om vår andra förlossning

 

Så var det då dags att skriva ner vår andra förlossningsberättelse. En berättelse om en förlossning som ledde mig stora kliv framåt. Självklart ledde det ju oss till vårt andra barn, men det ledde också till att jag äntligen kunde lägga vår första förlossning bakom mig. Nu känns det äntligen som att jag har bearbetat klart även den. Den finns ju att läsa här.

Men för att lite knyta tillbaka till den så var det ju så att efter förlossningen med Casper så fick vi höra att orsaken till att han inte kom vaginalt var att han satt fast. Och det gjorde han för att han låg fel, men ansiktet uppåt. Och det är ju alltså det jag har gått och förklarat för folk i 3 år.

Den här gången så var jag ju därför ganska nervös för hur denna lilla krabat skulle lägga sig, och när vi var på ultra i vecka 37 så sa läkaren att han ligger med ryggen mot min rygg, alltså med ansiktet uppåt, precis som Casper. Att få veta det kändes ju lite surt (och ännu mera nervöst) men som tur var så hade vi ju anlitat en doula den här gången. Min huvuddoula (som ju var med som barnmorska under Caspers förlossning) hade mycket kunskap att komma med kring detta med att ligga i vidöppet läge (som jag ju fick lära mig att det heter). När jag så hade en term på det så kunde jag ju börja googla, och då öppnade sig en helt annan värld. Det där att Casper satt fast blev mera logiskt när jag läste på om vidöppet läge. Det fosterläget kräver mera utrymme eftersom huvudet kommer ut “fel väg” och därför leder det många gånger till att vidöppna bebisar föds med kejsarsnitt, eller med hjälp av sugklocka.

Efter att ha läst på och fått information om detta fosterläge så kunde jag skriva en annan förlossningsplan än vad jag hade tänkt från början. Här ett utdrag ut förlossningsplanen:

Förra förlossningen (2013) gick relativt snabbt men sonen låg i vidöppet läge och efter 2 h krystande så blev det kejsarsnitt.

Nu verkar även denna baby ligga i vidöppet läge. Förhoppningen är ändå att det ska gå att föda vaginalt denna gång, och det vill jag att vi jobbar för. Jag vill befinna mig i sådana ställningar som främjar babyns väg ut via vaginal förlossning. Jag vill inte ha medicinsk smärtlindring utan vi vill använda oss av profylaxandning, vatten (dusch, bad), olika redskap och jag är även öppen för akupunktur.

Jag vill bli påmind om att röra på mig och testa olika förlossningsställningar. Jag tror också att jag är en person som, även under förlossning, gärna blir berörd och får massage.

Om det visar sig att även denna baby har svårt att komma ut vaginalt så vill jag ändå att kejsarsnitt blir den absolut sista utvägen. Om det är den enda utvägen så vill jag ha min man och/eller doula med mig under operationen och pappan ska efteråt ta hand o babyn. Jag vill efter ett eventuellt kejsarsnitt sys med smälttråd!

Målet var ju alltså att föda vaginalt och det hade jag ju diskuterat både med Emil och doulan innan förlossningen. Nu blev det sedan så att vi fick kalla in vår reservdoula Maria eftersom huvuddoulan fick förhinder, men det blev minst lika bra.

Okej. Till själva förlossningen. Tisdagen den 26.4 var en dag som alla andra. Värkar som kom och gick och sysslor som utfördes. Casper och jag åkte till Nkby för att uträtta lite ärenden och jag kände att jag var lite slöare än vanligt. Värkarna kom liksom med mer styrka och att gå på stan tog sin lilla tid.

Natten till onsdagen blev sedan en kamp. Värkarna började bli starkare och tätare och jag sov inte mycket den natten. Var uppe och gick och försökte andas mig igenom värkarna, och sen lade jag mig igen för att sova en stund. Det blev några sådana varv innan morgonen. Kl. 3 på natten var jag nog 5 före att väcka Emil och säga att vi måste åka in, men sen blev det igen lite lättare att leva. På morgonen när han vaknade så förberedde jag honom på att han nog inte ska åka till jobbet innan jag ringt till BB. Efter 7 någon gång så ringde jag till BB, men då hade värkarbetet lugnat ner sig och jag hade endast haft några “små” värkar på typ 2 timmar. Hon som svarade kunde nu varken säga bu eller bä men sa att vi nu fick komma in om vi ville.

Jag funderade med Emil och sa att jag gärna åker in om inte för annat så för att se om vi kommit någon vart och hur det ser ut. Jag var ju ändå på “övertid”, 40+3. Så vi startade morgonen i sakta mak, förde Casper till dagis och begav oss mot Kokkola.

Ungefär 9.30 kom vi in, förklarade hur det stod still och fick sedan fara in på undersökning. Värkarna var inte heller då särskilt täta eller kraftiga men jag var öppen 4 cm och det var ju ändå en bra bit på väg. Så den hemska natten hade ju nog gett resultat! Lite nervös var jag ju nog att de skulle skicka hem oss, men efter CTG och inre undersökning så fick vi välja om vi stannade kvar eller om vi for ut på stan en stund (“saatte valita, mutta ette menee kotiin” var sköna ord att höra), och vi valde att åka in till stan. Där passade vi på att äta lunch och handla lite födelsedagspresenter åt Casper.

Ungefär klockan 12 (när vi satt vid ABC och åt) så började värkarbetet intensifieras igen. Då fick jag nog ta till profylaxandningen för att härda ut, men värkarna fortsatte ändå att komma med ganska långa mellanrum. Så vi for en sväng till Biltema. Det måste ha sett ganska komiskt ut där jag gick med tunga steg flåsande och sen med jämna mellanrum stanna och andas vid någon hylla. Efter turen där så tyckte vi att det började vara dags att åka in igen.

Kvart före två kom vi då in igen och hann träffa samma barnmorska som skickade ut oss på stan innan det blev skiftesbyte. Så blev vi visade in i undersökningsrummet och så kopplade de på CTG på nytt. Jag var fortfarande 4-5 cm öppen men nästan direkt vi kom in så började värkarna göra sitt. De blev starkare och de kom oftare.

När det blev skiftesbyte så kom en finsk barnmorska in till oss och frågade om det är okej att hon är med oss trots att hon inte är helt svenskspråkig (jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag ju gärna ville ha en svenskspråkig barnmorska). Hon förstod nog svenska men pratade inte så bra, men vi tyckte att det var helt okej. Hon förklarade att det var väldigt många svenskspråkiga föderskor inne just då och att de svenskspråkiga barnmorskorna inte riktigt räckte till, och det kändes som en bra förklaring till att den punkten i vår förlossningsplan inte riktigt uppfylldes.

Klockan 14.30 fick vi flytta över till förlossningssalen och då meddelade jag också doulan att hon kunde börja komma dit. När vi skulle till förlossningssalen så hade vi tur, för salen med badet var ledig och eftersom jag hade skrivit att jag gärna använder bad eller dusch som smärtlindring så fick vi ta den salen. Där ställde vi i ordning och började tappa upp badet (tar ju en stund att fylla på några hundra liter…). Där och då, när jag hade ställt mig och satt i badet så blev det med ens så otroligt spännande. Nu var vi på gång igen, men en ny förlossning. Nytt sjukhus, nya människor, men samma spännande känsla. På ett sätt var jag dock lugnare den här gången just för att jag visste vad som skulle komma, men å andra sidan var jag så sjukt nervös för hur det skulle gå. Det där snittet gnagde ju fortfarande i huvudet trots att jag hade mitt mål klart för mig.

15.30 anlände då Maria, vår underbara doula, och då blev jag med ens lugnare. Hon var verkligen en klippa och när hon kom så fick Emil fara iväg och äta lite. Jag blev undersökt på nytt och var då 5 cm öppen. Så for jag tillbaka i badet och Maria tänkte att hon skulle massera mina fötter. Hon hade ju ställt sig med akupunkturnålar men tyckte att det inte behövdes eftersom förlossningen verkade framskrida rätt så fort i alla fall. Men hon hann inte heller börja med någon massage för precis som förra gången fick jag även nu krystbehov väldigt tidigt. Klockan 16.50 fick jag krystbehov och det kom över mig som en våg. Plötsligt ändrades värkarna och hela jag blev helt annorlunda. Det började komma ljud ur mig och jag kände bara att nu, nu händer det något. Barnmorskan tittade lite förvånat på oss och Maria konstaterade att nu är det nog något på gång.

Då fick jag ta mig upp ur badet för att bli undersökt igen eftersom barnmorskan ville se hur långt det hade framskridit. Hon ville inte riktigt tro att det var dags för krystning redan då. Och det var det ju inte heller, men precis som jag fått höra så kan en vidöppen bebis ge tidigt krystbehov. Vid undersökning var jag öppen 7 cm och värkarna kom med 1-2 minuters mellanrum. Det var minst sagt intensivt, och trots att man väl alltid önskar sig en relativt snabb förlossning så var det nästan på gränsen. Jag hann liksom inte vila något alls utan det bara körde på.

17.15 (en halv timme senare) var jag öppen 9 cm och då var det nog intensivt så det förslår. Jag andades för allt jag var värd och eftersom jag inte ännu fick krysta men hade behov av det så fick jag ju uppbåda alla styrka jag hade till att hålla tillbaka. Men jag hade fantastisk hjälp av både Emil och Maria. De torkade svetten ur min panna, gav mig vatten och saft, masserade mina ben (även den här gången fick jag sendrag i benen, men bara lite!) och påminde mig om att andas rätt (“flämt som en hund” lät det turvist från vänster och turvist från höger). Men att flämta som en hund när man egentligen vill krysta som bara den, det är minsann inte det lättaste. Eftersom vattnet inte hade gått så tog de i det här skedet hål på hinnorna.

Klockan 17.30 var jag då fullt öppen och fick ÄNTLIGEN börja krysta. Vilken befrielse! Jag krystade för kung och fosterland men det hände liksom inte så mycket (flashback från förra gången…usch). Det var liksom hela tiden två steg framåt och ett steg tillbaka. Och krystvärkarna avlöste varandra så himla snabbt så jag hann nästan inte ta nytt andetag emellan heller. Jag hörde hela tiden Maria säga åt barnmorskorna att “nu kommer det en till, nu kommer en igen”. Kl 18 katetrerar de och då börjar det gå lite bättre, men det är fortfarande två steg fram och ett bak. I något skede kommer förlossningsläkaren in och kikar och går sedan ut igen. Jag är inte riktigt medveten om vad hon gör för jag är så inne i min andning. Ändå är jag mycket mera med den här gången än vad jag var när Casper föddes. Då har jag bara suddiga bilder av personer som är där och någon replik här och där. Men den här gången var jag ju nästan medveten om vad som skedde hela tiden.

Något av det mest minnesvärda är när jag hör någon säga (minns dock inte vem) “tänk det, hon har inte en enda gång sagt att hon inte orkar mera”. Den repliken gav mig om möjligt ännu mera styrka! Att jag inte skulle orka fanns ju inte på kartan. Jag var så himla fokuserad på att den här killen minsann skulle ut ur mig den vanliga vägen!

Efter 1 h krystning så är förlossningsläkaren inne igen och p.g.a. att Ludwigs hjärtljud började gå ner så valde de att ta honom med sugkopp. Den lossnar en gång, men sedan andra gången så går det. HAN ÄR UTE! Det enda jag minns av den stunden är att jag ropar “Han kom, han kom” flera gången innan tårarna väller fram. Då och där kunde jag faktiskt inte tro att vi klarat det, att vi fått ut honom den vanliga vägen. Att jag den här gången faktiskt FÖTT ett barn! Den känslan och den glädjen som mitt i all smärta och trötthet kommer över mig, ja den går inte att beskriva.

Ludwig börjar skrika nästan genast och barnläkaren och hans praktikant får gå ut tillbaka. Navelsträngen har han ett varv runt halsen så den klipps av barnmorskorna och sen får jag upp honom på bröstet. Jag får upp honom på bröstet. Det där som jag kände att jag snuvades på förra gången. Men nu, nu är det på riktigt. Och där ligger vi och bara pustar ut. Gråter. Pussas. Gläds. Och fascineras. Över vårt andra underverk <3

Men det som kommer sen, det är något som jag helst skulle glömma illa kvickt. De ska sy “ihop” mig. Förutom att jag spruckit ganska mycket så klippte de också när de tog med sugkopp och allt det ska ju förstås sys ihop. Jag får ju bedövning men attans vad ont det gör. Något så fruktansvärt, det tänker jag inte sticka under stol med. Så ont så att jag tar till lustgasen, trots att jag inte tål den. Inte ens att fokusera på Ludwig hjälper, så ont gör det. Och de syr, och syr…och syr. De håller på närmare en timme och jag är ganska säker på att bedövningen släpper lite på slutet för sjuttsingen vad ont de sista stygnen gör.

Men sen, när det är klart, då är det ju klart. Då är babyn ute, moderkakan ute och stygnen sydda. Jag är i mål efter mitt maraton. Trött, genomsvettig, sjuk, skakis men alldeles underbart lycklig!!

Klockan 22.15 flyttar vi sedan över till avdelningen och både Maria och Emil åker hem. Visst hade det varit skönt att få ha Emil där, men vi tyckte nog att han behövdes bättre hemma, trots att Casper hade det hur bra som helst hos mina föräldrar. Och eftersom jag denna gång var bättre i skick så klarade jag ju faktiskt att ta hand om Ludwig själv.

Dagen efter var det ju då min födelsedag, och aldrig förut har väl en födelsedag gått så obemärkt förbi. Visst, jag fick ju lika många (om inte fler) grattisar än vanligt men det var liksom inte lika viktigt med födelsedag i år. MEN, den absolut bästa presenten fick jag ju, att se våra två mirakel mötas för första gången <3 När Emil och Casper kom och hälsade på och Casper försiktigt och med förundran kikade på Ludwig…helt magiskt!!

Sen var vi ytterligare 2 dagar på BB innan vi efter en lååång väntan på barnläkaren fick klartecken att åka hem. Heim ti Jepo. Heim ti Casper o papp. Heim.

Så slutet gott allting gott.

 

Men så kommer här några reflektioner:

* Språket på BB. Detta har ju diskuterats massor och därför vill jag här skriva lite om min upplevelse. Efter att ha funderat hit och dit när jag skrev mitt förlossningsbrev så kom jag fram till att mycket viktigare än att få en svenskspråkig barnmorska är nog att få en barnmorska som verkligen tar våra önskemål på allvar och som jobbar tillsammans med oss mot vårt mål (alltså att det skulle bli en vaginal förlossning). Trots det skrev jag ändå dit det där om en svenskspråkig barnmorska bara för att. Men att föda på finska (som jag i princip gjorde) gick hur bra som helst och vår barnmorska var otroligt trevlig och bra på alla sätt, så där har jag inget att klaga på. Assisterande barnmorskan var också finsk, men kunde bättre svenska och förlossningsläkaren var svensk.

Sedan på avdelningen mötte jag mest svenskspråkig personal, men också någon finskspråkig, men jag upplevde aldrig det som något problem. En gång fick jag lov att ta till finska, men alla andra gånger gjorde jag mig nog förstådd på svenska, trots att de pratade finska med mig. Men så mycket finska kan jag ju nog att jag inte blir i panik över det.

* Att föda med en doula närvarande. Eftersom jag själv är doula så var det ju väldigt intressant att själv ha en doula med sig. Och nu kommer jag att säga precis samma sak som de flesta, enligt vår doulakoordinator, säger efter förlossningen, att doulans viktigaste funktion var att finnas där. Närvaro. Tänkt att det kan betyda så otroligt mycket.

För Maria gjorde egentligen inte så mycket praktiskt. Precis som Emil gjorde så torkade hon svetten ur pannan, gav mig dricka, masserade och peppade. Men hon gjorde det på ett annat sätt än Emil. Inte bättre och inte sämre, bara ett annat sätt. För trots att Emil och jag ju hade diskuterat igenom även denna förlossning så kunde jag ändå säga helt andra saker åt Maria, eftersom hon själv är kvinna och har fött barn. Jag kunde uttrycka mig helt annorlunda när jag pratade med henne än med Emil.

MEN, det vill jag ju påpeka, Maria (eller vilken doula som helst) kan ju inte på något sätt ersätta Emil, självklart är han den viktigaste personen jag vill ha med mig under en förlossning, men om man förutom honom dessutom kan på en doula med sig så är det ju guld värt. Och Emil måste också få en guldstjärna i detta inlägg, lugn och trygg som han är/var. Bättre äkta hälft kan man ju inte ha i en sådan situation <3

Förutom närvaro så blev ju Maria också ett språkrör eftersom hon är bättre på finska än mig, och när det gäller sjukhusvokabulär också bättre än Emil. Så när jag frågade vad Emil tyckte var bra med att ha en doula med så sa han just det där med språket. Han behövde inte vara den som förde min/vår talan utan han kunde koncentrera sig på mig hela tiden, och Maria fick vara länken mellan oss och personalen.

Sedan var det ju också lite speciellt med att det blev Maria som var vår doula, eftersom det var till henne jag gick på akupunktur för att bli gravid, vilket jag ju också blev. Så cirkeln är sluten. Hon hjälpte oss bli gravida och nu hjälpte hon vår son till världen <3

* Profylaxandning. Helt fantastiskt bra om man bara går in för att göra det rätt och riktigt. Även denna förlossning klarade vi med enbart profylaxandning (och badet då förstås) där både Emil, Maria och jag jobbade med andningen. De guidade mig och jag andades ;) Jag rekommenderar verkligen Maria Kronqvists profylaxkurs. Det ger mycket både åt föderskan och partnern och vi har ju nu gått den två gånger, vilket också kan rekommenderas. Gå den inför varje förlossning och ta med er nya verktyg för varje gång.

* Vidöppet läge. Båda min barn har ju alltså legat i vidöppet läge. Den ena kom ju då med snitt och den andra vaginalt med sugklocka. När jag läst på så har det ju stått att just vidöppna barn kan komma sig av att man har en viss bäckentyp, och när jag blev sydd så bekräftade barnmorskan som sydde att jag har just ett sådant bäcken. Så mysteriet löst på den punkten.

Så om vi lyckas få flera barn så är det ju bara att förbereda sig på att hen också ligger vidöppet. Men har jag nu fått ut en 3,9 kilos kille med 35,5 cm i huvudomkrets så ska det nog gå att få ut flera barn den vanliga vägen. För att Ludwig skulle vara så stor hade jag nog inte trott (det är ju inte stort i jämförelse med många andra, men i jämförelse med Casper).

20160523_172216

Så att. Det var Ludwigs förlossningsberättelse. En historia om en resa som i princip började redan för 3 år sedan men som nu fick sitt slut. Ett otroligt lyckligt slut där jag känner en enorm stolthet över min/vår insats och en oändlig kärlek till vår lille Ludde <3

/ viffslan

This entry was posted in Uncategorized. Bookmark the permalink.