om att vilja ha ett sammanhang

Idag kommer jag att skriva om ett ämne som till viss del känns lite tabubelagt (det också…). Nämligen om hur man ibland kan känna att barnen begränsar en.

Först och främst, ja, vi har själv valt det liv vi har och jag skulle aldrig byta bort det mot ett liv utan barn. Men ibland skulle man vilja det, för nån dag eller kväll eller så. Eller nån vecka.

Vi har varit ganska sparsamma med barnfria veckoslut eller längre perioder, som mest är det ju en natt här eller där. Vilket är helt okej för oss. Men just nu är jag inne i en period när jag sneglar på bröder, svågrar och svägerskor (bland annat) och lite saknar det där livet utan barn.

Emils och mitt gemensamma liv utan barn varade en ganska kort stund. Eller ja, egentligen inte kort, men vi studerade största delen av tiden. Vi bodde i Helsingfors i fyra år, sedan flyttade vi hem och bodde här ett år innan vi gifte oss och fick barn. Så den här tiden vi bodde här nära vänner och familj utan barn vara bara drygt ett och ett halvt år, under vilken tid vi då ägnade ganska mycket tid åt att renovera huset.

Under studietiden höll vi oss ganska mycket för oss själva. Vi var inte ute och festade, vi reste inte, utan vi satt ganska mycket hemma och umgicks med varandra, eller så var vi ute och motionerade (eller åkte hem över helgen). Vi har inte varit ett sådant par som längtat efter solsemestrar eller långväga resor överhuvudtaget. Men visst kan vi njuta av att åka någonstans nu som då.

Och har man inte varit “äventyrslystna” (om vi kallar det så) innan man fick barn så kanske inte den sidan förstärks efter att man fått barn heller (eller gör den…?). Hur som helst så har vi varit ganska nöjda med att vara hemma, besöka släkt och vänner nu som då och låta livet ha sin gilla gång. Det kan kanske låta tråkigt, men vi trivs. Jag har sällan avundats andra för hur de “flänger och far”…tills nu…

Jag är fortfarande inte en person som längtar efter solsemestrar och långväga resor. Går absolut inte på konserter och festivaler och gillar inte stora folkmassor (Jakobs dagar är nästan för mycket för mig…). Men det jag kan avundas de som inte har barn är det där lite mera spontana livet. Som jag nu ser hur mina bröder och Emils syskon lever. Mer eller mindre spontana träffar och små resor. Som man gör när man inte har barn.

Och det är här skon klämmer för mig just nu. Att det känns som om man inte passar in i sammanhanget. När man är de enda som har barn och inte bara kan träffas hur som helst. Och det är helt okej, det är så vårt liv är, men ibland skulle man vilja känna att man passar in. Att folk kan räkna med oss trots att vi har barn. Att vi också kan komma på besök eller träffas någonstans på lunch/middag eller komma med till stranden. Ofta går det att ta barnen med, eller så kan man fixa barnvakt för några timmar. Eller så tackar man nej. Men man vill bli räknad med. Man vill inte räknas bort från sådana saker enbart pga att man har barn. För att folk antar att det inte går.

När vi fick Casper så var det nästan inga andra i vårt “gäng” som hade barn, och så är det fortfarande inte, 6 år senare. Men nu, när det sakta men säkert börja röra på sig för andra, då lyckas inte vi få barn. Det är tydligen min lott i livet, att vara sjukt osynkad med alla andra. När jag är föräldraledig, då jobbar alla andra, och sen när andra får barn och är hemma, då jobbar jag. Och så känns det ju som att det kommer bli i framtiden också. Har vi nu lyckan att få ett barn till så kan jag slå vad om att just då kommer alla andra att “ha paus” och jobba.

Är det för mycket begärt att få dela en graviditet och föräldraledighet med någon nära. Är det för mycket begärt att få känna att man har ett sammanhang…

Oj vad jag längtar tills den dagen när våra barns liv är fulla av kusiner. När våra syskon (för de är ju de närmaste vi har, och dessutom alldeles underbara ;) lever samma liv som oss, när alla förstår varandra. När allas liv är fyllda med barnlek, skrik, trots och inrutad vardag. Då när man kan träffas i samförstånd, när man kan umgås utifrån samma vardag. När man alla ingår i samma “sammanhang”.

Och oj vad jag hoppas att vår Casper fortfarande kommer att vilja vara med då, trots att han kommer att vara tonåring. Jag hoppas så innerligt att han ärver våra gener när det gäller att umgås med sina föräldrar och syskon. Att han kan bli den där stora kusinen (och förhoppningsvis brodern) som tar hand om de mindre. En liten lekfarbror… Och jag hoppas så innerligt att det värker i hjärtat, att vi lyckas få flera barn, så att också vi, om några år, kan dela småbarnstiden med våra nära och kära.

/ viffslan

Even if I’m in a good place right now, it hurts.
Deep down it hurst so much.
My heart is aching for another child.
And I feel deep down that she (yes SHE) is there.
She is there, but when will she present herself in life form.
When will she join our family.
How long do we have to wait.
How long does my heart need to ache for her.
Where are you my little princess, where are you.
We are waiting for you…we have been waiting already for two years.
For over two years have you been in our hearts,
but when will you be in our arms.



This entry was posted in barnalängtan, personligt and tagged , , . Bookmark the permalink.

One Response to om att vilja ha ett sammanhang

  1. Anna says:

    Hej victoria! Har också varit osynk med mina vänner när de fått barn, men då har jag fått nya som haft barn. De är lättare att umgås när barnen kan leka. Men du har säkert någon sådan vän, så du vet. Men har ni funderat över en ivf behandling, om ni haft svårt en tid att få barn, borde de inte ta mer en ett halvt år i kön. Jag har vänner som gått igenom detta med lyckat resultat. De kanske är värt att fundera på. Eller så har ni kanske gjort de…

Comments are closed.