om året 2015–omtumlande men uppbyggande

 

Årskrönika för 2015 ska skrivas. Men när jag började fundera på årets som gått så insåg jag att det kanske vore själ att titta tillbaka lite på åren före 2015. För det som är speciellt är att ända sedan 2010 så har mina år gått ganska spikrakt uppåt, för att sedan 2014-2015 vara helt annorlunda år. År när det har hänt tråkiga saker som ändå fört mig framåt.

Vi börjar med 2010, vilken redan är 6 år sedan. Då flyttade jag till Norge för 3 månader vilket var en viktig punkt i mitt liv. Det hände mycket med mig själv under den vistelsen och det året kom därför också att bli ganska avgörande för framtiden.

Så kom 2011. Jag blev klar med mina studier, efter många om och med, och det var ju såklart en väldigt stor sak. Emil blev också klar med sina studier, vi flyttade tillbaka till Jeppo och jag fick mitt första jobb som ergoterapeut. Det var många saker som hände under det året och så slutade det med att jag blev erbjuden ett annat jobb.

Så inleder jag år 2012 med att börja på mitt nuvarande jobb. Sedan köper vi på våren vårt hus, renoverar under sommaren och gifter oss i augusti. I september får vi veta att jag är gravid och sen är ju hela hösten en period av total lycka. 2012 innebär nog den hittills största förändringen i våra liv.

2013 är ju självklart också en vändpunkt. Då föds ju Casper, och sedan är ju livet sig aldrig mera likt. Om 2012 var året med stort Å, när flest förändringar gjordes i våra liv, så är ju 2013 ändå det år som innehåller den enskilt största händelsen, Caspers födelse. Mer finns inte att säga om det året i just denna krönika.

2014 sen då. Då går det minsann inte så spikrakt uppåt mera, men i och för sig så skulle det ju ha varit svårt att toppa år som 2012 och 2013. På 2014 händer många olika saker, men den som ju självklart hoppar upp som det största är ju graviditetsbeskedet och missfallet, vilka ju går hand i hand. 2014 och 2015 skulle vi ju fortsätta på samma sätt, vi skulle få flera barn och fortsätta utvecklas som familj. Och vi började ju bra med ett graviditetsbesked, men sen på hösten så försvann lyckan i och med missfallet och hela hösten är efter det ett enda “blurr”. Vi kämpade på men hade väl nog innerst inne ingen riktig ork. Vi påbörjade projektet med att renovera badrummet men strandade i något skede för att vi väl inte riktigt hade orken till det. Det handlade ju egentligen bara om att lyckas uppbåda tillräckligt med energi för att få jobb och familjeliv att flyta.

2015 började sedan i samma usla stil, och det är här som årskrönikan börjar. Med sorg och illamående. När jag ser tillbaka på starten av 2015 så inser jag att jag nog mådde sämre än vad jag trodde då. Jag var så trött och led på att det inte blev någon graviditet och jag kände hur tiden liksom tickade iväg. Alla andra blev gravida och det var det som upptog nästan alla mina tankar.

Dock fanns det ljuspunkter i början av året. För från och med den 1.1.2015 så innehar jag fast tjänst vid Folkhälsan Östanlid, och det kändes ju som en bedrift att fixa hem den :) I januari gick jag också med i Folkhälsans Doulaverksamhet, något som skänkt mig mycket glädje, kraft och styrka under året. Så åkte vi iväg till Boden för att hälsa på goda vänner och direkt vi kom hem därifrån fick jag äran att agera både bröllops- och dopfotograf :)

IMG_9371     IMG_9771
Casper hos Leah i Boden                      Koncentration i studion

Annars flöt januari-mars på ganska som vanligt. Jag hade mina doulaträffar och mina orkesterövningar, både som spelare och dirigent. Jag jumppade och vi babysimmade och dagarna gick i sakta mak. I februari var Emil till Frankfurt och jag fick pröva på hur det var att vara ensamstående en vecka. Det gick nog bra förutom att vi drabbades av magsjuka, men det är sen en annan historia.

Våren var sen ganska tung på jobbet eftersom våra utrymmen skulle renoveras och vi flyttade ut och in några gånger innan vi landade på vårt tillfälliga ställe. Där satt vi hela våren och allt var mer eller mindre kaos, men det gick bra i alla fall.

I april åkte vi iväg på Spa-weekend till Uleåborg. Jag var så trött på graviditetsnederlagen så jag kände att när påsken kommer måste vi åka bort och få något annat att tänka på. Och trots att det “bara” blev en resa till Uleåborg så gjorde det oss gott. Att rå om varandra alla tre, simma och äta gott.

I april hade vi också orkestern jubileumskonsert, och faktiskt har ju hela år 2015 präglats av orkesterns 40-årsjubileum. Det har minsann varit fullt upp. Skivinspelning, konserter, starta ny b-orkester och mycket, mycket mera. Men allt har gått bra och vi har rott det i hamn!

IMG_9916     IMG_0296
Casper gillar babysim                           90 blåsare, nya o gamla, på jubileumskonserten

I maj hade jag en studerande med mig på jobbet och det var en riktigt trevlig upplevelse eftersom vi redan kände varann via orkestern, men efter praktikperioden var vi goda vänner :) Den 19 maj fyllde ju Casper 2 år, vilket förstås firades stort.

IMG_0378      IMG_0338
Casper fyller 2 år…                                 …och firar med legotårta

Maj-juni var de månaderna under 2015 när livet på något sätt vände. För det första gör det ju alltid det eftersom våren och sommaren nalkas (ljusare tider) men i år var det speciellt. Jag har skrivit om det förr men det måste ändå komma med i årskrönikan p.g.a. vilken betydelse det faktiskt hade för mitt liv.

I maj-juni träffade jag en rad av personer som hjälpte mig in på en ny väg. Arbetshälsovårdaren, kloka doulor och en fantastiskt akupunktör. De hjälpte mig att hitta ett bättre sätt att leva. Jag började löpträna, äta bättre, sova mera och så inledde jag ju mina akupunkturbehandlingar. Allt detta för att göra min kropp piggare, friskare och mera redo för att kunna ta emot ett nytt liv. “En trött kvinna blir inte gravid”…

I juni blev det orkesterresa ner till Helsingfors för att hjälpa till att visa upp Österbotten och i juli for vi iväg hela familjen ner till Nagu för att hälsa på bror/svåger/farbror Oskar. Händelser som var viktigt inte bara för händelserna i sig själva utan för att också för att komma bort från vardagen.

Bort från vardagen kom vi också i juli när det nalkades semester och vi båda två hade en lång och skön semester. Den innehöll chill, släktträffar vid underbara Högsnår, löpning, bröllopsfest, teater, villaliv, orkesterspelningar, terassbygge och dagsresa till Ähtäri.

IMG_0759IMG_1004IMG_1309IMG_1342IMG_1562IMG_1518

Efter semester var vardagen igång igen. Casper började dagis på ny avdelning och jag fick tillsammans med mina kollegor flytta in i våra nya, fina utrymmen på jobbet. För Casper gick det bra och för mig blev det roligare att jobba, så trots att semestern var slut så var vi ändå redo för vardagen under hösten. Lite firande hann vi också med när Emil och jag den 10 augusti firade att vi hade varit tillsammans i 10 år <3 Det kändes faktiskt som en bedrift och vi firade med en av världens mest konstiga dejter…

I augusti fick jag också ha mitt första doulauppdrag och vara med när min allra första doulabebis föddes. En fantastisk upplevelse som jag kommer att bära med mig för alltid! Det var också en otrolig erfarenhet att få vara med och stötta någon genom en förlossning.

Och NU kommer vi till höjdpunkten på 2015. Bara två dagar efter att jag befunnit mig på BB och välkomnat min doulabebis till världen så fick vi vårt gravidbesked. Testet visade positivt och jag kunde inte tro att det var sant. Efter alla tårar och bedrövelser så var det äntligen positivt. En glädje lika stor som oron som följde. Ska det lyckas denna gång…

Början på hösten blev en berg-och-dalbana av känslor. Glädjerus blandades med oro och spänning över om vi hade dragit vinst- eller nitlott. Vis av erfarenhet visste vi ju att ingenting är säkert. Och då, i september, kom revyn som en sorts räddning. Jag fick annat att tänka på. Oron hann inte få så stor roll då när det var intensiva övningar. Vi åkte också på kryssning till Tallinn från jobbet. Jag kanske inte var så delaktig i den mentalt eftersom jag var inne i en period av trötthet och illamående, men det var ju en fin förmån i alla fall :)

Hösten gick i revyns tecken och så skulle man ju hinna jobba och vara mamma också. Det där med att vara mamma blev nog ärligt talat lite halvdant, men som tur är har ju Casper en underbar far som tog sin del av ansvaret. För när jag inte jobbade eller var på revyn så låg jag däckad hemma på soffan av trötthet.

IMG_2077     IMG_2101
Delar av revygänget                              Vår tomtenisse <3

Den 13.10 var vi på första ultraljudet och då släppte allt. Oket på mina axlar, stenen i mitt bröst och klumpen i magen var plötsligt borta. Ja en sådan fysisk befrielse har jag nog aldrig känt förr. När man låg där och såg fostret på ultraljudsskärmen, då man äntligen fick bekräftat på riktigt, att det fanns ett barn, då var det gött att leva ska jag säga er. Och dessutom valde vi ju efter det att gå ut med nyheten om att vi äntligen väntade vårt andra barn och det var ju glädjande i sig också det. All den respons vi fick och hur glada folk var för vår skull, helt fantastiskt <3

Så blev det revypremiär och revyföreställningar och sen var det december. Vi var på vårt andra ultraljud och fick veta att vi kan vänta oss en lillebror <3 och glädjen över det var överväldigande (eftersom jag innerst inne hade önskat mig en flicka, men mer om det i ett eget inlägg). December innehöll också alla dessa vanliga ingredienser som julfester, lucia, julkonserter, julklappsinköp och Emils födelsedag. Allt detta flöt på snabbt och effektivt. Julen firades tillsammans med släktingar men ändå relativt lugnt och skönt.

Vad har då hänt så där annars, födda, döda, förlovade och gifta?

Ganska mycket när jag tänker efter. Casper fick 4 nya småkusiner, Lova i april, Ebbot i juli, Ester i augusti och Philip i november <3 Sen förlovade sig både Emils ena syster och ena bror. En god vän till mig gifte sig och på samma dag föddes goda vänners son.

Några dödsfall i nära släkten har vi faktiskt inte haft och jag har inte varit på en enda begravning. Trots det så präglades ändå speciellt våren av svårbegriplig död. Den ena unga människan efter den andra dog här i vår by och närområde och vi blev nog alla här i trakten varse om hur skört livet är.

Sen kan man ju inte låta bli att nämna två saker som debatterats, diskuterats och funderats kring under detta år. Riksdagsvalet och vår nya regering samt krigen ute i världen som lett till den massiva flyktingströmmen. Ett turbulent år på båda planen. Jag tänker inte gå närmare in på politik än att konstatera att det har varit minnesvärt på många (kanske inte alltid så positiva) sätt och jag själv har känt mig uppgiven många gånger under det gångna året p.g.a. dessa två saker.

Vad har jag då lärt mig under 2015?

Ja, jag har nog lärt mig otroligt mycket, speciellt på det personliga planet. Min och Emils relation har självklart pendlat fram och tillbaka under detta år, men i slutändan måste jag väl ändå säga att vi landar stort på plus. Efter allt vi gått igenom har vi blivit starkare och nu ser vi fram emot att få använda vår styrka som tvåbarnsföräldrar.

Jag personligen har väl i alla fall lärt mig att vara mera tålmodig och att allt inte går att planera. Livet tar sina egna vägar och de saker som jag lärde mig under slutet av 2014 har jag väl förstärkt under detta år. Jag har ytterligare utvecklat min ödmjuka sida och jag hoppas innerligt att det märks också utåt.

Människomöten har även präglat detta år. Jag har mer än nånsin pratat om svåra och allvarliga saker med såväl min närmaste krets som med nya bekantskaper, och det har gett mig otroligt mycket! Jag har fått nya vänner, återupptäckt gamla och förstärkt min relation till flertalet av mina närmaste vänner, och det tackar jag ödmjukast för.

Vad har jag då för förhoppningar på 2016?

Självklart måste ju prio ett bli lillebror i magen. Vad mera kan man önska sig än att äntligen få träffa honom. Han som varit älskad och efterlängtad långt före han fanns till. Honom som vi, när han kommer, har väntat på redan två år. DET kommer ju att vara stort under detta år.

Sedan har jag förhoppningar om att fortsätta växa som människa och att utveckla de relationer som är viktigast för mig. Sen vill jag bli ännu bättre på att prata om svåra saker, både med min man, min familj och mina närmaste vänner.

Och så längtar jag efter att få utvecklas som mamma. Allt eftersom Casper blir äldre möter man ju nya utmaningar i sitt föräldraskap och jag hoppas att jag ska lära mig massor längs med den vägen. Att bli tvåbarnsmor kommer säkert också att medföra sina problem, men då vill jag kunna se de problemen som möjligheter istället för hinder. Att leva efter mottot: “Kaikki mitä ei tapa, vahvistaa”. Att se hinder på vägen som en chans att växa som människa. Det kanske låter klyschigt och flummigt, men det är just så jag känner.

Så ser jag också fram emot mammaledigheten, att igen en gång få möjligheten att vara hemma med mitt (mina) barn och denna gången kanske även hitta ett socialt nätverk på ett annat sätt än förra gången, och det tror jag kommer att lyckas, sådan babyboom som nu (igen) är på gång.

Så, gott folk. Jag hoppas och tror att 2016 också kommer att vara ett “vändpunktsår” i mitt liv, men denna gången bara till det bättre.

GOTT NYTT ÅR!

kram och massa kärlek

/ viffslan

This entry was posted in årskrönika, Casper, Gravid, hus, Jepo, jobb, kärlek, musik, personligt, renovering, resor, revy, träning, vardag. Bookmark the permalink.