om en riktig skitdag

Vilken skitdag. Speciellt i jämförelse med igår. Och på så många sätt.

Igår var det ju vår när den är som bäst. Solen sken, jag var glad och lycklig och hem från jobbet blev det solglasögon på och fantastisk musik i bilstereon! Dessutom kände jag ett litet gravidhopp gro eftersom mensen var sen. Trots att jag inte ännu ville/kunde tro det så kom ju det där hoppen ändå fram. På kvällen var det Doulaträff och vi hade en härlig kväll med information om och diskussion kring förlossningsrädsla och självklart spädde det ju på den där gravidlängtan.

Skillnaden till idag är så påfallande så jag blir ju deppig bara av att tänka på det. En grå dag när regnet öser ner, det blåser och är kallt och så kommer mensen plötsligt, 2 dagar sen (vilket ju är helt normalt, men ändå så frustrerande när man är i den situation som jag är).

Plötsligt blev jag så otroligt nedstämd. Ännu i går kväll var jag uppe på toppen, glad och lycklig, och så i morse så ramlade jag ner. Duns. Så var jag på botten. Gick med gråten i halsen hela dagen, och det som nästan fick bägaren att rinna över var när det blev klart att vi inte kan använda personalingången under renoveringen på jobbet utan måste gå runt till huvudingången. Bara en sådan sak. Jag var redan så på kanten så gråten var nära att välla upp då…

Det är nu ett halvt år sedan missfallet. Ett halv år av känslomässig berg-och-dalbana. Ett halvt år av hopp, längtan, sorg, besvikelse och förtvivlan. Och hur länge till ska man behöva orka. Jag tänker på alla de som kämpar i åratal och blir så matt av att tänka på det Hur orkar man? Lyckas man stänga av, eller åker man berg-och-dalbana år ut och år in? Jag tycker att 6 mån är helt tillräckligt. Att hela tiden åka upp och ner i humöret. Att emellanåt känna sig hur lycklig som helst och sedan känna sig bedrövad och förtvivlad. Det är psykiskt utmattande…

Om en vecka är det den 17.3, vårt bf, och jag försöker stålsätta mig inför den dagen. Att få ett gravidbesked denna vecka skulle ju ha varit toppen på så många sätt. Framförallt skulle det ha gjort nästa vecka så mycket lättare.

Jag minns hur jag i september bloggade om missfallet och funderade på hur bf-dagen skulle kännas. Jag minns då att jag skrev något i stil med att “förhoppningsvis är jag gravid då och kan se framåt och vara lycklig igen”. Föga visste jag då hur vägen till idag skulle se ut. Då, i september, verkade det så självklart att jag skulle vara gravid nu. Jag hade inte en tanke på att det skulle ta så här länge. Nu är det bara att inse att jag inte kommer att vara gravid den 17.3. Dessutom börjar tiden rinna ut för barn 2015, vilket också är något som är svårt att acceptera, men jag jobbar på det.

Jag hatar att sätta så mycket energi på att tänka på allt detta, men vet inte heller hur jag ska låta bli. Att vara glad åt det man har är så mycket svårare än alla säger, så det tänker jag inte ens gå in på.

Förresten vet jag inte vad jag mera ska skriva. Det finns inga ord som i skrift på riktigt beskriver hur det känns inombords, men på något sätt har jag ändå försökt samla ihop dagens tankar i denna text.

styrka och kramar till er alla där ute som kämpar och längtar <3

/ viffslan