om mina svaga finska nerver

Andra skolningsdagen avklarad. Huvudet är fullt, fötterna svettiga och ryggen gör ont. Saknar inte studielivet kan jag ju säga er. Det vi håller på med är jätteintressant, men att sitta hela dagen på en stol är nog verkligen inte det trevligaste.

En sak som jag glömde skriva om igår var ju att det var exakt samma datum som när jag började studera till ergoterapeut i Helsingfors, 27.8.2007. Och nu 27.8.2018 började jag SI-utbildningen.

När jag idag gick den sista biten till skolan så kändes det som att vara tillbaka till 2007-års Victoria. Hon som just har börjat sin vuxenbana, hon som just blivit sambo med den man hon senare gifte sig med, hon som inte har barn och som har hela livets valmöjligheter framför sig. Lite likadant kände jag idag. Det kändes inte som att det var den gifta, jobbande tvåbarnsmamman Victoria som gick till Turun ammattikorkeakoulu, utan det kändes som om jag faktiskt var studerande-Victoria. Märklig känsla. Månne det kommer att kännas ännu mera så nästa vecka när jag är här ensam…

Andra saker jag tänkt på idag är hur superbra det vore att vara tvåspråkig. VARFÖR i hela fridens namn jobbar vi inte hårdare på det i vårt land! Vi borde ju verkligen göra det, både på svenskt och finskt håll. Sen tänkte jag också på att jag ju faktiskt på 2007 sökte in till logopedi på finska i Helsingfors. HUR tänkte jag då?!? Nåja, säkert hade det gått det också.

Dagens utmaning blev att klara av hjärnans uppbyggnad och det centrala nervsystemet på finska. Betyg: ganska bra faktiskt. Men lite googlande vid sidan om tyckte jag ändå att jag hängde med i termerna ganska bra ;) Fick ändå prata lite svenska idag när en av kursdeltagarna klappade mig på axeln och frågade något på svenska. Hon var gift med en svenskspråkig och ville passa på att öva sin svenska. Tack!

Annars börjar jag lite få grepp om Åbo. En helt vacker stad, men det kommer nog aldrig att kännas hemma för mig. Helsingfors är och kommer alltid att vara min stad. Och det är ju inte så konstigt eftersom vi bodde där i fyra år. Men eftersom jag ska tillbringa sex veckor här i år så hinner jag väl nog på känslor för den här staden också. Vi ska se.

Nu, killarna sover och jag ska de till att ladda batterierna inför dag 3.

tack o gonatt

/ viffslan

 

pst, rubriken anspelar på alla de finska ord som jag inte kunde när vi pratade om nervsysemet idag ;)

This entry was posted in skola and tagged . Bookmark the permalink.