Så var första jobbveckan över för min del. En massa känslor har genomsyrat mig den här veckan men summa sumarum så känns det riktigt bra att vara tillbaka. Det har inte alls känts så ångestfyllt som jag hade tänkt mig. Men det beror ju också mycket på att pojkarna får vara hemma med pappa istället för att vi måste börja kuska den till och från dagis.
Och det är mest det jag ville plita ner lite om idag. Det där att Emil är hemma. Först och främst sÃ¥ är jag sÃ¥ otroligt glad över att han vill vara hemma i 4 hela mÃ¥nader. Nu ska han vara hemma med bÃ¥da pojkarna pÃ¥ heltid i 1,5 mÃ¥nad och frÃ¥n oktober blir det dagis för Casper ca 2 dagar/vecka. Han tar ut bÃ¥de pappaledighet, vÃ¥rdledighet samt semester (himla mycket olika papper blev det…).
Vi har fått många positiva, och även förvånade, kommentarer över att han ska vara hemma och det känns ju bra. Men så fick jag en fråga som jag först skrattade bort, eftersom den ju var laddad med humor, men som jag sedan blev lite småarg över.
”Ska an no klar ååv e?”
VARFÖR skulle min man, pappan till mina barn, vara sämre på att ta hand om barnen än jag som mor?? Om jag har klarat av att vara hemma 1,5 år, varför skulle inte han klara av 4 månader (och varför inte 1,5 ¨år för hans del också). Jag är fullständigt övertygad om att han klara det minst lika bra som jag.
Kommentarer som dessa bevisar ocksÃ¥ hur sällsynt det är med pappor som tar ut längre ledigt än den ”vanliga” pappaledigheten, vilket är synd. Jag hade pÃ¥ nÃ¥got sätt lite naivt trott att det hade blivit mycket bättre med hemmapappor, men tydligen inte. Jag har hört sÃ¥ mÃ¥nga bekanta som sagt att de inte ens tagit ut den ”vanliga” pappaledigheten, av olika orsaker.
Man skyller ofta avsaknaden av hemmapappor på männen själva. Och till viss del är det väl så, att de kanske inte väljer att prioritera så. Men sen tänker jag också på alla attityder i samhället som på något sätt förutsätter att pappor inte skulle klara av att vara hemma, ensamma med barnen, under en längre tid. Dessa attityder ger kanske inte pappor den bästa motivationen att ens pröva vara hemma en tid.
Nu skulle jag ju kunna skriva om detta nästan hur länge som helst och tangera könsroller, ansvarstagande, politiska beslut och allt möjligt, men det tänker jag inte göra.
Jag tänker dock konstatera att vi alla behöver börja ta ansvar för, och uppmuntra, att pappor tar ut mera ledigt med barnen. Och det är så viktigt att det skulle vara tid ENSAM med barnen, inte tillsammans med mamman. Vi måste börja lita på att papporna också kan ta hand om sina barn, och låta dem göra det. Inte bara för deras egen skull, utan även för barnens!!
…………..
Men för att återgå till mitt jobb. Jag känner mig otroligt peppad efter första veckan. Jag vet att när jag väl kommer igång med alla klienter så kommer det att gå i ett rasande tempo och det kommer att vara tungt. Men jag känner att jag gör nytta. Och jag känner att det är rätt tid nu att återgå till jobbet. Och med kollegorna, våra nya fina utrymmen och alla underbara klienter så kommer detta att bli riktigt bra.
Det som dock känns lite taskigt är ju att man sÃ¥ gärna bÃ¥de skulle vilja äta kakan och ha den kvar. Jag vill ha min jobbgemenskap men skulle ocksÃ¥ gärna vilja ha kvar ”hemmamammagänget”, som träffas med barnen och som har tid och möjlighet att göra saker som man känner för. Men nu är det ju sÃ¥ att det finns en tid för hemmatiden och det finns en tid för jobbet, och nu har jobbet kommit för min del. Bara att acceptera och göra det bästa av situationen (och se fram emot nästa mammaledighet, som förhoppningsvis förverkligas ;) )
Trevlig höst till er alla, hemma eller på jobb (eller varför inte studier) :)
/ viffslan