Oj vad denna blogg blivit bortglömd. Men tiden räcker liksom inte till, trots att jag skulle ha hur mycket som helst att skriva om. Det har hänt massor sedan augusti 2020 när jag plitade ner mitt förra inlägg. Men orsaken till att jag bara måste skriva nu är inte allt som hänt sedan ifjol, utan det som hände denna vecka. Och som vanligt handlar det om vår barnlängtan. Det känns nästa som om bloggen är ett ställe där just tankar om detta frodas, och där jag mest skriver om det, men det är väl så det måste få vara också.
Det har fortfarande inte blivit något tredje barn, trots att vi nu har försökt i 4 år. Men egentligen är det inte så konstigt, för min kropp har inte varit på topp, inte på flera år. Hela fjolåret var en kamp med en massa olika symtom. Symtom som jag många gånger undrat varifrån de kommer, vad som är hönan och vad som är ägget. Har jag ångest p.g.a. fysiska symtom, eller kommer de fysiska symtomen av att jag har ångest.
Hur som helst sÃ¥ har jag nu börjat fÃ¥ fason pÃ¥ kroppen igen. Det kommer jag förhoppningsvis att orka blogga om i ett skilt inlägg, men resultatet av allt är att jag har mÃ¥tt mycket bättre nu en tid. Jag har haft mera energi, mindre fysiska symtom, varit gladare och känt att kroppen bär mig igen. Min barnlängtan finns ju alltid där, men jag har inte tänkt pÃ¥ det lika mycket nu under en period, utan det har varit annat som varit ”viktigare”. Jag har pÃ¥ nÃ¥got sätt känt att jag mÃ¥ste fÃ¥ ordning pÃ¥ kroppen innan jag kan bli gravid, och därför har väl de tankarna fÃ¥tt stiga till sidan av rent realistiska skäl.
Men precis som jag skrivit förr så kan man inte styra över sin känslor, och man vet aldrig när känslorna som en barnlängtan för med sig blossar upp. Man kan inte alltid värja sig för negativa känslor, trots att man tycker att man är stark och mår bra.
Och detta hände mig för några dagar sedan. Det hade varit en bra dag och jag kände mig okej i både kropp och själ. En helt vanlig kväll led mot sitt slut och jag surfade runt på instagram. (En parentes; inom infertilitetsvärlden finns på instagram och andra sociala medier en tyst överenskommelse om att man alltid varnar för känsliga inlägg, så som positiva test, ultraljudsbilder, babybilder, eller gravidbesked överlag. Detta är ju dock ingen allmän regel och personer som inte själv varit med om att inte kunna få barn tänker ju inte på detta). Jag surfade som sagt runt på sociala medier, och plötsligt dök det upp en bild på mammalådan. Jag hickade till och kollade ju snabbt vem det var som var gravid nu då. Och sen vet jag inte vad som hände, men jag bröt ihop totalt.
Jag vet ärligt talat inte vad det var med detta gravidinlägg som gjorde att jag bröt ihop, men det var säkert flera saker. Men jag blev med ens så otroligt arg, ledsen, uppgiven och trött. Jag googlade genast fram fertilitetskliniken i Uleåborg för att igen en gång kolla hur man tar kontakt. Jag var plötsligt så bestämd. Nu banne mig ska vi bli gravida. Jag orkar liksom inte mera. Det hann flyga så mycket tankar i mitt huvud och igen en gång tänkte jag tankar som:
- vad har vi gjort för ont för att straffas på detta sätt
- är vi så sjukt dåliga föräldrar så livet inte vill ge oss flera barn
- är alla andra bättre föräldrar än oss, när de tycks bli gravida hur lätta som helst
Och jag ska säga er, att när man bryter ihop, då tänker man inte klart. Då blir dessa tankar verklighet, och dessa tankar om att man är en sämre förälder än andra, de tankarna är nästan de värsta. För det betyder också att de barn vi redan har, har fått dåliga föräldrar. Och den tanken blir som en kniv i hjärtat.
Och det som jag tror att folk inte kan förstå är just detta att ett litet instagraminlägg kan få en att totalt tappa fotfästet. Jag läste inlägget och kände hur all energi rann av mig. Jag kände bara sorg och den där stenen i magen. Jag grät mig till sömns och försökte be, men jag visste inte ens vad jag skulle be om. För allt kändes bara nattsvart. Dagen efter var jag lättirriterad, trött och det ända jag ville vara att ligga under täcket och tycka synd om mig själv. Men likväl skulle vardagen rulla med jobb, familjeliv och hushållsarbete.
En orsak till att just detta inlägg gjorde att jag bröt ihop var att det igen var en familj som får sitt tredje barn. Detta år (och fjolåret) är liksom fullt av familjer som får just sitt tredje barn. Det har funnits många par här i byn som precis som oss haft två barn, och dessutom pojkar. Dessa par har på något sätt varit mina livlinor, vår jämlikar, par som har det som oss. Men så plötsligt är det nästan inga kvar, alla får flera barn, och som vanligt står vi kvar på perrongen, oförmögna att kliva på tåget. Och detta tror jag är en stor orsak till att det just nu känns så illa.
Och precis som jag skrivit förr sÃ¥ Ã¥terkommer de där tankarna om att folk ”gÃ¥r före i kön”. Det känns alltid mera illa när par fÃ¥r flera barn än oss, trots att de fÃ¥tt första barnet efter att vi fick Casper. Par som fÃ¥tt första barnet när vi fick Ludwig och som nu redan väntar sitt tredje. Jag blir avundsjuk, det hymlar jag inte med. Och att fÃ¥ den känslan ovanpÃ¥ alla andra gör att allt blir sÃ¥ hemskt. För är det nÃ¥gon känsla jag ogillar, sÃ¥ är det just avundsjukan. Men nu är det sÃ¥, och jag vill bara skrika ut till folk att ställa sig sist i kön. Nu har vi stÃ¥tt i kö i 4 Ã¥r, men folk bara tränger sig före, hela tiden.
SÅ. HIMLA. ORÄTTVIST.
Och jag vill vara noga med att påpeka att detta inte är ett inlägg som ska skuldbelägga andra som får barn, eller få dem att känna sig dåliga. Detta inlägg skriver jag för att återigen belysa hur det är att leva med barnlängtan. Hur det är att ha alla dessa känslor som styr och ställer i ens liv. Hur det känns att gång på gång bli överrumplad av intryck som gör att man mår dåligt. Och det är ingens fel, det är bara så som livet är just nu. För oss, och för många andra.
Men det är jobbigt, och det är okej.
Och är det något jag skulle behöva nu så är det Längtans café, men de träffarna har vi inte haft nu på över 1 år. Varför vet ni alla. Men oj så jag skulle behöva den stödgruppen just nu. De som vet hur det är, och som känner likadant. Som förstår, och som säger de rätta orden. Som man kan gråta tillsammans med och som kan säga till mig att det är skit. Som kan säga att livet är orättvist, och sen kan vi bara landa i att vi sitter i samma ruttna båt. Landa i att vi inte är sämre människor, utan att vi bara har en jäkla otur just nu. Men att hoppet lever kvar, och att det blir bättre. För de allra flesta.
Men tänkt om vi inte hör till de lyckligt lottade som får ett till barn.
TÄNK
OM
…
…
/viffslan
1500 dagar av längtan