Tisdag. Som känt inte min bästa dag. Och inte idag heller, för idag kom baksmällan. Igår (trots sömnbristen) så var jag positiv och det kändes som att den här skolningen är något jag kommer att klara av och som kommer att göra mig, förutom mera yrkeskunnande, även större som människa.
Idag känns det skit. Kom just hem från skolan och lade mig ner på sängen för att gråta en skvätt. Grät dels för att det idag kändes som att jag inte förstod någonting, och inte kommer att göra det heller. Och dels grät jag för att det ju egentligen inte alls är det här jag vill nu. Ni som läst min blogg vet ju att det jag egentligen ville (hade tänkt) var ju att vara hemma i höst, med vårt tredje barn. Så då grät jag lite extra mycket över det där barnet som vi fortfarande inte har. Och sist och slutligen grät jag lite över att jag inte får vara hemma med de barn som vi de facto har. Så en salig blandning av känslor.
Men så satte jag mig ner för att skriva det här inlägget, för då brukar det lätta. Det är redan snart två månader sedan jag senast skrev i bloggen om det här ämnet, men lika aktuellt fortfarande. Vi kämpar och kämpar, för tillfället kanske lite i det tysta även för oss själva. Man orkar inte prata om det hela tiden. Och ju längre tid det går ju mera tankar börjar ju snurra i huvudet om det faktiskt är något fel. Och ingen vill väl inför varken sig själv eller sin partner börja fundera om det är något fel, och isf på vem det är något fel. För nu känner jag att jag börjar komma till den punkten att jag inte bara vill köra på som förr. För det ledar ju banne mig ingenstans. Snart är vi framme vid 1,5 år av misslyckande. Och det tär. Och speciellt tär det de månaderna när det skiter sig. Som nu. Här sitter jag, med en kropp redo att bli gravid, men min man 400 kilometer bort. Sån månad denna månad. Bara att acceptera och ta nya tag. Men det är tungt. Jävligt tungt!
Och som jag skrivit många gånger så blir det alltid värre när man får höra gravidnyheter i sin bekantskapskrets. Underbara nyheter egentligen, men som alltid tar fram den där oklädsamma avundsjukan. Den som kan förstöra en hela dag, ja t.o.m. en helt vecka. (Eller ännu längre om det vill sig).
Sen försöker jag tänka att det ju finns en mening med allt. Det är tydligen meningen att jag ska gå den här skolningen, och därför har jag inte blivit gravid. Men på samma gång som jag tänker det så blir jag så arg. För vad är väl en skolning, eller ett jobb, mot ett barn. Låter kanske konstigt, men det är mina ärliga tankar just i den här stunden. För det överlägset viktigaste i mitt liv är min familj. Mina barn. De två miraklen vi blivit välsignade med.
Så nu ska jag bara försöka förlita mig på att det väntar ett barn på oss. Kanske om 10 månader, kanske om ett år, kanske först efter skolningen. Kanske om ännu längre.
vi väntar på dig
men nog känns det tungt
du finns i våra tankar
och hjärtat är ungt
du har inte ännu blivit till
men ha dig hos oss är det enda vi vill
att vänta och längta dag efter dag
kan göra en människa alldeles svag
men starka ska vi vara, så att när du blir till
de bästa föräldrar vi dig ge vill
i mitt hjärta har du redan en plats
den växer för varje dag
snälla lilla mirakelbarn
min hand, kom och tag
/ viffslan