Jag sa att jag var ok, och de är jag också. Men nog finns ju smärtan där i alla fall. Speciellt när det finns bekanta som väntar barn precis kring det datumet som även vi hade fått som bf. Och när de nu börjar skriva att de känt rörelser och varit på ultraljud så blir det så mycket tydligare vad vi har förlorat. Då hugger det nog till i hjärtat och både sorgen, ilskan och avundsjukan bubblar upp. Men jag försöker trycka ner de känslorna, för de ger mig ingenting. Jag mår ju inte bättre för att jag går omkring och är avundsjuk på alla gravida, eller för att jag går och är arg på, ja, vem jag nu skulle vara arg på.
Det var dagens korta tanke och bekännelse.
/ viffslan