Du lilla droppe blod
en käftsmäll du är
både fysiskt och psykiskt
du på mig tär
hoppet trasas sönder
för var månad som går
humöret det försämras
jag bara illa mår
känner mig usel
som kvinna, fru och mor
tänker på den Gud
som jag hoppas på och tror
vad är det du har tänkt
att du ska ha mig till
annat än att bli den mor
jag så gärna vill
förr du visat vägen
vad du menar vad som sker
men nu är sorgen allt för stor
jag vägen inte ser
jag kan bara hoppas
att du löser det till slut
att sorgen den ska skingras
och glädjen titta ut
mitt tredje lilla barn
varför blir du inte till
varför dröjer du så länge
vi älska dig nu vill
Att längta och vänta i över 1 år, att sedan få tro i 3 månader, för att sedan hoppas varje månad i ett halvår, det tär på en. Man trasas sönder bit för bit. För varje månad som går, för varje nederlag så blir hoppet lite mindre medan längtan den växer. En obalans som är svår att själv rå på…
<3
/viffslan
Fint skrivet. Tappa inte hoppet! VÃ¥r tredje lät ocksÃ¥ vänta pÃ¥ sej… länge. Till sist visade ändÃ¥ testet positivt och det tror jag säkert det kommer att göra för dej ocksÃ¥ sÃ¥ smÃ¥ningom. Jag vet ändÃ¥ att de orden inte tröstar mycket, när man väntar och längtar…