viffslans väg

Jag är för jämställdhet men vill ogärna kalla mig feminist. Och det främst för att jag också anser att jämställdheten ska fungera andra vägen. Också män kan bli ojämställt behandlade.

Men när jag läser artiklar som denna så blir jag så otroligt feministiskt förbannad! 1 år villkorligt fängelse för en våldtäkt är inget straff!!

Hur ofta påpekar vi inte vikten av att kunna, och ha rätt att, säga Nej. Åt barn predikas stup i ett att ett Nej betyder Nej! Vi påminner dem om att man inte under några som helst omständigheter får röra en annans privata kroppsdelar utan lov. Det är de signaler vi tror oss sända ut till barn och unga.

Men vad sänder samhället egentligen ut för signaler om man kommer undan fängelse trots att man begår en våldtäkt. Att det inte är så farligt om det bara är lite lindrig beröring. Så länge du inte utför något grovt våld så blir du bara lite straffad.

Man hallå, vart försvann det där med att fråga om lov och acceptera ett Nej?!?

Ett samlag är ju något av det heligaste som finns. Samlivet pratar man ju inte öppet om. Det sker bakom stängd dörr (typ ;) och det är inget som man diskuterar, funderar kring eller nämner i andras sällskap.

Men när sedan en våldtäkt sker så försvinner allt det heliga. Då ska man i minsta detalj skriva om hur det skett, hur många som varit med och under hur lång tid. Jag blir bara så fruktansvärt äcklad av sådan text. Jag ryser för att jag inte ens vill tänka på hur det måste kännas för offret.

Vetskapen om att de som utfört våldtäkten går fria med villkorliga domar måste kännas ganska hemskt. Jag skulle i alla fall känna mig fullständigt värdelös som människa i en sådan situation. Att min kropp och mitt trauma inte är värt mer än så. Att mitt psyke skulle må bättre eller ta kortare tid att läka bara för att våldtäkten inte var grov. Bullshit.

Nu måste samhället skärpa sig. Nu måste samhället stå upp och visa att ett NEJ är ett NEJ! Alltid!!

/ viffslan

Tänk vad bra med vänner och bekanta som kan rekommendera det bästa. Idag var jag nämligen på min första akupunkturbehandling med en helt fantastisk akupunktör.

Vi diskuterade ganska länge kring vårt missfall och tiden efter det och sen inledde hon behandlingen med 13 nålar (om jag minns rätt). Det gjorde inte alls ont :) Sedan värmde hon mina fötter, och sedan ryggen, med en moxalampa. Jag är ju rätt så frusen av mig så hon ville värma upp mig lite ;)

Hon konstaterade också att jag har energibrist, vilket jag ju nog visste, så det ska vi hoppas att vi får bukt med. Men så där allmänt så går det ju nu ut på att få min kropp i balans för att på bästa sätt öka möjligheterna för en graviditet.

Att vända sig till en akupunktör kändes mycket lättare än att börja ta kontakt med sjukvården och läkare, så vi ska hoppas att det ger resultat. Om inte med detsamma så inom en snar framtid…

Nu ser jag så fram emot nästa veckas behandling :)

/ viffslan

Försöker svälja bitterheten. Än en gÃ¥ng. Känns som att det inte gÃ¥r. Det börjar bli fullt nu. Mycket bitterhet, sorg och ilska som har tryckts ner pÃ¥ sista tiden. 

Men trycka ner måste jag. Antingen trycka ner de otäcka känslorna eller trycka ner mig själv. Och det alternativet finns ju inte.

Men hur mycket orkar man samla innan det mÃ¥ste ut. Och om jag släpper ut det, med vilken kraft kommer det dÃ¥…

Detta är nog den värsta känslan, att få ett glatt besked som bara sprider mörker inom en. Det är så ovant, så läskigt och så främmande.

LÃ¥t detta ta ett slut…

/ viffslan

Goaste Casper tar igen sig efter en kväll med mammas kollegor i huset :) 

Testar alltså nu blogga via iPaden, så kanske jag skulle börja blogga lite mera nu när det är enklare.

Vi ska se ;)

/viffslan

Igår åkte vi iväg till Purmo för att njuta av årets Purmorevy. Och en njutning var det! Välgjord och mycket underhållande, precis som ifjol.

Men det som blev kvar i mitt huvud var inte så mycket själva revyn, utan istället den mängd folk som på ett eller annat sätt medverkat i årets revysatsning. Skådespelarna förstås, men sedan alla runt omkring; serverare, scenbyggare, ljud, ljus, parkeringsvakter och många fler. Listan var hur lång som helst…

Efter att ha suttit något år eller två i Jeppo Ungdomsförenings styrelse och själv medverkat i revy i snart 10 år så förundrades jag över Purmobornas talkoanda. När jag idag bläddrat igenom bilderna på deras facebooksida från deras köksrenovering så blir jag stum. De har renoverat kök och serveringsrum på samma gång som de övat in årets revy. Ett digert arbete indeed! Och till det behövs talkofolk!

För att ro ett sådant projekt i hamn så krävs så många fler personer än de som står på scenen. Det behövs personer som brinner för sin by, som vill hjälpa till att hålla byn, och dess aktiviteter, levande. På bilderna från renoveringen ser vi folk som river, bygger, sågar, spikar, målar, städar o.s.v.Och de är många. De jobbar mot ett gemensamt mål.

Målet i detta fall (så som jag tänker mig) är ju inte bara själva revyn. Man gör inte ett sådant arbete enbart för att kunna ge revypubliken en trevlig kaffestund. Ett sånt jobb gör man för att man värnar om sin by. Man värnar om det hus (Purmogården) som någon för över 50 år sedan byggde. Man värnar om att byn ska ha ett hus där folk kan samlas, hålla fester, njuta av revyer, konserter och annat skoj.

Och när jag idag ser på dessa bilder och tänker tillbaka på gårdagens revy så frågar jag mig: var finns dessa personer i Jeppo??

Vad jag förstått så har Jeppoborna genom alla årtionden varit ett handlingskraftigt folk, som inte varit rädda för att hugga i där det behövts. Idag undrar jag om detta håller på att försvinna.

Vi har här i Jeppo otroligt många föreningar, vilket är både bra och dåligt. Bra är det ju för att det visar att det ändå finns ett engagemang, men dåligt kan det ju vara för att byborna inte riktigt räcker till, vi klarar inte av att hålla alla dessa föreningar vid liv, så som de skulle förtjäna.

Ett bättre samarbete föreningar emellan har vi (flera föreningar) efterlyst i många år, och till viss del har det utvecklats lite samarbete, men man kunde göra så mycket mera. Och det som kunde vara samlingspunkten är ju just byagården, i Jeppos fall Uf-lokalen. Den står stolt mitt i byn och är ju på utsidan en mycket vacker byggnad som har sin egen, fantastiska historia. Inuti finns dock att göra.

Men var är då alla dessa talkokrafter som skulle kunna göra så mycket för att liva upp uf-lokalen? Var är de män och kvinnor, unga som gamla, som skulle kunna måla, städa, sy, riva och bygga för att få vår lokal lite bättre, lite attraktivare, och lite mer användbar?

Var är de ungdomar, unga vuxna och äldre som verkligen värnar om vår by? I Purmo verkar det finnas en uppsjö av folk som verkligen vill att byn lever och mår bra (bland dem inflyttade Jeppobor…). Var är alla dessa människor i Jeppo (de kan väl inte alla ha flyttat till Purmo…)?

Nu säger ju absolut inte att talkofolk inte existerar i Jeppo, för det gör det, och flera av dem gör ett otroligt arbete med olika saker. Men de borde vara fler.

Vad skulle vi kunna göra för att få uf-lokalen att blomstra igen, men revy, teater, konserter, fester, kurser och massa annat roligt? Hur får man folk att engagera sig över huvudtaget? Hur får man folk att verkligen vilja “arbeit ilaag”?

Jag vet inte.
Men jag gillar talko.

/ viffslan