om en märklig sorg

Tisdag skulle ha varit den dagen när vi annonserade ut att Casper skulle bli storebror, att vi i mars skulle få ett mirakel till. Istället får vi acceptera att vi drabbades att det där tabubelagda, fruktade men ack så vanliga missfallet. I 12 veckor fick vi leva i tron att en ny liten människa skulle födas.

Ultraljudet på tisdag förvandlades snabbt till ett akut besök på mödrapolikliniken redan idag. Jag visste redan innan vad som väntade, men så fanns det ju ändå det där lilla hoppet att det ändå skulle finnas något levande där.

Men det fanns inget alls. Embryot hade inte alls utvecklats och gynekologen uppskattade åldern till ca 5 veckor. Det förklarade dock en hel del. De få graviditetssymtomen jag haft denna gång fick mig att undra, men sen tänkte jag på att alla graviditeter ju är olika. Men nu förstår jag att symtomen var svaga för att det aldrig utvecklats något foster.

Sen är jag också lite fascinerad av hur kroppen fungerar. Den här gången kändes graviditeten inte alls verklig. Visst, det var redan andra gången så allt var ju inte nytt, men ändå, jag tänkte senast igår att jag fortfarande inte riktigt fattat att jag är gravid (vilket jag ju egentligen heller inte var). Tänk att min kropp på något sätt talade om för mig att inte fästa mig för mycket…

Men sorgen finns ju där i alla fall. Trots att där aldrig fanns något barn så har vi ju ändå förlorat något som vi trodde att vi hade. Något som var otroligt efterlängtat och som skulle gjort Casper till en underbar storebror.

MEN, det kommer fler tåg. Skillnaden är nu att det blir lite större åldersskillnad än vad vi hade velat. Men man kan inte alltid få som man vill. Kroppen gör som den vill (och tur är väl egentligen det).

Jag bloggar nu om detta för att jag inte riktigt fattar varför just missfall ska vara så tabu. Det är ju så otroligt vanligt och så otroligt trist, men ändå är det nästan ingen som vill prata om det. Jag vill dock inte hålla det hemligt, det känns mycket bättre att vara öppen och ärlig med varför jag är sjukskriven och varför jag, men största säkerhet, kommer att vara lite mindre positiv än vanligt.

Nu ska vi försöka ta oss igenom detta på bästa sätt.

<3

/ viffslan

Publicerat i Gravid | Etiketter | 4 kommentarer

om dagisinskolning och bröllopsdag

Så kom då dagen när Casper skulle börja dagis. Vet inte om jag är konstig, men jag har så sett fram emot den här dagen. Jag ser fram emot den där sociala biten, att han får träffa andra barn, och den pedagogiska biten, att han får möjlighet att lära sig så otroligt mycket.

Dagis är nog just nu den absolut bästa platsen för Casper. Där finns utbildad personal vars uppgift är att ta hand om honom, leka med honom och lära honom saker. Allt sånt som jag känner att jag just nu inte skulle ha ork till om jag var hemma med honom.

Men, hur gick så första inskolningsdagen. Ja, vi kom dit ca 9 och klev in genom dörren. Casper såg då ut att tänka “alltså mam, va jö vi jäär, å såde biti på måånen”. Men när vi väl kommit in och klev in till rummet med alla leksaker så blev det fart på pojken. Efter en liten stunds betänksamhet så såg han mest ut att tänka “alltså mam släpp me notå så ja får fa å lejk”. Och när han väl var i gång så tror jag inte att han skulle ha märk om jag smitit iväg. Och det är väl just så man vill att det ska gå :) De var tre barn där och de hann nog nästan gå igenom alla leksaker under tiden vi var där, hehe.

Imorgon ska vi äta och kanske sova där också så då får vi se hur det går. Men jag tror nog inte att det kommer att bli något problem. Ja, i så fall är det sovstunden, som sker inomhus tillsammans med andra barn. Det kan ju bli lite för intressant för att kunna sova, men så kan det ju också hända att all aktivitet gör honom så trött så han somnar direkt. Det återstår att se.

Själv ska jag på kurs imorgon, ända till Vasa ;) Det känns bra att börja jobbet igen efter “semestern” med lite mjukstart. Skolning nu 3 kvällar och sedan 3 dagar ledigt innan jag kör igång på riktigt nästa måndag. Hoppas nu bara att kursen lever upp till förväntningarna.

Sen så firade vi ju faktiskt pappersbröllop i dag också, 2 år sedan vi sade “ja” till varandra. Ifjol firade vi genom att ta en långpromenad ner till Tullmagasinet med Casper i vagnen. I år firade vi hemma med pizza och en fin orkidé som Emil kom hem med.

amor vincint omnia

/ viffslan

Publicerat i bröllop, Casper, jobb, kärlek | Kommentarer inaktiverade för om dagisinskolning och bröllopsdag

om en nystart, igen

Oj så dålig jag har varit på att blogga den senaste tiden. Jag vet inte hur tiden kan flyga iväg. Har liksom ingen tid att sätta mig ner och plita ner blogginlägg. Men kanske (kanske) skulle jag lyckas ta mig i kragen den här gången.

Men nu är sommaren här och om två dagar är det semester. Då drar vi iväg till Sverige i en vecka och när vi sen kommer hem så blir det badrumsrenovering, villaliv, cykelturer, fotbollsmatcher och förhoppningsvis lite strandhäng ;)

Sen efter all härlig sommar så kommer augusti och då blir det ett nytt kapitel i vårt liv. Då börjar Casper dagis och vi får stiga in i den världen. Idag var det öppet hus och vi tog oss en titt på dagiset, “tanterna” och Casper fick träffa lite blivande kompisar. Det kommer nog att bli bra och jag ser faktiskt fram emot att han ska få börja dagis. Men som sagt, en lång härlig sommarsemester ska vi klara av först.

Men nu ska vi orka 2 arbetsdagar ännu, så god natt på er :)

/ viffslan

Publicerat i Casper | Kommentarer inaktiverade för om en nystart, igen

om International No Diet Day

Idag firar vi “International No Diet Day”. Jeij, det är en dag i min smak. För de som inte vet så är jag lite allergisk mot alla dessa dieter. Visst kan de funka för vissa personer, men jag tror på sunt bondförnuft och måtta med allt (både vad gäller motion och mat).

Eva Frantz hade en härlig kolumn i radio dagen till ära där hon berättade om sitt nyårslöfte att inte falla offer för någon diet under 2014. Istället hade hon satt upp enkla små mål för sig själv, som att hålla bort sötsaker inne i veckorna och motionera 3 pass i veckan när andan faller på. Hon berättade om hur hon inte alls tänkte lika mycket på sin vikt och kropp som förut och hur bra hon mår när det inte går massa energi åt till att hela tiden fundera på hur hon ser ut.

Efter min graviditet så förändrades ju min kropp och sen dess har jag personligen tänkt mycket på min kropp, men från en annan synvinkel än förut. Det som ofta är fokus när jag nu tittar på mig själv är ju den där mammamagen. Den är ju inte på något sätt snygg, men den representerar så mycket. Där inne har jag ju “odlat” ett barn och den har jobbat hårt under 9 månader, så det är helt ok med lite häng och lite bristningar.

Nu måste jag ju dock erkänna att jag gärna skulle få bort den där mammamagen, men orsaken är inte främst att den ska bli snygg utan den främsta orsaken är att den som den är nu hindrar mig från att bära byxor bekvämt. Dom slutar/börjar på något sätt alltid mitt i magen och det klämmer och irriterar, vilket ju inte är så trevligt.

Jag hörde också på radion psykolog Monica Ålgars som uppmanade oss alla, kvinnor som män, att tänka på vår kropp från insidan, hur den känns och vad den gör, istället för att hela tiden tänkta på hur den ser ut. Jag satt i bilen när jag hörde detta och jag testade tänka på det här sättet. Och det var ju då jag kom fram till att min kropp är helt fantastiskt. Den har ju för sjutton burit och fött ett barn!!

Och är det någon grupp som är utsatt för hets så är det ju nyblivna mammor. Min facebook är ofta fylld med statusar från mammor som tränar, tränar och tränar. Och visst, det är JÄTTEBRA att ta hand om sig så att man mår bra!! Men det får ju inte gå till överdrift. Jag känner ju själv av den där hetsen att träna magen platt och armarna muskulösa för att kunna sätta upp bilder på hur himla duktig man är.

Men för att nu förtydliga, jag tycker att det är jättebra att motionera, träna och äta rätt om man mår bra av det. Mår man dåligt av sin kropp och sina vanor så ska man ju försöka ändra den/dem. Men om man är helt nöjd med sig själv utan överdriven träning och massa dieter så ska man väl inte behöva skämmas över det?!? För jag har nog fått blickar som betytt “alltså är du nöjd med dig själv som du är, bara så där”?

Och vet ni vad, oftast (observera, jag har också sämre dagar) är jag hur nöjd som helst med mig själv.
– Jag skäms inte över min kropp.
– Jag har lärt mig uppskatta min mammamage och accepterat hängbrösten
– Jag skäms inte över att säga att jag väger 65 kg och är 25 Ã¥r gammal (varför är detta sÃ¥ himla tabu för oss kvinnor???).

Skulle jag ha ett foto av magen så skulle jag sätta hit det, men det får bli en annan gång.

Jag känner nu att detta blev väldigt flummigt, men jag kände bara under dagens bilfärder att jag måste plita ner lite om detta i bloggen, för jag blir så frustrerad över alla kvinnor som hetsar över sin kropp, och som låter media, män och andra kvinnor hetsa upp dem över sina kroppar. RELAX!!

Så dagen till ära tog jag måånga tobleronebitar ur påsen, åt upp de sista dajmkulorna som lämnat och dessutom på jobbet slukade en bulle, helt utan att på dåligt samvete.

/ viffslan

Publicerat i Ã¥sikter, Gravid, träning, vardag | Kommentarer inaktiverade för om International No Diet Day

om halvvägs till femti

Så var man halvvägs till 50 :)
Men det känns faktiskt bra, har inte ännu någon ålderskris.

Jag tänkte dela med mig av lite tankar om hur jag minns att jag tänkte på 25 år när jag var yngre. Då kändes 25 som väldigt vuxet och jag har alltid sagt att jag vill vara gift och ha fått mitt första barn innan 25 år.

Att nu tänkta tillbaka på detta och inse att jag faktiskt är gift och har barn när jag nu idag fyller 25 känns ju helt fantastiskt! Att jag kunde ha sån tur och hitta mitt livs kärlek så pass tidigt i livet att jag både hann gifta mig och få första barnet innan 25.

När jag som ung tänkte på 25 så var det ju en sån där magisk siffra som på nåt sätt betydde att man var vuxen. Och visst känner jag mig vuxen, men absolut inte gammal. 25 är ju hur ungt som helst, trots att jag på samma gång känner mig väldigt vuxen inom vissa områden. Och nog känns det skönt att inte vara 15 längre ;)

Nej, jag är riktigt nöjd med 25. Och nöjd med min 25:e födelsedag. Endast en tjurig förkylning som sätter käppar i hjulen för en perfekt födelsedag. Fina presenter, tårta och god middag grillad av maken!

Nu ska vi bara hoppas att Casper somnar snart (vilket jag tror att han gör efter sin första dag vis “moffadagis”) så att vi får lite tumistid ännu ikväll…

kramar
/ viffslan

Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för om halvvägs till femti

om mitt nya liv

Så var då första arbetsdagen över. När jag körde till jobbet så kändes det som om jag bara haft helg, inte varit borta från jobbet i 9,5 månader. Och även när jag kom dit så kändes det så, allt var sig likt. Och jag trivs på mitt jobb, verkligen trivs. Det var så trevligt att träffa alla kolleger igen :)

Även för hemmafolket hade det gått bra. Casper hade ätit och sovit bra och de hade lekt och haft det trevligt.

Något annat som var trevligt var att Casper somnade redan 22.30 igår kväll. Han som annars brukar surra på till ca 1 på natten. Han vaknade sedan en gång i natt (ca 3), fick lite mat, var uppe med pappa en stund och somnade sedan om. Så sov han ända till 9 så den natten kan vi inte klaga på!

Förutom att det var roligt på jobbet idag så var det ju också störtkul att komma hem tillbaka och få gosa med världens bästa Casper <3

Så sist och slutligen tror jag nog att jag kan vänja mig vid detta också :)

/ viffslan

Publicerat i Casper, jobb, vardag | 1 kommentar

om en ny era

Så var då dagen här, min sista lediga dag. I morgon börjar en nya era i våra liv. Jag kommer att åka till jobbet och förtjäna lite pengar och Emil blir hemma med Casper. En spännande tid som säkert kommer att bli omtumlande men minnesvärd. Men det ska nog gå bra och vi har ju 10 veckor på oss att vänja oss.

Det känns väldigt nervöst måste jag säga. Jag har ju inte varit på jobbet sedan april ifjol och jag är verkligen inte van att stiga upp tidigt på morgnarna. För Casper kommer ju den stora omställningen att vara att maten (och mamma) inte finns tillgängligt när som helst.

Förra söndagen skulle vi börja babysimma i Jakobstad men då var Casper så förkyld så vi for första gången idag istället. Då var det Emils tur att vara lite krasslig så vi hämtade upp fammo som kom med som stöd. Casper var väldigt undrande och han ville vara nära hela tiden, men allt var ju nytt och stort och det var länge sedan han hade simmat. Men dagens sim kändes ändå som en bra avslutning på min föräldraledighet.

Jag får återkomma senare i veckan med en uppdatering om hur vardagen flyter på med Emil som hemmapappa ;)

Nu ska vi försöka få Casper i säng lite tidigare än vanligt eftersom den här mamma ska upp klockan 6 imorgon…huuadå…

/ viffslan

Publicerat i Casper, jobb, vardag | Kommentarer inaktiverade för om en ny era

om jumppa, och åsikter om träning

Underbar dag även idag, trots att den inte började som jag hade tänkt mig. Hade väckarklockan på 8.15 (eftersom vi försöker stiga upp lite tidigare varje dag för att få Casper i säng tidigare), men vaknade först kl 9.

Då blev det bråttomt eftersom mamma-barn jumppan började 9.45. Så snabbt på med kläderna, väcka Casper och klä på honom (gick förvånansvärt bra), slänga i mig lite morgonmål + ge Casper en lite matslurk (som tur var hade han ätit 2 ggr redan tidigare på morgonen). 9.38 var vi iväg med vagnen. Inte var det nu bråttomt egentligen, men för mig som tycker om att vara i god tid kändes det lite stressigt.

Jumppan, som jag nämnde i ett tidigare inlägg, var riktigt rolig. Synd att jag bara kommer att kunna medverka 2 ggr innan jag börjar jobba, men bra så. Intressant att se hur min kropp klarar av fysisk aktivitet nu, 8 månader efter förlossningen och snittet. Har nu i januari varit ute på promenad med vagnen nästan varje dag, plus mina jumppagrupper som nu på våren är två stycken.

Kände mig lite “limin” i morse när vi gick till jumppan och det kändes nog i musklerna att jag hade gjort något redan denna vecka. Men det var skönt, riktigt skönt! Nästan så skönt så jag överväger att börja jobba endast 3 dagar i veckan ;) Nej, skämt å sido…

Angående detta med fysik och kondition så har jag mer och mer börjat värdesätta en stark kropp. Alltså, jag har inte så stort behov av att orka springa ett maraton (trots att det skulle vara roligt), istället vill jag ha en stark kropp. Jag vill ha en stark rygg (och mage) som klarar av att bära upp mig utan smärta. Jag vill också ha starka armar för att orka med lyft och tyngre hushållsarbete. Och starka ben talar ju för sig själva.

Efter att själv ha dragit jumppagrupper nu i 2,5 år så har jag blivit väl medveten om vad jag vill ha ut av min träning. Och eftersom jag är ledare för mina grupper så får jag ju utforma dem precis som jag vill. Det kan ju hända att alla mina deltagare inte delar mina åsikter om hur ett bra pass ska vara, men eftersom de fortfarande kommer med så kan det ju inte vara helt fel.

En konsekvens av att själv dra jumppagrupper är ju också att jag blir väldigt kritisk när jag deltar på någon annans jumppapass, eftersom jag vet precis vad jag vill ha. Men många gånger så går det ju att lite anpassa det man gör efter sin egen förmåga och önskan.

Dagens cirkelträning på mamma-barn jumppan var intressant och lärorik på många sätt. Jag hade ännu en gång möjlighet att samla information genom att observera de andra deltagarna. Och det gör jag inte för att se vem som orkar vad, utan mera allmänt vilka övningar som “funkar” och inte för att veta ifall jag själv någon gång drar någon liknande grupp, vilket skulle vara roligt :)

Jag blir mer och mer intresserad av träning för “den vanliga individen”. Alltså, för såna som inte är insöade på träning, som kanske inte har tid att eller kan gå på gym och svåra jumppapass eller som kanske inte är intresserade av hård träning och invecklade stegserier. Personer som vill ha mångsidig träning, och inte fokusera ett helt pass på bröst och rygg (inget fel med det, men alla är ju inte så).

Under mina jumppapass använder jag många övningar som är ganska ovanliga, men som tränar vissa partier av kroppen på ett mycket mera effektivt sätt än de vanliga kända övningar. Ofta gör vi övningar av bara farten, utan att riktigt tänkt på hur vi gör dem, eller om de över huvudtaget är adekvata. Låt mig ta ett exempel:

Situps, eller crunches: en väldigt vanlig övning inom många träningsformer. En övning som man ofta tar till, även som straff (vem har inte hört i filmer o.dyl “give me fifty”…). Jag har inget emot situps i sig, men de måste göras på rätt sätt. Gör man dem inte på rätt sätt så är de ju ganska värdelösa. Många använder inte magmusklerna när de gör situps utan lyfter med nacken och blir ju då sjuka i nacken. Sitpus är ju en magmuskelövning och då ska vi ju använda magmusklerna.

Istället för vanliga situps så har jag börjat använda andra övningar, som lättare aktiverar magmusklerna och ger den träning som jag/vi eftersträvar. Försök t.ex. att ligga på golvet, huvudet ner. Lyft benen, med 90 grader både i höftled och knäled. Doppa sedan hälarna turvist i golvet, utan att sträcka eller böja på benet. Spänn magen och ha ryggen fastklistrad i golvet så långt det går. I alla fall jag tycker att denna övning gör det lättare att träna magmusklerna.

Oj, blir långt detta. Men Casper sover så gott så jag blir så in i mitt skrivande.

Hur som helst. Träning för den vanliga, lata, människa är något som intresserar mig. Också träning som kanske inte känns så eller ens märks. Hushållsarbete är ju en otroligt bra träningsform. Att dammsuga, skura, tvätta fönster, putsa och feja. När man riktigt känner efter så är det otroligt tungt. Sån träning gillar jag, träning utan träning :)

Men nu tror jag det får räcka. Ska slänga mig i soffan och ta det lugnt ännu före Casper vaknar. Men kommentera gärna, för eller emot…

/ viffslan

Publicerat i Ã¥sikter, träning | Kommentarer inaktiverade för om jumppa, och åsikter om träning

om puky, innegrejen :)

Nu vill jag ha lite kommentarer från alla mina kloka läsare. Så här nu i smällkalla vintern så har jag börjat tänka på våren, sommaren och Caspers 1-årsdag i maj. Nu håller jag på och kollar upp puky-cykeln, som, enligt vad jag förstått, är omåttligt populär.

Som ergoterapeut är jag säkert lite yrkesskadad vad gäller att främja mitt barns utveckling, men å andra sidan, vem vill inte det?! Nu har jag ju då hittat puky och vi ska ju självklart skaffa en åt Casper också, i något skede.

Så om ni som nu har erfarenhet av dessa cyklar skulle kunna hjälpa mig lite på traven. Den minsta puky sparkcykeln rekommenderas från 2 år eller 85 cm. Då undrar ju jag om man kan köpa en sådan redan åt en 1-åring, eller om det är bättre att börja med en cykel av modellen pukylino, men 4 hjul, som rekommenderas från 1 år eller 75 cm? Och sen, kan man använda puky innan man börjar gå (om man har en fyrhjulad modell)?

En annan sak som jag undrar är hur själva cyklingen påverkas av användningen av puky. Har barnen lättare att lära sig cykla med vanlig cykel jämfört med om det från första början cyklat på en trehjuling (som ju vi gjorde när vi var små). En trehjuling tränar ju inte balansen på samma sätt, men man får ju träna pedalföringen istället.

Sen har jag också funderat på lära-gå-bilen. Använder man dem längre? Och om man gör det, är de bra?

Hmm, månne ni har några kloka erfarenheter till en rookie i dessa sammanhang ;)

/ viffslan

p.s. länkar om man vill bekanta sig med puky
Polkuped (Österbottniskt företag)
Pikkusiili

Publicerat i åsikter, Casper | 10 kommentarer

om rutiner inför jobbet

Nu är vi på gång, rutinerna ska ändras.

Eftersom jag börjar jobba om 3 veckor så måste vi få Casper att börja sova tidigare på kvällarna. Igår så steg vi upp tidigare än vanligt och idag steg vi upp ytterligare en halv timme tidigare. Casper har både igår och idag sovit endast två gånger på dagen vilket har gjort honom tröttare på kvällen. Igår somnade han för natten ca 12 och sov utan matpaus ända till 8.45, när jag väckte honom. Ikväll somnade han redan 22, men så hade han också haft “party” på tumis med pappa ;)

Imorgon ska vi stiga upp ännu lite tidigare så får vi se hur det går. Det känns positivt i alla fall. Min tanke är ju att han ska somna senast 22 på kvällarna så att vi får ha lite tumistid och ändå komma oss i säng i rimlig tid.

Dessutom har vi också tagit tag i maten, mindre amning och mera riktig mat. Kommer nog att fortsätta amma så långt det går trots att jag börjar jobba, men faktum är ju att han måste klara sig på annat under dagen, och bättre då att ge honom riktigt mat än att mata ersättning.

Det börjar verkligen kännas nära nu, med jobbet alltså. Den 3.2 ska jag tillbaka till jobbet. Emil ska då vara hemma med Casper och jag jobbar 4 dagar/vecka. Det känns både spännande och skrämmande. Spännande för att jag trivs med mitt jobb och mina kolleger, men skrämmande för att det ändå är en stund sedan jag jobbade senast. Och lite fundersam på hur jag ska orka, med både jobb, mina två kvällsjobb, Casper, Emil, motion och allt annat jag är engagerad i. Men det blir nog bra. Positiva tankar!

Dock känns det lite surt att börja jobba just nu, när det finns så mycket att vara med på. Arbis’ mamma-barn jumppa här i Jeppo, föräldra-barn gruppsträffarna, många andra vårdlediga som man skulle behöva hinna besöka…men man kan inte få allt.

Nu ska vi se vad vi hinner med de här sista veckorna innan jobbet kallar.

/ viffslan

Publicerat i Casper, jobb, vardag | 2 kommentarer