Här sitter jag och duger.
Det läste jag nÃ¥nstans här om dagen. Och idag känns det faktiskt sÃ¥. Tre dagar förbi nu i Ã…bo och imorgon är det sista dagen den här veckan. Och imorgon är det min tur att hÃ¥lla presentation…pÃ¥ finska…i 45 min. Men vet ni vad, jag känner mig inte ett dugg nervös (vilket är superkonstigt) utan bara taggad. Gjorde just min presentation klar och känner mig riktigt nöjd. Den är gjord pÃ¥ finska med lite inslag av svenska och jag kommer att prata ganska fritt kring mina punkter. Jag har alltsÃ¥ inget finskt manus, eftersom jag presenterar en av mina svenska praktikklienter. SÃ¥ jag fÃ¥r lita pÃ¥ att det gÃ¥r bra.
Men med tanke pÃ¥ hur mycket jag har pratat under dessa tre dagar ska det nog gÃ¥ bra. Känner mig stolt över att jag deltagit i diskussioner vid lunchen, deltagit i diskussionerna i vÃ¥r whatsappgrupp, och dessutom promenerat till och frÃ¥n skolan med nÃ¥gra av de andra, och dÃ¥ ocksÃ¥ ”small talkat”. Det känns sÃ¥ sjukt bra just nu.
Och som de andra har frågat hur jag gör med presentationen, om jag ska presentera på svenska eller finska. Och när de fick höra att jag presenterar en svensk rapport på finska så fick jag verkligen cred ;) En sa idag att hon verkligen lyfter på hatten för att jag klarar att göra detta på två olika språk. Jag skriver ju mina rapporter både på finska och svenska.
Så på det sättet känns det bra med presentation imorgon. För alla vet att det är svårare för mig än för de andra. Alla vet att jag är svenskspråkig, och alla är redan imponerade av mig, så det gör inget om det skiter sig (och varför skulle det göra det).
Så att sätta sig på tåget imorgon efter genomförd presentation och muntlig opponering på finska kommer nog säkert att kännas ganska bra!
/ viffslan