Så var helgen över. En riktig lathelg för vår del. Men jag tror att vi behövde det alla tre. Casper var lite förkyld och hade lite feber så han behövde vila. Emil hade också en förkylning på gång och var även han lite mera på “vilhumör†än vanligt. Och själv hade jag en helvetisk lördagsmorgon (går inte in på detaljer men tabletterna som skulle tas efter missfallet var verkligen effektiva…) som tog musten ur mig.
Så vår helg har bestått av lite hushållsarbete och en massa filmer. Och sämre kan man ju ha det. Tankarna på det som hänt har också skingrats ganska bra. Som så många skrev så är ju vår Casper en riktig solstråle och med honom i huset så är det många andra tankar som slinker igenom. För han förgyller ju nog vår dag på ett absolut fantastiskt sätt <3
Så på grund av Casper, och självklart alla de kramar, underbara kommentarer och meddelanden som vi fått så känner jag mig ändå ganska stark. Man kan ju tycka (och många gör det också) att kommentarer på facebook är ganska “meningslösa†men den här gången har jag verkligen känt kärleken bakom dem. Och trots att vissa kommentarer kommit från bekanta som jag nu kanske inte känner så värst bra så har de stärk mig ändå. För bakom kommentaren finns ändå en person som tagit sig tid att läsa om vår sorg, en person som själv har känslor. Och de känslorna ska inte förkastas bara för att de kommer virtuellt!
Så när jag nu återgår till jobbet imorgon så känner jag mig helt ok. Nu ser vi framåt och tar hösten som den kommer. Och mycket har vi denna höst att se fram emot; revy, orkester, bröllop och säkert mycket annat som dyker upp längs vägen.
Inget är glömt, men mycket är redan bearbetat och på det hela taget är jag faktiskt helt ok.
Mycket kärlek och många kramar till er alla!
<3
/ viffslan