viffslans väg

Så var man i Åbo igen då. Block 2/4, vecka 3/8, dag 12/40. Det går så snabbt. Nu är det bara tre dagar kvar innan jag åker hem över helgen. Och sen kommer jag tillbaka nästa vecka.

Igår var det en lång och tung dag. Steg upp 04.45 för att hinna till morgontåget som for 05.48. Sov lite på tåget, men det är ju ingen supersömn. Bytte tåg i Tammerfors där jag väntade 1 h. Satt på café och åt lite morgonmål. Anlände till Åbo 10.50, åt en snabb liten lunch och iväg till skolan och skoldag kl. 12-18 (som blev nästan 18.30). Sen hade jag en sådan inkvartering så det ligger nära skolan, men incheckningen fanns inne i stan (why??) så då var det att ta sig in till stan för att hämta nyckel och sedan tillbaka till Kuppis. Gick via butiken så kom väl till Majatalo Kupittaa vid 20-tiden. Så en låång dag. Jag var såå trött och slut i kroppen.

Det här boendet är inte världens snyggaste, men sängen var skön och frukosten god. Wc, badrum och de skilda rummet har dock sett sina bästa dagar, och det gemensamma köket var väldigt ofräscht. Men det ska nog gå att bo här 3 nätter till. En fördel är ju att det tar mig 5-10 min till skolan så får ju sova ganska länge på morgnarna :)

Annars har det gått riktigt bra. Förstås var huvudet inte riktigt med igår men idag gick det bättre. Vi har nu i tre dagar inte direkt föreläsningar utan vi går igenom test, så det är en blandning av information och praktiska övningar, så det är ju alltid lättare att hänga med när det blir lite variation.

Den stora grejen för mig är ju fortfarande finskan, men nu börjar den kännas bekväm. Inte hänger jag ju alltid med på lektionerna, men det där vardagliga sociala umgänget med de andra flyter på bra. Har haft flera diskussioner med olika personer idag, och även varit med i diskussion i större grupp. Och det flyter, jeijj!!

Och det är ett härligt gäng vi är. En brokig skara som trivs tillsammans och som har nära till skratt. Som gaddar ihop sig mot föreläsare (när det behövs) och som hjälper varandra. Egentligen helt otroligt med tanke på att vi för 5 veckor sedan var helt okända för varandra. Men det är väl så det ska vara :)

Och även hemma går det bra. Pratade just med killarna och de lever sin vardag precis som de ska. Jag tror att jag lider mera av att vara ifrån dem än vad de gör. De får ju vara hemma med Emil och göra de vardagliga sakerna, medan jag sitter ensam på ett sjabbigt hostell. Men det går ju bra det också. Och på ett sätt är det skönt att få lite lugn och ro. Det finns inga måsten, jag kan inte städa, tvätta eller fixa saker hemma. Det jag kan göra är att handarbeta, se på TV, surfa på nätet och skriva. Och det räcker bra. Lite lugn och ro med mig själv och mina tankar.

Fast den här veckan ska jag inte tänka lika mycket som förra veckan. Den här veckan känns mycket mera stabil. Och det är skönt. For en sväng till köpcentret Skanssi ikväll och åt middag, shoppade lite och fick mig en ordentlig promenad på samma gång. Härligt.

Så tack för mig, och gonatt!

/ viffslan

P.S. att se ordet ”godkänd” pÃ¥ mellanuppgiften kändes ju ocksÃ¥ riktigt nice. Ett steg framÃ¥t :)

Nu känns det bra. Nu är fyra dagar avklarade här i Åbo denna vecka. 3,5 timmar lektioner kvar och sedan 5 h på tåget innan jag är hemma. Härligt. Nu sitter jag här i mitt mysiga rum i min sjukt sköna säng och njuter av lugnet.

Den största lättnaden just nu ar att jag igår fick klartecken att jag får skriva mina mellanuppgifter på vilket språk jag vill, svenska, finska eller engelska. Vilken lättnad alltså!! Då blev det där jobbet mellan närvaroveckorna genast så mycket lättare.

Fyra dagar bakom mig alltså. Och så bra det har gått. I går och idag har varit riktigt bra dagar. Så mycket finska som jag har pratat dessa två veckor jag jag nog inte gjort under hela min karriär som ergoterapeut. Och nu är tröskeln till att öppna munnen väldigt låg. Så fräckt!

Men trots att jag ju ligger steget efter de andra vad gäller språklig förståelse i allt det vi får lära oss, så har jag insett att jag ändå ligger ganska jämsides, om inte lite för till och med. Som exempel insåg jag att vi finlandssvenskar nog är himla bra på språk i alla fall. För det första så tror jag inte att det är många av de andra kursdeltagarna som skulle klara av att gå en sådan här skolning på svenska. Så redan där ligger jag steget före. Sen blev det suckar och stönar över att vi måste söka artiklar på engelska (eftersom det ju inte finns på finska), medan jag jublade. Pratade sedan med några andra och insåg att flera av dem faktiskt inte kan så mycket engelska. De tyckte det var jättejobbigt att behöva läsa artiklar på engelska. Mig gör det absolut ingenting. Så då ligger jag steget före där också. Så med andra ord, jag klarar mig på tre språk medan flera av de andra egentligen har bara ett. Inte så dåligt när man börjar tänka i de banorna!

Nu har jag tagit min kvällspromenad, ätit lite mat, duschat och packat. SÃ¥ nu Ã¥terstÃ¥r egentligen bara ett samtal hemifrÃ¥n och sen lite virkning framför ”Arvinge okänd”. Och sÃ¥ en god natts sömn innan fredagen är här. Tjohoo :)

/ viffslan

Så var jag tillbaka i Åbo igen, utan familjen. Det kommer att bli en tuff vecka, det sticker jag inte under stol med. Men första dagen har gått bra. Den såg ut så här:

04.40 ringer väckarklockan. Får skjuts av pappa till tåget.
05.48 åker tåget, väntar 1 timme i Tammerfors på tåget till Åbo, passar på att äta lite frukost.
10.50 framme i Åbo. Tar bussen till skolan med mina tre väskor, som jag sedan går med hela dagen. Hinner köpa en sallad som jag äter innan första lektionen.
12.00-16.00 Lektioner, perusliikkomunen ja tasapaino…tungt och tröttsamt.
16.15-17.45 Mera lektioner. Vi fÃ¥r lära oss om högskolans bibliotek och kanaler via vilka vi kan söka artiklar. Börjar känna mig lite sliten…
Känner att jag måste gå till boendet för att hinna få lite motion också idag, så traskar iväg med mina väskor.
18.30 anländer jag till Bed&Breakfast Tuure. Trevligt ställe. Går ut en sväng på stan och köper mat.

Nu har jag ätit, pratat med killarna där hemma och duschat. Lite TV nu och sen i säng. Vilken dag. Hoho…

Har idag flera gånger tänkt på vad denna skolning betyder för mig, förutom själva kunskapen. Det betyder att jag ska vara borta från familjen. Jag ska röra mig ensam i Åbo. Jag ska bo helt själv på nya ställen. Saker som man kanske tycker är en big deal, men det känns inte så. Nu ska jag ensam bo här på det här stället i 4 nätter, med en massa okända människor. Det är en sak som jag aldrig  gjort förr. Men allt sånt gör ju att man växer som människa.

Och att vara borta från familjen gör ju att man inser hur himla mycket de betyder för en. Visst går det bra att vara ensam, och till viss del är det ju skönt, men när man är van med en familj så nog känner man sig söndrig utan dem. Så är det bara. Och idag var det dessutom extra jobbigt eftersom de skulle börja dagis. Hela första dagisveckan kommer att gå utan att jag är där och frågar hur det varit, vad de ätit, vem de lekt med. Visst kommer vi att ringas varje kväll och prata, men det är ju inte samma sak. Och Casper börjar parkour imorgon. Även det kommer jag att missa. Men jag får ta igen den nästa vecka istället.

Som avslutning pÃ¥ detta inlägg, och dagen, fÃ¥r jag väl bara konstatera att den här skolningen nog kommer att vara det tuffaste och ”jobbigaste” jag gjort hittills i livet. Vilket ju gör att när jag väl är klar sÃ¥ kommer segern att vara extra stor.

tack o gonatt

/ viffslan

Nu har fyra dagar gått av skolningen och idag tyckte jag att jag började hänga med riktigt bra. Och när det dessutom är intressanta föreläsningar och ett trevligt studiegäng så känns det riktigt bra. Fick prata svenska med ännu en kurskamrat och så fick jag även höra att de nog förstår allt jag säger :)

MEN, nog ska det bli skönt att köra hem imorgon. Sova i egen säng, äta frukost i eget kök och ligga i soffan och se på TV. Samla lite energi inför nästa vecka.

Tänkte ikväll bjuda på lite tankar om Åbo, so far. Jämför förstås med Helsingfors eftersom det är den enda stad jag kan jämföra med, men så var det ju också 7 år sedan vi bodde där.

1. Jag tycker dock att människorna här i Ã…bo är lite mindre stressade. Tempot är inte riktigt lika högt, folk springer inte fram pÃ¥ gatorna. Dessutom tar folk mera kontakt. Man kan ju t.o.m. fÃ¥ ett ögonkast eller tvÃ¥ frÃ¥n folk pÃ¥ gatan eller i bussen, samt ett ”huomenta” eller ”hei” frÃ¥n busschaufförerna. Lite vänligare attityd än i Hesa.
2. Sen känns Åbo betydligt mindre än Helsingfors, trots att kommunen till ytan är större. Vet inte vad det beror på, men så har jag ju rört mig på en begränsad yta också denna vecka. En orsak kan ju vara att i Helsingfors finns spårvagn och metro, vilket gör att det känns mera som en metropol. Gatorna är bredare och har fler filer även mitt i centrum.
3. Bussarna i lokaltrafiken (som jag hunnit använda flitigt) är i tid och inte lika överfylla som i Hesa. Och trots att det är mycket bilar inne i stan så är det också otroligt många som cyklar (eller går). Men cyklandet verkar vara väl ingrott och vägarna är också anpassade för cyklister med skilda filer och dylikt. Mycket bra!
4. En sak som säkert också finns i Hesa idag 2018 (jämfört med 2007-2011) är ju lokaltrafikapp. Här i Åbo laddade jag ner Föli-appen och köpte mig en turistbiljett för hela veckan. Den finns då i telefonen och är ju lika enkel att använda som ett vanligt busskort. Superbra! I appen kan man ju också söka efter den bästa rutten eller helt enkelt se när nästa buss kommer. Det är ju sånt som verkligen underlättar varandet i en stor stad.
5. Runsala (Ruissalo). Har förälskat mig totalt i denna ö. Helt fantastisk natur, berusande stränder och massa små finesser lite här och där. Här finns ju själva campingen, simstränder, spa, golfbana, botanisk trädgård, många caféer och restauranger och en massa djur. Här går det gäss på vägarna och rådjur på ängarna.

/ viffslan

Så har halva veckan gått. 1,5 dag kvar och sen får vi åka hem. Några små tankar ska jag plita ner från dagen som gått. Idag var det mera kaos i hjärnan. Vi går igenom så många saker nu innan vi kan börja med själva SI-terapin så man blir alldeles flummig. Hjärnan, nervsystemet, sinnena, den normala utvecklingen m.m.

Och trots att det är kaos i hjärnan och allt bara känns flummigt så hat jag ändå idag fått sådana verktyg så jag känner att jag kommer att fixa ett problem som jag haft på jobbet. Jag kommer att kunna angripa problemet från en lite annan vinkel.

Finskan går fortfarande helt bra och förutom våra föreläsningar så pratar jag ju faktiskt med folk. Satt med två andra och åt idag och vi pratade om allt möjligt i så där 45 minuter. Säkert var mitt språk ganska sekaisin, men de förstod mig i alla fall. Som sagt, små steg framåt.

Vi hörs.

/ viffslan

Andra skolningsdagen avklarad. Huvudet är fullt, fötterna svettiga och ryggen gör ont. Saknar inte studielivet kan jag ju säga er. Det vi håller på med är jätteintressant, men att sitta hela dagen på en stol är nog verkligen inte det trevligaste.

En sak som jag glömde skriva om igår var ju att det var exakt samma datum som när jag började studera till ergoterapeut i Helsingfors, 27.8.2007. Och nu 27.8.2018 började jag SI-utbildningen.

När jag idag gick den sista biten till skolan sÃ¥ kändes det som att vara tillbaka till 2007-Ã¥rs Victoria. Hon som just har börjat sin vuxenbana, hon som just blivit sambo med den man hon senare gifte sig med, hon som inte har barn och som har hela livets valmöjligheter framför sig. Lite likadant kände jag idag. Det kändes inte som att det var den gifta, jobbande tvÃ¥barnsmamman Victoria som gick till Turun ammattikorkeakoulu, utan det kändes som om jag faktiskt var studerande-Victoria. Märklig känsla. MÃ¥nne det kommer att kännas ännu mera sÃ¥ nästa vecka när jag är här ensam…

Andra saker jag tänkt på idag är hur superbra det vore att vara tvåspråkig. VARFÖR i hela fridens namn jobbar vi inte hårdare på det i vårt land! Vi borde ju verkligen göra det, både på svenskt och finskt håll. Sen tänkte jag också på att jag ju faktiskt på 2007 sökte in till logopedi på finska i Helsingfors. HUR tänkte jag då?!? Nåja, säkert hade det gått det också.

Dagens utmaning blev att klara av hjärnans uppbyggnad och det centrala nervsystemet på finska. Betyg: ganska bra faktiskt. Men lite googlande vid sidan om tyckte jag ändå att jag hängde med i termerna ganska bra ;) Fick ändå prata lite svenska idag när en av kursdeltagarna klappade mig på axeln och frågade något på svenska. Hon var gift med en svenskspråkig och ville passa på att öva sin svenska. Tack!

Annars börjar jag lite få grepp om Åbo. En helt vacker stad, men det kommer nog aldrig att kännas hemma för mig. Helsingfors är och kommer alltid att vara min stad. Och det är ju inte så konstigt eftersom vi bodde där i fyra år. Men eftersom jag ska tillbringa sex veckor här i år så hinner jag väl nog på känslor för den här staden också. Vi ska se.

Nu, killarna sover och jag ska de till att ladda batterierna inför dag 3.

tack o gonatt

/ viffslan

pst, rubriken anspelar på alla de finska ord som jag inte kunde när vi pratade om nervsysemet idag ;)

Här kommer hälsningar från Åbo. Jag vet inte hur många som vet det, men jag ska skola mig till SI-terapeut. Det gör man i Åbo vid Turun ammattikorkeakoulu. SI står för Sensory Integration. Fråga mig inte vad det är, för jag kan inte förklara det ännu ;)

Just nu, med första skolningsdagen bakom mig, känns det riktigt bra. Jag har ända sedan april (när jag fick veta att jag blivit antagen) både känt mig spänd och full av förväntan, men också ångestfylld och smårädd. Ångestfylld och smårädd dels p.g.a. att skolningen går på finska och dels för att jag ska vara borta så mycket från familjen. Skolningen är nämligen uppbyggd så att vi är två veckor i Åbo (augusti-september) och sedan gör vi egna arbeten innan vi åker två veckor till i oktober och ytterligare två veckor i november.

Denna vecka blev det dock mjukstart eftersom hela familjen är med mig. Eftersom Emil har semester och pojkarna sommarlov ännu denna vecka så fick de komma med till Åbo. Så vi bor på Ruissalo Camping och så länge jag är i skolan så njuter de av lek, utflykter, sevärdheter m.m. Idag var de till Hoplop (leklandet) och imorgon ska de till Åbo slott.

Själv ska jag alltsÃ¥ sitta pÃ¥ skolbänken sex veckor i höst (och sedan fortsätter det med nÃ¥gra veckor nästa Ã¥r). Och trots att första dagen gick riktigt bra sÃ¥ var det psykiskt otroligt tungt. För det första är man ju väldigt ovan att sitta pÃ¥ skolbänken, och för det andra pÃ¥ finska. Kan bara konstatera att hjärnan var ganska mör… Men jag är stolt över hur jag klarade av min första dag. Jag menar, det är sÃ¥ mycket som är nytt; ny stad där man ska ta sig med lokaltrafik till rätt ställe, hitta rätt byggnad, träffa massa nya människor, prata finska, och sedan ta sig hem igen.

Men att Ã¥ka lokaltrafik gick bra. Det kom snabbt tillbaka frÃ¥n Helsingforstiden. Att hitta rätt byggnad var lite svÃ¥rare, men jag och en annan vilsen ergoterapeut hjälptes Ã¥t. Och den där finskan ja. Tyckte att jag förstod det mesta (fast efter kl. 15 tror jag de flesta av oss stängde av…) men det jag är mest stolt över är att jag faktiskt pratade med folk, och pÃ¥ mitt initiativ. Jag brukar oftast bara svara pÃ¥ frÃ¥gor, men nu var det jag som frÃ¥gade. SmÃ¥ steg framÃ¥t med andra ord :)

Det kommer nog att bli ett tufft år från och med nu, men jag ska klara det. Vi var nog alla på skolningen ganska nervösa över hur man ska få skolningen och det egna arbetet att  gå ihop med jobb, familj och annat som ska göras, men vi tänkte som så, att många före oss har klarat det, så då gör vi det också.

Nu ska det nog bli godnatt här så att jag kan möta tisdagen med så mycket energi som möjligt.

/ viffslan

p.s. Runsala/Ruissalo ö är helt fantastisk!!