om att ha en doula – vad betyder det

Postat den 23.02.2016 av viffslan

Den här gången tänker vi ha en doula med oss vid förlossningen. I torsdags hade vi då första träffen med denna vår doula. Eller ja, vi har ju träffat henne förr eftersom hon råkar vara barnmorska och råkade vara den som “förlöste” Casper. Dessutom är jag ju doula själv så där har ju hon och jag träffats regelbundet.

Jag tänkte nu här informera lite om vad man kan ha en doula till, för precis som jag själv inte riktigt visste vad de handlade om innan jag gick med i verksamheten, så verkar många andra inte heller riktigt ha på klart vad en doula gör.

Man kan anlita en doula om man är ensamstående eller om man är utlänning (asylsökande, flykting) och inte kan språket, eller om man haft en traumatisk förra förlossning.
Det här är vad många tror. Och så här tänkte också jag innan jag gick med i verksamheten.

Men så här är det. Man kan anlita en doula om man passar in på något av de tre beskrivningarna här ovan, MEN man kan också anlita en doula trots att man inte passar in på beskrivningarna. VEM SOM HELST kan anlita en doula om man önskar extra stöd inför, under eller efter förlossningen.

Av de som anlitar oss doulor finns helt “vanliga” par som väntar antingen sitt första, andra eller x:te barn. Det finns också ensamstående mammor och par där ena eller båda är från något annat land och kanske inte kan språket. Många av de som vill ha en doula önskar ett extra stöd för att pappan kanske har sjukhusskräck, annars är osäker på sin roll eller kanske inte har möjlighet att vara med p.g.a. jobb eller annat.

Det som jag vill poängtera är att man inte behöver ha något “fel/problem” för att anlita en doula. Man kan vara trygg i sig själv, ha en stöttande partner, men kanske ändå vilja ha ett extra stöd, någon att förbereda sig med och ha med i förlossningssalen när det väl gäller.

Doulan är alltid med under förlossningen.
Doula kan vara med under förlossningen (vilket är väldigt vanligt), men man kan också välja att inte ha med doulan under förlossningen. Vissa par känner att doulan behövs före, och kanske efter, men vill sen klara sig själva under själva förlossningen.

Om jag har en doula så får inte pappan vara med.
Detta är INTE sant. Man har rätt att ha både sin partner och en stödperson med under förlossningen.

Hur får jag tag på en doula.
Det är Folkhälsan som ansvarar för den svenska doulaverksamheten här i Österbotten och vi doulor finns utspridda från norr till söder. Att anlita en doula kostar 40 euro och vanligtvis brukar man räkna med 1-2 träffar innan förlossningen och 1 efteråt. Men sen är det ju upp till doulan och paret att komma överens om hur mycket stöd som behövs och hur många gånger man ska träffas. Man tar kontakt med doulakoordinatorn eller via Folkhälsans hemsida.

Varför ska då vi ha en doula med oss.

Först och främst så blev förra förlossningen lite speciellt, och den slutade ju inte som vi hade tänkt oss. Casper satt fast och det blev snitt (läs förlossningsberättelsen som finns under fliken våra <3 om ni vill veta mera). Så för att maximera chansen att denna förlossning blir så som vi önskar så ska vi ha en doula med oss. Eftersom jag nu råkar ha möjlighet att handplocka doulan så tog vi ju då hon som var barnmorska när Casper föddes. Och det känns jättetryggt att ha henne med, både för att hon är kunnig och för att hon vet hur det gick förra gången.

För egen del känns det bra med en doula som kan hjälpa mig att få den förlossning jag vill ha genom att hjälpa till att meddela hur jag vill ha det, vilken smärtlindring, vilka ställningar o.s.v.

För Emils del tror jag att doulan kan vara ett bra stöd i att ge honom stöd. Att hjälpa honom att hitta uppgifter som kan hjälpa mig. Man vet ju heller aldrig hur länge förlossningen kommer att ta (trots att förra gick snabbt) och blir den lång så kanske han vill kunna gå på wc eller ta en kaffe utan att känna att han lämnar mig i sticket.

Sen har jag ju förstått att barnmorskorna inte är inne på rummet så mycket innan det verkligen drar ihop sig till födandet, så därför känns det också bra att ha en doula med oss som faktiskt finns på rummet som hjälp och stöd under hela förlossningen.

Att sen ha någon att bolla sin tankar, rädslor och funderingar med är ju ovärderligt. Att bara sätta ord på det till någon utomstående är jättenyttigt. Så hittills kan jag verkligen rekommendera en doula, om så bara som samtalsstöd.

Jag får väl återkomma sen efter förlossningen med en utvärdering hur det var att verkligen ha doula med sig under förlossningen :)

Tveka inte att ta kontakt med vår doulakoordinator ifall det känns som att en doula skulle vara något just för dig/er.

/ viffslan

Publicerat i Gravid | Etiketter , | Kommentarer inaktiverade för om att ha en doula – vad betyder det

om att boosta sig som förälder

Postat den 21.02.2016 av viffslan

Bloggade ju om det här med skärmtid och tänker idag knyta ihop lite tankar kring föräldraskap så där överlag.

Att vara gravid innebär ju att hormonerna börja spela en ett spratt. Och så även för mig. Jag har under den här graviditeten varit ganska mycket tröttare än vanligt, mera lättirriterad och tålamodet har varit kortare. Allt detta har ju Casper fått lida för, mer eller mindre. Mamma har inte orkat engagera sig lika mycket kvällstid o.s.v.

Som jag redan skrev i förra inlägget så har skärmtiden varit ganska lång för honom speciellt nu under graviditeten. Men så kom då den här veckan och helgen. Och oj vad vi har boostat oss själva med föräldraskap.

Ingen tid med plattan över huvudtaget, och ganska lite TV (och då har vi tittat på barnprogram på Yle arenan samt plockat fram “Fem myror är fler än fyra elefanter” på VHS). Istället har vi lekt och gosat. Vi hade igår en fotograf hit kring ett husprojekt och då skulle ju Casper visa sina leksaker och hittade på massa skoj. Vi var också ut en stund och vi lekte hund och häst i Caspers koja. Så virkade jag lite leksaksmat som vi lekte med och så byggde han med lego. Vi gjorde hushållssysslor tillsammans (t.ex. fick han köra rena kläder till sovrummet med sin lastbil) och vi gosade i soffan.

Idag har vi också gjort lite hushållsysslor, Casper och Emil har byggt med byggsats och Casper och jag har varit uppe på vinden och plockat saker, klistrat med klistermärken och gjort en “teckning” åt pappa. Casper har hittat på massa intressanta saker (som att knyta ett band runt halva nedrevåningen). Och inte en gång har han gnällt om plattan ;)

Den här veckan har vi förutom detta med minskad skärmtid dessutom haft mycket tidigare och lugnare nattningar, vilket också betyder att vi haft längre och lugnare kvällstid för oss själva.

Så det jag vill säga är att vi har haft en riktigt bra vecka. Roligare, lugnare och gosigare! Och visst känner man sig som en mycket bättre förälder…

/ viffslan

Publicerat i Casper, Gravid, vardag | Kommentarer inaktiverade för om att boosta sig som förälder

om skärmtid och en klapp på axeln

Postat den 19.02.2016 av viffslan

Idag tänkte jag blogga lite om teknik. Här i vår familj är vi för teknik. Så går det när man gifter sig med en medieingenjör. Vi har alla möjliga tekniska prylar som man kan koppla mellan varann och styra från lite var som helst. Vi har varsin surfplatta och Casper har fått använda Emils gamla surfplatta. Sen har vi TV via internet och allt för många datorer. Och så varsin smarttelefon på det.

När ens 2,5-Ã¥ring dagligen säger ”si tuben pappas patta” dÃ¥ börjar man dock fundera över sitt teknikintresse. Har det gÃ¥tt för lÃ¥ngt? Det är ju kalla fakta att en 2-Ã¥ring lätt sitter i en timme och tittar pÃ¥ klipp pÃ¥ youtube (i alla fall vÃ¥r tvååring). Klipp efter klipp med kinderägg som öppnas, modelleraglassar som byggs, brandbilar som släcker eldar och grävmaskiner som gräver stora gropar. Ungefär sÃ¥ ser Caspers repertoar ut. 

Ibland är det dock så skönt att sätta honom framför plattan eller TV:n när vi kommer hem. Speciellt de dagarna när jag ska iväg på något senare på kvällen och måste börja laga mat direkt vi kommer hem. Har man bråttom så går det inte att ha en tvååring svansande mellan benen. Och just sådana gånger går det heller inte särskilt snabbt att låta honom vara med. Då gillar jag tekniken, att sätta honom framför något program, för då sitter han i alla fall still och jag kan snabbt och effektivt fixa med mat och annat som måste göras. Men även då har jag honom hellre framför TV:n än plattan.

PÃ¥ skolningen denna helg kom vi in pÃ¥ diskussionen om teknik och specifikt surflattor. Enligt vad jag hört sÃ¥ är inte smÃ¥ barns ögon tillräckligt utvecklade för att se pÃ¥ surfplattor. De har inte det närseende som behövs och att sitta lÃ¥nga stunder framför plattan skadar synen och kan ge men senare i livet när de ska börja läsa. Detta vet vi ju allt för väl. Men ändÃ¥ lÃ¥ter vi honom sitta där…länge…just för att det är sÃ¥ enkelt. Kanske finnns det nÃ¥gon annan förälder som känner igen sig…

Men sen hörni. Efter skolningen förra helgen sÃ¥ sa jag Ã¥t Emil att nu mÃ¥ste vi börja begränsa den där plattanvändningen. Och sÃ¥ gjorde vi det. Och de fantastiska är att nu har Casper inte använt surfplatta pÃ¥ 5 dagar. De senaste tvÃ¥ dagarna har han inte ens frÃ¥gat efter plattan. Visst har han sett pÃ¥ TV och frÃ¥gat efter ”tuben” (=youtube), men inte förrän idag har vi satt pÃ¥ youtube utan istället har han tittat pÃ¥ barnkanalen eller via netflix. DÃ¥ kan man ju tycka skärmtid som skärmtid, men jag tycker ändÃ¥ att det känns bättre att se pÃ¥ TV än pÃ¥ plattan. Dessutom ser han ju klart program pÃ¥ TV istället för att se pÃ¥ korta klipp som han dessutom byter hela tiden. DÃ¥ är det ju jog bättre att se ett helt barnprogram frÃ¥n början till slut, tycker jag.

En annan positiv sak med att skärmtiden varit mindre denna vecka är ju att Casper har lekt mera, bÃ¥de ensam och med oss.  Han är väldigt duktig pÃ¥ att hitta pÃ¥ och fantisera ihop lekar när han väl fÃ¥r chansen, och det är ju riktigt roligt att se :)

Nu finns de säkert de som tycker att det är självklart att man leker med sitt barn istället för att placera hen framför en skärm, men har man fastnat i ett beteende (vilket som helst) så är det ju svårt att ändra det. Och när man själv inte orkar vara aktiv och påhittig utan längtar efter lite lugn och ro på soffan så är ju plattan (eller TV:n) rätt så bra att ta till. Och nu under graviditeten har nog denna trötta mamma allt för ofta tagit till skärmen.

Men nu har vi ju i en hel arbetsvecka lyckats undvika plattan och minska på TV-tittandet så kanske vi försöker fortsätta i samma stil nu :)

Vad har ni för tankar kring skärmtid och surfplattor när det gäller smÃ¥barn? Tar ni fram dem för att fÃ¥ lugn och ro eller lyckas ni undvika skärmar sÃ¥ mycket som möjligt?

/ viffslan

Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för om skärmtid och en klapp pÃ¥ axeln

om skolning och en egen liten resa

Postat den 15.02.2016 av viffslan

 

Utmattad. Så känner jag mig nu, efter 4 dagar av skolning. Intensiva dagar med dels mycket nytt teoretisk men dels också praktiska övningar som tär på kroppen (och knoppen).

Skolningen jag pratar om är alltså en utbildning till “sensomotorisk reflexpedagog” och jag tänkte nu beskriva lite vad det går ut på (och här utgår jag ju från vad jag vet än så länge). Skolningen besår av 7 block på fyra dagar vardera och nu har vi haft vårt andra block. Så sammanlagt 28 skolningsdagar :)

Reflexer har vi väl alla erfarenhet av, på ett eller annat sätt. Reflexer som Moro, Babinski, sugreflex och gripreflex har vi väl alla hört om i något sammanhang. Vissa reflexer testar de ju på rådgivningen och det är ju kanske där via de flesta av oss fått reflexbegreppen. Men vem av er har hört om ATNR (asymmetrisk tonisk nackreflex), huvudrätningsreflexen, spinal galant eller TLR (tonisk labyrintreflex). Kanske inte så många. Och det finns ju många fler än dessa. Under de två första blocken har vi nu fått bekanta oss med 10 reflexer och fler kommer det under de följande blocken.

Trots att många av oss kanske har hört namnen på många av dessa reflexer så tror jag att det finns en stor okunskap kring vad reflexerna är och vad de gör. Så var det i alla fall för mig. Det jag hade hört var att det är viktigt att reflexerna försvinner i olika skeden av barndomen och att de på rådgivningen kollar att vissa av dem är ok.

Nu ska jag försöka förklara det här med reflexer utifrån vad jag hittills har lärt mig under kursen. Denna beskrivning är alltså ingen absolut sanning på något sätt, utan detta skriver jag utifrån min egen inlärning under de två första blocken.

Redan i fosterstadiet utvecklas de flesta reflexer och många av dem aktiveras i och med förlossningen, när barnet tar sig ut genom födslokanalen (och ja, snittade barn KAN ha problem med vissa reflexer just på grund av att de inte tagit sig ut genom kanalen). Under vår första tid i livet ska då dessa reflexer hjälpa oss i vår motoriska utveckling och föra oss vidare till nästa utvecklingssteg. Reflexerna hjälper också till att utveckla syn, hörsel och balans.

Man brukar ju prata om att reflexerna ska försvinna, men enligt det som vi nu har fått lära oss så ska reflexerna inte försvinna, utan de ska integreras. De ska finnas där inom oss, men de ska inte slå på när vi inte längre behöver dem, för då stör de oss i vår vidare utveckling.

Låt mig ta ett exempel. ATNR (asymmetrisk tonisk nackreflex) är en av våra tidigaste reflexer. Den utvecklas redan i tredje graviditetsmånaden för att sedan vara aktiv fram till 4-6 levnadsmånaden. Den ska sen integreras någon gång mellan 6-7 månaden. På bilden här nedan ser man hur rörelsemönstret ser ut. ATNR gör så att när huvudet vrids till en sida så sträcks arm och ben på samma sida ut, och på motsatt sida dras arm och ben ihop. Den här rörelsen tränar vi redan i magen och tränar på samma gång upp vår muskeltonus (styrka).

ATNR jobbar ju i “passgång”, alltså vi jobbar med en sida i taget. För att vi ska kunna lära oss att korsa mittlinjen så behöver ATNR integreras som den ska. Blir den ointegrerad så kommer vi att få svårt att göra saker som kräver att vi gör korsrörelser och korsar mittlinjen.

Nu är ju vår kropp så smart så små barn har verktyg för att själva börja integrera reflexen. Barnet börjar göra korsrörelser, först genom att börja dra sig fram och åla på golvet och senare genom att ta sig upp och krypa. När vi ålar och kryper så skapas kopplingar mellan våra hjärnhalvor och stimulerar nervförbindelserna mellan halvorna (i hjärnbarken). Om barnet inte kryper, eller kryper under allt för kort tid så kan det leda till att ATNR inte integreras som den ska.

En ointegrerad ATNR kan ta sig uttryck i dålig öga-hand koordination, otydlig handdominans, dålig handstil, klumpighet, läs- och skrivsvårigheter samt dålig simultankapacitet.

Nu betyder ju inte detta att barn med ovan nämnda problem automatiskt har en ointegrerad ATNR, men en ointegrerad ATNR kan betyda att man har problem med en av dessa saker, med några av dem eller med alla (och det finns ju fler än vad jag räknat upp).

Okej. Då har jag försökt förklara ATNR så som jag nu har lärt mig den. Men vad lär vi oss då praktiskt på denna utbildning. Jo, självklart lär vi oss teorin bakom alla dessa reflexer. Vi lär oss om barnets motoriska utveckling, olika utvecklingsstadier och hur reflexerna finns med i dessa olika stadier. Vi har också fått lära oss om hur hjärnan och nervsystemet fungerar och hur vi hittar reflexerna i den motoriska (men också visuella, auditiva och vestibulära) utvecklingen.

Den praktiska delen innehåller sedan tester och integreringar av reflexer. Vi får alltså lära oss att testa för att se ifall det finns reflexer som inte är intregrerade och sedan lär vi oss hur man integrerar dem samt vilka rörelser man sedan kan använda för att träna och stärka integreringen av reflexen. Och här kommer den rytmiska rörelseträningen in. Vi använder olika rytmiska rörelser för att träna våra olika sinnen, det vestibulära, auditiva och visuella.

Under den praktiska delen av kursen har det hänt mycket med oss alla i gruppen. Vi har alla hittat rester av ointegrerade reflexer hos oss, både mindre och större rester och under kursens gång jobbar vi ju med att integrera och träna reflexerna så vi får ju själva vara med om en slags resa i och med det.

Och det är otroligt intressant att få vara med om en egen resa. Under detta block gick vi igenom en reflex som jag var nästan säker på att jag har rester kvar av (alltså att reflexen inte är helt integrerad). Jag har nämligen alltid haft svaga armar och handleder (jag är ju urusel på armhävningar), jag har aldrig tyckt om att åka karuseller eller berg-och-dalbanor. Jag har obehag för att sitta i gungstol, gå i gallertrappor, klättra högt och spela s(specifikt volleyboll). Jag har också haft svårt för att lära mig simma och känner mig fortfarande osäker och klumpig i vattnet när jag ska ta mig fram med bröstsim.

Igår lärde vi oss då att allt detta är tecken på en ointegrerad STNR (symmetrisk tonisk nackreflex). Det finns också flera andra tecken, men några av de tycker jag inte att jag uppvisar, och precis som med alla andra reflexer så behöver man absolut inte ha alla problem för att ha kvar rester av en specifik reflex.

När vi då testade reflexen så såg vi ju att jag då faktiskt har kvar rester av STNR, alltså att den inte är helt integrerad. Och här måste jag ju inflika att det känns så otroligt skönt att på något sätt få ett bevis på att det finns en orsak till alla dessa svårigheter. Jag har alltså inte haft obehag för att klättrat p.g.a. feghet utan kanske just för att mina ögon och armar helt enkelt inte klarat av det. Ha ;) Så nu skulle det gälla för mig att fortsätta integrera denna reflex (jag fick ju en första integrering på kursen) genom att göra olika rörelser som stärker mina specifika problem, t.ex. stärka nacken.

Jag vet nu inte hur mycket jag klarar av så här i slutet av graviditeten, men jag kan ju återkomma senare med reflektioner kring min egen resa. (Vi hittade ju också andra reflexrester hos mig, men det är just STNR som jag upplever att jag faktiskt har problem med).

De flesta vuxna har faktiskt kvar rester av en eller flera reflexer, men det är långt ifrån alla som har problem av det. Man kan klara sig hur bra som helst i alla fall. Vissa lär sig att kompensera och andra har så milda rester kvar att de inte stör nämnvärt. Men har man många reflexrester kvar som är ganska grava så kan man ju få sådana problem i vardagen så att de faktiskt stör.

Så. Summa summarum. Otroligt intressant skolning om ni frågar mig. Och ett helt nytt tankesätt kring problem som rastlöshet, beteendesvårigheter, läs- och skrivsvårigheter, koordinationssvårigheter, aggressivt beteende m.m.

Och för att avsluta detta blogginlägg så vill jag uppmuntra alla som blev intresserade av detta att fråga mera (om jag sedan kan svara är ju en annan sak, som sagt, vi har 5 block kvar av utbildningen). Sedan är jag intresserad av provkaniner, både vuxna och barn. Men eftersom jag har ganska många vuxna i min närhet att testa men ganska få barn så skulle det vara otroligt roligt att få något eller några barn att testa lite på redan nu (typ i åldern 6-12).

Två klienter ska vi ha som vi jobbar med och dokumenterar som ett “slutarbete” men eftersom vi inte gått igenom alla reflexer ännu så tänker jag avvakta med dem. Just nu letar jag bara frivilliga testkaniner som också är villiga att jobba med lite rörelser och integreringar (förutom testerna alltså). Så är det någon som har provkaniner så ta gärna kontakt :)

För er som sedan är intresserade av forskning sÃ¥ finns  länkar till forskningar här. Har själv inte ännu haft tid att läsa igenom dem sÃ¥ kan inte säga varken bu eller bä kring själva artiklarna, men det finns en hel del.

Så, nu ska jag ta mig an tre dagar “vanligt” jobb innan denna 11 dagarlånga arbetsvecka är slut.

Tack och gonatt!

/ viffslan

Publicerat i Uncategorized | 4 kommentarer

om sockerbelastning

Postat den 27.01.2016 av viffslan

 

Det här med sockerbelastning verkar engagera i alla fall mina facebookvänner. Många har frågat av mig vad det är och varför jag “måste” på ett sockerbelastningstest så därför kommer här ett blogginlägg angående det.

Okej. Sockerbelastning är ju alltså blodprov där man ser om personen ifråga har graviditetsdiabetes. Vanligtvis (enligt vad jag har förstått) är det väntande kvinnor med övervikt som skickas på sockerbelastning just för att övervikt ger en större risk att drabbas av graviditetsdiabetes.

Men i mitt fall handlar det inte om övervikt. Både nu och när jag väntade Casper skickades jag på sockerbelastning för att jag 1. har/hade ovanligt stor mage (vilket kan indikera ett stort foster, vilket i sin tur kan indikera graviditetsdiabetes), 2. på rådgivningskontrollerna haft socker i urinen (vilket också tydligen indikerar att där kan finnas risk för graviditetsdiabetes).

Jag har inget emot att gå på sockerbelastning. Det är ju inte på något sätt smärtsamt eller jobbigt med testet i sig, men 12 timmars fasta före är ju inte det trevligaste för en kvällsätande människa som mig.

Många har också frågat hur det går till. Man fastar alltså 12 timmar före och kl 8 på morgonen for jag då till labben. Där tog de först blodsockervärdet i fingret och sedan tappade de ett blodrör. Så fick jag då dricka en glukoslösning (drygt 2 dl) och sedan sätta mig att vänta i 1 h. När en timme gått tog de på nytt ett rör med blod och sedan fick jag vänta en timme till, innan de tog det sista blodröret.

Är då fastevärdena för höga så blir man vad jag förstått diagnostiserad med graviditetsdiabetes. Vad det då betyder vet jag däremot inte eftersom jag förra graviditeten hade helt normala värden vid sockerbelastningen. Förhoppningsvis får jag samma resultat denna gång, men det vet jag först imorgon när jag ringer om resultateten.

Många är väldigt skeptiska till själva sockerbelastningen och det finns också de som inte alls förstår varför de skickas på ett sånt test. En kollega berättade att de åt henne hade sagt att hädanefter skickas alla över 25 (år?) på sockerbelastning. Något sådant har dock ingen sagt till mig. Jag har däremot fått den uppfattningen att det är väldigt olika på var man bor hur de tänker kring sockerbelastningen.

Det är ju inget de kan tvinga på en, men i mitt fall kändes det som att jag lika gärna kunde göra det för att försäkra mig om att allt är ok. Och trots att jag mår bra och känner mig frisk så finns ju den där oron ändå kvar inom mig, visserligen långt in nu, men i alla fall. Oron över att denna graviditet inte heller slutar lyckligt. För man vet ju aldrig vad som kan hända. Och visst, ett sockerbelastningstest ger ju inga garantier på något sätt, men om det skulle visa sig att jag har problem med blodsockret så vill jag ju gärna göra allt jag kan för att hålla det i skick. För visst gör man allt för barnets skull…

Så, ett litet förtydligande till alla som undrat vad nu detta påhitt är.

/ viffslan

Publicerat i Gravid | 1 kommentar

om det där man absolut inte får säga

Postat den 22.01.2016 av viffslan

 

Tabun. Sånt man inte får säga eller prata om. Barnlöshet, missfall, sex, depression, självmord…och så har vi då det att man absolut inte får önska sig en viss sort när man väntar barn. Men nu ska jag beskriva exakt hur det kändes…

“Den här gången kändes det bara roligt, lite nervöst, men mest spännande. Vi skulle på vårt andra ultraljud och förhoppningsvis få ett kön på vårt barn.

Jag ville så gärna att det skulle vara en flicka, en lillasyster. Lillasyster och storebror. På något sätt kändes det så perfekt, så fulländat. Men självklart skulle jag glädjas åt vilket kön som helst.

Efter att ha kämpat som vi gjorde så kändes det på något sätt ändå så oväsentligt vilket kön vårt kommande barn skulle ha. MEN trots det så önskade jag ju mig en dotter. Dels för att jag alltid ha velat ha en dotter och dels för att om detta nu var en flicka så skulle den “pressen” vara över inför framtida graviditeter.

Så låg jag då där och vi kikade på skärmen. Så kommer utslaget “nog är det en pojke alltid”. kaduns. Något inom mig föll i golvet. Det var alltså inte en flicka utan en pojke till.

För en sekund kände jag mig riktigt besviken…men så plötsligt såg jag den lille killen ligga där och vara så gullig som man bara kan bli. Han liknade Casper och då slog det mig att vi ju låg och tittade på en mini-Casper. Och eftersom han är det absolut bästa som hänt oss så kände jag med ens att en till sådan guldgosse kan ju inte annat än bli världsbäst <3”

Det här var ju nu snart två månader sedan och nu har vi vant oss vid att det är lillebror i magen. Och så bra det kommer att bli, men storebror och lillebror. Casper har döpt lillebror till Edvin (som bästisen på dagis) och han längtar så efter att bebisen ska komma ut så att han kan leka med “den”.

Vi längtar också, förstås. Att bli tvåbarnsföräldrar, att få en andra son. Att få se de två killarna (och förhoppningsvis flera barn efter det) växa upp tillsammans.

Dessutom blev det ju nu väldigt enkelt med alla saker. Mycket könsneutralt har vi, men även en massa pojkgrejer, och nu får vi helt enkelt fortsätta på samma linje ;)

Det var kvällens lilla story.
Och frågar ni mig så får man önska sig en viss sort!

/ viffslan

Publicerat i Ã¥sikter, Gravid, personligt | Etiketter , | Kommentarer inaktiverade för om det där man absolut inte får säga

om missfall i radio

Postat den 09.01.2016 av viffslan

Idag var en dag när de sa så mycket smart på radion att jag skulle kunna fylla flera blogginlägg, men jag kommer att fokusera på en sak, missfall. Programledarna nämnde det och diskuterade det en liten srund, men under den lilla stunden så sa det riktigt kloka saker.

De funderade pÃ¥ vad det är som gör att vi har sÃ¥ svÃ¥rt att prata om just missfall. Att det skulle vara skamfyllt funderade de pÃ¥ och där tror jag att en del sitter. Trots att det ju inte är nÃ¥got som kvinnan pÃ¥ nÃ¥got sätt kan pÃ¥verka sÃ¥ tror jag att vissa kan känna en skam över att ha ”misslyckats”. Och jag fÃ¥r väl erkänna att de tankarna även poppade upp i mitt huvud nÃ¥gra gÃ¥nger efter missfallet. Att jag liksom hade misslyckats med att behÃ¥lla ett barn.

Sen pratade de om sorg och att vi kanske har svårt för att tala om sorg. Men sen konstaterade de att vi ju nog pratar om annan sorg, när anhöriga dör o.s.v. Men också här tror jag att vi har en del av problemet, att vi har svårt för att prata om sorg. För trots att vi ju till viss del gör det så verkar nog folk ändå ha ganska svårt att prata om sorg.

Men sen sa den ena programledaren det som jag personligen tror att är det stora problemet, nämligen att vi inte tror/tycker att sorgen efter ett ofött barn är värd att ta pÃ¥ allvar. Att ett missfall är lite ”pjasot”att gÃ¥ och sörja. Men sen berättade en av de andra programledarna att faktum är att om man frÃ¥gar en kvinna som nÃ¥gon gÃ¥ng haft missfall hur gammalt barnet skulle vara idag sÃ¥ kan de allra flesta svara exakt. SÃ¥ pass bra har det ändÃ¥ etsat sig fast, oberoende om man sörjt eller inte.

Om man möter eller någon gång mött folk som tycker att ett missfall inte är en så stor sak och att det ju bara är att glömma och gå vidare, då kan jag tänka mig att man inte pratar om det, oavsett hur mycket man sörjer. Jag har också diskuterat med en vän som också varit med om missfall hur vissa inom vården kanske i vissa fall kan agera som att ett missfall inte är så stor sak. För dem är det ju vardag, de tar ju hand om missfall kontinuerligt och kan ju kanske därför tycka att det inte är så stor sak. (Dock har jag själv enbart positiva erfarenheter av vården i samband med mitt missfall). Men för varje enskild kvinna är det ju en stor sak!

Om en sorg ändå inte blir tagen på allvar så är det ju lika bra att stänga inne den och därför kan jag tänka mig att många inte ids prata om sina missfall. Och för en som inte själv varit med om missfall så kan jag förstå att man kanske inte förstår hur sorgligt det faktiskt är. Jag kan förstå att man kanske tycker att det ju bara är att glömma och gå vidare.

Precis som jag själv kan tycka när det gäller husdjur som dör. Eftersom jag aldrig haft nÃ¥got husdjur och inte heller är nÃ¥gon djurvän sÃ¥ har jag aldrig riktigt förstÃ¥tt hur man kan sörja ett husdjur sÃ¥ mycket som folk gör. Men det beror ju pÃ¥ att jag aldrig har upplevt en relation till ett husdjur. 

Nu kan det ju verka lite konstigt att jämföra missfall med ett husdjurs död, men det jag vill fÃ¥ fram är att avsaknaden av egen erfarenhet i bÃ¥da frÃ¥gorna kan ge lite samma reaktion ”äh, det där är väl ingenting att lipa över”.

För trots att jag även fått fint stöd av mina vänner som varken haft missfall eller har barn så är det ändå de vännerna som själva varit med om samma sak som gett den största trösten och hjälpen. Och det just för att de förstår, på riktigt, hur det känns.

Så med detta vill jag uppmana alla som inte själva behövt genomlida ett missfall att ändå våga prata om det. Våga fråga! Försök förstå!

with love

/viffslan

Publicerat i Gravid, personligt | Kommentarer inaktiverade för om missfall i radio

om elaka tanter

Postat den 07.01.2016 av viffslan

Detta tantinlägg hittade jag idag. Det är intressant, för jag har mÃ¥nga gÃ¥nger funderat kring varför vi kvinnor ofta blir sÃ¥ elaka. Självklart inte alla, men en stor del.

Är det nÃ¥got vi kvinnor (observera generaliseringen) kan sÃ¥ är det att skvallra. Vi älskar att veta saker först, att berätta om dem och fÃ¥ andra att säga ”va, e de sant?”

Men det här som Eva skriver om är ju nÃ¥got helt annat. Det är ju pur elakheter, att försöka förminska och trycka ner andra kvinnor. Är det avundsjuka som gör det? Är vi sÃ¥ avundsjuka pÃ¥ de som har nÃ¥got som vi skulle vilja ha sÃ¥ vi liksom mÃ¥ste hacka ner pÃ¥ det. Jag tycker i alla fall mÃ¥nga gÃ¥nger att elaka kommentarer genomsyras av avundsjuka…

Ibland tycker jag att de äldre tanterna som Eva skriver om känns väldigt bittra. Bittra över att de inte hade alla de möjligheter som finns idag, bittra över att de levt ”under” sina män i alla Ã¥r, inte haft en egen karriär och vigt sitt liv Ã¥t sina barn och alla andra utom sig själv. Jag vet inte om jag har rätt eller fel, men mÃ¥nne det kan ligga nÃ¥t i det.

Men varför ska man missunna andra saker och ting?! Och det gäller väl oss alla. Att glädja sig Ã¥t andras framgÃ¥ng kan ju vara svÃ¥rt, men skulle vi inte mÃ¥ bättre av att kunna göra det lite oftare istället för att prata skit när nÃ¥gon annan lyckas med sÃ¥dany som vi kanske ocksÃ¥ skulle vilja…

Nåja, jag säger som Eva, låt oss nu försöka undvika att bli elaka tanter ;)

/viffslan

Publicerat i Ã¥sikter | Kommentarer inaktiverade för om elaka tanter

om året 2015–omtumlande men uppbyggande

Postat den 03.01.2016 av viffslan

 

Årskrönika för 2015 ska skrivas. Men när jag började fundera på årets som gått så insåg jag att det kanske vore själ att titta tillbaka lite på åren före 2015. För det som är speciellt är att ända sedan 2010 så har mina år gått ganska spikrakt uppåt, för att sedan 2014-2015 vara helt annorlunda år. År när det har hänt tråkiga saker som ändå fört mig framåt.

Vi börjar med 2010, vilken redan är 6 år sedan. Då flyttade jag till Norge för 3 månader vilket var en viktig punkt i mitt liv. Det hände mycket med mig själv under den vistelsen och det året kom därför också att bli ganska avgörande för framtiden.

Så kom 2011. Jag blev klar med mina studier, efter många om och med, och det var ju såklart en väldigt stor sak. Emil blev också klar med sina studier, vi flyttade tillbaka till Jeppo och jag fick mitt första jobb som ergoterapeut. Det var många saker som hände under det året och så slutade det med att jag blev erbjuden ett annat jobb.

Så inleder jag år 2012 med att börja på mitt nuvarande jobb. Sedan köper vi på våren vårt hus, renoverar under sommaren och gifter oss i augusti. I september får vi veta att jag är gravid och sen är ju hela hösten en period av total lycka. 2012 innebär nog den hittills största förändringen i våra liv.

2013 är ju självklart också en vändpunkt. Då föds ju Casper, och sedan är ju livet sig aldrig mera likt. Om 2012 var året med stort Å, när flest förändringar gjordes i våra liv, så är ju 2013 ändå det år som innehåller den enskilt största händelsen, Caspers födelse. Mer finns inte att säga om det året i just denna krönika.

2014 sen då. Då går det minsann inte så spikrakt uppåt mera, men i och för sig så skulle det ju ha varit svårt att toppa år som 2012 och 2013. På 2014 händer många olika saker, men den som ju självklart hoppar upp som det största är ju graviditetsbeskedet och missfallet, vilka ju går hand i hand. 2014 och 2015 skulle vi ju fortsätta på samma sätt, vi skulle få flera barn och fortsätta utvecklas som familj. Och vi började ju bra med ett graviditetsbesked, men sen på hösten så försvann lyckan i och med missfallet och hela hösten är efter det ett enda “blurr”. Vi kämpade på men hade väl nog innerst inne ingen riktig ork. Vi påbörjade projektet med att renovera badrummet men strandade i något skede för att vi väl inte riktigt hade orken till det. Det handlade ju egentligen bara om att lyckas uppbåda tillräckligt med energi för att få jobb och familjeliv att flyta.

2015 började sedan i samma usla stil, och det är här som årskrönikan börjar. Med sorg och illamående. När jag ser tillbaka på starten av 2015 så inser jag att jag nog mådde sämre än vad jag trodde då. Jag var så trött och led på att det inte blev någon graviditet och jag kände hur tiden liksom tickade iväg. Alla andra blev gravida och det var det som upptog nästan alla mina tankar.

Dock fanns det ljuspunkter i början av året. För från och med den 1.1.2015 så innehar jag fast tjänst vid Folkhälsan Östanlid, och det kändes ju som en bedrift att fixa hem den :) I januari gick jag också med i Folkhälsans Doulaverksamhet, något som skänkt mig mycket glädje, kraft och styrka under året. Så åkte vi iväg till Boden för att hälsa på goda vänner och direkt vi kom hem därifrån fick jag äran att agera både bröllops- och dopfotograf :)

IMG_9371     IMG_9771
Casper hos Leah i Boden                      Koncentration i studion

Annars flöt januari-mars på ganska som vanligt. Jag hade mina doulaträffar och mina orkesterövningar, både som spelare och dirigent. Jag jumppade och vi babysimmade och dagarna gick i sakta mak. I februari var Emil till Frankfurt och jag fick pröva på hur det var att vara ensamstående en vecka. Det gick nog bra förutom att vi drabbades av magsjuka, men det är sen en annan historia.

Våren var sen ganska tung på jobbet eftersom våra utrymmen skulle renoveras och vi flyttade ut och in några gånger innan vi landade på vårt tillfälliga ställe. Där satt vi hela våren och allt var mer eller mindre kaos, men det gick bra i alla fall.

I april åkte vi iväg på Spa-weekend till Uleåborg. Jag var så trött på graviditetsnederlagen så jag kände att när påsken kommer måste vi åka bort och få något annat att tänka på. Och trots att det “bara” blev en resa till Uleåborg så gjorde det oss gott. Att rå om varandra alla tre, simma och äta gott.

I april hade vi också orkestern jubileumskonsert, och faktiskt har ju hela år 2015 präglats av orkesterns 40-årsjubileum. Det har minsann varit fullt upp. Skivinspelning, konserter, starta ny b-orkester och mycket, mycket mera. Men allt har gått bra och vi har rott det i hamn!

IMG_9916     IMG_0296
Casper gillar babysim                           90 blÃ¥sare, nya o gamla, pÃ¥ jubileumskonserten

I maj hade jag en studerande med mig på jobbet och det var en riktigt trevlig upplevelse eftersom vi redan kände varann via orkestern, men efter praktikperioden var vi goda vänner :) Den 19 maj fyllde ju Casper 2 år, vilket förstås firades stort.

IMG_0378      IMG_0338
Casper fyller 2 Ã¥r…                                 …och firar med legotÃ¥rta

Maj-juni var de månaderna under 2015 när livet på något sätt vände. För det första gör det ju alltid det eftersom våren och sommaren nalkas (ljusare tider) men i år var det speciellt. Jag har skrivit om det förr men det måste ändå komma med i årskrönikan p.g.a. vilken betydelse det faktiskt hade för mitt liv.

I maj-juni träffade jag en rad av personer som hjälpte mig in på en ny väg. Arbetshälsovårdaren, kloka doulor och en fantastiskt akupunktör. De hjälpte mig att hitta ett bättre sätt att leva. Jag började löpträna, äta bättre, sova mera och så inledde jag ju mina akupunkturbehandlingar. Allt detta för att göra min kropp piggare, friskare och mera redo för att kunna ta emot ett nytt liv. “En trött kvinna blir inte gravid”…

I juni blev det orkesterresa ner till Helsingfors för att hjälpa till att visa upp Österbotten och i juli for vi iväg hela familjen ner till Nagu för att hälsa på bror/svåger/farbror Oskar. Händelser som var viktigt inte bara för händelserna i sig själva utan för att också för att komma bort från vardagen.

Bort från vardagen kom vi också i juli när det nalkades semester och vi båda två hade en lång och skön semester. Den innehöll chill, släktträffar vid underbara Högsnår, löpning, bröllopsfest, teater, villaliv, orkesterspelningar, terassbygge och dagsresa till Ähtäri.

IMG_0759IMG_1004IMG_1309IMG_1342IMG_1562IMG_1518

Efter semester var vardagen igång igen. Casper började dagis på ny avdelning och jag fick tillsammans med mina kollegor flytta in i våra nya, fina utrymmen på jobbet. För Casper gick det bra och för mig blev det roligare att jobba, så trots att semestern var slut så var vi ändå redo för vardagen under hösten. Lite firande hann vi också med när Emil och jag den 10 augusti firade att vi hade varit tillsammans i 10 år <3 Det kändes faktiskt som en bedrift och vi firade med en av världens mest konstiga dejter…

I augusti fick jag också ha mitt första doulauppdrag och vara med när min allra första doulabebis föddes. En fantastisk upplevelse som jag kommer att bära med mig för alltid! Det var också en otrolig erfarenhet att få vara med och stötta någon genom en förlossning.

Och NU kommer vi till höjdpunkten på 2015. Bara två dagar efter att jag befunnit mig på BB och välkomnat min doulabebis till världen så fick vi vårt gravidbesked. Testet visade positivt och jag kunde inte tro att det var sant. Efter alla tårar och bedrövelser så var det äntligen positivt. En glädje lika stor som oron som följde. Ska det lyckas denna gång…

Början på hösten blev en berg-och-dalbana av känslor. Glädjerus blandades med oro och spänning över om vi hade dragit vinst- eller nitlott. Vis av erfarenhet visste vi ju att ingenting är säkert. Och då, i september, kom revyn som en sorts räddning. Jag fick annat att tänka på. Oron hann inte få så stor roll då när det var intensiva övningar. Vi åkte också på kryssning till Tallinn från jobbet. Jag kanske inte var så delaktig i den mentalt eftersom jag var inne i en period av trötthet och illamående, men det var ju en fin förmån i alla fall :)

Hösten gick i revyns tecken och så skulle man ju hinna jobba och vara mamma också. Det där med att vara mamma blev nog ärligt talat lite halvdant, men som tur är har ju Casper en underbar far som tog sin del av ansvaret. För när jag inte jobbade eller var på revyn så låg jag däckad hemma på soffan av trötthet.

IMG_2077     IMG_2101
Delar av revygänget                              VÃ¥r tomtenisse <3

Den 13.10 var vi på första ultraljudet och då släppte allt. Oket på mina axlar, stenen i mitt bröst och klumpen i magen var plötsligt borta. Ja en sådan fysisk befrielse har jag nog aldrig känt förr. När man låg där och såg fostret på ultraljudsskärmen, då man äntligen fick bekräftat på riktigt, att det fanns ett barn, då var det gött att leva ska jag säga er. Och dessutom valde vi ju efter det att gå ut med nyheten om att vi äntligen väntade vårt andra barn och det var ju glädjande i sig också det. All den respons vi fick och hur glada folk var för vår skull, helt fantastiskt <3

Så blev det revypremiär och revyföreställningar och sen var det december. Vi var på vårt andra ultraljud och fick veta att vi kan vänta oss en lillebror <3 och glädjen över det var överväldigande (eftersom jag innerst inne hade önskat mig en flicka, men mer om det i ett eget inlägg). December innehöll också alla dessa vanliga ingredienser som julfester, lucia, julkonserter, julklappsinköp och Emils födelsedag. Allt detta flöt på snabbt och effektivt. Julen firades tillsammans med släktingar men ändå relativt lugnt och skönt.

Vad har då hänt så där annars, födda, döda, förlovade och gifta?

Ganska mycket när jag tänker efter. Casper fick 4 nya småkusiner, Lova i april, Ebbot i juli, Ester i augusti och Philip i november <3 Sen förlovade sig både Emils ena syster och ena bror. En god vän till mig gifte sig och på samma dag föddes goda vänners son.

Några dödsfall i nära släkten har vi faktiskt inte haft och jag har inte varit på en enda begravning. Trots det så präglades ändå speciellt våren av svårbegriplig död. Den ena unga människan efter den andra dog här i vår by och närområde och vi blev nog alla här i trakten varse om hur skört livet är.

Sen kan man ju inte låta bli att nämna två saker som debatterats, diskuterats och funderats kring under detta år. Riksdagsvalet och vår nya regering samt krigen ute i världen som lett till den massiva flyktingströmmen. Ett turbulent år på båda planen. Jag tänker inte gå närmare in på politik än att konstatera att det har varit minnesvärt på många (kanske inte alltid så positiva) sätt och jag själv har känt mig uppgiven många gånger under det gångna året p.g.a. dessa två saker.

Vad har jag då lärt mig under 2015?

Ja, jag har nog lärt mig otroligt mycket, speciellt på det personliga planet. Min och Emils relation har självklart pendlat fram och tillbaka under detta år, men i slutändan måste jag väl ändå säga att vi landar stort på plus. Efter allt vi gått igenom har vi blivit starkare och nu ser vi fram emot att få använda vår styrka som tvåbarnsföräldrar.

Jag personligen har väl i alla fall lärt mig att vara mera tålmodig och att allt inte går att planera. Livet tar sina egna vägar och de saker som jag lärde mig under slutet av 2014 har jag väl förstärkt under detta år. Jag har ytterligare utvecklat min ödmjuka sida och jag hoppas innerligt att det märks också utåt.

Människomöten har även präglat detta år. Jag har mer än nånsin pratat om svåra och allvarliga saker med såväl min närmaste krets som med nya bekantskaper, och det har gett mig otroligt mycket! Jag har fått nya vänner, återupptäckt gamla och förstärkt min relation till flertalet av mina närmaste vänner, och det tackar jag ödmjukast för.

Vad har jag då för förhoppningar på 2016?

Självklart måste ju prio ett bli lillebror i magen. Vad mera kan man önska sig än att äntligen få träffa honom. Han som varit älskad och efterlängtad långt före han fanns till. Honom som vi, när han kommer, har väntat på redan två år. DET kommer ju att vara stort under detta år.

Sedan har jag förhoppningar om att fortsätta växa som människa och att utveckla de relationer som är viktigast för mig. Sen vill jag bli ännu bättre på att prata om svåra saker, både med min man, min familj och mina närmaste vänner.

Och så längtar jag efter att få utvecklas som mamma. Allt eftersom Casper blir äldre möter man ju nya utmaningar i sitt föräldraskap och jag hoppas att jag ska lära mig massor längs med den vägen. Att bli tvåbarnsmor kommer säkert också att medföra sina problem, men då vill jag kunna se de problemen som möjligheter istället för hinder. Att leva efter mottot: “Kaikki mitä ei tapa, vahvistaa”. Att se hinder på vägen som en chans att växa som människa. Det kanske låter klyschigt och flummigt, men det är just så jag känner.

Så ser jag också fram emot mammaledigheten, att igen en gång få möjligheten att vara hemma med mitt (mina) barn och denna gången kanske även hitta ett socialt nätverk på ett annat sätt än förra gången, och det tror jag kommer att lyckas, sådan babyboom som nu (igen) är på gång.

Så, gott folk. Jag hoppas och tror att 2016 också kommer att vara ett “vändpunktsår” i mitt liv, men denna gången bara till det bättre.

GOTT NYTT Ã…R!

kram och massa kärlek

/ viffslan

Publicerat i Ã¥rskrönika, Casper, Gravid, hus, Jepo, jobb, kärlek, musik, personligt, renovering, resor, revy, träning, vardag | Kommentarer inaktiverade för om året 2015–omtumlande men uppbyggande

om halvvägsrapport

Postat den 06.12.2015 av viffslan

Idag var en händelserik dag. Andra advent, självständighetsdag och 60-årskalas. Men störst för oss personligen var nog att vi nu har kommit halvvägs in i graviditeten. Äntligen!

Därför tänkte jag uppdatera er lite kring själva graviditeten. Idag är det alltså vecka 20+0. Halvvägs. Det betyder att vi snart är framme. För dessa 20 första veckor har gått så fruktansvärt snabbt så om det fortsätter på samma sätt så är det ju april i ett nafs.

Hur är denna graviditet då. Både annorlunda än med Casper men också väldigt lika, jag kan inte riktigt bestämma mig för vilket. Det varierar så från dag till dag. Men eftersom graviditeten med Casper var väldigt lätt så måste jag väl ändå säga att denna är värre.

Foglossning har jag fÃ¥tt bekanta mig med denna gÃ¥ng. Det hade jag nästan inga känningar av alls med Casper men nu kan det vissa dagar vara riktigt smärtsamt. Men än sÃ¥ länge gÃ¥r det ändÃ¥ att fungera som vanligt. Värst är det när jag ska flytta mig frÃ¥n liggande, dÃ¥ verkar bäckenet ha svÃ¥rt att komma igÃ¥ng…

Sen är jag nog fysiskt mycket sämre i skick denna gång, trots att jag var bättre i skick innan denna graviditet. Men nu har jag ingen kondis, jag blir andfådd av att gå upp för trapporna på jobbet. Magen blev dessutom stor så fort så den börjar redan kännas i vägen.

Psykiskt har ju denna graviditet ocksÃ¥ varit mera pÃ¥frestande, men nu börjar nog oron släppa pÃ¥ riktigt. Nu känner jag dessutom rörelser där inne sÃ¥ dÃ¥ känns det ju som att jag kan lita pÃ¥ att det gÃ¥r framÃ¥t…plus att magen ju växer :) Och imorgon ska vi pÃ¥ vÃ¥rt andra ultraljud sÃ¥ dÃ¥ fÃ¥r man ju ingen en gÃ¥ng se att det nog är pÃ¥ gÃ¥ng där inne.

Den klassiska frågan inför det andra ultraljudet är ju om vi vill ta reda på könet på barnet. Och ja, det vill vi. Och det kommer vi att göra om det bara är möjligt. Och jag ska berätta varför.

För det första så tog vi också reda på med Casper eftersom det kändes som att vi gärna ville veta vem vi var på väg att inleda en relation med. Vi kunde kalla honom för pojkrelaterade smeknamn och behövde inte vara så könsneutrala. Det kändes också praktiskt eftersom man då kunde koncentrera inköpen till lite mera specifika än bara könsneutrala.

Denna gång är orsaken dock en helt annan (trots att samma orsaker nog finns i bakgrunden nu också). Den här gången är jag så inställd på att det blir en flicka så om det inte är det så vill jag kunna ställa om.

Får man då säga att man vill ha ett visst kön? Så där allmänt upplever jag att även det är lite tabu, att vilja ha en viss sort. Det ska inte spela någon roll. Och det gör det ju inte heller bara för att man önskar sig en viss sort.

För mig är läget följande. Eftersom vi har en pojke från förut så önskar jag innerligt att detta skulle vara en flicka. Då skulle vi ha en av varje sort och då skulle det inte spela någon roll alls vad resten (som vi förhoppningsvis får i framtiden) blir. För jag vill så gärna få barn av båda könen.

Jag går liksom och tänker på detta barn som en dotter, och om det inte är det så vill jag kunna tänka om innan barnet kommer ut. MEN för att vara tydlig, en pojke till kommer att vara lika efterlängtad och innerligt älskad som en flicka. På den punkten spelar det självklart ingen roll!!

Så, då var det sagt.

Nu har jag inget mera att svamla om ikväll, men troligtvis återkommer jag med rapport imorgon.

/ viffslan

Publicerat i Gravid | Kommentarer inaktiverade för om halvvägsrapport