om att kunna njuta av varandra i vardagen

Nu har jag tagit på mig ett nytt doulauppdrag och idag träffades vi för första gången. Men det är inte det jag ska blogga om, utan jag ska blogga om vad jag hörde på radion när jag körde dit. De diskuterade nämligen en diktsamling som en småbarnsmamma skrivit och hennes inspiration var kaotiska småbarnsår med allt var det innebär. Där i radion så pratade de om det här med att tappa bort sig i sitt parförhållande när man får barn. Att man liksom kommer bort från att vara ett du och ett jag.

De där orden fick mig att haja till och vilja skriva ner vad jag tänker om det där med att relationen ändras när man får barn. Där i radion så tolkade jag det som att de tyckte att man tappar bort den relationen som man hade innan man fick barn, att man liksom inte hittar varandra på samma sätt när barn kommer in i bilden.

Här vill jag opponera mig å det starkaste. För är det något som gjort att Emil och jag känner oss ännu mera som ett VI så är det just barnen. När vi blev föräldrar till Casper så blev vi ju verkligen ett VI. Vi tillsammans blev ju föräldrar och barnen är ju vårt gemensamma “projekt”. Vi uppfostrar dem tillsammans och vi lever tillsammans med dem och med varandra.

Visst, jag kan förstå tanken bakom det där med att tappa bort sig själv, för nog är det ju otroligt skönt de gånger när man fått tumistid, men att barnen skulle göra att vi som makar kommer längre ifrån varandra har nu i alla fall inte jag märkt.

Överlag så är ju vårt gemensamma liv ett gemensamt projekt, både vad gäller barn, hus och leverne. Och är det inte just det som är det fina, att man gör livet tillsammans! Jag tror i alla fall att en nyckel till ett fint gemensamt liv är att också kunna njuta av vardagen tillsammans. Att kunna njuta av att få möta jobbiga saker tillsammans istället för ensam. Att kunna känna stöd i den andra personen när något känns tungt, men att också få glädjas tillsammans när något går bra.

Och här vill jag passa på att ge en stor eloge till alla ensamstående föräldrar därute. För nog har jag många gånger tänkt när jag gått här hemma att vad trist det skulle vara att inte få hem någon till kvällen. Att inte ha någon att prata med och dela sina tankar med. Att se hur barnen utvecklas utan att kunna dela den glädjen med någon. Visst skulle man väl som ensamstående förälder ändå ha ett nätverk av något slag, men inte det där bollplanket hemma. Och alla tunga dagar som jag haft när min räddning varit att räkna ner timmarna tills Emil kommer hem, då har jag varit oerhört tacksam över att faktiskt ha någon att vänta på. Någon som avlastar det tunga och gör det överkomligt.

Många gånger får man höra hur viktigt det är att som föräldrar ta sig tid att gå ut tillsammans utan barn. Att inte sluta “dejta” för att man får barn utan hålla kärleken vid liv. Men här vill jag igen föda en lite annan tanke, som handlar om precis det som jag skrivit här. Att njuta av vardagen tillsammans. Att inte sukta efter de där få gångerna när man får tumistid utan passa på att njuta varje dag.

Prata. Skratta. Kramas. Älska. Njut.

tack o gonatt

/viffslan

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.