om tankar om årets ESC

Eurovision Song Contest 2021. Vilket rysare. MÃ¥ste ärligt talat säga att jag inte alls var taggad inför det hela. Hade inte alls följt med vad Finland hade beslutat att skicka och hade nästan glömt bort att ESC faktiskt skulle ordnas i Ã¥r. När det blev semifinalkväll tänkte jag att ”ja, blir det av det där nu i alla fall”. Tänkte att jag har pÃ¥ det pÃ¥ TV och sÃ¥ ser jag lite med ett öga.

Sägas ska då att jag förut var en riktig Eurovision-nörd, men de senaste åren har intresset svalnat lite. Men när jag väl hade sett semifinalerna så taggade jag till riktigt ordentligt och såg fram emot finalen.

Nu tänkte jag då kommentera lite vad jag tyckte om finalen och resultatet. Först måste jag ändå säga att det var ett otroligt ovisst år, vilket jag tycker är roligt. Man hade ingen aning om hur rösterna skulle fördela sig. Juryrösterna visste man ändå lite bättre, men folkets röster kan lägga sig precis hur som helst. Det minns vi ju så väl från 2018 när Benjamin Ingrosso och Sverige låg på andra plats efter juryrösterna och alla på något sätt trodde att han skulle vinna, och han sen bara fick 21 poäng av folket, och därmed inte hade en chans till vinst.

Det Ã¥ret hade de ännu inte förfinat resultatredogörelsen utan tog länderna frÃ¥n lägsta poäng till högsta. I Ã¥r höll ju spänningen i sig till sista stund eftersom de läste upp länderna nerifrÃ¥n och upp, vilket betyder att den som leder ändÃ¥ kan fÃ¥ ytterst lite poäng av folket. Kan sägas att pulsen lÃ¥g ganska högt där i slutet…

Det speciella i Ã¥r var ju att 4 länder blev helt utan poäng av folkets röster, och stackars Storbritanninen landade pÃ¥ exakt 0 poäng, vilket är ganska ”skickligt”. Jag menar, inte en enda poäng. (Man kan ju frÃ¥ga sig om folk är lite sura för Brexit…för lÃ¥ten var faktiskt inte sÃ¥ dÃ¥lig).

De låtarna som jag däremot tyckte var i botten var:
– Ukraina (mÃ¥nga bland mina facebookvänner tyckte den var bra, men jag förstod mig inte alls pÃ¥ den, fick lätt huvudvärk av hennes röst)
– Tyskland (lÃ¥ten helt okej när jag lyssnat pÃ¥ den senare, men själva numret blev bara Bolibomba av det hela. Och den där handen (lÃ¥ngfingret) var ju bara en helt onödig detalj)
– Spanien (denna lÃ¥t tände liksom ingenting i mig, de vara bara trÃ¥kig)
– Albanien (en av alla de där silverklänningsbidragen som inte gjorde nÃ¥gon skillnad, sjöng dessutom pÃ¥ hemsprÃ¥ket sÃ¥ ingen förstod)
– Moldavien (egentligen en av alla mellanlÃ¥tar, men jag hade svÃ¥rt för sÃ¥ngerskan redan frÃ¥n första början, hon sÃ¥g hög ut, sÃ¥ henne kunde de ha ocksÃ¥ ha drogtestat)
– Litauen (vid första anblick helt kasst, men den har blivit lite bättre när jag hört den flera gÃ¥nger)

Vilka var då mina favoriter? Jo, det fanns sist och slutligen ganska många, trots att jag vid en första anblick inte var särskilt förtjust i nån alls. Här kommer de utan inbördes ordning, för jag har svårt att säga vilken som var bäst.
– Island (en vattendelare, där folk antingen älskar eller ”hatar”. Jag älskar det! De första 20 sekunderna av lÃ¥ten satt jag lite som ett frÃ¥getecken, men sen var jag faktiskt sÃ¥ld. SÃ¥ synd att de inte fick uppträda p.g.a. Coronasmitta, men sÃ¥ roligt att de kom sig sÃ¥ högt som en fjärdeplats! Jag har en liten tolkning kring hur deras ”fjantlÃ¥t” ändÃ¥ gick hem. Om man tänkte pÃ¥ deras rörelser och själva showen sÃ¥ var det ganska löjliga, men eftersom de gjorde dem seriöst och lÃ¥ten var bra sÃ¥ gick det ändÃ¥ hem.)
– Norge (han fÃ¥r pluspoäng för egenskriven lÃ¥t, och han fick oförskämt lite röster. Jag gillar kanske inte showen sÃ¥ där jättemycket med änglar och demoner, men lÃ¥ten är faktiskt riktigt bra!)
– Malta (en ung tjej som sjunger fantastiskt bra, och lÃ¥ten bjuder pÃ¥ mÃ¥nga olika delar, tempon och roliga saker. Tyvärr gÃ¥r hon ocksÃ¥ i silverklänningsfällan, vilket lite sätter henne i samma mellanfack som mÃ¥nga andra. Men lÃ¥ten är sÃ¥ mycket bättre när man bara hör den! Hon var helt värd sin sjunde plats.)
– Grekland (av nÃ¥gon anledning gillar jag detta. Hon sjunger jättebra, och numret är väldigt snyggt. Dessutom har hon kläder pÃ¥ sig, och sÃ¥nt fÃ¥r alltid pluspoäng i min bok. Hennes lÃ¥t gör mig danssugen :)

Sen finns det en hel drös av låtar som är helt okej, men som inte ger mig det där lilla extra. Sånt som inte sticker ut tillräckligt. T.ex. Sverige. En helt bra låt i sig själv, men just i detta startfält drunknar den och blir rätt så anonym. Och som finländare är man ändå lite skadeglad över att vi slog Sverige, som ju faktiskt är en av de stora inom ESC!

Till de där mellanlåtarna hör i år också alla de där silverklännings- och glitterlåtarna. Låt mig se, Moldavien, Azerbaijan, Albanien, San Marino, Cypern och Israel (ingen sån klänning, men går under samma kategori). Cypern behöver en extra diss för sitt sexistiska nummer, där hon ju inte ens är klädd i en klänning, utan lite trasor, och sen sjunger att hon är El Diablos ängel. Kråmar sig på scenen och gör mig allmänt upprörd. Trots det, så är låten inte helt fy skam, sen när man lyssnar på den och slipper se henne. Men alla dessa länder skickar typ samma låtar, som har något klatschig fras som folk kommer ihåg (loco loco, adrenalina, el diablo, set me free, mata hari), men sen är det inte så mycket mera.

Hur är det då med toppen. Tycker jag att rätt låt vann. Ja, före det vill jag skriva lite om Frankrike och Schweiz. Bland mina facebookvänner var man rörande överens om båda dessa länders förträffliga bidrag. Men där håller jag inte med. Schweiz kan jag ändå hålla med om att var en bra låt, och Gjon sjöng otroligt bra, men den var inte topp 5 för mig, topp 10 dock. Den var lite för svår för att sätta sig riktigt bra inom mig, och en eurovisionslåt vill jag gärna att ska vara sjungbar! Frankrike däremot tyckte jag inte alls om. Och där förstår jag faktiskt inte hur hon kunde komma så högt som en andra plats. Jag kan förstå juryrösterna, men att folket gillade det där så pass mycket, runt om i hela Europa, njäe.

Så kommer vi då till Finland. Vi får vara stolta över oss själva i år. I år behövde vi inte skämmas. Vi skickade en otroligt bra rocklåt, som tog hem den nästbästa placeringen nånsin, en sjätteplats. Jag gillar låten, den är melodisk för att vara en rocklåt och de gör ett jättebra framträdande. Unga killar, varav den ena sångaren är född i Kokkola, gör ju det hela ännu roligare :)

Och så Italien. Efter semifinalen kände jag mig hoppfull över att Finland t.o.m. kunde ta hem segern i år. Man kände hur publiken gillade vårt bidrag och vi skiljde ut med rocken. Men så insåg jag att Italien också hade ett rockband med, och kände bara att skit också, de tar våra röster. Och precis så gick det! Men ändå roligt att tänka på hur många röster som faktiskt gick till ett rockband, om man tänker att 536 poäng av folkets röster gick till Italien och Finland. Det är roligt att alla genrer får ta plats i Eurovisionen.

Vad tyckte jag om Italien då. Ja, första gången tyckte jag att den var helt okej, men att Finland självklart var bättre. Men ju flera gånger jag ser och lyssnar på den, desto bättre blir den. Jag skulle kanske inte sätta den på plats nummer 1, men jag är ändå helt nöjd med att just den blev den vinnande låten (hellre än Frankrike i alla fall). Och låter åker definitivt in på min spotifylista :) Dock skulle jag också här gärna ha sett lite mera kläder på sångaren. En tröjs på överkroppen är väl inte för mycket begärt. Eller?

Men en väl genomförd Eurovision, med fina inslag och en otrolig värme. Vi är ju så svältfödda på evenemang så detta var verkligen roligt att ta del av. Min ESC-låga tändes verkligen igen! Och så roligt att vi alla kan samlas runt samma sak, men ändå tycka så otroligt olika. Och jag blir alltid lika fascinerad över det, att man annars kan vara väldigt lika, men tycka helt olika när det kommer till musik. Och det om något bevisar väl att musik är ett otroligt känslospråk, som verkligen tänder våra innersta lågor.

Som avslutning vill jag länka till två bidrag som jag tycker hade förtjänat en plats i finalen (istället för något av alla de där silverklänningsbidragen). Estland, med en duktig (och snygg ;)) sångare och en bra låt, samt Irland, som kanske hade satsat lite för mycket på ett invecklat scennummer, men som levererade en jättebra låt.

https://www.youtube.com/watch?v=mhMZQyv_Fhw
https://www.youtube.com/watch?v=FY2rxbZNvZ0

/viffslan

p.s. play ja ja ding dong :)

Publicerat i musik | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för om tankar om Ã¥rets ESC

om ett plötsligt psykbryt

Oj vad denna blogg blivit bortglömd. Men tiden räcker liksom inte till, trots att jag skulle ha hur mycket som helst att skriva om. Det har hänt massor sedan augusti 2020 när jag plitade ner mitt förra inlägg. Men orsaken till att jag bara måste skriva nu är inte allt som hänt sedan ifjol, utan det som hände denna vecka. Och som vanligt handlar det om vår barnlängtan. Det känns nästa som om bloggen är ett ställe där just tankar om detta frodas, och där jag mest skriver om det, men det är väl så det måste få vara också.

Det har fortfarande inte blivit något tredje barn, trots att vi nu har försökt i 4 år. Men egentligen är det inte så konstigt, för min kropp har inte varit på topp, inte på flera år. Hela fjolåret var en kamp med en massa olika symtom. Symtom som jag många gånger undrat varifrån de kommer, vad som är hönan och vad som är ägget. Har jag ångest p.g.a. fysiska symtom, eller kommer de fysiska symtomen av att jag har ångest.

Hur som helst sÃ¥ har jag nu börjat fÃ¥ fason pÃ¥ kroppen igen. Det kommer jag förhoppningsvis att orka blogga om i ett skilt inlägg, men resultatet av allt är att jag har mÃ¥tt mycket bättre nu en tid. Jag har haft mera energi, mindre fysiska symtom, varit gladare och känt att kroppen bär mig igen. Min barnlängtan finns ju alltid där, men jag har inte tänkt pÃ¥ det lika mycket nu under en period, utan det har varit annat som varit ”viktigare”. Jag har pÃ¥ nÃ¥got sätt känt att jag mÃ¥ste fÃ¥ ordning pÃ¥ kroppen innan jag kan bli gravid, och därför har väl de tankarna fÃ¥tt stiga till sidan av rent realistiska skäl.

Men precis som jag skrivit förr så kan man inte styra över sin känslor, och man vet aldrig när känslorna som en barnlängtan för med sig blossar upp. Man kan inte alltid värja sig för negativa känslor, trots att man tycker att man är stark och mår bra.

Och detta hände mig för några dagar sedan. Det hade varit en bra dag och jag kände mig okej i både kropp och själ. En helt vanlig kväll led mot sitt slut och jag surfade runt på instagram. (En parentes; inom infertilitetsvärlden finns på instagram och andra sociala medier en tyst överenskommelse om att man alltid varnar för känsliga inlägg, så som positiva test, ultraljudsbilder, babybilder, eller gravidbesked överlag. Detta är ju dock ingen allmän regel och personer som inte själv varit med om att inte kunna få barn tänker ju inte på detta). Jag surfade som sagt runt på sociala medier, och plötsligt dök det upp en bild på mammalådan. Jag hickade till och kollade ju snabbt vem det var som var gravid nu då. Och sen vet jag inte vad som hände, men jag bröt ihop totalt.

Jag vet ärligt talat inte vad det var med detta gravidinlägg som gjorde att jag bröt ihop, men det var säkert flera saker. Men jag blev med ens så otroligt arg, ledsen, uppgiven och trött. Jag googlade genast fram fertilitetskliniken i Uleåborg för att igen en gång kolla hur man tar kontakt. Jag var plötsligt så bestämd. Nu banne mig ska vi bli gravida. Jag orkar liksom inte mera. Det hann flyga så mycket tankar i mitt huvud och igen en gång tänkte jag tankar som:

  • vad har vi gjort för ont för att straffas pÃ¥ detta sätt
  • är vi sÃ¥ sjukt dÃ¥liga föräldrar sÃ¥ livet inte vill ge oss flera barn
  • är alla andra bättre föräldrar än oss, när de tycks bli gravida hur lätta som helst

Och jag ska säga er, att när man bryter ihop, då tänker man inte klart. Då blir dessa tankar verklighet, och dessa tankar om att man är en sämre förälder än andra, de tankarna är nästan de värsta. För det betyder också att de barn vi redan har, har fått dåliga föräldrar. Och den tanken blir som en kniv i hjärtat.

Och det som jag tror att folk inte kan förstå är just detta att ett litet instagraminlägg kan få en att totalt tappa fotfästet. Jag läste inlägget och kände hur all energi rann av mig. Jag kände bara sorg och den där stenen i magen. Jag grät mig till sömns och försökte be, men jag visste inte ens vad jag skulle be om. För allt kändes bara nattsvart. Dagen efter var jag lättirriterad, trött och det ända jag ville vara att ligga under täcket och tycka synd om mig själv. Men likväl skulle vardagen rulla med jobb, familjeliv och hushållsarbete.

En orsak till att just detta inlägg gjorde att jag bröt ihop var att det igen var en familj som får sitt tredje barn. Detta år (och fjolåret) är liksom fullt av familjer som får just sitt tredje barn. Det har funnits många par här i byn som precis som oss haft två barn, och dessutom pojkar. Dessa par har på något sätt varit mina livlinor, vår jämlikar, par som har det som oss. Men så plötsligt är det nästan inga kvar, alla får flera barn, och som vanligt står vi kvar på perrongen, oförmögna att kliva på tåget. Och detta tror jag är en stor orsak till att det just nu känns så illa.

Och precis som jag skrivit förr sÃ¥ Ã¥terkommer de där tankarna om att folk ”gÃ¥r före i kön”. Det känns alltid mera illa när par fÃ¥r flera barn än oss, trots att de fÃ¥tt första barnet efter att vi fick Casper. Par som fÃ¥tt första barnet när vi fick Ludwig och som nu redan väntar sitt tredje. Jag blir avundsjuk, det hymlar jag inte med. Och att fÃ¥ den känslan ovanpÃ¥ alla andra gör att allt blir sÃ¥ hemskt. För är det nÃ¥gon känsla jag ogillar, sÃ¥ är det just avundsjukan. Men nu är det sÃ¥, och jag vill bara skrika ut till folk att ställa sig sist i kön. Nu har vi stÃ¥tt i kö i 4 Ã¥r, men folk bara tränger sig före, hela tiden.

SÅ. HIMLA. ORÄTTVIST.

Och jag vill vara noga med att påpeka att detta inte är ett inlägg som ska skuldbelägga andra som får barn, eller få dem att känna sig dåliga. Detta inlägg skriver jag för att återigen belysa hur det är att leva med barnlängtan. Hur det är att ha alla dessa känslor som styr och ställer i ens liv. Hur det känns att gång på gång bli överrumplad av intryck som gör att man mår dåligt. Och det är ingens fel, det är bara så som livet är just nu. För oss, och för många andra.

Men det är jobbigt, och det är okej.

Och är det något jag skulle behöva nu så är det Längtans café, men de träffarna har vi inte haft nu på över 1 år. Varför vet ni alla. Men oj så jag skulle behöva den stödgruppen just nu. De som vet hur det är, och som känner likadant. Som förstår, och som säger de rätta orden. Som man kan gråta tillsammans med och som kan säga till mig att det är skit. Som kan säga att livet är orättvist, och sen kan vi bara landa i att vi sitter i samma ruttna båt. Landa i att vi inte är sämre människor, utan att vi bara har en jäkla otur just nu. Men att hoppet lever kvar, och att det blir bättre. För de allra flesta.

Men tänkt om vi inte hör till de lyckligt lottade som får ett till barn.

TÄNK

OM

/viffslan

1500 dagar av längtan

Publicerat i barnalängtan | Etiketter , , | Kommentarer inaktiverade för om ett plötsligt psykbryt

om en känslosam dag

En känslosam dag idag, på många sätt. Först och främst förde jag Casper till skolan idag, första dagen på årskurs 1. Det är stort, både för honom och för mig. Som vanligt blev jag ju så där pinsamt tårögd men de andra föräldrarna känner mig och vet hur jag är. Dessutom förde jag Ludwig första dagen till stora sida på dagis. Visserligen ska han vara två år på stora sidan, men det är ändå liksom sista anhalten innan förskolan. HJÄLP! Jag har stora barn nu.

Och det är här det blir ännu mera känslosamt. För vet ni, för några år sedan såg jag den här dagen på ett helt annat sätt. Jag har tänkt länge på denna dag, när Casper börjar skolan, och som säkert många andra har jag liksom tänkt att hur månne livet ser ut då.

Och då, för några år sedan, tänkte jag att då när Casper börjar ettan så ska han inte behöva eftis, för då kommer jag att vara hemma med vårt fjärde barn. De två mittersta skulle vara några dagar per vecka i dagis och Casper skulle få komma hem efter skolan. En sån där vanlig dröm som man som kvinna (och kanske vissa män också) har.

Men nu ser ju livet verkligen inte ut så. Vi jobbar båda två, Casper börjar ettan, Ludwig är 4 dagar/vecka i dagis och jag är varken hemma med barn eller gravid. Vi har inte ens tre barn.

Jag vet att jag inte borde ”gräva ner mig” i dessa tankar, men som den just nu ganska sköra känslomänniska jag är sÃ¥ sköljer de över mig i alla fall. När det dessutom kryllar av gravida kvinnor som väntar sitt tredje barn sÃ¥ blir det ju inte bättre. Och när sedan 3 av mina närmaste vänner, tillika svägerskor, är mammalediga i höst sÃ¥ känner man sig nästan lite utanför. Tänk vilken underbar höst det skulle varit om även jag skulle fÃ¥tt vara mammaledig. Vi skulle ju ha haft sÃ¥ otroligt roligt med kusinerna. Men icke. Jag ska jobba och slita i mitt anletes svett. Tycker ju om mitt jobb, men visst är det tungt och stressigt.

SÃ¥ där i allmänhet sÃ¥ är jag lite smÃ¥tt Ã¥ngestfylld inför hösten. Jobb, skola, dagis, hobbyer, hushÃ¥ll, socialt liv…ja allt detta ska ju klaffa. Och vi mÃ¥ste fÃ¥ det att klaffa utan att jag bryts ner igen. Prioriteringar. Det där som borde vara sÃ¥ lätt men som är sÃ¥ svÃ¥rt.

Men vi tar en dag i taget…

/ viffslan

Publicerat i barnalängtan, Casper, Ludwig, personligt | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för om en känslosam dag

om 1096 dagar av längtan

12 april 2017. Sista dagen på första mensen efter min andra förlossning. Den första mensen på 623 dagar. Startskottet för vår väg mot ett tredje barn.

Där och då, för exakt 3 år sedan, hade jag aldrig kunnat drömma om att vi ännu år 2020 skulle befinna oss i samma situation. Att vi inte hade fått vårt tredje barn. Att vi inte ens sett skymten av graviditet. Under dessa 3 år har jag aldrig, mig veterligen, varit gravid. Någon enstaka gång har jag funderat om det varit ett tidigt missfall, men de få gångerna det skett finns det saker som tyder på att mensen ändå bara varit ovanligt sen.

Och nu börjar jag faktiskt känna att det hade varit bättre att ha ett eller två missfall i bagaget. Låter väldigt konstigt att säga också i mina öron, men då hade vi åtminstone vetat att jag kan bli gravid. Nu börjar det kännas rätt så hopplöst.

När vi i april 2017 bestämde oss för att försöka få ett tredje barn så visste vi ju visa av erfarenhet att det kan dröja. Vi var till och med ganska inställda på att få kämpa även den här gången. Innan vi blev gravida med Ludwig hade vi ju kämpat 1 år, så det var vi på något sätt inställda på den här gången också.

Men så gick 1 år utan minsta tillstymmelse till graviditet. Sen gick det två år och fortfarande ingen graviditet. Vid 2-årsstrecket tog jag kontakt till vården och ifjol höstas gjorde vi vår fertilitetsutredning med efterföljande äggledarundersökning (gjorde sen en ny undersökning privat i februari 2020 med lite mera tillfredsställande resultat, i alla fall en äggledare öppen).

Och nu har det gått 3 år. Tre år utan att vi lyckats. Ni kan ju tänka er att jag börjar bli lite uppgiven. På samma gång är jag ändå inne i en av de bättre perioderna nu och jag tänker inte lika ofta och intensivt på vårt problem och våra misslyckanden. Däremot är jag på grund av den bättre perioden ändå inne i lite mera ångestfyllda tankar kring om jag ändå är nöjd. Jag har haft flera sådana perioder under dessa tre år, där jag på något sätt förlikat mig med tanken på att vår familj ska se ut så här, trots att jag ändå känner starkt att vi kommer att få flera barn. Frågan är bara på vilket sätt.

Jag har läst på väldigt mycket och börjat fördjupa mig i olika metoder av fertilitetsförståelse (Justisse-metoden bl.a.) och tänker att nu ska jag boosta mig under våren och sommaren, gå ner lite i vikt, boosta mig med massage och olika behandlingar, äta lite mera vitaminer och framförallt vara uppmärksam på min kropp och fertilitet. Ger det inte resultat så känns det som att IVF börjar hägra där på andra sidan. Då får vi helt enkelt bita i det sura äpplet och ta den diskussionen. Diskussionen om hur mycket vi är villiga att investera (pengar, energi, tid) för att få flera barn.

12 april 2020. Dagen när jag pÃ¥ riktigt började skriva pÃ¥ min bok. Jag har haft den i tankarna länge (kanske 5 Ã¥r), haft text nedskriven i nÃ¥gra omgÃ¥ngar, men aldrig riktigt kommit igÃ¥ng. Men efter att ha läst Emelie Ljungbergs ”Längtansresan” och Katerina Janouchs ”Dotter önskas” sÃ¥ hittade jag plötsligt det grepp jag ville ha kring boken. Nu ska vi se hur lÃ¥ng process detta blir. Om boken eller barnet kommer först ;)

kram på er

/ viffslan

Publicerat i barnalängtan, personligt | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för om 1096 dagar av längtan

om året 2019

2019. Vilket år. Jag skrev i årskrönikan över 2018 att jag kände ångest över det nya året, ångest över 2019. Och så rätt jag hade. Ångesten fanns med under hela året, men under de sista 3 månaderna blev den riktigt påtaglig.

Men vi börjar från början.

Januari: Besök av Sara från Hesa. Doulabebis, min sjätte <3. Intervjuad av ÖT. Förskoleinskrivning för Casper. Vi var mycket ute, och Emil och jag var på Karlebyrevyn. SI-praktiken kom igång och jag försökte hitta tid att studera.

Grattisbrickan på BB

Februari: Med Sandins klanen på Byarevyn i Oravais. Friluftsdag i Vörå med Mirkas personal, och Casper testade på att åka slalom. Vi startade upp Längtans Café i Jakobstad <3 och Ludwig skidade första Onnis Rundan medan Casper låg sjuk hemma. Så blev jag en erfarenhet rikare när jag för första gången körde i diket.

Första slalomåket
Onnis runda avklarad

Mars: Praktik både i Seinäjoki och Larsmo, jobb, förkylning och Purmorevyn. Och så for vi med Casper på teater i Smedsby, LasseMajas detektivbyrå, vilket var väldigt spännande :) Mars var också månaden när jag tog mod till mig och kontaktade vården för att begära en fertilitetsutredning. (Och mer om det i slutet av inlägget).

PÃ¥ teater ;)

April inleddes med två dagar skolning i Åbo för min del. Sen i mitten av april for jag och Casper på tumisresa till Helsingfors för att hälsa på hans fadder Sara. En härlig vårresa med HopLop, Heureka och legobygge. Sen var det riksdagsval, 95-årskalas och Babben Larsson i Nykarleby. Och sen, Ludwigs 3-årsdag följt av min 30-årsdag. The big 30 :) Och hela april var så underbart vårlik. Jag inledde barfotasäsongen den 25.4 och det var ovanligt minsann!

Med Sara vid Heureka
Väntar på tåget hem

Maj var omväxlande med både snö och sommarväder. Vi njöt av att tillbringa lite tid i Purmo, vi hade två underbara konserter med orkestern, Casper fyllde 6 år och vi hade gemensamt kalas för båda killarna, vilket ju alltid är lika trevligt. Och så slutade Casper dagis. Den där dagen när jag hämtade hem honom för sista gången, oj, vilka klumpar i halsen. En ny era nalkades och det var faktiskt ganska känslosamt.

Dags för kalas

Juni var en intensiv månad. Lite mindre på jobbet innan semestern hägrade där kring midsommar. Den 15.6 hade jag stor 30-årsfest och det var en helt fantastisk dag som jag lever länge på. Vi var mycket i Purmo och där njuter vi alltid lika mycket. Så hade jag ett doulauppdrag och fick vara med om ännu en förlossning, när min sjunde doulabebis såg dagens ljus. Dagen efter var det bröllop när Emils syster gifte sig. Också det en oförglömlig dag.

Victoria_Photobooth-12.jpg
30-Ã¥rsfest med 80-talstema :D
På bröllop

Så kom då den klassiska semestermånaden, juli. Och oj vad mycket vi hann med, inser jag nu när jag tittar tillbaka. Det var knatteträningar varje vecka som jag ansvarade för, och så var det målartalko vid Uf som jag var med och ordnade. Sen var det Purmohäng, Sandinshäng, Purmorundan och teater i Purmo. Så tog vi en tur till Boden för att hälsa på Emma-Maria och Per och där hade vi trevliga dagar. Så blev det mera sommarteater i Kimo och så Jeppo Byadagar med Grändenrundan och Knatterundan (för barnen). Mera Purmo med Sverigesläktingarna på besök, lite friidrottstävlingar för Casper och orkesterkonsert på Jakobs dagar. En sommarmånad med allt vad det innebär :)

På besök i Boden
MÃ¥lningstalko

Augusti, när vardagen åter hägrade. Pojkarna for iväg med fammo på husbilstur och vi firade 7-årig bröllopsdag i Storkyro. Sjöng på bröllop tillsammans med svägerskan. Och sen började jag jobba igen. Och Casper började förskolan!! Ett stort steg för hela familjen. Så var Emil, Casper och jag med i Toughest Family i Vörå, vilket var otroligt kul.

Bröllopsdag i Storkyro ;)

Sen kom då dagen för vårt läkarbesök i Kokkola och vår fertilitetsutredning. På första besöket hittade de nu inget uppenbart som skulle vara problem utan de pratade om oförklarlig sekundär barnlöshet. Men efter att ha varit på undersökning av äggledarna så lät det annorlunda. Då var äggledarna plötsligt inte alls så bra i skick som de borde och det började pratas om IVF. (Och mer om det i slutet av inlägget). Augusti avslutades i Purmo och Emil och jag fixade ett av sommarens mål när vi gick halva Utterleden.

September flöt sedan på ganska bra med jobb, orkester, bärplockning, Sandinshäng i Purmo, frissabesök, vardag och friluftsdag i Vörå. Jag hade SI-praktik och läste litteratur på samma gång som jag försökte få ihop mina skriftliga uppgifter.

Friluftsdag vid Norrvalla

SÃ¥ kom oktober. En riktig skitmÃ¥nad som började pÃ¥ det allra värsta sättet. Den 1.10 dog en trebarnsmamma här i byn och lämnade barn, familj och hela byn i en oändlig sorg. Ingen av oss förstod oss pÃ¥ livet i den stunden, och jag själv fick bÃ¥de en dödsÃ¥ngest och en tacksamhet i kroppen. Väldigt olika och svÃ¥rhanterbara känslor. Hela oktober var jag pÃ¥ nÃ¥got sätt mera närvarande med mina barn, bara för att man fick se sÃ¥ tydligt att man aldrig, aldrig vet när det tar slut. Men vardagen rullade pÃ¥ med jobb, studier, dyrbara stunder med barnen, personalkryssning till UmeÃ¥, utearbete i trädgÃ¥rden, lÃ¥nga kvällspromenader och mycket poddlyssnande. Uppskattad Makeridag här i byn. I slutet av oktober fick jag igen en gÃ¥ng en massa olika symtom (bl.a. andningssvÃ¥righeter, sväljningssvÃ¥righeter, tryck i bröstet, huvudvärk, trötthet, aptitlöshet, apati). Den här gÃ¥ngen kunde jag ganska snabbt identifiera dem som stressrelaterade och tog kontakt med arbetshälsovÃ¥rden. Men pÃ¥ samma gÃ¥ng sÃ¥ fick jag sÃ¥n Ã¥ngest över att det kanske ändÃ¥ var nÃ¥got allvarligt. I samma veva fick jag nämligen veta om en kvinna i min Ã¥lder som dog ganska plötsligt efter en kort tids sjukdom, och det väckte en massa Ã¥ngestfyllda tankar inom mig. Tänk om jag faktiskt har cancer…tänk om jag faktiskt fÃ¥r en hjärtattack…tänk om jag har nÃ¥got annat hemsk som gör att jag plötsligt dör ifrÃ¥n min familj. Usch, Ã¥ngest är nog bland det värsta som finns.

PÃ¥ personalkryssning i UmeÃ¥, fÃ¥nga framtiden…

November fortsatte vara tung och ångestfylld. SI-uppgifterna skulle vara klara, jobbet skulle göras och barnen krävde ju sin del av min uppmärksamhet och tid. Den 1.11 hölls i Nykarleby kyrka en mässa, En tom famn, som jag varit med och ordnat. En helt fantastisk kväll där vi fick samlas kring våra tomma famnar, oavsett orsak. Missfall, barnlöshet, förlusten av ett barn m.m. Ännu ett tillfälle där jag fick vara med och känna att jag, men min historia, kan göra skillnad. Att jag än en gång kan vara med och lyfta detta svåra ämne.

SÃ¥ Ã¥kte jag i mitten pÃ¥ november pÃ¥ en dunderförkylning och lÃ¥g däckad tre dagar. Och 27.11 tog Emils moffa sitt sista andetag. Jag har i mÃ¥nga Ã¥rskrönikor skrivit om hur vi skonats frÃ¥n dödsfall i den närmaste släkten, men i Ã¥r blev det ett sÃ¥nt. Men vÃ¥ra mor- och farföräldrar börjar ju bli till Ã¥ren sÃ¥ det är bara att inse att dödsfall kommer att drabba oss. Emils moffa blev ändÃ¥ nästan 92 Ã¥r. November avslutade vi med att ta Casper med pÃ¥ KAJ’s jubileumskonsert i Botniahallen. Helt fantastiskt!

November…studier…och Ã¥ngest…

SÃ¥ kom december. En väldigt annorlunda december i Ã¥r. Redan den första dagen Ã¥kte jag ner till Ã…bo för att studera de sista tvÃ¥ närstudieveckorna. Och just pÃ¥ grund av Ã…boveckorna sÃ¥ blev december inte den adventstid som det brukar vara. Jag hade svÃ¥rt att fÃ¥ tag pÃ¥ julkänslan. Hem till helgen och pepparkaksbak hos svärmor som vi brukar. Och sen tillbaka till Ã…bo igen. Kunde inte ens vara hemma pÃ¥ Emils födelsedag… I slutet av den sista Ã…boveckan blev de sjuka där hemma, och när jag kom hem hann jag vara en dag pÃ¥ jobb innan jag ocksÃ¥ lÃ¥g däckad. SÃ¥ höstterminen avslutades lite si som sÃ¥. Och när jag väl hade hämtat mig frÃ¥n febersjukan sÃ¥ gav min kropp nästan upp. Jag var sÃ¥ otroligt trött.

Begravningen av Emils moffa och julhelgen klarades av med nöd och näppe. De runt omkring mig höll mig ändå uppe på något sätt, men sen när mellandagarna kom var jag totalt däckad. Ingen ork, ingen motivation till annat än att ligga på soffan och läsa eller se på TV. Ingen matlust. Och inte blev jag piggare av att sova, sova, sova heller. Nyårsaftonen var pyttelite bättre, men har nog aldrig varit så nere något nyår förr. På nyårsdagen for jag till jouren och dagen efter till arbetshälsovården. Och sakta men säkert blev jag bättre. Några dagar sjukskrivning fick jag så att jag kunde förlänga jullovet, men sedan började jag jobba igen.

Det som betyder allra mest <3

Så även detta år har varit en riktig berg-och dalbana. På det stora hela kanske ändå ett lite bättre år än 2019, men det slutade sämre. Får ändå konstatera att jag ser mera fram emot 2020 än vad jag gjorde med 2019, så det känns skönt. 2020 ska också bli ett år när jag ännu mera än förut ska känna efter hur min kropp är, hur jag reagerar på vardagen och livet,och vad min kropp säger mig.

Självklart har ju barnlängtan följt oss även detta Ã¥r och jag skrev att jag tar fertilitetsutredning här under, men tror nästan det fÃ¥r bli ett eget inlägg. Men Längtans café startade vi ju i februari och det var nog en ”lifesaver” för mig. Det var nog det som gjorde att jag höll mig upp pÃ¥ vÃ¥ren, när allt kring fertiliteten bubblade upp. En träffpunkt som har känts otroligt viktig och givande, och som verkligen fyller en funktion. Jag hoppas att vi ska lyckas fÃ¥ ännu flera med pÃ¥ cafét under detta Ã¥r, för jag tror att det finns mÃ¥nga där ute som skulle ha nytta av vÃ¥ran träffpunkt.

Annat som varit både glädjande och tungt (kan också skriva om det närmare i ett annat inlägg) är ju att både Emils ena bror och ena syster kom med gravidbesked under året. Så otroligt roligt och så otroligt jobbigt på samma gång. De som inte varit i vår situation har svårt att förstå hur det kan vara jobbigt, men de som vet, de vet.

Publicerat i Ã¥rskrönika | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för om Ã¥ret 2019

om loppu suomeks

Kohta valmis.
Yksi lähipäivä jäljellä ja sitten saan mennä kotiin.
Koulutus nyt loppuu.
Suurin osa meistä nyt valmistuvat.
Muutama meistä on vielä työtä jäljellä.
Mulla on jäljellä harjoitus 7 kertaa ja yksi raportti.
Mutta sitten valmis.

Sitten minä olen SI-terapeutti.

En voi usko että se on totta.
En voi usko että tämä on pian valmis.
En voi edes uskoa että minä olen pärjännyt tätä!

On ollut vaikeaa. Tosi vaikeaa!
On ollut hauskaa. Tosi hauskaa!
On ollut mielenkiintoista!

Mutta huomenna kotiin Jepualle. Kotiin lapsille. Kotiin miehelle.
Sitten joulu saa tulla <3

/viffslan

Publicerat i skola | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för om loppu suomeks

om en boost i självförtroende

Här sitter jag och duger.

Det läste jag nÃ¥nstans här om dagen. Och idag känns det faktiskt sÃ¥. Tre dagar förbi nu i Ã…bo och imorgon är det sista dagen den här veckan. Och imorgon är det min tur att hÃ¥lla presentation…pÃ¥ finska…i 45 min. Men vet ni vad, jag känner mig inte ett dugg nervös (vilket är superkonstigt) utan bara taggad. Gjorde just min presentation klar och känner mig riktigt nöjd. Den är gjord pÃ¥ finska med lite inslag av svenska och jag kommer att prata ganska fritt kring mina punkter. Jag har alltsÃ¥ inget finskt manus, eftersom jag presenterar en av mina svenska praktikklienter. SÃ¥ jag fÃ¥r lita pÃ¥ att det gÃ¥r bra.

Men med tanke pÃ¥ hur mycket jag har pratat under dessa tre dagar ska det nog gÃ¥ bra. Känner mig stolt över att jag deltagit i diskussioner vid lunchen, deltagit i diskussionerna i vÃ¥r whatsappgrupp, och dessutom promenerat till och frÃ¥n skolan med nÃ¥gra av de andra, och dÃ¥ ocksÃ¥ ”small talkat”. Det känns sÃ¥ sjukt bra just nu.

Och som de andra har frågat hur jag gör med presentationen, om jag ska presentera på svenska eller finska. Och när de fick höra att jag presenterar en svensk rapport på finska så fick jag verkligen cred ;) En sa idag att hon verkligen lyfter på hatten för att jag klarar att göra detta på två olika språk. Jag skriver ju mina rapporter både på finska och svenska.

Så på det sättet känns det bra med presentation imorgon. För alla vet att det är svårare för mig än för de andra. Alla vet att jag är svenskspråkig, och alla är redan imponerade av mig, så det gör inget om det skiter sig (och varför skulle det göra det).

Så att sätta sig på tåget imorgon efter genomförd presentation och muntlig opponering på finska kommer nog säkert att kännas ganska bra!

/ viffslan

Publicerat i skola | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för om en boost i självförtroende

om ett sista ryck i Ã…bo

SÃ¥ var man i Ã…bo igen dÃ¥. Denna vecka (som tack och lov är bara fyra dagar) och sen hela nästa vecka. Det är bÃ¥de lite suck och jippi. Suck för att det verkligen var jobbigt att Ã¥ka bort nu, bÃ¥de med tanke pÃ¥ Ã¥rstiden (väntan pÃ¥ julen) och med tanke pÃ¥ mitt mÃ¥ende. Är ju lite rädd för att jag ska börja känna av mina stressymtom igen, och det skulle jag helst vara utan nu när jag är ”ensam” här. Men ocksÃ¥ jippi för att det nu är de sista tvÃ¥ veckorna, sen är Ã…botiden över…

Men första dagen har gått bra. En 100%:ig dag om man räknar med att jag har 25% av den här veckan över, och att jag förstod ungefär 75% av det som sades idag :) Faktiskt var finskan det som överraskade mig mest, hur bra det gick, både att lyssna på läraren och presentation, och att småprata.

Sen var det också jätteroligt att träffa alla igen. Vissa mer än andra förstås, man har ju bildat sina nätverk. Men det är så roligt att känna stödet i att alla är lika förvirrade, stressade och ångestfyllda. Jag tror att vi alla upplever en känsla av att vi inte kan nånting över huvud taget. Men så kan vi innerst inne ganska mycket :) Och vi peppar varann!

Jag bor dessutom på ett bekant ställe, Bed&Breakfast Tuure, och kvällarna denna vecka ska vigas åt att fixa klar min presentation, göra den sista opponeringsuppgiften, läsa min roman och titta på netflix. Kanske hinner jag sticka lite också. Men mycket bara vara, och ta det lugnt.

Men nu ska här värmas pizza och tittas på netflix ;)

/ viffslan

Publicerat i skola | Etiketter | Kommentarer inaktiverade för om ett sista ryck i Ã…bo

om väggen 2.0

Sakta återvänder livet. Matlusten. Orken. Glädjen.

Det har varit 3 tunga veckor. Precis som ifjol den här tiden så såg jag väggen komma emot med en rasande fart. Den här gången var jag dock mera förberedd. Den här gången kände jag igen symtomen. Trötthet, nedstämdhet, tryck över bröstet, andningssvårigheter, ångest, rädsla.

Det som dock kom till den här gången var sväljningssvårigheter och aptitlöshet. Inte roligt. Jag har nu kämpat med maten i drygt en vecka. Ingen aptit what so ever, och dessutom tjockt i halsen och svårt att svälja. Då är det inte roligt att äta minsann. Och att inte få mat i sig gör ju en inte piggare direkt. Inte när man redan från förut är så sjukt trött.

Men igår kände jag hur jag lite kom tillbaka till mig själv. Plötsligt smakade maten lite igen, och det gick att svälja utan problem. Inte heller kändes det så tungt att vara.

Men fortfarande är det tungt. Och ångesten över allt som ligger över mig. Största problemet just nu är mina studier. Inkommande fredag ska de skriftliga arbeten vara inne, och de kämpar jag med nu. Ett skrivs på finska och det är det som ger mig mest ångest nu. Att få allt skrivet, formulerat och fixat så som det ska vara. Sen kommer jag att åka till Åbo de två första veckorna i december och så ska vi presentera våra case. Då ska jag alltså presentera ett case på finska, som jag inte ens är klar med (och inte kommer att vara då heller). Och det här ger mig ångest redan. Usch och fy. Just nu önskar jag faktiskt att jag inte hoppat på det här tåget. Men så inser jag ju också att jag är så nära målet nu. En halv praktikklient, två rapporter, en presentation och två veckor i Åbo. Sen är det (förhoppningsvis) över. Då har jag klarat det.

Men det känns långt dit. Hela november ska ju genomlidas också, med allt vad det innebär. Förhoppningsvis lyckas jag ändå hitta livsglädjen igen bland allt mörker, all snö och allt jobb.

Det är så konstigt, för på samma gång som det enda jag skulle vilja nu är att ligga hemma på soffan och läsa eller se på film, så känns det ändå bättre att vara bland andra, antingen på jobbet eller med vänner och släktingar. Men i lagom liten mängd. För jag blir trött. Jag har trots mitt mående jobbat varje dag, för skulle jag ligga ensam hemma skulle tankarna säker rusa iväg och ångesten bli värre. Så att hålla sig sysselsatt men ändå hitta tid för ordentlig vila, det är receptet att försöka koka ihop. Inte lätt minsann.

Och som att nu inte detta skulle räcka sÃ¥ finns ju den där barnalängtan lÃ¥ngt där inne. Det har jag trängt undan sÃ¥ gott det bara gÃ¥r, för den klarar jag inte av just nu. Hela den delen av mitt (vÃ¥rt) liv känns som ett vakuum just nu. Som att vi tryckt pÃ¥ paus i en film, och inser att vi inte ens vill trycka pÃ¥ play, för filmen kommer ändÃ¥ bara att fortsätta hacka…

Men idag kom det närmare igen. För idag hade jag fÃ¥tt vara med pÃ¥ en babyshower. Och som jag hade velat, innerst inne. Men tack vare mitt usla mÃ¥ende och minimala ork sÃ¥ kunde jag ändÃ¥ med gott samvete tacka nej. Men jag kände ju hur det började bubbla upp till ytan, det där som jag lyckats tränga undan nu. Men jag tränger undan det igen. Längre och längre ner, för just nu inser jag att jag inte klarar av den delen av mitt liv. Om jag lÃ¥ter den ilskan och sorgen bubbla upp ”on top of everything else” nu sÃ¥ kommer jag att krackelera. DÃ¥ kommer väggen alldeles säkert att ramla över mig, och dÃ¥ vet jag inte om jag lyckas resa mig igen. SÃ¥ känns det nu i alla fall.

Men jag kämpar vidare, lite i taget. Och ser fram emot att studierna ska vara över, att jullovet (som blir 18 dagar långt för min del, vilket är välbehövligt) ska komma och att det nya året ska nalkas. Ett nytt år med nya möjligheter. Ett nytt år som på något sätt för med sig nytt hopp. Hopp om ett lyckligt år när vi alla kan få må bra, och vi kanske kan välsignas med en till familjemedlem.

kärlek till er alla

/ viffslan

Publicerat i barnalängtan, jobb, personligt, vardag | Etiketter , , , | Kommentarer inaktiverade för om väggen 2.0

om en helt ofattbar tragedi

Jag blir alldeles kall. Håret reser sig i nacken och det känns som att blodet fryser till is. Inga tankar i huvudet, ingenting. Bara tomhet. Och en känsla av att detta händer inte.

Jeppo, denna vÃ¥ran lilla underbara by. Där vi har allt vi behöver. Där gemenskapen är alldeles speciell. Och där hela byn drabbas om nÃ¥got händer. Och gud ska veta att det känns som om vi varit med om mycket de senaste Ã¥ren. Ibland känns det verkligen som om vi är mera drabbade än andra byar (vilket vi säkert inte är…eller).

De gÃ¥nger som blodet frusit till is de senaste Ã¥ren…barn som dör, unga som dör, hus som brinner, familjer som förlorar allt. Och sÃ¥ nu, en ung kvinna som inte längre finns bland oss. En trebarnsmor, en fru, en syster, dotter och älskad vän. En familj som plötsligt förlorat sin fru och mor. Det finns inga ord. Bara tomhet.

Livet är sÃ¥ otroligt skört…det kunde lika bra ha varit jag. Att dö i en trafikolycka kan hända vem som helst. PÃ¥ ett ögonblick. Det enda jag tänkte efter att jag fick nyheten i min telefon var: lÃ¥t mig komma hem till mina barn ikväll. 30 km längs riksväg 8 kändes som minutrar av dödsfällor efter varandra. Det är länge sedan jag varit sÃ¥ rädd.

Att bli mamma gjorde livet ännu skörare. För om jag dör, så drabbas inte bara mina nära och kära, vuxna människor som kommer att klara av det och i sinom tid fortsätta med sina liv. Nej, mina barn skulle bli moderlösa. Och den tanken smärtar mer än någonting annat.

Och nu ÄR det tre barn som blivit moderlösa. Som kommer att präglas av detta hur länge som helst. Och hur förklarar man döden för ett litet barn? Hur förklarar man att mamma inte kommer tillbaka?
Nej, det finns inga ord.

Bara tomhet.

Sorg.
Frustration.
Och ilska över att livet ska vara så orättvist.

plötsligt, ofattbart, allting förstört
allt som vi nånsin sett och hört
ett liv som har slocknat, bara så där
lämnat livet hon hade här
finns inga tankar, finns inga ord
varför händer sånt på vår jord




Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar