Var med om en diskussion i bilen idag som fick mig att fundera över om man borde berätta för barnen (eller kanske bara den äldre) om vår sekundära barnlöshet.
Casper: mamma, jag tycker nog att vi sku behöv få en lillasyster ti vår familj
Jag: ja, men det är inte så bara att få det
Ludwig: Men jag e ju en lillebror. Fö tå Casper va en bebis, tå va ja bara ett litet frö.
Casper: Men ni måst bara pussas igen
Ludwig: Ja, ni måst pussas
Jag: (mÃ¥llös) öh, jahaa…(tänker i mitt stilla sinne att varifrÃ¥n kom det?!?)
SÃ¥ gÃ¥r jag runt bilen och ska hjäpa ner Ludwig…
Ludwig: Men e int to o pappa kär i varandra na meir?
Jag: Jo, visst e vi he…
Ludwig: Men ja vill gift me me te.
Jag: Men ja e ju gift me pappa!
Ludwig: Men vi kan gift oss i alla fall…eller sÃ¥ kan ja gift me me nÃ¥n annan…ja kan ju gift me me Saga
Alltså älskade barn! Som vi så gärna skulle ge alla småsyskon de bara kunde önska sig. Efter sådana här diskussioner skär det ännu mera i hjärtat. För det drabbar ju inte bara oss, utan även våra barn.
Och sÃ¥ frÃ¥gan dÃ¥…när ska man berätta Ã¥t sina barn att man lider av sekundär barnlöshet? För i nÃ¥got skede behöver man väl kanske upplysa dem om att man nog önskar flera barn men att det inte är sÃ¥ lätt. Hmm…
/ viffslan