Nu har livet minsann vänt upp och ner på sig själv, igen. Hade idag träff med vår programansvarige lärare och hon ville diskutera min fördjupade praktik. Hade ju dealat med Vasa Centralsjukhus om att få göra praktiken där och de hade ett intressant projekt som de bjöd ut till mig, och som jag hoppade på.
Nu anser min lärare att praktiken är för krävande och avrådde mig från att ta den platsen. När hon sa det blev jag arg och irriterad för att hon inte trodde på mig, att jag skulle klara det. Men när hon lade fram sina argument, som faktiskt var rätt många, så slutade det med att jag själv insåg att praktiken kanske skulle ha blivit mig övermäktig. Så då gick jag med på att de letar en annan svenskspråkig barnpraktik åt mig.
Nu tar jag detta med ro och känner mig ovanligt sansad. Jag känner inget behov av att gråta, stampa i golvet eller lägga mig ner på sängen och inte tänka. Håller jag månne på att bli vuxen?!?
Så igen en gång ter sig framtiden och våren som ett blankt papper. Vad jag ska göra efter den 21.3 är ännu en gång otroligt öppet, men det känns fortfarande bara bra. Rent av spännande. Kanske blir det Vasa i alla fall, eller Jakobstad, eller Helsingfors, det vet man aldrig.
Det här med att ta en dag i taget håller jag nästan på att bli bra på. Och det känns riktigt bra!
/ viffslan
Hej! Jag skrattade lite när jag läste ditt inlägg. Det verkar som om du gillar läget i alla fall. Det verkar som om du börjar ha tillit till att livet kommer med exakt det du behöver…
Kram frÃ¥n din äldsta och ganska kloka men för den skull inte alltid sÃ¥ vuxna moster…
Vad skönt att jag fick förmedlat den rätta känsla dÃ¥ i alla fall, för gillar läget är det ju bara att göra. Inte blir det ju bättre av att man är sur och irriterad… kramar tillbaka :)