om 2016 – en årskrönika

Så var det nytt år igen då. Och jag kan bara konstatera att jag inte hinner med. Inte i år heller. 2016 flög förbi i ett huj. Hej och hejdå.

Men som sig bör så ska jag knåpa ihop en liten årskrönika. Men i år blir det kortare än vanligt. För redan när jag ska tänka tillbaka på 2016 så känns det som att jag nästan inte minns någonting alls.

När jag på nyåret surfade runt på facebook så kändes det som att alla statusar om 2016 var negativa. Alla var trötta på året och ville bara att det skulle ta slut så fort som möjligt. De flesta tog fasta på läget ute i världen och i vårt eget land. Om detta ska jag bara skriva några rader:

Vår regering, Brexit, Trump, flyktingar, krig, terror…etc. Jag håller med om att det hände många saker som man kan beklaga sig över och det gör även jag. MEN, det skulle vara roligt om folk också fokuserade på något positivt som hänt. För det tänker jag göra nu.

Ludwig <3 Vår så innerligt älskade och efterlängtade son. Den 27 april kom han så äntligen till oss. Och det är väl egentligen allt som skulle behövas för en riktigt bra årskrönika. Men lite mer ska ni ändå få ;)

2016 var ett år när jag verkligen njöt av tillvaron. Våren gick i samma spår som tidigare, vi jobbade och Casper var på dagis och vi väntade alla ivrigt på krabaten i magen. I mars blev jag mammaledig och njöt för fulla muggar. Jag satt hemma och handarbetade och kände mig riktigt tjock :D

Så kom då Ludwig, dagen före min egen födelsedag. Och är det något jag kommer att minnas för evigt så är det min 27-årspresent, nämligen att se mina två söner mötas för första gången <3 Det var helt magiskt. På min födelsedag kom då Emil och Casper till BB och Casper höll sin lillebror för första gången. Jag blir tårögd bara jag tänker på det…

Sen gick resten av våren och sommaren hur snabbt som helst. Vi njöt hemma med killarna. Jag kände mig pigg och stark! Det som jag minns mest av sommaren är Purmo och släkten. Kusinerna från Sverige kom i olika omgångar och det blev i år också flera små släktträffar. Det som var annorlunda i år var att det var mycket mera smärtsamt att ta farväl, och jag tror att det berodde på att det fanns flera barn med i bilden. På något sätt så har vi kommit varandra närmare efter att vi har fått barn. Så nu väntar vi på nästa sommar och flera träffar. Huset i Purmo blev också ett kärt tillhåll och vi firade villaavslutningen där, vilket kändes ovanligt men otroligt mysigt. Det gör vi gärna flera gånger.

Som sommarsemester tog vi oss en tur till Kalajoki. Vädret var skit men det gjorde inget. Vi mös i stugan och simmade vid deras spa. Och roligt att det gick så bra trots att Ludwig var så liten.

Så kom hösten och Casper återgick till dagis, men nu bara 2 dagar i veckan. Resten av tiden var han hemma med mig och Ludwig och vi försökte få in rutiner i vardagen. Ludwig var lugn och lättskött medan Casper hade lite mera fjutt i sig. Han utvecklas i rask takt och vi hade våra duster under fjolåret. Ibland är min förstfödde och jag alldeles för lika… Så blev det revytider, och för första året på länge kände jag att jag hade för mycket på gång. Jag har alltid haft mycket saker på gång och alltid tyckt att det ska gå (även när man har barn), men under hösten slog det mig att jag måste prioritera. Den insikten var både smärtsam och skön. Revyn i sig var otroligt rolig att göra och gänget var helt fantastiskt.

Så slutade vi året med sjukstuga och Emils 30-årsdag innan vi drog till Sverige över nyår. Så det slutade riktigt trevligt.

2016 var också året när jag hittade handarbetet på nytt. 55 projekt fick jag klara under året och jag har äntligen lyckats utvidga min repertoar och lära mig både sticka och virka enligt mönster. 2016 var också året då det föddes massor med härliga barn, varav flera av dem med största sannolikhet kommer att bli kompisar med Ludwig. 2016 var också året när vi igen en gång slapp begravningar. Och varje år när man inte behöver gå på begravning är ju positivt. 

Något annat som genomsyrat hela 2016 är ju den skolning som jag går. Vi inledde i januari och hade under året 6 helger när vi träffades för att bli sensomotoriska reflexpedagoger (nu i januari har vi sista helgen). Hela den skolningen har gett mig massor med insikter och varit otroligt givande.

Så, en kort årskrönika. Och trots att året gick alldeles för fort så känns det ändå som att jag hunnit med mycket under året.

Varje år försöker jag komma lite närmare den personen jag vill bli, och under 2016 har jag kommit ännu lite närmare den personen. Först och främst är jag ju nu flerbarnsmor och i och med det har jag också blivit en annan förälder än tidigare. Och förhoppningsvis bättre… Och 2016 var också året när jag verkligen NJÖT av att vara mammaledig, och det tänker jag fortsätta med i år.

Så nu ser vi fram emot 2017!

/ viffslan

This entry was posted in årskrönika. Bookmark the permalink.