om det barn som aldrig fick bli

Känner mig lite extra känslosam idag. Lite extra tacksam. Och lite extra förundrad över hur livet faktiskt är som en berg-och-dal-bana.

Precis den här dagen för två år sedan spårade den där berg-och-dal-banan ur. Allt stannade och livet var aldrig mera det samma. För idag för två år sedan upphörde vår andra graviditet. Plötsligt och ofattbart. Missfallet.

Då var det svårt att fatta att det hände för att det var så hemsk. Traumatiskt. Ofattbart. Och idag är det svårt att fatta att det faktiskt hände för att det känns så länge sen. Och i någon mån så obetydligt eftersom vi ju nu har fått det barn vi så innerligt önskade oss.

Vissa dagar tittar jag på Ludwig och känner hur det där jobbiga året liksom krymper och nästan raderas ur mitt minne. Hur det blir så obetydligt att smärtan nästan försvinner. Men så kommer de där dagarna när minnet kommer tillbaka. Som idag. Plötsligt minns jag det så otroligt tydligt. Jag kan verkligen frammana samma känslor som den där kvällen 3.9.2014, när jag insåg vad som hände. När livet stannade.

Idag när jag var på skolning var det någon som sa att hon också hade två pojkar som första barn och liksom tyckte att det var hur härligt som helst med just två pojkar på rad. Och då plötsligt slog det mig att vår familj kunde ha sett annorlunda ut. Plötsligt sörjde jag igen den flicka (jag tänker mig alltid det där andra barnet som en flicka) som inte fick bli. Plötsligt kändes det verkligen som att jag förlorat ett barn, och inte “bara” ett foster.

Men i och med att årsdagen för missfallet närmade sig så har jag de senaste dagarna tänkt mycket på hur livet ändå har en mening. Det var inte meningen att det skulle bli ett barn då, för få hade ju inte Ludwig funnits. Och den tanken är mera smärtsam än någon annan. Ludwig är ju så in i norden meningen. Han ska ju vara här med oss, något annat alternativ finns ju inte. Så med det i åtanke så kan jag inte sörja det som inte blev, för jag kan inte tänka mig en värld utan vår underbara älskade Ludwig.

Så idag tänker jag först och främst på hur tacksam jag är för allt som hänt i mitt liv. För allt som hänt, både bra och dåliga saker, har ju lett mig till det liv jag har precis nu, med de personer som finns i mitt liv just nu. Och då framförallt Casper och Ludwig ❤️❤️❤️

Men det är klart att det varje år kommer att hugga till den 3 september. Och likaså den 17 mars, som var det beräknade födelsedatumet för vårt andra barn. Det barn som inte fick bli.

Och det vill jag också framföra, att jag aldrig kommer att sluta prata eller skriva om detta. Dels för min egen skull och dels för deras skull som är eller har varit i samma situation. För lika viktigt som att fira våra pojkars födelsedagar känns det att också uppmärksamma de dagar som på ett så drastiskt och viktigt sätt förändrat våra liv.

Kärlek till er alla ❤️

/viffslan

 

 

Kuriosa: i år kanske tandläkaren till och med får röntgat mina tänder. Det har skjutits upp flera gånger eftersom jag under de senaste åren blivit kallad där i augusti-september, just den perioden när jag varit gravid både 2012, 2014 och 2015. Men i år kanske vi får det gjort 😉

This entry was posted in Casper, Gravid, kärlek, Ludwig, personligt, Uncategorized and tagged , . Bookmark the permalink.