SÃ¥ var det dags för en Ã¥rskrönika igen dÃ¥. Ännu ett Ã¥r har gÃ¥tt. Ett speciellt Ã¥r pÃ¥ mÃ¥nga sätt trots att det inte hände sÃ¥ där väldigt mÃ¥nga ”stora” saker. Men ett tungt Ã¥r har det varit, pÃ¥ mÃ¥nga sätt. Det har varit tungt här hemma och tungt pÃ¥ jobbet. Sommaren var varm och pÃ¥ mÃ¥nga sätt tung. Det var tungt att börja studera. Det har ocksÃ¥ varit tungt med allt som hänt runtomkring. Inrikespolitiken har gÃ¥tt upp och ner och även globalt har det varit tungt att ta in allt som hänt. Tungt att vara mamma, tungt att vara fru. Och här i slutet av Ã¥ret tänkte det bli sÃ¥ tungt sÃ¥ jag höll pÃ¥ att gÃ¥ in i väggen.
Jag har sett många sammanfatta året med de nio bilderna på instagram. Mitt år går egentligen inte att sammanfatta i några bilder. Det är så mycket som hänt som inte går att beskriva med någon bild. Sådant som hänt inom mig.
I januari när vi hade vÃ¥r första doulaträff sÃ¥ frÃ¥gade en av ledarna vad vi har för mÃ¥l och drömmar för 2018. När det blev min tur sÃ¥ sa jag att min dröm för 2018 är att bli gravid (ett mÃ¥l är det ju svÃ¥rt att kalla det…). Nu är vi inne pÃ¥ nästsista dagen av 2018 och min kropp ger mig en riktig ”fuck off” som tack för detta Ã¥r. Jag skulle haft mens i mÃ¥ndags (ungefär) och ännu i gÃ¥r syntes den inte till. Gjorde ett graviditetstest som visade negativt och blev ju sÃ¥ där lagom glad. Jag hade ju ändÃ¥ börjat hoppas pÃ¥ att vi kanske skulle fÃ¥ avsluta Ã¥ret med en riktigt glad nyhet (det hade verkligen behövts). Hade dessutom lite diffusa symtom. Men sÃ¥ idag sÃ¥ dök den upp, den förhatliga mensen. Som ett slag i ansiktet, som kniven i ryggen, som en riktig ”fuck you”.
På samma gång som avsaknaden av graviditet varit en röd tråd genom hela året så har ju också de två miraklen som vi faktiskt har varit som en desto mera glädjande tråd genom året. Det är ju de två som gett året en verklig mening <3 På samma gång som de också gett oss gråa hår.
Men jag ska försöka ta det mÃ¥nad för mÃ¥nad…
Januari: Då blev det dagisdags även för Ludwig. Ett långt och skönt jullov fick vi ha och sedan var det vardag för hela slanten. Det i sig var ju tungt på en helt ny nivå, att alla skulle iväg på morgnarna. Att få upp två små envisa killar till dagis. Men det gick det också. Snön överrumplade oss och barnen var sjuka. I januari fick jag också välkomna min fjärde doulabebis <3
Februari: En månad när vardagen flöt på. Vi var lite friskare och byggde en massa pussel. Jag handarbetade och vi passade på att skida lite. Vädret var vackert och vi gjorde en helt fantastiskt härlig skidtur på Andra sjön. På jobbet hade jag med mig en studerande.
Mars: Mars inledde vi med Onnis Runda. Casper var duktig och lyckligt över sin medalj. Tog oss en ny skidtur på Andra sjön. Jag tog tag i projektet med barnens fotoböcker (ojoj). Vi åkte på en sjuksläng och hann vara med Ludwig via jouren. I slutet på mars tog pojkarna årets första cykeltur :) Dessutom hade vi barnfri chillkväll hos Emils syster i Vasa, och sånt är minnesvärt! Mars avrundade vi med påsk och påskbrasa.
April: Påsklovet avslutade vi med besök från Sverige. Emil och jag for till Vasa för att se på Michael Winslow. Det blev vårväder och jag kom igång med löpningen. Vi hade en riktigt minnesvärd helg med orkestern där vi fick öva tillsammans med Peter Ettrup Larsen. Den helgen var helt fantastisk och jag lärde mig massor. Samma helg blev det ett andra jourbesök med Ludwig när han fick armen halvt ur led. Så avslutade vi april med att Ludwig fyllde 2 år och jag blev 29.
Maj: I maj inledde vi säsongen vid Purmo. Våren kom med rasande fart och vi inledde både grillsäsongen och badsäsongen tidigare än nånsin. Trädgårdsarbetet tog tid och vi gjorde cykelturer. 10.5 firade vi 10-årig förlovningsdag. Vi ordnade morsdagslunch vid Uf och jag klippte ny frisyr. Emil åkte iväg en vecka på jobbresa och jag fick känna på livet som ensamstående. Det gick bra, men visst var det tungt. Så blev det gemensamt kalas för killarna och Casper fyllde 5 år. Emil köpte en stort tält och vi tältade i Purmo redan i maj (kallt var det dock).
Juni: Killarna tog sommarlov från dagis och vi bollade med ledigheter och mor- och farföräldrar. Vi firade svärfar 60 år och också min mamma, och i slutet av månaden också min pappa. Så fick jag välkomna min femte doulabebis <3 Vi började skrapa och måla Uf och värmen började ligga på. Vid midsommar tog jag välbehövligt sommarledigt och då blev det lite fotboll, lite Purmo och lite knatte (tog på mig att vara knatteledare i somras). Midsommaren firades i Purmo. Så var vi en dag vid Power Park och så tog vi med oss Casper på sommarteater i Purmo. Emil gick Uttertrail och jag och killarna hängde med mina föräldrar i Purmo.
Juli: Minns man något annat från denna sommar än att det var varmt ;) Nå, lite annat kanske. Casper gjorde friidrottsdebut och Emil och jag såg teatern vid Kuddnäs. Vi njöt av sommaren och hängde en hel dag på Storsand. Så blev det Jeppo Byadagar och min kusins bröllop. Orkestern reste iväg till Italien och det var otroligt skönt att inte åka med :) I Purmo var vi ganska mycket och jag tog på mig uppdraget att måla en trappa. Vi stressade med renoveringen så att den skulle vara klar tills släktträffarna och tills svenskarna anlände. Vi simmade, solade, hade besök, besökte glassbilen och åt glass i enorma mängder. Och så avslutade vi juli med det som var absolut mest minnesvärt från juli (ja, kanske från hela sommaren). Våra släktträffar som vi ordnade. Det var en dröm som gick i uppfyllelse! Att få samla min mammas alla kusiner, förstå från min mommos sida och sedan från min moffas sida, för att träffas och umgås. Och de två dagarna vi höll på var helt fantastiska!!
Augusti: Den 4.8 firade vi 6-årig bröllopsdag. Så led semestern mot sitt slut för min del och bara nån dag före jobbet kallade så strejkade bilen. Så plötsligt fick vi köpa ny bil. Så började jag jobba och Emil fortsatte vara hemma med barnen. Det var full fart från första början. Så blev det bröllop för Emils kusin och även Kulturnatten i Nykarleby. Och så började vi måla Uf (äntligen). I slutet av månaden åkte vi hela familjen till Åbo för att jag skulle börja studera i Åbo. Första veckan av studierna fick jag ha familjen med mig och det var guld värt. För det var jättetungt att börja på med studier på finska!
September: Jag fortsatte i Åbo utan familjen, och de fick pröva på att vara utan fru och mamma på hemmaplan. Jag tror att vi alla tyckte att det gick bättre än förväntat. Tungt för alla på lite olika sätt, men säkert också ganska nyttigt. Väl tillbaka i jobbet var det full fart hela hösten. Har nog aldrig haft så stressigt i jobbet som denna höst. Dessutom tillbringade jag en halv helg i Vörå med vår nybörjarorkester eftersom vi körde igång spelåret med ett läger. Casper började på parkour. Så påbörjade vi också Caspers enuresisbehandling med larm. En annan sak som varit tungt under hela året är att Casper inte lyckats bli torr nattetid. Det är otroligt tungt att nästan varje natt kliva upp och byta både sängkläder och kläder på ungen. Kan ju inte säga att larmet hjälpt honom bli torr, men nu räcker det ju oftast med att byta på honom och inte i sängen.
Oktober: Jobb, studier i Ã…bo och sen showen ”Äntligen 60” med Sandins gänget. Det räckte gott och väl…och sÃ¥ lite olika hobbyer pÃ¥ det dÃ¥ (parkour, orkester, jumppa)…
November: Och då är vi framme i november, när det började krackelera. Jag jobbade som en tok för att hinna med allt innan jag i slutet på november igen skulle iväg till Åbo. Vi hade också grejer på gång med Uf (där jag sitter som sekreterare) och så var det b-orkesterövningar och lite träning. Och skjutsa Casper på parkour en gång i veckan. Äntligen 60-showen var över men hade tagit både tid och energi och mitt i det projektet drog jag på mig en ordentlig förkylning.
Så i mitten på november fick jag symtom: tungt att andas, hjärtklappning, aptitlöshet, trötthet, irritation m.m. Och trots att jag hela hösten gått och tänkt på att månne jag klarar mig nu i höst med allt program så var det ju inte stress och utmattning jag i första hand tänkte på. Nej, jag var ju säker på att jag hade bröstcancer eller skulle få en hjärtinfarkt eller vad som helst hemskt och halvt dödligt. Men när jag då tog kontakt till sjukvården och en dam sa i mitt öra att det låter stressrelaterat, ja då small det ju till i huvet. Förstås! Att jag inte kommit på det själv. Det var ju helt fullständigt självklart att det var stressrelaterat. Med allt det som jag haft i kalendern, Åboresor, jobb, skolarbete, familj, hobbyer, extrajobb och allt därtill. Det var ju upplagt för att krascha.
Nu hann jag ju bromsa det innan det gick käpprätt Ã¥t… Bara det att ta ordet utbränd i mun (eller utmattning eller vad man nu vill kalla det) gjorde att det kändes lättare. Att man fick erkänna bÃ¥de för sig själv och andra att inte heller jag är odödlig. Man vill ju sÃ¥ gärna vara en superkvinna, men inte ens en superkvinnan klarar av vilket tempo som helst. Även jag, som är en person som alltid haft mÃ¥nga (säkert allt för mÃ¥nga) strängar pÃ¥ min lyra kommer till en punkt när det inte gÃ¥r längre. Och jag inser nu att det var där i november som jag kom till den punkten. Jag insÃ¥g vad som pÃ¥ riktigt är viktigt.
Och när jag nu skriver de orden så känner jag mig så otroligt dum. För visst sjutton har jag alltid vetat vad som är viktigt, men på samma gång har jag velat så mycket. Jag jobbar nästan fulltid (80%), är mamma på heltid, fru på heltid. Jag jobbar dessutom extra som dirigent för orkestern. Jag sitter i Uf-styrelsen (dessutom som sekreterare), jag är doula och har haft 3,5 uppdrag det här året. Jag har barn som ska skjutsas till hobbyer, jag har ett hus och ett hushåll som ska underhållas, mat som ska lagas, trädgård som ska tas om hand. Jag vill ju dessutom ta hand om mig själv och hinna träna. Hinna träffa vänner, hinna träffa mina föräldrar, morföräldrar, syskon och Emils sida av familjen. Dessutom vill jag hinna handarbeta, läsa, släktforska, se på TV och umgås med min man. Dessutom vill jag bli gravid.
Så nu är det dags att börja prioritera på riktigt. För jag vet att det annars kan sluta hur illa som helst.
December: Jag njuter av att ha Ã…boresorna över. Men istället jobbar jag desto mera. Det är fullt upp hela december, till sista dagen i jobbet. Privat njuter vi av att se musikalen ”Gambämark” och vi njuter av en tumisresa till TorneÃ¥ och Haparanda, där vi övernattar pÃ¥ hotell och shoppar loss utan barn. Vi firar Emil som blir 32 Ã¥r. Det är julmys och julfest pÃ¥ dagis och sÃ¥ fÃ¥r vi njuta av julledigt redan 22.12. Och som vi har njutit. Bakat pepparkakshus, byggt kojor och hus här inne. Vi har lekt kurragömma, sett pÃ¥ film och ätit gott. Firat jul hemma och i Purmo. Och idag var vi med killarna pÃ¥ deras första biobesök. SÃ¥ december har faktiskt varit riktigt bra.
SÃ¥ det är med en lättnadens suck jag lämnar detta Ã¥r bakom mig. Och pÃ¥ samma gÃ¥ng som jag ser fram emot 2019 sÃ¥ ger det mig ocksÃ¥ väldigt mycket Ã¥ngest. Jag vet vad jag har framför mig. Stressigt pÃ¥ jobbet frÃ¥n första början, och dessutom SI-praktik som ska prickas in där emellan. Dessutom ska det planeras, skrivas och läsas till SI-utbildningen och det stressar mig nÃ¥got enormt just nu. Och sÃ¥ detta med att bli gravid. Det stora svarta hÃ¥let som bara blir större och större inom mig. Och jag känner lite som sÃ¥, att hur mycket ”övrigt” jag än skalar bort ur mitt liv sÃ¥ kommer jag att fortsätta känna stress tills jag lyckas bli gravid.
Men för att avsluta lite mera positivt så har jag ju en underbar familj som bär mig framåt vad som än händer. Mina underbara barn <3 Att få vara deras mamma är ju den absolut största gåvan. Och sen min man. Min fantastiska man, han som inte tvekar en sekund att låta sin fru åka bort sex veckor under hösten för att studera. Han som gör sitt allt för att vara den bästa pappan de kan ha. Han som älskar oss alla och som vi älskar!
Så Gott Nytt År och låt våra drömmar bära oss framåt under året.
kärlek till er alla
/ viffslan