om gräsänkeveckan

Lite tankar så här efter gräsänkeveckan. För det första var den väldigt välbehövlig. Inte så där att det var skönt att ha Emil borta, men jag tror att det var välbehövligt att behöva längta lite efter varann. Att inse att den där vardagliga lunken egentligen är ganska kiva. Att behöva sakna det där vanliga, för att sedan uppsatta det mera.

Sedan var det ju en vecka när man fick känna sig som supermorsan igen. Att fixa allt själv, morgnarna, eftermiddagarna, kvällsmat och nattning. Att komma ihåg att betala räkningar, ta med saker till dagis, handla…allt det där som man ju nog normalt också ska göra, men som det brukar finns två huvuden för att komma ihåg.

Men allt gick riktigt bra. Barnen verkar instinktivt ha något i sig som liksom skärper dem, som att de vet att nu gäller det att vara det bästa barnet eftersom bara en förälder är hemma. Söndag-onsdag gick riktigt bra. På torsdagkväll och fredag blev det lite mindre bra, men jag tror att det mest var kalasnerver och för Casper födelsedagsnerver som spökade. Det blev helt enkelt för spännande.

För gräsänkeveckan slutade ju natten till lördag, och på lördag hade vi gemensamt kalas för killarna. Så förutom att fixa alla basgrejer så skulle jag ju ställa till kalas också. Men även det gick bra. Vi bakade tårtbottnar vartefter och frös in. Jag passade på att städa lite varje kväll. Vi handlade till kalaset på den lediga fredagen. Och dessutom hann jag klippa gräset. På fredag hade jag fixat hjälp av mina föräldrar, men behövde egentligen inte använda den. För plötsligt var den där att-göra-listan väldigt kort!!

Så summa sumarum så var det en vecka när jag igen fick stärka mig lite. Inse att jag fixar det ensam, om det behövs. Jag är en superkvinna!

MEN, jag insåg också hur lyckligt lottade vi är som får ha varandra. Jag satt på kvällarna och tänkte på alla ensamstående som varje dag, året om, har det så som jag hade det den här veckan. Som fixar allt själv, hela tiden. Och det som jag tyckte var värst, var nog ensamheten. Det där vardagliga som att laga mat och natta o.s.v. det blir ju till rutin. Redan på en vecka hade man ju fått in en rutin hur man gör det ensam. Men allt det där som sedan kommer, det där att ha någon att prata med, att dela dagen med. Någon att berätta allt roligt för, någon att skratta tillsammans med. Allt det som barnen gjort och sagt vill man ju dela med någon, där och då. Och det var nog den största insikten av alla!

/ viffslan

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.