om sorg på sorg

11.7.2014

ett litet mirakel även du är
så otroligt älskad av alla oss här
tänk att du redan finns inom mig
vi längtar så att få träffa dig

en storebror du kommer att få
honom kan du alltid lita på
alla omkring dig ska välkomna dig stort
jag hoppas din entré går som smort

men det viktigaste nu är att du mår bra
att du lever och utvecklas precis som du ska
jag ska vårda och bära dig tills tiden är inne
och din ankomst blir för alltid kvar i vårt minne

vi älskar dig!
mamma, pappa och storebror

 

Detta skrev jag i somras efter att vi plussat för andra gången. Det känns idag så himla länge sedan, som ett helt liv. Och det är ju ett helt liv sedan. Ett liv som aldrig fick bli. Ett liv som var så älskat och så efterlängtat innan det ens existerade.

Bf 17.3.2015. Det kändes så långt fram i tiden. 2015. Det var ju ett nytt år, med nya möjligheter och det kändes som en evighet innan vi skulle få se vårt lilla gryn. Det blev en längre väntan än vi någonsin kunnat förutspå.

Idag var då dagen här. Och det gick faktiskt lättare än vad jag trott. Men inte för att sorgen skulle ha lättat, utan för att något mycket värre hänt. Ett barn har dött. Ett barn här nära oss har dött. Den sorgen går inte att jämföra med en sorg över ett barn som aldrig fick födas, tänker jag mig i alla fall.

Så istället för sorgen över min egen olycka har dagen gått åt till att rannsaka mig själv och tänka min i en situation där man faktiskt förlorar sitt barn. För det har någon just gjort. Ett barn som hunnit bli en alldeles egen individ, som man hunnit leva tillsammans med i flera år, och som plötsligt bara är borta.

Att förlora ett barn måste ju vara det absolut värsta som kan hända en människa. Sitt eget kött och blod, som man skulle ge sitt liv för.

Att bli förälder gör livet så skört.
Plötsligt har man så mycket mera att förlora.

styrka till alla där ute som sörjer!

<3

/ viffslan

This entry was posted in barnalängtan and tagged , , . Bookmark the permalink.