om ärliga, avskalade känslor

Nu har det gått två veckor sedan missfallet (trots att det känns mycket längre sedan). Och känslorna går verkligen upp och ner. När folk frågar hur jag känner mig så svarar jag att jag känner mig helt bra. Det är ingen lögn, jag gör det (fortfarande), men på samma gång så faller jag lite in i “offerrollen” och blir lite mindre okej än vad jag kanske känner mig.

Är vi inte ganska programmerade till att svara så när folk frågar hur vi mår. För hur skulle folk reagera om jag istället svarade “ja du, jag är skitförbannad över att livet är så fruktansvärt orättvist och jag är sur och ledsen över att denna graviditet bara rann ut i sanden…”? För så känns det ju innerst inne, trots att jag känner mig helt okej.

Idag var en riktig känslomässig berg-och-dalbana, av många olika orsaker. Men nu ikväll så har känslorna lagt sig till ro och de tankar som har blivit kvar i mitt huvud är att varje barn faktiskt är ett mirakel.

Jag läser på olika forum om personer som gått igenom missfall, ibland flera, och sedan blivit gravida igen. Jag läser också på frågeforum om personer som undrar hur de ska göra för att öka chanserna att bli gravida. Och när jag ser vad olika barnmorskor svarar om ägglossningstest, samlagsfrekvens och temperaturmätningar så väller tanken över mig igen, barn är verkligen små mirakel!

IMG_9885

För tänk vad mycket som ska klaffa för att det faktiskt ska bli ett barn.

Så hörni, nu ska jag säga rakt ut vad jag tänker idag, avskalat, ärligt och utan cencur:
”Jag ÄR faktiskt skitförbannad över att det inte blev något barn den här gången, att livet är orättvist. Jag är frustrerad över att behöva vänta ännu längre på barn nummer två och det jag önskar mig mest av allt nu är att det ska klaffa fort som fan”.

lot of love

/ viffslan

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

1 svar på om ärliga, avskalade känslor

  1. Emelie skriver:

    <3

Kommentarer är stängda.