om sommarpratet, som kunde varit mitt

Jag hade tänkt lyssna på alla årets sommarpratare. När jag nu faktiskt har semester och tid att lyssna. Men så var det ju det där med fungerande radio. En bagatell egentligen, men ändå något som tog sig tid att fixa. Så idag plockade jag ner en radio, hittade en sladd som passade och satte på. Dött. Jaha, inte idag heller, tänkte jag.

Men så kom Emil hem och plötsligt så funkade den (så typiskt!). Jag kollade klockan och såg att det var 18.06, alltså skulle jag hinna lyssna på dagens sommarprat. Han fick ratta in rätt kanal och Karin Erlandssons röst nådde mig. Aha, det var hon idag, tänkte jag och blev glad. Visste inte vad hon skulle tala om, men så plötsligt nämnde hon orden längtan, tredje barn, sekundär barnlöshet, och mina öron blev stora. Fatta att det var just det sommarpratet som kom just idag…

Första delen av hennes sommarprat kunde ha varit mina egna ord. Allt fanns där, sorgen, frustrationen, uppgivenheten, ilskan…men framförallt längtan! Genom hela sommarpratet var det just längtan som jag fastnade för. Hon beskrev den så fint, som den drivkraft den faktiskt är. Och hon beskrev så enkelt vad den där längtan är. I deras fall är det vetskapen om att det saknas en person i familjen, inte bara vid köksbordet, utan också i deras famnar!

Det är ju precis så jag känner också. Vår familj består inte bara av mamma, pappa och två pojkar. Jag känner det så starkt. Här är det meningen att det ska finnas flera, hur många är sedan en annan sak. Och på vilket sätt den/de kommer att komma till oss kan vi inte ännu veta. Kanske blir det inte fler biologiska barn. Kanske kommer även vi till den punkten som Karin och hennes man, att man inte orkar gå den vägen längre, utan väljer att adoptera. För som Karin säger, när man väl blivit godkänd är det inte en fråga om OM, utan NÄR, man ska få barnet. Att försöka på naturlig väg år ut och år in kommer aldrig att ge den garantin.

Men som så många gånger förr tampas jag med tankar som “hur länge ska man orka”. Det är inte så att jag håller på att ge upp, vi har faktiskt bara försökt med nummer tre i drygt ett år ännu, men i alla fall. Men om det fortsätter att misslyckas månad efter månad så är också även vi snart framme vid att prata åratal av misslyckanden. Åratal av försök att utöka familjen.

Jag frågade Emil om inte prästen vid vigselsamtalet hade frågat om vi kunde tänka oss att adoptera ifall vi inte kunde få egna barn (han hade iaf frågat hur vi ställer oss till otrohet, om vi kan förlåta sånt, det minns jag), men ingen av oss kom riktigt exakt ihåg. Men jag har ett svagt minne av något sådant. Jag minns dock inte alls vad jag hade svarat på en sådan fråga då.

För vad svarar man på en sådan fråga när man inte ens har börjat försöka få barn. När barn är något som känns som en självklarhet. När det inte finns på kartan att man inte skulle lyckas “skaffa” den familj man drömmer om. Självklart adopterar vi om det blir aktuellt.

Idag är nog inte svaret lika självklart. Jag har ju nog vetat att en adoption inte är något som man lättvindigt och snabbt går igenom, men att höra Karin beskriva det så i detalj vad ärligt talat ganska hemskt. Att det ska grävas i allt och alla, att man ska undersökas från topp till tå. Svara på frågor som hur ofta man har sex, hur ekonomin ser ut, om man är frisk i huvudet o.s.v. Att behöva bli godkänd. Och vad säger man till de barnen man redan har om man inte blir godkänd. Sorry, era föräldrar duger tydligen inte som föräldrar, men lycka till i livet! (Haha, skämt o sido).

Nu är ju inte adoption alls på tapeten för vår del. Inte heller har vi gjort några fertilitetsutredningar. Vi är inte där än. Jag tror fortfarande att detta kommer att lyckas. Men trots min stenhårda tro på att detta lyckas, samt ett hopp och en längtan som brinner starkt inom mig så är det som att någon vill att jag ska öppna dörren till andra vägar. Som att någon försöker säga mig att det går att tänka på de här sakerna, bara utifall att. Bara för att låta tankarna gro och för att vara förberedd…ifall det inte lyckas.

Vi skiljer oss också från Karin och hennes man på det sättet att vi även kämpade för vårt andra barn. Även Ludwig tog över ett år på sig (inklusive missfallet), så i det avseendet är det precis lika nu. Det gör mig både lugnad och frustrerad. Lugnad för att det ju ändå gick förra gången, men frustrerad över att det även denna gång ska vara en kamp. Och så tänker jag att kommer det varje gång att vara så här. Tänk om vi lyckas få ett tredje barn och vill ha ett fjärde, och så ska det vara detta förbaskade kämpande då, igen…

Men nu ska jag inte gå händelserna i förväg.

Vad jag fastnar för i Karins sommarprat är också att hon vågar prata om det här med längtan efter ett barn (när man inte har några från tidigare) och längtan efter ett till barn. Längtan för oss som har barn från förut är inte sämre, men annorlunda. Vi är redan mammor, det är inte dom. För trots att vi alla längtar efter samma sak så har vi något som dom inte har, barn.

Men hon säger också precis det som jag behöver höra, att vår längtan inte är ful och självisk. Att vi inte är dåliga mammor som inte älskar våra barn tillräckligt mycket för att vara nöjda. För det handlar inte om det. Det handlar ju om precis det motsatta, här finns kärlek för flera (jag vet att det låter superädelt och skrytigt, men det är ju så).

Har ärligt talat inte tänkt så mycket på detta nu. Jag har faktiskt kunna ta dagen som den kommer och konstatera fakta. Inte denna gången heller. Men det är klart att längtan och sorgen finns där, och ibland bubblar den upp starkare än vanligt. Men med Karins sommarprat i ryggen så känner jag mig stärkt. Jag inser att jag får ha äckliga, fula och hemska tankar om saker och ting. Jag får brottas med känslorna och med avundsjukan. För jag gör det av kärlek. Av kärlek till vårt tredje barn. Jag vet att du finns där och jag vet att du blir till när tiden är inne, men låt det vara nu! 

 

/ viffslan

 

P.S. Tack Karin för att jag aldrig kommer att få sommarprata. Du har redan sagt allt jag skulle säga ;)

This entry was posted in barnalängtan and tagged , , , . Bookmark the permalink.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

Powered by WP Hashcash