nu känns det bra. Hoppas att vi lyckas fortsätta på samma sätt. Sen har vi även bättre kvällsrutiner överlag nu, så hoppas att vi även lyckas fortsätta med dem också när kvällsaktiviteterna kommer igång.

Det som vi nu har kvar att få in i något system är själva kvällsmaten. Jag skulle så gärna vilja få något matlistesystem att fungera för vardagskvällarna. Så att det finns planerat vad man ska laga, så den som är först hemma kan börja på med maten. Vi har flera gånger försökt oss på lite olika system, men inget som har fastnat utan vi har på något sätt gett upp. Så nu får ni gärna ge tips på hur vi ska orka hålla ett system en längre tid. Ska man göra flera veckor i sträck, ska man specificera maträtter eller endast ha riktlinjer, eller hur ska man riktigt göra för att det ska bli bra. Någon som har ett fungerande system?!?

Så, nu ska jag fortsätta denna lugna fredagkväll med lite chips, stickning och TV ;)

/ viffslan

Posted in vardag | Comments Off on om vår alldeles nya vardag

om tankar kring ett nytt nytt år

Gott Nytt År, får jag väl börja med. Eftersom det nu igen än gång bytt årtal. Och ojoj, denna blogg, får jag väl också säga. Eftersom den nu än en gång fått stått orörd alldeles för länge. Jag vet inte hur folk hinner blogga…för jag hinner helt tydligt inte. Trots att jag skulle vilja.

Det som jag dock kände mig tvungen att skriva om nu är ju året som gått och känslorna kring det nya året. Som jag brukar göra. I år blir det dock än rätt så kort nyårskrönika, och istället mera betoning på tankar.

Året som gått har på det stora hela varit bra, så där på det personliga planet. Självklart har det hänt saker både i närregionen och ute i stora världen, men så där personligen har det “måra på”. Jag har njutit av att vara hemma under lite mer än halva året, och sen fick jag njuta av att jobba under resten av året. Perfekt. Pojkarna har utvecklats och varit helt underbara ungar och det har varit en lycka att få vara tvåbarnsmor. Vi har haft vänner och familj runt omkring oss och personligen har jag flera vänner som kommit mig ännu närmre under året. Fint så.

Igen ett år klarade vi oss undan begravningar, medan vi fick vara med om några födslar. 2 småkusiner fick pojkarna men annars var det rätt så lugnt, förutom mina 3 doulabebisar <3 Och så bröllopet, mellan svågern/brodern Pontus och svägerskan/nära vännen Sara. Sånt är ju alltid trevligt :) Plus lite förlovningar också ;)

När vi så närmare oss detta nyår så hade jag en annan känsla i kroppen än jag normalt brukar ha inför nya år. I år kändes det nästan inget alls. Det kändes som att nyåret inte var så speciellt, det var liksom inget nytt blad som behövde vändas, utan vi kunde fortsätta precis som förut. Och det är ju det man gör, trots att man så där i tanken kanske vänder blad.

Men eftersom vårt 2017 var en rätt så lugn och behaglig resa som blev en helt bra vardag så kände jag att 2018 kan få bli likadant. Och så hade vi heller inget speciellt att se fram emot under 2018, än i alla fall. Det var ju då när vi skulle få invänta nästa familjemedlem, det var ju det vi skulle se fram emot. Det var ju det här nyåret när vi igen än gång skulle få invänta 12-slaget och sedan utbrista “i år ska vi bli föräldrar igen”. Men så blev det ju inte. Än.

Jag har två tankar inför 2018. Det första och största är ju fortfarande att jag så innerligt hoppas att vi ska välsignas med ett tredje barn under 2018. Och det är ju faktiskt inte för sent än. Den andra tanken är att jag ska försöka ta det lugnare, inte ha så mycket program hela tiden, kvällstid. Att jag ska kunna njuta mera av att bara vara hemma, tillsammans med min familj. Som de sa i en filmsnutt jag såg på facebook idag, “spend a little more time being, not doing”. Det prickade liksom mig på något sätt. Att kunna vara, bara vara, lite mera.

Och så har jag på något sätt en känsla av att det där med att ta det lugnt och bli gravid går lite hand i hand. Så det är väl bara att sätta igång och uppnå sina “mål” då. Take it easy and get pregnant. Låter väl inte så dumt ;)

Så ett fridfullt älskande nytt år till er alla då <3

Så hoppas vi att jag återkommer…

/ viffslan

Posted in Uncategorized | Comments Off on om tankar kring ett nytt nytt år

om vår annorlunda höst

Så var första jobbveckan över för min del. En massa känslor har genomsyrat mig den här veckan men summa sumarum så känns det riktigt bra att vara tillbaka. Det har inte alls känts så ångestfyllt som jag hade tänkt mig. Men det beror ju också mycket på att pojkarna får vara hemma med pappa istället för att vi måste börja kuska den till och från dagis.

Och det är mest det jag ville plita ner lite om idag. Det där att Emil är hemma. Först och främst så är jag så otroligt glad över att han vill vara hemma i 4 hela månader. Nu ska han vara hemma med båda pojkarna på heltid i 1,5 månad och från oktober blir det dagis för Casper ca 2 dagar/vecka. Han tar ut både pappaledighet, vårdledighet samt semester (himla mycket olika papper blev det…).

Vi har fått många positiva, och även förvånade, kommentarer över att han ska vara hemma och det känns ju bra. Men så fick jag en fråga som jag först skrattade bort, eftersom den ju var laddad med humor, men som jag sedan blev lite småarg över.

“Ska an no klar ååv e?”

VARFÖR skulle min man, pappan till mina barn, vara sämre på att ta hand om barnen än jag som mor?? Om jag har klarat av att vara hemma 1,5 år, varför skulle inte han klara av 4 månader (och varför inte 1,5 ¨år för hans del också). Jag är fullständigt övertygad om att han klara det minst lika bra som jag.

Kommentarer som dessa bevisar också hur sällsynt det är med pappor som tar ut längre ledigt än den “vanliga” pappaledigheten, vilket är synd. Jag hade på något sätt lite naivt trott att det hade blivit mycket bättre med hemmapappor, men tydligen inte. Jag har hört så många bekanta som sagt att de inte ens tagit ut den “vanliga” pappaledigheten, av olika orsaker.

Man skyller ofta avsaknaden av hemmapappor på männen själva. Och till viss del är det väl så, att de kanske inte väljer att prioritera så. Men sen tänker jag också på alla attityder i samhället som på något sätt förutsätter att pappor inte skulle klara av att vara hemma, ensamma med barnen, under en längre tid. Dessa attityder ger kanske inte pappor den bästa motivationen att ens pröva vara hemma en tid.

Nu skulle jag ju kunna skriva om detta nästan hur länge som helst och tangera könsroller, ansvarstagande, politiska beslut och allt möjligt, men det tänker jag inte göra.

Jag tänker dock konstatera att vi alla behöver börja ta ansvar för, och uppmuntra, att pappor tar ut mera ledigt med barnen. Och det är så viktigt att det skulle vara tid ENSAM med barnen, inte tillsammans med mamman. Vi måste börja lita på att papporna också kan ta hand om sina barn, och låta dem göra det. Inte bara för deras egen skull, utan även för barnens!!

…………..

Men för att återgå till mitt jobb. Jag känner mig otroligt peppad efter första veckan. Jag vet att när jag väl kommer igång med alla klienter så kommer det att gå i ett rasande tempo och det kommer att vara tungt. Men jag känner att jag gör nytta. Och jag känner att det är rätt tid nu att återgå till jobbet. Och med kollegorna, våra nya fina utrymmen och alla underbara klienter så kommer detta att bli riktigt bra. 

Det som dock känns lite taskigt är ju att man så gärna både skulle vilja äta kakan och ha den kvar. Jag vill ha min jobbgemenskap men skulle också gärna vilja ha kvar “hemmamammagänget”, som träffas med barnen och som har tid och möjlighet att göra saker som man känner för. Men nu är det ju så att det finns en tid för hemmatiden och det finns en tid för jobbet, och nu har jobbet kommit för min del. Bara att acceptera och göra det bästa av situationen (och se fram emot nästa mammaledighet, som förhoppningsvis förverkligas ;) )

Trevlig höst till er alla, hemma eller på jobb (eller varför inte studier) :)

/ viffslan

Posted in Uncategorized | Comments Off on om vår annorlunda höst