om ett år med Ludwig

Idag är det en speciell dag. För idag är det nämligen exakt 1 år sedan det där positiva graviditetstestet tog oss upp ur dyster tid. Det var en söndag morgon och jag vaknade tidigt. Jag hade det ju nog på känn, men den här morgonen tyckte jag att jag hade väntat länge nog. Jag bara måste tassa upp och göra det där graviditetstestet. Och den där känslan när det visade positivt, HELT UNDERBART! Och ofattbart. Så otroligt att det faktiskt lyckades. Så fantastiskt att vi var där igen, med ett litet frö som skulle växa sig och bli vår andra son.

När jag idag ser på Ludwig så kan jag nästan fysiskt känna hur hjärtat fylls med kärlek. Det gör det ju självklart också när jag ser på Casper, men på ett helt annat sätt. Casper var så självklar. Vi var helt andra personer då när vi väntade och fick honom. Ludwig var på ett helt annat sätt ett mirakel. Då hade vi ju nästan gett upp hoppet. När Casper blev till så var det ju så självklart, så naivt tänkte vi ju att det är så självklart att man blir gravid.

Ha, tänk vad mycket man har lärt sig genom åren. Det känns nästan som om jag blivit 4 år äldre på de senaste två åren. Men på ett sätt har jag kanske det också, så där inombords.

Men för att återgå till vårt andra mirakel, Ludwig. Varje dag förundras jag över hur glad, nöjd och härlig han är. Han verkar så tillfreds med livet. Han sover för det mesta hela nätterna (med 10 timmar som rekord senaste natt) och när han vaknar så får man de finaste leende som finns. Han gnäller sällan, och när jag gör det så är det för att han är hungrig eller trött, eller så behöver blöjan bytas eller pojken rapas. Det känns nästan som om han kom med bruksanvisning.

Han och Casper har redan nu ett härligt förhållande. Så fort Casper säger något så är Ludwig med, han tittar på honom och man ser hur han redan nu ser upp till honom. Casper är jättebra på att trösta Ludwig och de vill gärna kramas <3

Ludwig tycker om att tugga på sina fingrar, händer och tröjärmar, medan nappen inte alls är lika populär. Han gillar musik och Justin Timberlakes “Can’t Stop The Feeling” är en av favoriterna. Han tycker om att bada och har också börjar plaska och sparka n´är han är i badet. Också utanför badet har han blivit bra på att sprattla. Man får nog akta sig så man inte får en rak höger, hehe. Han är också intresserad av mina glasögon och drar ofta i håret.

På golvet snurrar han runt sin egen axel och tränar så smått på att svänga sig från rygg till mage, men ännu har det inte lyckats. Han gillar att ligga på mage och då sparkar han med benen för allt vad han är värd. Och dreglar. Hoho, vad denna kille dreglar. Det är nog en helt annan nivå än med Casper ;)

Också storleksmässigt klår han Casper med hästlängder (nåja, det var kanske att ta i…). Ludwig har ju faktiskt lår, vilket Casper inte hade. Hans ben såg ju i många månader ut som två pinnar, men denna lilleman har ju redan nu tjocka lår med valkar. Jag säger inte att något är bättre än det andra, men det är lite roligt att jämföra hur olika de faktiskt är.

Och nog ska det bli intressant att se hur det blir när Ludwig blir äldre, om han kommer att likna Casper till sättet, eller om han blir en helt annan typ. Casper påminner så mycket om mig och mina bröder och på något sätt har jag en känsla av att Ludwig kommer att bli mer som Emil och hans syskon. Redan nu verkar Ludde vara den betydligt lugnare av dem :)

Ludde ja, många har frågat om han kallas för Ludde. Och jo, det går ju liksom inte att undvika att det händer. Jag skulle säga att just nu heter han Ludwig i 40 % av fallen, Lillebror i 50 % av fallen och Ludde i 10 % av fallen. Typ.

Men nu till sist ska ni få höra något som jag själv tycker är lite konstigt, och som jag helst av allt inte skulle känna. Men som jag skrivit många gånger förr så är känslor svåra att styra. För trots att det nu är ett år sedan vi fick reda på att Ludwig blivit till och vi ju nu har haft honom här hos oss i snart fyra månader så kan jag fortfarande känna avundsjuka. Fortfarande kan jag känna mig avundsjuk när jag hör om någon som väntar barn, och speciellt när någon får barn tätt.

Flera personer som jag känner som får barn det här året har ett äldre barn som är född ifjol eller året före, alltså tätare än vad vi lyckades få. När jag hör om sådana personer så kommer den där avundsjukan upp till ytan. För den sitter så förbaskat djupt. För trots att vi fått det vi önskade oss (ett barn till) så fick vi ju ändå inte det vi helst av allt ville (att andra barnet skulle komma mindre än två år efter Casper). Och det är just det som gnager. De där hemska tankarna att “om jag inte får så ska ingen annan få heller”. Usch vad jag hatar de känslorna. Men de bleknar. Om än långsamt. Men förhoppningsvis kommer jag att komma till den punkt där jag kan vara innerligt ärligt glad för varje gravidbesked.

Men för att avsluta med något roligt så var det ju faktiskt i förrgår exakt 1 år sedan jag hade min första doulaförlossning. Då föddes en liten flicka och jag fick vara med när det hände. En otroligt viktig händelse i mitt liv som jag lärde mig mycket av. Och nu är hon redan 1 år gammal. Ojoj, vad tiden går.

kärlek till er alla

/ viffslan