Idag var en dag när de sa så mycket smart på radion att jag skulle kunna fylla flera blogginlägg, men jag kommer att fokusera på en sak, missfall. Programledarna nämnde det och diskuterade det en liten srund, men under den lilla stunden så sa det riktigt kloka saker.
De funderade pÃ¥ vad det är som gör att vi har sÃ¥ svÃ¥rt att prata om just missfall. Att det skulle vara skamfyllt funderade de pÃ¥ och där tror jag att en del sitter. Trots att det ju inte är nÃ¥got som kvinnan pÃ¥ nÃ¥got sätt kan pÃ¥verka sÃ¥ tror jag att vissa kan känna en skam över att ha ”misslyckats”. Och jag fÃ¥r väl erkänna att de tankarna även poppade upp i mitt huvud nÃ¥gra gÃ¥nger efter missfallet. Att jag liksom hade misslyckats med att behÃ¥lla ett barn.
Sen pratade de om sorg och att vi kanske har svårt för att tala om sorg. Men sen konstaterade de att vi ju nog pratar om annan sorg, när anhöriga dör o.s.v. Men också här tror jag att vi har en del av problemet, att vi har svårt för att prata om sorg. För trots att vi ju till viss del gör det så verkar nog folk ändå ha ganska svårt att prata om sorg.
Men sen sa den ena programledaren det som jag personligen tror att är det stora problemet, nämligen att vi inte tror/tycker att sorgen efter ett ofött barn är värd att ta pÃ¥ allvar. Att ett missfall är lite ”pjasot”att gÃ¥ och sörja. Men sen berättade en av de andra programledarna att faktum är att om man frÃ¥gar en kvinna som nÃ¥gon gÃ¥ng haft missfall hur gammalt barnet skulle vara idag sÃ¥ kan de allra flesta svara exakt. SÃ¥ pass bra har det ändÃ¥ etsat sig fast, oberoende om man sörjt eller inte.
Om man möter eller någon gång mött folk som tycker att ett missfall inte är en så stor sak och att det ju bara är att glömma och gå vidare, då kan jag tänka mig att man inte pratar om det, oavsett hur mycket man sörjer. Jag har också diskuterat med en vän som också varit med om missfall hur vissa inom vården kanske i vissa fall kan agera som att ett missfall inte är så stor sak. För dem är det ju vardag, de tar ju hand om missfall kontinuerligt och kan ju kanske därför tycka att det inte är så stor sak. (Dock har jag själv enbart positiva erfarenheter av vården i samband med mitt missfall). Men för varje enskild kvinna är det ju en stor sak!
Om en sorg ändå inte blir tagen på allvar så är det ju lika bra att stänga inne den och därför kan jag tänka mig att många inte ids prata om sina missfall. Och för en som inte själv varit med om missfall så kan jag förstå att man kanske inte förstår hur sorgligt det faktiskt är. Jag kan förstå att man kanske tycker att det ju bara är att glömma och gå vidare.
Precis som jag själv kan tycka när det gäller husdjur som dör. Eftersom jag aldrig haft något husdjur och inte heller är någon djurvän så har jag aldrig riktigt förstått hur man kan sörja ett husdjur så mycket som folk gör. Men det beror ju på att jag aldrig har upplevt en relation till ett husdjur.
Nu kan det ju verka lite konstigt att jämföra missfall med ett husdjurs död, men det jag vill fÃ¥ fram är att avsaknaden av egen erfarenhet i bÃ¥da frÃ¥gorna kan ge lite samma reaktion ”äh, det där är väl ingenting att lipa över”.
För trots att jag även fått fint stöd av mina vänner som varken haft missfall eller har barn så är det ändå de vännerna som själva varit med om samma sak som gett den största trösten och hjälpen. Och det just för att de förstår, på riktigt, hur det känns.
Så med detta vill jag uppmana alla som inte själva behövt genomlida ett missfall att ändå våga prata om det. Våga fråga! Försök förstå!
with love
/viffslan