Alltså kvinnokroppen!
Idag kommer det att bli ett inlägg helt tillägnat (nästan) min fantastiska kropp, som inte slutar att förundra. Visst, det har varit en lång väg till acceptans och jag vet inte om jag helt är där än. Det är inte det att jag tycker att magen behöver vara platt eller brösten fylliga, men att magen, midjan, benen och brösten förändrats tar ju tid att vänja sig vid. Det är svårt för någon som inte varit med om det att tänka sig in i hur det känns när både brösten och magen känns som om de tillhör någon annan.
Men trots sina ”brister” (om man nu ska kalla dem det) sÃ¥ är min kropp helt fantastisk! Och orsaken till min nu sÃ¥ härliga inställning till min kropp är helt enkelt mÃ¥ndagens Ärevarv i Nykarleby. Det där som jag ju bara mÃ¥ste medverka i om jag bara kan. GÃ¥rdagens lopp var mitt tionde (ja, egentligen borde det ha varit fler eftersom jag var med redan 1999, men sjukdom, förlossningar och boende i Helsingfors har gjort att jag tappat nÃ¥gra Ã¥r).
I Ã¥r, sÃ¥ där 13 mÃ¥nader efter min andra förlossning, var dessutom det absolut bästa Ã¥ret bÃ¥de känslomässigt och resultatmässigt. Jag tror, enligt vad jag minns i alla fall, att jag slog mitt varvrekord med 23 sprungna varv, alltsÃ¥ drygt 9 km. SÃ¥ mÃ¥let att springa 10 km pÃ¥ under 1 h är faktiskt inte sÃ¥ lÃ¥ngt borta. Hade jag inte haft Casper med mig ett varv och sedan fÃ¥tt knäproblem efter 50 min sÃ¥ hade jag kanske fixat näästan 10 km. Men jag är supernöjd. Vädret var helt perfekt löpväder, soligt men lite fläktande vind, jag hade en egen liten hejarklack (”heja mamma” stärker nÃ¥got otroligt) och dessutom hade jag flest ihopsamlade euron per varv, 11,75, vilket ju ocksÃ¥ sporrade. SÃ¥ de yttre förutsättningarna var det inget fel pÃ¥.
Och tydligen inte de inre heller. Men häng med nu, för nu blir det åka av, först tillbaka till 2012. Då var jag väl inte så där värst tränad, men ändå något så när i form. Då blev jag gravid, gick upp drygt 16,5 kg och tappade flåset helt. Så blev det förlossning och snitt och efter det så tappade jag lusten att motionera. Det blev barnvagnspromenader men inte så mycket mera. Vikten efter graviditeten med Casper låg på minus typ 12 kg, alltså +4 kg från före graviditeten och där låg den länge och väl.
Så kom 2014 och i och med att jag började jobba så kom man ju sig iväg lite och röra på sig, men inte var nu motionen det som prioriterades i första hand. Gravid blev jag, men det slutade ju i missfall. Efter det så blev det ju jobbigt, inte hade jag ju lust med motion inte, att bli gravid (och Casper förstås) var ju det enda jag tänkte på (känns det som nu i alla fall). Dessutom hade jag ovanligt många sjukdagar och orken att göra något annat än jobba och ta hand om Casper fanns det ju inte mycket av.
Så kom då 2015, förändringens år. Jag har skrivit om året många gånger förr och därför blir det en kort version nu. Motion, mat och motivation kan beskriva det året. Motivationen kom tillbaka och jag tog itu med både motionen och maten. Jag gick ner 2 härliga kilon och kände mig starkare än på länge. Jag orkade motionera och hittade det roliga i att faktiskt löpträna :) Och med akupunktur på det så var jag gravid igen. Jag har ju haft lyckan att få må bra under mina graviditeter och denna var inget undantag. Jag gick denna gång upp ca 14 kg.
SÃ¥ kom dÃ¥ Ludwigs förlossning, en vaginal denna gÃ¥ng med lite hjälp av sugklocka. Men ändÃ¥, en vaginal förlossning med en baby i vidöppet läge som var, om nu inte jättestor, sÃ¥ ändÃ¥ 3900 gram. Att jag dessutom bÃ¥de sprack och blev klippt gjorde ju inte resan efter förlossningen mera angenäm…
MEN, resan efter förlossningen i april 2016 fram till nu har nog varit fantastiskt. En av de där klassiska pÃ¥stÃ¥endena man fÃ¥r höra som ammande mamma är ju att ”ojoj, dÃ¥ rasar kilona av dig”. Humpf, jo jag tackar. Med Casper gjorde de nu inte precis det, men NU, med Ludwig har det varit en helt annan sak. Om det beror pÃ¥ amningen kan jag ju inte svara pÃ¥, men sÃ¥ här 13 mÃ¥nader efter förlossningen sÃ¥ ligger jag pÃ¥ -18,5 kg!! Hela 4 kilo under min startvikt och alltsÃ¥ samma vikt som före jag blev gravid med Casper. Det känns sÃ¥ bra. Inte bara för att jag ju känner mig smidigare och lättare utan ocksÃ¥ för att favoritplagg som jag redan stoppat undan plötsligt passar igen :D
Och för att nu inte bara fokusera pÃ¥ vikten sÃ¥ hittade jag ju appen ”Mammamage” som jag verkligen kan rekommendera. En app med träningsprogram för att stärka bäckenbotten- och magmuskler. Varje steg ökar pÃ¥ svÃ¥righetsgraden och man mÃ¥ste genom alla övningar för att fÃ¥ gÃ¥ vidare. Jag orkade faktiskt inte köra ända till slut, men de första stegen hjälpte mig otroligt mycket. Jag märkte av resultat nästan med detsamma, att mina bäckenbottenmuskler orkade pÃ¥ ett annat sätt än tidigare. För var det nÃ¥got jag inte fattade efter att vi fick Casper, sÃ¥ var det hur viktigt det är med just bäckenbottenmuskulaturen.
Men så kommer vi då till själva ärevarvet. Det är ju egentligen en ganska galen grej att bara springa så där varv efter varv i en timme. Men jag brukar, förutom att det är en fin och rolig grej, se det som ett test för att se hur mycket kroppen klarar av. Och som jag redan skrev så är jag så sjukt imponerad av min kropp just i år. Efter 2(3) graviditeter, 2 förlossningar, bristningar, svaga muskler, viktuppgång, viktnedgång m.m. så klarar min kropp av att löpa 1 h i stäck, och dessutom löpa längre än jag någonsin tidigare gjort på 1 h. Och ännu till göra det med en otrolig känsla i kroppen. Jag är MÅLLÖS! (och lite stolt förstås, för jag har ju nog jobbat också).
Till sist vill jag avsluta med lite tankar kring det här med kroppen. Jag tänker inte desto mera orda om hur vi matas med kroppsideal hit och dit för det skrivs det ju om till höger och vänster ändå. Det jag vill uppmärksamma är ju att det på samma gång också förs fram tydligare än nånsin idag att vi alla ska vara nöjda med våra kroppar precis som de är och vi ska acceptera oss själva och alla är fina och värdefulla i sig själva. Vilket ju är SANT!
MEN, jag vill poängtera att det inte får vara fult att även ogilla sin kropp efter en eller flera graviditeter. Visst är även jag av den åsikten att man inte ska vara så hård med sig själv för man har ju faktiskt burit och fött barn, men som jag redan skrev så kan det ta tid att acceptera sin nya kropp.
För mig har det tagit tid. Jag har som sagt inga direkta komplex för min kropp just nu trots att jag gärna skulle se att magen vore lite plattare och brösten lite mindre sladdriga, men det tar ändå tid att vänja sig med sin nya kropp. En kropp som dessutom inte enbart tillhört mig själv utan även gett husrum och mat åt 2 pojkar, och mat åt Ludwig så sent som för drygt en månad sedan.
SÃ¥ jag skulle vilja säga att det är helt okej att vara lite främmande för sin kropp. Men jag skulle ocksÃ¥ vilja att vi fokuserade mindre pÃ¥ utseende och mera pÃ¥ känsla. FrÃ¥ga sig hur man känner sig i sin kropp…för jag tror att man kan känna sig malplacerad i en smal och vältränad kropp precis lika mycket som man kan känna sig nöjd i en mullig kropp. Och förstÃ¥s tvärtom. Men att vi pÃ¥ nÃ¥got sätt skulle kunna identifiera oss med vÃ¥r alldeles egna form, men att det fÃ¥r ta tid.
/ viffslan
p.s. skulle krydda inlägget med lite bilder en det ville tydligen inte bloggen, så vi prövar igen imorgon.