viffslans väg

Om gårdagen handlade om acceptans, att bara acceptera vad som hänt, så kan jag beskriva dagens känslor med ordet besvikelse.

Igår var det dagen när missfallet konstaterades och det var bara att acceptera att vi ännu inte kan hurra över att ha barn nummer två på gång. Igår kände jag mig också helt ok. Det kändes skönt att få veta hur det stod till, att det faktiskt var ett missfall. För ovissheten, jag den är en riktig bitch.

Idag känner jag mig då mest besviken. Besviken över att det inte blev som vi hade tänkt. Att få vårt andra barn i mars, 1 år och 10 månader efter Casper kändes som en riktig lyckovinst. Det var nästan för perfekt för att vara sant (ironisk, eller hur…).

Som man ju gör så hade vi redan börjat planera hur det skulle bli. Jag hade så smått kollat runt på syskonvagnar, kollat när min mammaledighet skulle börja, funderat på hur vi skulle fördela ledigheten och hur det skulle bli att faktiskt ha två barn. Besvikelsen jag nu känner är över att allt det vi hade hunnit planerat inte kommer att bli av. Eller, säkert kommer det att bli av, men betydligt mycket senare än vad vi hade tänkt.

En annan sak som jag tänkt på det senaste dygnet är det här när folk undrar när nästa barn kommer. Eftersom vi nu drabbades av ett missfall så känns det viktigt att berätta det, för att just kunna undvika frågor som denna. De har redan kommit och visst kommer de att komma, men i och med missfallet så har ju folk lite fått svar redan. Jo, vi vill ha ett andra barn så snabbt som möjligt och det kommer när det kommer, vilket inte blev i mars 2015. Nu behöver folk liksom inte fundera på om och när vi ska ha fler barn.

Jag har själv tänkt tanken “når ska dömde skaff na fleir båån” och sedan kommit på mig själv med att tänka att de kanske vill ha barn men inte ännu lyckats få. Vem vet hur många missfall det finns hos par som har lite längre mellan sina barn. Och jag kan bara tänka mig hur många gånger det känts illa inombords hos personer som genomgått missfall när folk kommer fram och liksom ledande frågar “nå, når kåmbär nästa”. Det vill inte jag vara med om, så därför vill jag att folk i vår närhet ska veta hur det ligger till.

Men för att återgå till besvikelsen. Det som jag tror att jag kommer att ha svårast för nu i den närmaste framtiden är att följa med alla er därute som är gravida. För vilken besvikelse att jag inte får följa med på det tåget redan nu. Jag känner mig själv så pass bra att jag vet att jag kommer att känna en viss avundsjuka. Men jag ska verkligen försöka att glädjas med er andra. Och ni ska inte på något sätt hålla tillbaka er glädje. Jag vill nämligen inte mötas av sympatier. Man får känna med mig, men man behöver inte tycka synd om mig.

Så summa sumarum så känns det också idag ändå helt ok. Men vet vem vilka känslor som kommer att komma ännu. Men jag ska fortsätta skriva och blogga och vill ni fortsätta följa med så är ni välkomna. Nu handlar det om att ta dagen som den kommer.

<3

/ viffslan