Sakta återvänder livet. Matlusten. Orken. Glädjen.
Det har varit 3 tunga veckor. Precis som ifjol den här tiden så såg jag väggen komma emot med en rasande fart. Den här gången var jag dock mera förberedd. Den här gången kände jag igen symtomen. Trötthet, nedstämdhet, tryck över bröstet, andningssvårigheter, ångest, rädsla.
Det som dock kom till den här gången var sväljningssvårigheter och aptitlöshet. Inte roligt. Jag har nu kämpat med maten i drygt en vecka. Ingen aptit what so ever, och dessutom tjockt i halsen och svårt att svälja. Då är det inte roligt att äta minsann. Och att inte få mat i sig gör ju en inte piggare direkt. Inte när man redan från förut är så sjukt trött.
Men igår kände jag hur jag lite kom tillbaka till mig själv. Plötsligt smakade maten lite igen, och det gick att svälja utan problem. Inte heller kändes det så tungt att vara.
Men fortfarande är det tungt. Och ångesten över allt som ligger över mig. Största problemet just nu är mina studier. Inkommande fredag ska de skriftliga arbeten vara inne, och de kämpar jag med nu. Ett skrivs på finska och det är det som ger mig mest ångest nu. Att få allt skrivet, formulerat och fixat så som det ska vara. Sen kommer jag att åka till Åbo de två första veckorna i december och så ska vi presentera våra case. Då ska jag alltså presentera ett case på finska, som jag inte ens är klar med (och inte kommer att vara då heller). Och det här ger mig ångest redan. Usch och fy. Just nu önskar jag faktiskt att jag inte hoppat på det här tåget. Men så inser jag ju också att jag är så nära målet nu. En halv praktikklient, två rapporter, en presentation och två veckor i Åbo. Sen är det (förhoppningsvis) över. Då har jag klarat det.
Men det känns långt dit. Hela november ska ju genomlidas också, med allt vad det innebär. Förhoppningsvis lyckas jag ändå hitta livsglädjen igen bland allt mörker, all snö och allt jobb.
Det är så konstigt, för på samma gång som det enda jag skulle vilja nu är att ligga hemma på soffan och läsa eller se på film, så känns det ändå bättre att vara bland andra, antingen på jobbet eller med vänner och släktingar. Men i lagom liten mängd. För jag blir trött. Jag har trots mitt mående jobbat varje dag, för skulle jag ligga ensam hemma skulle tankarna säker rusa iväg och ångesten bli värre. Så att hålla sig sysselsatt men ändå hitta tid för ordentlig vila, det är receptet att försöka koka ihop. Inte lätt minsann.
Och som att nu inte detta skulle räcka sÃ¥ finns ju den där barnalängtan lÃ¥ngt där inne. Det har jag trängt undan sÃ¥ gott det bara gÃ¥r, för den klarar jag inte av just nu. Hela den delen av mitt (vÃ¥rt) liv känns som ett vakuum just nu. Som att vi tryckt pÃ¥ paus i en film, och inser att vi inte ens vill trycka pÃ¥ play, för filmen kommer ändÃ¥ bara att fortsätta hacka…
Men idag kom det närmare igen. För idag hade jag fÃ¥tt vara med pÃ¥ en babyshower. Och som jag hade velat, innerst inne. Men tack vare mitt usla mÃ¥ende och minimala ork sÃ¥ kunde jag ändÃ¥ med gott samvete tacka nej. Men jag kände ju hur det började bubbla upp till ytan, det där som jag lyckats tränga undan nu. Men jag tränger undan det igen. Längre och längre ner, för just nu inser jag att jag inte klarar av den delen av mitt liv. Om jag lÃ¥ter den ilskan och sorgen bubbla upp ”on top of everything else” nu sÃ¥ kommer jag att krackelera. DÃ¥ kommer väggen alldeles säkert att ramla över mig, och dÃ¥ vet jag inte om jag lyckas resa mig igen. SÃ¥ känns det nu i alla fall.
Men jag kämpar vidare, lite i taget. Och ser fram emot att studierna ska vara över, att jullovet (som blir 18 dagar långt för min del, vilket är välbehövligt) ska komma och att det nya året ska nalkas. Ett nytt år med nya möjligheter. Ett nytt år som på något sätt för med sig nytt hopp. Hopp om ett lyckligt år när vi alla kan få må bra, och vi kanske kan välsignas med en till familjemedlem.
kärlek till er alla
/ viffslan