En känslosam dag idag, på många sätt. Först och främst förde jag Casper till skolan idag, första dagen på årskurs 1. Det är stort, både för honom och för mig. Som vanligt blev jag ju så där pinsamt tårögd men de andra föräldrarna känner mig och vet hur jag är. Dessutom förde jag Ludwig första dagen till stora sida på dagis. Visserligen ska han vara två år på stora sidan, men det är ändå liksom sista anhalten innan förskolan. HJÄLP! Jag har stora barn nu.
Och det är här det blir ännu mera känslosamt. För vet ni, för några år sedan såg jag den här dagen på ett helt annat sätt. Jag har tänkt länge på denna dag, när Casper börjar skolan, och som säkert många andra har jag liksom tänkt att hur månne livet ser ut då.
Och då, för några år sedan, tänkte jag att då när Casper börjar ettan så ska han inte behöva eftis, för då kommer jag att vara hemma med vårt fjärde barn. De två mittersta skulle vara några dagar per vecka i dagis och Casper skulle få komma hem efter skolan. En sån där vanlig dröm som man som kvinna (och kanske vissa män också) har.
Men nu ser ju livet verkligen inte ut så. Vi jobbar båda två, Casper börjar ettan, Ludwig är 4 dagar/vecka i dagis och jag är varken hemma med barn eller gravid. Vi har inte ens tre barn.
Jag vet att jag inte borde ”gräva ner mig” i dessa tankar, men som den just nu ganska sköra känslomänniska jag är sÃ¥ sköljer de över mig i alla fall. När det dessutom kryllar av gravida kvinnor som väntar sitt tredje barn sÃ¥ blir det ju inte bättre. Och när sedan 3 av mina närmaste vänner, tillika svägerskor, är mammalediga i höst sÃ¥ känner man sig nästan lite utanför. Tänk vilken underbar höst det skulle varit om även jag skulle fÃ¥tt vara mammaledig. Vi skulle ju ha haft sÃ¥ otroligt roligt med kusinerna. Men icke. Jag ska jobba och slita i mitt anletes svett. Tycker ju om mitt jobb, men visst är det tungt och stressigt.
SÃ¥ där i allmänhet sÃ¥ är jag lite smÃ¥tt Ã¥ngestfylld inför hösten. Jobb, skola, dagis, hobbyer, hushÃ¥ll, socialt liv…ja allt detta ska ju klaffa. Och vi mÃ¥ste fÃ¥ det att klaffa utan att jag bryts ner igen. Prioriteringar. Det där som borde vara sÃ¥ lätt men som är sÃ¥ svÃ¥rt.
Men vi tar en dag i taget…
/ viffslan