om att bli trettio

Fredagen den 28.4.1989 kl. 11.04. Jakobstads BB. Då såg jag världens ljus och mina föräldrar fick sitt första barn.

Söndagen den 28.4.2019, min 30-årsdag. En dag som jag levt med i tanken väldigt länge och som varit föremål för både den ena och den andra känslan.

Och idag var då dagen här. En dag som innehöll ganska mycket. Jag blev uppsjungen av alla mina killar och fick presenter på säng, precis som det ska vara. Sen bakades det tårta för min lilla kaffebjudning som jag skulle ha på eftermiddagen. Men så plötsligt stod mamma, pappa, bröderna och ena broderns flickvän i hallen. Ett överraskande restaurangbesök till pizzatalo i Yxpila. Sedan blev det kaffe och tårta hemma hos oss. Och lite presenter :) Så fick jag på kvällen en stund för mig själv när jag krattade löv i trädgården med kvällssolen lysande på mig och bra musik i öronen.

Vad har jag då för tankar kring att bli 30 år. Jag har sagt i många år att jag minsann inte har någon ålderskris över att närma mig trettio. Och det har jag inte haft nu när det närmat sig heller. En liten svacka hade jag för några månader sedan när jag så där fertilitetsmässigt insåg att tiden går. Men nu när dagen var här kändes det nog enbart positivt.

För jag är så rik, och jag tycker själv att jag kommit långt i livet trots att jag “bara” är trettio. Jag är gift och har två barn, jag äger ett hus och har ett fast jobb. Mina föräldrar lever och mår bra och jag får t.o.m. ha mina morföräldrar kvar i livet. Jag har bra relation till både min egen familj och min svärfamilj och jag har vänner jag kan prata med. Jag känner mig trygg och älskad och jag har människor att älska. Jag är rik!

Som ni säkert vet ni som läst min blogg så finns det egentligen bara en sak som jag ytterligare önskat mig, ett barn till. Om vi hade lyckats få ett tredje barn innan jag blev trettio så hade det varit perfekt, men nu blev det inte så. Och när jag idag på dagen D tänkte på den här saken så blev den inte alls lika viktig. För tänkt på allt jag faktiskt har.

Jag tycker trettio är en riktigt bra ålder. Man är ännu ung och har (förhoppningsvis) mycket kvar av livet, men på samma gång har man ändå erfarenhet och en annan slags tyngd än när man var 20+.

Ha de gott / viffslan

P.S. Det som dock känns lite panikartat är ju nog att tänka att man nu är halvvägs till 60…

This entry was posted in Uncategorized and tagged . Bookmark the permalink.