Idag blir Ludwig 9 månader. Och idag är det sista dagen jag är föräldraledig. Från på måndag är jag istället vårdledig, vilket ska bli intressant att testa på.
När Casper var 9 månader hade jag redan jobbat 3 veckor och då kändes det helt rätt. Nu känns det istället helt rätt att vara hemma ännu drygt 6 månader. Tänk så olika det kan vara. Och tänk att jag har den möjligheten att kunna välja. När jag var hemma med Casper och fick abstinens efter jobbet så kunde jag välja att börja jobba. Och nu när jag njuter till fullo av att vara hemma så har jag möjligheten att vara det. Och få pengar för det. Visst, hemvårdsstödet är inte mycket, men jag personligen tycker inte heller att det ska behöva vara det. Att vi har möjlighet att få vara hemma med en liten inkomst tycker i alla fall jag att är otroligt lyxigt.
Och då kommer vi in på ett område som jag har tänkt blogga om länge, nämligen detta med att vara föräldraledig/vårdledig vs att jobba. Emil och jag har många gånger diskuterat det här med att jobba och se till att ha ett jobb, eller välja att vara hemma. Och när 6+6+6 modellen kom upp i medierna så fick vi ju ännu mera att diskutera.
Många klagar över mycket i det här landet och småbarnsföräldrar upplever jag hittar väldigt mycket att klaga på. Barnbidraget är för litet, hemvårdsstödet inget att leva på, dagisavgifterna är för höga och det löns inte att jobba. Mycket av detta kan säkert vara sant och vi upplever ju saker olika beroende på vilken vår livssituation är.
Jag mÃ¥ste ändÃ¥ säga att jag tycker att detta att jag fÃ¥r vara ledig frÃ¥n mitt jobb för att ta hand om mina barn och dessutom fÃ¥ en lite slant för det är otroligt lyxigt. Jag har pÃ¥ nÃ¥got sätt den tanken att det är meningen att vi ska jobba för oss, att vi ska dra vÃ¥rt strÃ¥ till stacken. Vill man däremot vara hemma och ta hand om sina barn sÃ¥ ska man självklart fÃ¥ vara det, men dÃ¥ kan man ju frÃ¥ga sig om det är samhällets uppgift att ”försörja” oss under tiden. Om ni förstÃ¥r vad jag menar.
Nu vill jag ju ändÃ¥ framhÃ¥lla att jag kan förstÃ¥ folk som väljer att vara hemma Ã¥r ut och Ã¥r in. Men trots att jag njuter av att vara hemma nu sÃ¥ tror jag inte att jag skulle orka vara hemma tills Ludwig är tre. Det är inte att vara hemma som jag ogillar, utan mera det att folk som är hemma klagar över att de inte fÃ¥r mera pengar. För mig känns det viktig att fÃ¥ jobba och ”göra rätt för mig”. Dessutom känner jag mig betydelsefull när jag jobbar.
Det som jag reagerar starkt pÃ¥ är att vi mammor som väljer att gÃ¥ tillbaka till jobbet relativt snabbt ibland fÃ¥r den där stämpeln pÃ¥ oss att inte vara ”de där riktiga” mammorna. Att man pÃ¥ nÃ¥got sätt anser att de mammigaste mammorna är de som är hemma med barnet Ã¥tminstone 3 Ã¥r, om inte längre. Att vi som jobbar tänker mera pÃ¥ oss själva än pÃ¥ vÃ¥ra barn (vilket ju är absolut förbjudet för en mammig mamma…tydligen).
Här vill jag säga att de val jag gör, de val som Emil och jag gör tillsammans, alltid utgår från vad som är bäst för HELA familjen. Och hela familjen betyder också oss själva, lika mycket som det betyder barnen. Det är klart att barnens bästa kommer först, men vi tror att det är viktigt att inte tappa bort sig själv i sitt föräldraskap. För mig känns det i alla fall viktigt att också få en plattform där jag kan vara Victoria, ung kvinna, och inte enbart Victoria, mamma till två. För det finns en viss skillnad mellan de rollerna. Och även om jag älskar att vara mamma så är det ibland skönt att också få vara bara kvinnan Victoria.
Som sista sak i detta inlägg vill jag säga något om det här med att vara förälder. Det är minsann inte lätt i dagens värld. Och vi gör det ju inte lättare för varandra genom att vara dömande. Att döma någon annan för hur de tänker och hur de gör i sitt föräldraskap leder ju ingen vart. Vi gör alla olika och jag vill i alla fall tro att alla gör det vad de tror är bäst för sina barn. Säkert finns det också saker i vårt föräldraskap som vi i framtiden kommer att ifrågasätta, men just nu försöker vi vårt bästa. Och det måste få duga.
/ viffslan
), som städar och plockar. De där personerna som erbjuder sig att göra det där som vi skådespelare tycker minst om, och som tar mest tid. Tid som vi skulle kunna lägga på att lära oss texter och öva.
