om att tvingas ta stora beslut

Hemkommen efter en vecka på vift. Först Sång- och Musikfesten i Åbo med orkestern och sedan nästan direkt ut till Mässkär på skriftskolläger. Roligt, intressant och intensivt! Och nu när man kommit hem så vet man inte riktigt vad man ska göra. Nu har man varit i gång i en vecka och plötsligt har man inget inplanerat. Dessutom så är jag fortfarande hungrig eftersom man nu blivit “van” att äta 5 gånger om dagen. Otroligt bra mat har vi fått där ute i skärgården!

Men egentligen skulle jag blogga om ett problem som jag har nu. Jag har ju som ni säkert vet sökt in till musikhögskolan i Oslo till en 1-årig utbildning och nu väntat på svar. När vi kom hem från Åbo natten till måndag så hade jag fått brev därifrån där de lät mig veta att jag fanns på reservplats. Jag hade redan bestämt mig att jag inte tar emot en plats om jag hamnade på reservplats så jag hade mamma att skicka in svarsbrevet att jag inte vill stå kvar i kön. Det skulle vara inne idag så därför hade jag mamma att skicka det i måndags och det blev att snabbt ta ett beslut och skicka in eftersom jag ju skulle vara borta måndag till torsdag.

Efter att jag tagit beslutet att jag inte åker till Norge så kändes det så otroligt befriande. Jag kände mig lättad och det kändes skönt att äntligen kunna börja planera för hösten, här, i Finland, i Österbotten, i Jeppo!

Men så kom jag då hem från lägret idag och möts av ett nytt brev där det står att jag har fått studieplats!?! Tydligen har någon redan hunnit tacka nej och skolan har i princip skickat ett nytt brev till mig innan jag ens har hunnit skicka mitt svar tillbaka. Sjuttons snigelpost! Och nu måste jag bestämma mig om jag vill ta emot platsen. Och det måste jag göra imorgon! Och jag vill inte! Jag hade redan bestämt mig och jag var nöjd med mitt beslut. Men nu måste jag bestämma mig igen. Usch!

Jag har blivit mindre och mindre sugen på den där Norge-utbildningen, på samma gång som jag vet att det skulle bli ett otroligt roligt och givande år där i Oslo. Men på samma gång så skulle jag vara så otroligt nöjd med att bara få vara här också. Skriva klart mitt slutarbete i lugn och ro, antingen studera till massör (som jag också är på reservplats till) eller börja jobba. Det skulle vara så skönt att få vara här tillsammans med familj, släkt och vänner, att börja leta lägenhet eller hus och bara börja leva det liv som jag längtar efter.

Dessutom ser jag ju också “nackdelarna” med att flytta till Norge. Det är ju inte direkt enkelt att bara ta sitt pick och pack och flytta. Att hitta lägenhet, fixa med alla världens papper och saker är ju något som jag heller inte ser så där fram emot.

Så just nu lutar det nog åt att jag inte tar emot min plats. Det skulle kännas skönt att bara ta det beslutet, på samma gång som jag också skulle känna mig väldigt dum som inte hoppar på den här möjligheten. Men den känslan som jag hade hela lägret på Mässkär, när jag hade tagit beslutet att inte åka betyder ju nog något. Det betyder ju nog enligt mig att jag inte alls behöver hoppas på den här möjligheten. Det känns som om jag borde vara här nu, som om livet har något verkligt intressant att bjuda mig här på hemmaplan.

En annan negativ aspekt med att välja Norge är att det kommer att ske så snabbt. Läseordningar skickas ut 1 juli och skolan börjar 22 augusti. Och då har jag ju knappt hunnit sluta jobba. Dessutom ska en vän gifta sig i augusti och massa annat som ju brukar ske då, och att då behöva bryta upp och flytta till Norge känns verkligen inte lockande.

Så nu vet jag inte alls hur jag ska göra!
Ge mig ett tecken!

Förhoppningsvis hjälper det att sova på saken. Jag är i alla fall hoppfull!!

/ viffslan

Det här inlägget postades i Jepo, Pampas, resor, skola. Bokmärk permalänken.