om att vilja ha ett sammanhang

Idag kommer jag att skriva om ett ämne som till viss del känns lite tabubelagt (det ocksÃ¥…). Nämligen om hur man ibland kan känna att barnen begränsar en.

Först och främst, ja, vi har själv valt det liv vi har och jag skulle aldrig byta bort det mot ett liv utan barn. Men ibland skulle man vilja det, för nån dag eller kväll eller så. Eller nån vecka.

Vi har varit ganska sparsamma med barnfria veckoslut eller längre perioder, som mest är det ju en natt här eller där. Vilket är helt okej för oss. Men just nu är jag inne i en period när jag sneglar på bröder, svågrar och svägerskor (bland annat) och lite saknar det där livet utan barn.

Emils och mitt gemensamma liv utan barn varade en ganska kort stund. Eller ja, egentligen inte kort, men vi studerade största delen av tiden. Vi bodde i Helsingfors i fyra år, sedan flyttade vi hem och bodde här ett år innan vi gifte oss och fick barn. Så den här tiden vi bodde här nära vänner och familj utan barn vara bara drygt ett och ett halvt år, under vilken tid vi då ägnade ganska mycket tid åt att renovera huset.

Under studietiden höll vi oss ganska mycket för oss själva. Vi var inte ute och festade, vi reste inte, utan vi satt ganska mycket hemma och umgicks med varandra, eller så var vi ute och motionerade (eller åkte hem över helgen). Vi har inte varit ett sådant par som längtat efter solsemestrar eller långväga resor överhuvudtaget. Men visst kan vi njuta av att åka någonstans nu som då.

Och har man inte varit ”äventyrslystna” (om vi kallar det sÃ¥) innan man fick barn sÃ¥ kanske inte den sidan förstärks efter att man fÃ¥tt barn heller (eller gör den…?). Hur som helst sÃ¥ har vi varit ganska nöjda med att vara hemma, besöka släkt och vänner nu som dÃ¥ och lÃ¥ta livet ha sin gilla gÃ¥ng. Det kan kanske lÃ¥ta trÃ¥kigt, men vi trivs. Jag har sällan avundats andra för hur de ”flänger och far”…tills nu…

Jag är fortfarande inte en person som längtar efter solsemestrar och lÃ¥ngväga resor. GÃ¥r absolut inte pÃ¥ konserter och festivaler och gillar inte stora folkmassor (Jakobs dagar är nästan för mycket för mig…). Men det jag kan avundas de som inte har barn är det där lite mera spontana livet. Som jag nu ser hur mina bröder och Emils syskon lever. Mer eller mindre spontana träffar och smÃ¥ resor. Som man gör när man inte har barn.

Och det är här skon klämmer för mig just nu. Att det känns som om man inte passar in i sammanhanget. När man är de enda som har barn och inte bara kan träffas hur som helst. Och det är helt okej, det är så vårt liv är, men ibland skulle man vilja känna att man passar in. Att folk kan räkna med oss trots att vi har barn. Att vi också kan komma på besök eller träffas någonstans på lunch/middag eller komma med till stranden. Ofta går det att ta barnen med, eller så kan man fixa barnvakt för några timmar. Eller så tackar man nej. Men man vill bli räknad med. Man vill inte räknas bort från sådana saker enbart pga att man har barn. För att folk antar att det inte går.

När vi fick Casper sÃ¥ var det nästan inga andra i vÃ¥rt ”gäng” som hade barn, och sÃ¥ är det fortfarande inte, 6 Ã¥r senare. Men nu, när det sakta men säkert börja röra pÃ¥ sig för andra, dÃ¥ lyckas inte vi fÃ¥ barn. Det är tydligen min lott i livet, att vara sjukt osynkad med alla andra. När jag är föräldraledig, dÃ¥ jobbar alla andra, och sen när andra fÃ¥r barn och är hemma, dÃ¥ jobbar jag. Och sÃ¥ känns det ju som att det kommer bli i framtiden ocksÃ¥. Har vi nu lyckan att fÃ¥ ett barn till sÃ¥ kan jag slÃ¥ vad om att just dÃ¥ kommer alla andra att ”ha paus” och jobba.

Är det för mycket begärt att fÃ¥ dela en graviditet och föräldraledighet med nÃ¥gon nära. Är det för mycket begärt att fÃ¥ känna att man har ett sammanhang…

Oj vad jag längtar tills den dagen när vÃ¥ra barns liv är fulla av kusiner. När vÃ¥ra syskon (för de är ju de närmaste vi har, och dessutom alldeles underbara ;) lever samma liv som oss, när alla förstÃ¥r varandra. När allas liv är fyllda med barnlek, skrik, trots och inrutad vardag. DÃ¥ när man kan träffas i samförstÃ¥nd, när man kan umgÃ¥s utifrÃ¥n samma vardag. När man alla ingÃ¥r i samma ”sammanhang”.

Och oj vad jag hoppas att vÃ¥r Casper fortfarande kommer att vilja vara med dÃ¥, trots att han kommer att vara tonÃ¥ring. Jag hoppas sÃ¥ innerligt att han ärver vÃ¥ra gener när det gäller att umgÃ¥s med sina föräldrar och syskon. Att han kan bli den där stora kusinen (och förhoppningsvis brodern) som tar hand om de mindre. En liten lekfarbror… Och jag hoppas sÃ¥ innerligt att det värker i hjärtat, att vi lyckas fÃ¥ flera barn, sÃ¥ att ocksÃ¥ vi, om nÃ¥gra Ã¥r, kan dela smÃ¥barnstiden med vÃ¥ra nära och kära.

/ viffslan

Even if I’m in a good place right now, it hurts.
Deep down it hurst so much.
My heart is aching for another child.
And I feel deep down that she (yes SHE) is there.
She is there, but when will she present herself in life form.
When will she join our family.
How long do we have to wait.
How long does my heart need to ache for her.
Where are you my little princess, where are you.
We are waiting for you…we have been waiting already for two years.
For over two years have you been in our hearts,
but when will you be in our arms.