Har avslutat arbetsveckan och lugnat ner mig med handarbete och tredje avsnittet av serien “Barn till varje prisâ€. En sevärd serie som verkligen provocerar och tvingar en att tänka till. Tänka pÃ¥ hur man själv tänker kring barn.
Vem får skaffa barn?
Hur får man skaffa barn?
Och vad är ett barn?
Och med risk (eller chans) för att bli provocerande och ifrågasatt så tänker jag nu diskutera detta lite. Och finns det något som alla har en åsikt om så är det väl barn!
I serien får vi bekanta oss med otroligt många olika sätt att skaffa barn på. Programledare är Pia Johansson, själv ofrivilligt barnlös, och gör det verkligen otroligt bra. Hon tar upp det här med ofrivillig barnlöshet på ett så naturligt och intressant sätt.
I serien får vi veta att man nuförtiden kan blir gravid genom insemination, konstgjord befruktning, genom att hyra en livmoder, adoptera embryon och allt jag vet inte vad. Vi får träffa olika personer, både heterosexuella par, homosexuella par och singlar, som till varje pris vill få barn. I Sverige, och jag antar också i Finland, så är många av sätten olagliga, varpå folk reser till bl.a. Danmark, Polen och Indien för att skaffa barn.
Först vill jag diskutera lite begrepp här. “Skaffaâ€, är det sÃ¥ man gör när det kommer till barn, att skaffa dem? Jag vet inte om jag tycker att det ordet är sÃ¥ lämpligt, men det blir ju sant i just den här serien. De ofrivilligt barnlösa försöker ju verkligen “skaffa†barn, ofta ocksÃ¥ genom att betala stora summor för olika behandlingar. Men ett mer passande ord är nog att fÃ¥ barn, för enligt mig är det just det som händer, man FÃ…R ett barn. Min tanke är ju att barn är en gÃ¥va.
I serien bjuder Pia in 3 gäster varje program som diskuterar detta. Alla gäster har olika erfarenheter och åsikter så diskussionerna kan bli ganska hätska, på samma gång som det ju är otroligt viktigt att man skulle diskutera det här med barn/barnlöshet mer. Det diskuteras ganska mycket kring vem som gynnas av att “skaffa†barn.
Är det själviskt att vilja ha barn till varje pris?
Är det ett barns rättighet att bli fött?
Har varje barn rätt till en mamma och en pappa?
Och hur viktiga är de biologiska banden?
Av alla de metoder som prövas i serien blir jag kanske mest skeptisk till att unga singelkvinnor åker iväg för att bli inseminerade p.g.a. att de är livrädda för att bli för gamla före de hittar någon man att skaffa barn med. De säger att de har en stark längtan efter barn och att de kan hitta en pappa till barnet i ett senare skede.
När jag hör det så blir jag ju väldigt angelägen att diskutera vad barn är. Är barn ett självändamål eller är de ett resultat av äkta kärlek?
Vivan och Boris Salo beskriver i sin bok “Den kära leken†barn som kärleksfrukter. Den förklaringen köper jag till fullo. Och det är väl troligtvis den “klassiska kristna tankenâ€, att man gifter sig och sedan kommer det (förhoppningsvis) barn som frukter av den kärlek som man och kvinna ger varandra. Och min personliga övertygelse är att det är det naturliga, tänkta, sättet att fÃ¥ barn.
Men bara för att jag tycker så, så betyder inte det att jag inte tycker att det är rätt att få barn på andra sätt. Kan man inte få barn, alltså ett par som har försökt men inte kan få barn, då är det helt klart att man kan försöka på andra sätt, som genom konstgjord befruktning eller adoption.
Men då vill jag göra skillnad mellan de som INTE KAN få barn, och de som VÄLJER att skaffa barn på konstgjord väg. Singeltjejer som vill ha barn för att de längtar efter att bli mamma har jag svårare att acceptera. Så är det bara. För då är inte barnet en frukt av kärlek. Jag är övertygad om att det kommer att bli lika älskat som vilket barn som helst, men det är liksom lite omvänd ordning på den där kärleken.
Den ena tjejen i serien är 32 (tror jag) och åker till Danmark för att bli inseminerad. Hon säger att hon har en stark längtan att bli mamma, och också en rädsla för att bli för gammal för att kunna få barn när hon väl hittar en man åt sig. Det är också hon som säger att hon kan hitta en pappa till barnet sen, men hon vill ha barnet först!
När jag först hör detta blir jag väldigt irriterad och tycker att det är en befängd tanke, men sedan kommer jag på att det ju i princip är samma sak som att ha en man och sedan bli ensamstående mamma. I princip. För skillnaden är ju att detta hennes barn inte kommer att ha en pappa som är “tvingad†till att älska det. Visst kan hon hitta en pappa åt sitt barn, men den mannen har ju inga juridiska skyldigheter (om han nu inte adopterar barnet förstås). Självklart kan han bli barnets pappa, på riktigt, och älska det som sitt eget, men han har inga skyldigheter. Men är man biologisk pappa så har man (nästan) alltid den där juridiska skyldigheten, om inte att älska, så åtminstone att hjälpa till på något sätt.
Som jag redan sagt så anser också jag att barn ska vara en frukt av kärlek. Så jag kan ju inte påstå att barn för mig är ett självändamål, men det är ju nog så att man ändå “skaffar†barn för, i första hand, sin egen skull. Men jag tror också att kärlek automatiskt utmynnar i barn. Alltså på så sätt att man har så mycket kärlek i kroppen att man behöver fler människor att ge den till. Man behöver alltså barn som man kan de sin oehörda mängd kärlek till!! Det är min övertygelse och min tanke om att “skaffa†barn.
Och jag kan ärligt säga att jag längtar efter att bli mamma, att få barn. Men jag skulle nog inte alls längta lika mycket om jag inte hade en man som jag kan se som pappa till mina barn. För JAG vill inte ha barn, men jag vill att VI ska ha barn. Och där har man ju kommit fram till kärnan…
Jag tror att det är ganska lätt för oss kvinnor att tappa huvudet och bli själviska när det kommer till frågan om barn. För i den fråga är vi ju klart överlägsna mannen. Vi kan “skaffa†barn på egen hand utan att ha en man, men det kan aldrig männen. De är alltid beroende av en kvinnas kropp för att det ska kunna bli ett barn.
Och precis som Katerina Janouch sa i serien så finns det så otroligt mycket i dagens samhälle som gynnar männen, så det är helt rätt att denna ena sak är bara vår, alltid har varit vår, och alltid (förhoppningsvis) kommer att vara vår! Men vi får ändå inte glömma bort männen, och framförallt inte bortse från det faktum att män faktiskt också kan längta efter barn!!
Jag skulle ha så otroligt mycket mer att säga i denna fråga, men jag slutar här och uppmanar er alla att se serien (på SVT Play), ta er en funderare och kanske till och med ge er in i denna diskussion. För innerst inne vill jag ju ha respons på detta, annars kunde jag ju lika gärna ha mumlat mina tankar tyst för mig själv.
Så om ni orkat läsa detta, guldstjärna i kanten *
/ viffslan
Guldstjärna till mig. ;) kanske borde ta och se den där serien…
Som varandes singelkvinnan i frÃ¥ga tycker jag att det är kul att höra dina funderingar! Jag har ju aldrig krävt att alla ska vare sig förstÃ¥ eller hÃ¥lla med om mina val bara för att jag gör det…
Jag anser absolut att ett barn är frukten av kärlek. Men varför mÃ¥ste kärleken komma frÃ¥n flera hÃ¥ll? Jag hör dessutom ofta uttrycken ”kärleksbarn”, ”det yttersta beviset för kärlek” osv – betyder det att par som inte fÃ¥r barn (frivilligt eller ofrivilligt) inte älskar varandra tillräckligt mycket?
Jag har nog aldrig sagt att jag ska skaffa barn, för precis som du säger så är det inte så enkelt som att _skaffa_, utan en gåva som man får om ödet och naturen känner för det.
Det som mitt barn skulle fÃ¥ är en stark och kärleksfull och trygg mamma. Hen skulle oxÃ¥ fÃ¥ en mängd förebilder i bÃ¥de manlig och kvinnlig form omkring sig… jag har t ex en kompis som sa ”ja men vad bra, dÃ¥ kan jag lära hen att spela fotboll” ;) Det är ju inte sÃ¥ att singelmorsor lever i isolerade hyddor i skogen :D En biologisk far skulle hen aldrig fÃ¥, men en social pappa? Varför inte! Jag tycker inte att det biologiska bandet är avgörande, utan kärleken och tryggheten.
Ha en riktigt skön kväll!
Matilda :)
Lagstiftningen i Finland är inte precis lik den i Sverige, rätt långt ifrån faktiskt. Finland är ett av de länder dit singlar vallfärdar för att behandlas. Det framgår inte i serien men jag har varit i Finland också utöver Danmark och Polen. Orsaken var att i Finland används öppna donatorer, och i Danmark måste man vid IVF använda anonym donator. Till slut har jag accepterat anonym men det var inte mitt ursprungliga val (vid embryodonation finns inget alternativ med öppen donator i hela Europa).
Jag kan *kanske* sätta mig in i det provocerande, men jag har levt i detta märkliga land sÃ¥ länge att tankarna inte längre tar sÃ¥ stor plats. Tankarna om donatorer etc var stora innan, under det Ã¥r när jag funderade… nu är det underordnat.
Jag är tacksam att jag kom över det, och är oerhört glad att jag ”bara” var 27 Ã¥r gammal när jag ställde mig i adoptionskö (där har jag nu stÃ¥tt i 4 Ã¥r) och senare gjorde mitt första försök att fÃ¥ magbarn. För som det visade sig har jag ju problem som inte alls skulle lösas av att jag träffade en man. Det hade varit förfärligt att upptäcka det senare i livet, när jag inte längre hade tiden att hinna vänta pÃ¥ att adoptera i 8 Ã¥r (Ã¥ldersgränsen är 42 Ã¥r). Jag hade tur som fick upptäcka det tidigt.
Men när det gäller själviskhet… hur gör man när man skaffar barn av altruistiska skäl? Är det dÃ¥ man vänder sig om i sängen och säger: ”Älskling, jag vill inte alls ha barn – men för samhällets barn är det bäst att vi skaffar nÃ¥gra i alla fall”? All barnlängtan är självisk. För det finns ingen plats där de ofödda väntar pÃ¥ att fÃ¥ födas. Givetvis bör varje människa som vill ha barn ocksÃ¥ utvärdera sin förmÃ¥ga att leva med barn – bÃ¥de ekonomiskt, socialt och känslomässigt. Men det är inte samma sak som att beslutet i sig blir nÃ¥got annat än själviskt oavsett om det gäller ett par eller en singel. Eller att det blir mer eller mindre själviskt när man som jag inte KAN fÃ¥ barn oavsett om jag träffade nÃ¥gon eller inte. Min uppfattning är att varje barn har rätt att vara önskat och själviskt efterlängtat, att det är barnets privilegium att ifrÃ¥gasätta alla vÃ¥ra beslut fasta i att de inte behöver känna nÃ¥gon tacksamhet för att vi fött/adopterat och därefter uppfostrat dem.
Barn är inte alltid en frukt av kärlek. Jag vet inte om jag tycker att det är något att sträva efter heller. Då fokuserar jag hellre på att älska mitt barn när jag har det och längta efter det innan det är mitt.
Tack för era kommentarer! Roligt att man någon gång lyckas få igång en diskussion ;) Det gör ju också att man själv behöver tänka över sina åsikter.
Svar till Matilda: Precis som du säger så kan ju kärleken till ett barn komma från många olika håll (eller bara ett håll). Och att de biologiska banden inte behöver vara det viktigaste. Om jag har den möjligheten att någon gång få barn så vill jag omge det med många faddrar, morbröder, fastrar, farbröder och vänner som bryr sig om mitt barn, inte enbart föräldrarna (eller föräldern).
Jag har vänner som är adopterade och där ser man ju att biologin inte spelar någon roll, utan föräldrar kan man vara ändå. Men jag tänker också att vi måste ge varje barn en möjlighet till biologiska band (låter dumt att skriva det så där, men vet inte hur jag annars skulle skriva).
Det finns mÃ¥nga Ã¥sikter och tankar kring detta, men precis som Pia säger i serien sÃ¥ tycker ocksÃ¥ jag att man behöver lyfta fram det här problemet (alltsÃ¥ ofrivillig barnlöshet) till diskussion, inte gömma undan och prata ”i smyg”. Det är modigt av alla i serien att medverka pÃ¥ det som de gör!
Svar till Elida: När skaffar man barn av själviska skäl, ja du. Det jag kanske främst tänker pÃ¥ är de gÃ¥nger när jag upplevt att personer (oftast unga) ”skaffar” barn liksom för att det är pÃ¥ mode. Att barnet blir en liten trofé att visa upp. Visst, det är ett grovt exempel, men jag har fÃ¥tt den känslan flera gÃ¥nger. Speciellt ocksÃ¥ eftersom föräldrarna separerat kort efter och mamman liksom verkar tycka att pappan inget är att ha, att barnet var det viktiga och bara hon hittade en man att ”skaffa” det med sÃ¥ var det bra. DÃ¥ tycker jag att det är själviskt. Men som du skriver sÃ¥ är väl all barnlängtan självisk. (För vem har väl inte yttrat orden ”jag har aldrig bett om att bli född” som motfras till mammas ”du ska vara tacksam för vad vi gjort för dig”)?
Det är självklart svårt för mig att veta hur jag skulle tänka kring barn om jag vore singel, men min spontana reaktion blir att jag nog inte skulle vilja få barn ensam. För mig personligen är kärleken till en man och den relationen alldeles för stark. Men det kan ju också hända att jag känner så för att jag har en relation. Här kan jag bara spekulera. Därför blir det också svårt för mig att tänka mig in i din/er situation.
Men eftersom jag tror att det finns en mening med allt som sker så måste det ju också finnas en mening med att man kan bli gravid eller få barn på alla möjliga sätt nu för tiden. Gud måste ju ha insett att det finns alldeles för många singelkvinnor vars kärlek till ett eventuellt barn inte får gå till spillo. Men då förstår jag å andra sidan inte vad det är för mening med att vissa inte kan få barn?!? Finns det någon som kan förstå det?
Kommer att följa serien till slut och därmed få vara med om allas öden. Och självklart hoppas jag innerligt att alla som deltar i serien kan få sin dröm uppfylld, att bli föräldrar!
För barn är ju livets mening (och kvinnan i det första programmet tittar argt pÃ¥ mig). Men om man riktigt tänker efter sÃ¥ är det ju sÃ¥. Inte bara för ens egen skull, utan för världens. För om man gÃ¥r till kärnan och tänker att ingen skulle ”skaffa” barn, dÃ¥ skulle ju världen dö ut. Och hur mycket mening är det nu i det dÃ¥??