om gravidmagen som inte är på riktigt

Jag har några blogginlägg som legat på hög för att få bli skrivna, men nu ska jag beta av ett av dem. Jag läste för några dagar sedan ett av de bästa blogginläggen nånsin. Amanda sätter ord på en hysteri som jag ondgjort mig över länge. Läs blogginlägget här!

Jag håller så med Amanda!!

Ända sedan Casper föddes så har jag fört en jämn kamp mellan min kropp och mitt psyke. Efter förlossningen (snittet) så var ju kroppen inte längre vad den varit förut. Ja, eller den hade ju förändrats ganska drastiskt redan innan själva förlossningen. Men att vara “gravidtjock” är ju helt okej.

Jag blir förvånad hur det kan vara så stor skillnad mellan att vara “gravidtjock” och att vara “post-gravid-tjock”. Under graviditeten så visar vi upp våra magar och kommentarer som “oj vad gullig mage du har” flödar vitt och brett. Men vem skulle fälla en sådan kommentar efter förlossningen…

I något skede lovade jag er en bild på min mage. Nu känner jag att jag inte riktigt ännu kommit så långt så att jag skulle visa upp magen i naket tillstånd, men här ser ni nu post-gravidmagen som inte vill ge med sig.

Tycker jag om den…nej.
Är den snygg…NEJ
Har jag accepterat den…njäe, så småningom.
Är jag stolt över den…till viss del (jag har ju för guds skull fött ett barn!).
Vill jag ha bort den…JA, självklart, MEN inte till vilket pris som helst.

I somras fick jag två gånger frågan om jag var gravid. Det ironiska var ju att jag faktiskt var gravid, men inte ännu visste om det själv. Men magen berodde nog inte på det, utan helt enkelt på att jag väntat och fött Casper.

Nu, snart två år efter förlossningen är den fortfarande kvar, “gravidmagen”. Jag stressar inte över den längre. Visst hoppas jag att jag lyckas få bort den så småningom. Dels för att den ju inte är särskilt snygg, men också för att det är svårt att hitta byxor som är bekväma i midjan. Men med tanke på att jag hoppas på många barn ännu så kan jag lika gärna ta dem på “samma” mage…

Men för att återgå till det där med att äta med gott samvete. Jag vet att jag äter för mycket gott. Godis, chips och annat gott, men ännu har jag sällan haft dåligt samvete över det. Jag vet att man ska äta nyttigt, men jag tycker också att man ska njuta av livet, maten och godsakerna.

Är det något jag är allergisk mot så är det de årliga “Beach2000-nånting” som alla postar stup i ett. Varje nytt år så tar vi sikte på Beach-vad-det-nu-är-för-år. Varför tycks det vara det viktigaste i livet? Hur många dagar om året (med våra osäkra somrar) har vi ens möjlighet att ligga på beachen??

Jag fick för någon dag sedan höra om en gravid kvinna som skulle önska att hon fått föda någon annan tid på året för att hinna bli i form till sommaren.
Jag läste också en kommentar där någon tyckte att en gravid kvinna hade tur som födde så pass tidigt som hon gjorde så att hon skulle hinna bli i form till Beach2015.

Jag ryser. Och äcklas.

Att vänta och föda barn borde ju vara det absolut viktigaste i hela världen, inte att komma i form efter förlossningen. Nu tvivlar jag ju inte på att även dessa kvinnor älskar sina barn över allt annat, men det är just kommentarer som dessa som gör att vi kvinnor får ännu mera press på oss än vad vi redan har. Det kan också bra hända att kommentarer som dessa sägs på skämt, men oavsett så ger de en bitter smak i min mun. Oavsett de är på skoj eller inte så sätter de ändå den där pressen på oss.

Jag avundas de som hinner och orkar träna sig i form efter förlossningen, men jag undrar också om det inte ibland sker på barnets bekostnad…

När jag var mammaledig så bestod min träning av barnvagnspromenader och de jumppapass som jag drog. Annat hade jag varken möjlighet eller ork till. När jag sen började jobba så hade jag inte tid och energi till att träna så mycket som jag kanske hade velat. Och så är det ännu idag. Att jobba heltid (nästan), vara aktiv i olika föreningar, ha hus, man och barn samt vänner och släktingar kräver sin tid. Och prioriteringen just nu är familjen, inte träning.

Mår man bra av träning så ska man absolut träna. MEN, lägg inte så himla stor press på oss stackars kvinnor som redan känner att vi inte räcker till.

Detta blev långt…och flummigt, men jag hoppas att ni förstod vad jag vill ha sagt. Och jag hoppas att ingen tar illa upp…

Jag påstår inte att jag är en bättre mamma än någon annan, men jag vill belysa att man också kan vara hur lycklig som helst utan träning och med en gravidmage som inte är på riktigt.

Tack för mig!

/ viffslan