12 april 2017. Sista dagen på första mensen efter min andra förlossning. Den första mensen på 623 dagar. Startskottet för vår väg mot ett tredje barn.
Där och då, för exakt 3 år sedan, hade jag aldrig kunnat drömma om att vi ännu år 2020 skulle befinna oss i samma situation. Att vi inte hade fått vårt tredje barn. Att vi inte ens sett skymten av graviditet. Under dessa 3 år har jag aldrig, mig veterligen, varit gravid. Någon enstaka gång har jag funderat om det varit ett tidigt missfall, men de få gångerna det skett finns det saker som tyder på att mensen ändå bara varit ovanligt sen.
Och nu börjar jag faktiskt känna att det hade varit bättre att ha ett eller två missfall i bagaget. Låter väldigt konstigt att säga också i mina öron, men då hade vi åtminstone vetat att jag kan bli gravid. Nu börjar det kännas rätt så hopplöst.
När vi i april 2017 bestämde oss för att försöka få ett tredje barn så visste vi ju visa av erfarenhet att det kan dröja. Vi var till och med ganska inställda på att få kämpa även den här gången. Innan vi blev gravida med Ludwig hade vi ju kämpat 1 år, så det var vi på något sätt inställda på den här gången också.
Men så gick 1 år utan minsta tillstymmelse till graviditet. Sen gick det två år och fortfarande ingen graviditet. Vid 2-årsstrecket tog jag kontakt till vården och ifjol höstas gjorde vi vår fertilitetsutredning med efterföljande äggledarundersökning (gjorde sen en ny undersökning privat i februari 2020 med lite mera tillfredsställande resultat, i alla fall en äggledare öppen).
Och nu har det gått 3 år. Tre år utan att vi lyckats. Ni kan ju tänka er att jag börjar bli lite uppgiven. På samma gång är jag ändå inne i en av de bättre perioderna nu och jag tänker inte lika ofta och intensivt på vårt problem och våra misslyckanden. Däremot är jag på grund av den bättre perioden ändå inne i lite mera ångestfyllda tankar kring om jag ändå är nöjd. Jag har haft flera sådana perioder under dessa tre år, där jag på något sätt förlikat mig med tanken på att vår familj ska se ut så här, trots att jag ändå känner starkt att vi kommer att få flera barn. Frågan är bara på vilket sätt.
Jag har läst på väldigt mycket och börjat fördjupa mig i olika metoder av fertilitetsförståelse (Justisse-metoden bl.a.) och tänker att nu ska jag boosta mig under våren och sommaren, gå ner lite i vikt, boosta mig med massage och olika behandlingar, äta lite mera vitaminer och framförallt vara uppmärksam på min kropp och fertilitet. Ger det inte resultat så känns det som att IVF börjar hägra där på andra sidan. Då får vi helt enkelt bita i det sura äpplet och ta den diskussionen. Diskussionen om hur mycket vi är villiga att investera (pengar, energi, tid) för att få flera barn.
12 april 2020. Dagen när jag pÃ¥ riktigt började skriva pÃ¥ min bok. Jag har haft den i tankarna länge (kanske 5 Ã¥r), haft text nedskriven i nÃ¥gra omgÃ¥ngar, men aldrig riktigt kommit igÃ¥ng. Men efter att ha läst Emelie Ljungbergs ”Längtansresan” och Katerina Janouchs ”Dotter önskas” sÃ¥ hittade jag plötsligt det grepp jag ville ha kring boken. Nu ska vi se hur lÃ¥ng process detta blir. Om boken eller barnet kommer först ;)
kram på er
/ viffslan