om ett illa illamående

Och plötsligt är den där igen, sorgen. Värre än förut, och med större kraft. En sorg som funnits hela hösten, som delvis kommit fram men som delvis rotat sig djupt inne i mig, vilket jag inser nu.

Plötsligt så väller den upp, med full kraft. Den gör så ont och jag känner mig så hjälplös. För det finns inget jag kan göra annat än att ta mig samman. Men vad hjälper det, sorgen finns ändå där. Och inte bara sorg, utan ilska och avundsjuka som blandar sig till en dålig drink.

Sorgen som väller upp nu är inte så mycket över själva missfallet som över tiden och alla besvikelser efter det. En sorg över att månad efter månad går utan att det händer någonting. Besvikelsen över varje mens som dyker upp. Besvikelsen över att månad efter månad gå och hoppas på att nu, nu är det dags.

Symtom finns det gott om, må de sen vara äkta eller framkallade i min egen hjärna, men inget händer. Man går och känner efter, minsta lilla avvikelse noteras och man hoppas, hoppas att mensen uteblir. Och den där besvikelsen när den sen kommer är så stor, den gör så ont och den är så hemsk.

Besvikelsen över att det tar så länge den här gången. Casper blev till snabbare än vi kunnat drömma om, och efter honom så tog det inte heller länge innan det lyckades nästa gång. Så varför tar det sån tid nu.

Att vilja för mycket, tänker jag då. Kanske borde jag bara sluta tänka på att bli gravid och låta universum göra sitt. Men när det inte går. För klockan tickar. Inte direkt för mig, men för varje månad som går så missar vi en chans att få barn nästa år, och Casper han blir bara äldre och äldre.

Jag har känt mig ganska lugn en tid nu och kunde t.o.m. ta mig så samman så att jag bestämde mig för att försöka slappna av och bara ta det som det kommer. Men så slog bomben ner igen, fler personer som är gravida. Fy tusan vad det kryllar av dom just nu. Som jag skrivit förut och som jag inte nog kan poängtera är ju att jag innerst inne gläder mig med alla dessa gravida och alltid tycker att det är lika roligt när någon väntar barn. Men nu är den där glädjen så långt in, och den är täckt med så mycket sorg och besvikelse så snart orkar den inte ens titta fram…

För varje gravidnyhet så ökar besvikelsen över vårt misslyckande (för så känns det). Snart orkar jag inte med fler nyheter. Jag har nog aldrig varit med om en sådan babyboom som för mig personligen kommer helt vid fel tidpunkt. Det känns som att någon däruppe gör detta enbart för att retas.

Jag går och försöker hitta någon mening med allt detta. Vad är det som väntar runt hörnet som gör att vår andra/tredje graviditet dröjer? Är det något stort som kommer att hända? Kommer det att ske något som gör att jag kan se tillbaka på den här tiden och säga “vilken tur att jag inte var gravid då”? Jag vet inte, och vem skulle kunna veta.

Och vem pratar man om detta med? Vänner och familj i alla ära, men det krävs nog en egen erfarenhet för att riktigt kunna förstå. För att på riktigt kunna förstå att en så vanlig sak som ett missfall kan få en vanlig person att må så här dåligt…

Kaikki mitä ei tapaa, vahvistaa!

/ viffslan

kände att jag måste skriva av mig en dag som denna. det blev återigen personligt, men ibland måste det bli det. och att skriva av sig brukar alltid funka för mig, så nu känns det lite, lite bättre än innan…