om när gränsen känns nådd

Revytider. Den tiden på året när man verkligen börjar fundera över vad man håller på med. Jag vet ju att slutresultatet kommer att bli bra och att föreställningarna ger en energi som man sällan hittar någon annanstans. Men just nu, med drygt tre veckor till premiären så känns det ärligt talat lite tungt. Text som ska läras in och sånger som ska övas, ofta sent in på kvällarna.

Och det är just detta som gnager mest i mig nu. Att vara borta hemifrån så mycket som det faktiskt krävs. Ibland har jag Ludwig med mig men när vi sedan börjar öva på scenen och sätta saker på plats så går det ju inte att ha honom med på samma sätt.

De sena kvällarna leder ju till att Emil får sköta kvällsrutinerna och nattning. Och trots att jag vet att han ju klarar det så visst finns det där dåliga samvetet där. För det är ju tungt att bolla med två små barn, det vet ju jag som är hemma på dagarna. Men sen har jag ju också dåligt samvete jäntemot pojkarna, för att jag inte finns där på kvällarna.

Jag är ju en person som har många saker på gång och som gillar att vara med lite här och där. Revyn är ju en av de saker som jag hållit på med nu sedan 2005 och det är ju svårt att sluta. Jag har kanske överlag svårt att se den gräns när det blir lite för mycket. Jag vill så gärna fortsätta vara aktiv oavsett. Och fortfarande anser jag att det går att ha egna intressen och hobbyer trots att man har småbarn.

Men ärligt, NU, med revyn i sin mest intensiva fas måste jag nog säga att nästa år är jag INTE med på scenen. Punkt. Nu tror jag bestämt att jag har sett gränsen komma emot. För hur roligt det än är med revy och hur bra det än känns att kunna göra saker trots att man har barn så har jag ju faktiskt två små barn som behöver mig. Och jo, de har en helt underbar pappa, men att kväll efter kväll vara borta från dem känns.

Jag kan slå vad om att det finns folk där ute som ser mig på scenen och tänker att jag kanske borde vara hemma med mina små barn. Vilket annat år som helst hade jag struntat i såna tankar och tänkt att “lycklig och glad mamma ger lyckliga glada barn”. Men i år så skulle jag hålla med om sådana tankar.

I år är nog första året när jag plågas mera än njuter av att ta mig till övningarna. Jag nästan baxnade av övningsschemat och kände mig nästan lite trött bara av att titta på schemat. Men nu är det för sent att dra sig ut och jag vet att jag inte heller skulle vilja det. För när premiären väl är över och vi får koncentrera oss på föreställningarna så vet jag att det kommer att kännas helt fantastiskt.

Så, förutom att få ur mig lite “ångest” kring mina egna tankar kring revyn så vill jag också uppmana er att komma och titta på revyn. För jag skulle så hoppas att all tid vi lägger ner på revyn skulle resultera i en diger publik. Så KOM, KOM! Premiär har vi 29.10 och sedan spelar vi några helger efter det.

Finns mycket mera att skriva om mina tankar och känslor kring detta, men lyckas inte samla dem till någon vettigtext mera ikväll.

/ viffslan

This entry was posted in revy. Bookmark the permalink.