viffslans väg

Ni som följt mig här på bloggen vet ju att jag försöker hitta en mening med sånt som sker. Så också med mitt eget missfall. Men just det har varit en svår nöt att knäcka. För varför sker sånt.

Jag skrev för en tid sedan att jag trodde mig ha hittat min mening i det hela. Då kände jag att min mening var att försöka bryta tabuet kring missfall och längtan efter barn. Och så känner jag fortfarande.

Jag har fått frågan vad jag riktigt har för hemliga planer och tänkte nu avslöja i alla fall lite här i bloggen.

Min första tanke var att jag skulle vilja ordna något slags seminarium eller träffar för sådana som råkat ut för missfall och behöver gruppstöd. Så långt tanken. Hur man sen gör det praktiskt är ju ett projekt för sig. Nu har jag ju så sådan tur att jag jobbar hos Folkhälsan och där finns en bred kunskap som man kan ta del av. Jag hittade en person där som jag la fram min idé till och hon tyckte att det lät helt bra. Men det som jag fortfarande har problem med är hur man skulle göra det praktiskt. Frågor jag ställer mig är dessa:

– Vad vill folk ha?
РVilket behov av sțd har de som r̴kat ut f̦r missfall?
– Är ett seminarium för stort?
РVad skulle ett seminarium inneh̴lla?
– Skulle man istället satsa pÃ¥ samtalsgrupper?

Detta anser jag vara frågor som jag inte kan svara på själv. Det jag skulle vilja ha är därför eran hjälp. Ni som råkat ut för missfall, vad känner ni att ni skulle behöva (eller hade behövt, om det var länge sedan ni hade ert missfall)?

Ni får jättegärna kommentera här på bloggen, ta kontakt på facebook eller mejla mig (victoria.lassandin[at]gmail.com). Alla tankar kring detta mottages tacksamt, inte bara kring de frågor jag ställt, utan om allt. Vad känner ni skulle vara viktigt att erbjuda alla oss som drabbats av missfall?!

Jag är fast besluten att få något till stånd, men vad är ännu oklart.

Min andra lilla hemliga idé har jag nu börjat på med. Jag säger inte att det ska bli en bok, men skriver det gör jag :)

God Natt på er!

/ viffslan

Så började då ännu en säsong av “Familjen Annorlunda”. Jag har följt med nästan alla säsongen och njuter av alla de underbara barnen. Sen bryr jag mig inte om hur “regisserat” det än må vara. Jag fascineras ändå över hur de får ihop livet med så många barn. Och att ha många barn är absolut inget fel eller “annorlunda” (vad titeln än säger) men i år blev jag ändå lite provocerad.

Där sitter två vuxna människor och bedyrar att förra barnet var det sista. De hade bestämt sig för att det inte skulle bli fler och de skulle vidta åtgärder. Men så sköt de upp det och så “råkade” det bli ett barn till. Bullshit. Vadå råkar? De vet ju uppenbarligen hur man gör barn, men man tycker ju också att de skulle besitta kunskapen om hur man inte blir gravid.

När man själv är mitt uppe i en jobbig tid med försök att bli gravid så provocerar kommentaren “vi skulle inte ha flera men det råkade nu bli en till” otroligt mycket. Hur kan det bara råka bli, gång på gång, när andra får kämpa länge eller inte lyckas alls.

Suck. Och jag är inte avundsjuk på något sätt, jag unnar alla som vill ha barn att få barn, och många om man så vill. Men jag kan inte tro att de är ärliga när de påstår att de bestämt sig för att inte skaffa flera barn, när det ändå råkar bli ett till. Så Det Så.

Det var min lilla kvällstanke.

/ viffslan

Årskrönika ska skrivas, som sig bör. Det kan bli ganska svårt och ganska brokigt, för detta 2014 har nog varit ett händelserikt, omtumlande men också lärorikt år.

Jag startade detta år som mammaledig till en 8-månaders grabb. I februari började jag jobba och Emil tog över föräldraledigheten. Det var roligt, spännande och omtumlande. Att avsluta en 10-månader lång ledighet och börja jobba på nytt var ganska tufft, men roligt. Som tur är så har jag ju det bästa jobbet med de bästa kollegorna man kan önska sig.

Våren gick i jobbets tecken, att starta på nytt, komma in i rutinerna och försöka hinna med allt runt omkring, både hemma och bland fritidsintressen. Så åkte jag iväg på kurs och var borta från Casper 2 nätter. Det var en milstolpe i sig, och det gick hur bra som helst. I samma veva började Emil jobba på nytt och min pappa, och senare mamma, tog över rollen som barnvakt. Vi är så otroligt rika som har föräldrar och syskon som ställer upp och sköter när det behövs, och ibland också trots att det inte behövs. Härmed tackar jag tusenfallt för all barnvakt under 2014! <3

Nya bebisar detta år har det ju också blivit. Bland den närmaste släkten utökades Caspers småkusinskonto med 3 stycken små, 2 flickar och en pojke. Bland de närmaste vännerna var det lite skralt, men många vänner och bekanta fick barn under 2014.

Casper och småkusin Mox bekantar sig med varandra.

Bröllop blev det också, och det kändes som att med detta år så har vi äntligen sparkat igång denna bröllopscirkus. Mitt personliga saldo landade på 5 st, varav ett upplevdes genom kameran eftersom jag fick den äran att vara bröllopsfotograf. Nervöst men otroligt roligt. I maj startade bröllopsrumban, och efter bröllop i juli, augusti och september (plus bröllopsfest i oktober) så avrundades den rumban med en härlig vigsel nu i december. Grattis till alla er! Hoppas att det fortsätter lika glatt nästa år :)

Under våren tog vi också tag i nästa renoveringsprojekt, Caspers rum och hallen, och det blev lite stressigt att få det klart till min brors studentfest som skulle hållas här hos oss. Men vi hann få allt klart tack vare hjälpsam familj! Så Casper fick eget rum, som han med bravur början använda som sovrum nattetid. Våra stora kille <3

Casper rum fixas till.

Men innan studentfesten så blev ju Casper faktiskt 1 år! Otroligt vad tiden går. Vi ordnade kalas och bjöd in vår stora släkt och det blev riktigt trevligt att få fira med hela tjocka släkten!

Strax efter det blev det då studentdags. Min bror tog studenten, en av mina kusiner tog studenten, min brors flickvän fick sin examen och Emils syster blev färdig hälsovårdare, så några fester blev det i år också. Vad jag minns var vädret fint och vi njöt av att sommaren var i antågande :)

Vad förde sommaren då med sig. Vi inledde den med att ta Casper och mommo med och åka iväg med orkestern till Lovisa på festligheter. Och som vanligt skötte sig Casper bra och var hur lätt som helst att ha med.

Blivande trummis ;)

Det gjorde han också när vi och mina föräldrar packade in oss i bilen och åkte till Sverige. Vi körde ner till Åbo, tog båten till Stockholm, bilade tvärs över landet till min moster i Trollhättan och körde sedan ner till södra Sverige, Olofström, för att träffa min pappas faster. Och sedan upp igen och med båten tillbaka. En otroligt rolig och minnesvärd resa. Casper skötte sig hur bra som helst och det var så otroligt roligt att få se alla släktingar.

I juli tog jag vårdledigt och kunde fira sommaren tillsammans med släkt och vänner. Årliga släktträffen i Purmo ordnades och alla njöt av den underbara sommar som det faktiskt var i år (trots att vi många gånger faktiskt klagade över värmen).

Vi levde mera villaliv än vad vi tidigare gjort och det berodde nog på just värmen. Det var så otroligt varmt i vattnet och vi njöt av att sitta och plaska tillsammans med Casper. Och jag tror att jag t.o.m. botade lite av min “båtskräck” som jag haft. Nu njöt jag av vinden i håret och vågorna som skvalpade, haha :)

I augusti tog ledigheten slut för oss alla och Casper började dagis, vilket ju var en milstolpe till. Det gick otroligt lätt och han har trivts så himla bra, vilket ju är en stor lättnad. Han har lärt sig så otroligt mycket och jag njuter av att både lämna honom och hämta honom på dagis och se hur han trivs!

Mitt i sommaren fick vi ju också det glädjande beskedet att vi väntade vårt andra barn. I 12 veckor hann jag vara gravid innan missfallet var ett faktum. Det slog på något sätt sönder hela den värld som vi levt i under året som gått och det tvingade oss att verkligen stanna upp och tänka. Trots att vi slapp dödsfall inom vår familj eller släkt så tvingades vi ändå genomgå en sorgeprocess.

Så hösten blev inte alls som jag/vi hade tänkt. Vi skulle njuta av livet, jag skulle växa och barnet i magen skulle frodas. Vi påbörjade projektet renovera badrum, som stannade av och som fortfarande i skrivandes stund står stilla. Så hade vi revyn inplanerad och jag såg otroligt mycket fram emot den.

Istället kantades hela hösten av känslostormar. Ibland kändes det bättre och ibland kändes det sämre. Sorgen  kom och gick och besvikelse och frustration var ord som ständigt dök upp. Revyn jobbade vi oss igenom och det gav i alla fall mig nÃ¥got annat att tänka pÃ¥. Jag tror ocksÃ¥ att min solosÃ¥ng som jag skrev om BB-stängningen (och barn överlag) var en viktigt del i sorgeprocessen. Under 9 föreställningar fick jag iklä mig rollen som gravid kvinna, ställa mig upp pÃ¥ scenen och sjunga en sÃ¥ng som för mig kom att bli lite av en hyllning till alla mammor och kvinnor!

Min svärfar sa efter revyn att han äntligen hört mig sjunga så som han alltid vetat att jag kan, men som han inte tyckte att jag klarat av förut. Det tror jag beror på att den sången blev så otroligt stark för mig under revyns gång. Jag tror att jag började fundera på den redan innan missfallet, men efter det så blev den två verser längre och så mycket starkare.

Men det var inte den enda sorgen som drabbade oss under hösten. Mitt i denna känslostorm som jag själv gick igenom så höll jag nästan på att förlora en av mina närmaste i en sjukdom som vi också talar för lite om, nämligen depression. Och jag tror så här i efterhand att jag lite stängde av efter det. Jag gick på autopilot och kände mig frisk och stark. Men under ytan så kokade sorgen, och det var nog den som skvalpade över nu efter julhelgen när jag slappnade av.

Men, det reder upp sig för oss alla och nu ser det ljust ut både för mig, min familj och mina närmaste.

Vad har jag dÃ¥ lärt mig och fÃ¥tt med mig frÃ¥n 2014? 
Jag har nog ändrat väldigt mycket som person, kanske mest på insidan, men 2014 har nog verkligen varit ett år när jag känt att jag knuffats i den riktning som jag ska gå. Jag har träffat nya människor, lämnat andra åt sidan och stärkt min relation med många bekantskaper från de senaste två åren. Bland alla dessa människor vill jag lyfta fram mina kollegor. Bland dem finns personer som jag detta år har kommit så mycket närmre, och som jag på något sätt känner att jag kommer att komma ännu närmre i framtiden. Det finns flera sådana personer även utanför kollegiet, bland vänner och bekanta. Jag tror på något sätt att hela min vänkrets lite håller på att förändras. Att välja att umgås med personer som verkligen ger mig något, är nog en lärdom av detta år.

En annan lärdom är att livet faktiskt inte alltid blir som man vill. Man kan inte planera allt, och motgångar är en del av livet. Och med dessa motgångar har jag också fått en insikt om att jag faktiskt är en stark person. Jag klarar av motgångar om jag bara får handskas med dem på mitt sätt. Och att känna att jag klara av motgångar gör det också enklare att säga åt 2015, “bring it on”.

Vad tror jag om 2015 då?
I alla fall vet jag att det kommer att börja på bästa sätt. Från om med första dagen, 1.1, kommer jag att ha fast anställning, och det känns ju som en enorm trygghet. Och redan andra dagen in på det nya året så åker vi iväg till Sverige för att hälsa på vänner och njuta av ledigheten.

Vad som sen händer återstår att se. Självklart ser jag fram emot att få se Casper fortsätta utvecklas. Hans 2-årsdag kommer i maj och så ser jag fram emot en riktigt lång och härlig semester där vi verkligen kan njuta av hans sällskap. Sen ska vi ju också fira våra 10 år tillsammans, Emil och jag. För i denna hårda värld är det nog värt att fira att man orkar leva tillsammans!

Jag ser fram emot alla barn som ska födas nästa år och alla bröllop som, förhoppningsvis, kommer att bli av.

Och sist men inte minst, jag fortsätter ju hoppas på att vi ännu innan slutet av nästa år får välkomna en till familjemedlem. MEN, när tiden är inne…

Ett riktigt Gott Nytt År på er alla trogna läsare!

/ viffslan