om när bomben slår ner, igen

Det här var ju en långhelg. 4 dagar lång för min och Caspers del. Det var ju en helg när vi skulle njuta av våren, beta av saker på den där förbaskade to-do-listan, njuta av varandra och ha det bra.

Det började riktigt bra. Helt enligt planerna. Men så slog bomben ner. Den där månatliga bomben som sprider nedstämdhet, ilska, gråt, hopplöshet m.m. Bomben som slår ner rakt på mig. Den gör mig till en person som jag inte själv känner igen. Jag blir tyst, orkeslös, nedstämd, arg, ledsen och framförallt orkeslös.

Jag ligger på soffan och tänker på livet. Än en gång. Jag vet att det inte hjälper men jag orkar inget annat. Jag orkar inte leka, inte laga mat, inte vara glad. Kanske sätta igång en tvättmaskin, på sin höjd.

Det är inte en sådan person jag vill vara. Men nu styr vi ju inte över varken våra hormoner eller känslor. Och när allt väller över en och blir övermäktigt så går jag in i viloläge. Stänger av. Vill inte vara med.

Men så måste man på något sätt ändå orka. För Caspers skull. Han hjälper mig att orka, men bara så mycket så jag inte stänger av helt.

Att jobbet kallar imorgon känns tungt. Så. Himla. Tungt. Jag vet inte hur jag ska ta mig igenom dessa 31 dagar som är kvar till semestern. Det känns inte roligt att gå till jobbet. Jag har t.o.m. funderat på att ta vårdledigt, bara för att jag kan. Men så vet jag innerst inne att jag inte skulle orka det heller. Jag behöver jobbet i alla fall, för att få de vuxna kontakterna.

Och det för mig in på 3 saker som jag är rädd för just nu. Som gnager där långt inne i mig. Saker som jag nästan inte vågar erkänna för mig själv…

För det första: att vi inte ska kunna få fler barn. Ingen kan säga med säkerhet att det kommer fler. Visst har det skett en gång, och i princip en gång till, men vem kan säga att det inte är det. Att detta var allt vi fick…

För det andra: att vi blir välsignade med fler barn men att jag/vi måste köra tåget ensamma en gång till. Att vi inte heller nästa gång ska ha någon som gör resan samtidigt som oss. Så var det med Casper, och med tanke på vilken babyboom det är nu så ser det dåligt ut för oss. Om alla får barn nu 2015 så blir det ju ingen kvar till 2016…

För det tredje: att livet rinner mig ur händerna. Att all energi går åt till att fundera på om vi någonsin kommer att få fler barn. Att jag blir så förblindad av sorg så att jag glömmer bort att leva här och nu, med den man och den son jag ju faktiskt har. Att jag liksom ska gräva mig så långt ner i träsket att jag inte kan glädjas åt det jag har.

Så känner jag idag!

<3

/ viffslan

This entry was posted in Uncategorized and tagged . Bookmark the permalink.