om vår förlossning

Så fick jag då äntligen lite tid för att skriva ner en liten förlossningsberättelse. Sade redan någon vecka innan förlossningen att jag hade en känsla av att det skulle gå snabbt när det väl satte igång, och det gjorde det också, till viss del.

Det började mitt i rösträkningen av Eurovisionen, alltså på natten till söndagen den 19 maj. Då hörde jag liksom ett skott och så gick vattnet. Lunkade nervöst på hemma en stund och hann iaf uppfatta vem som vann tävlingen innan jag ringde till BB. Där tyckte de att vi skulle komma in och så åkte vi iväg i vårnatten. Hade inga värkar hemma, men i bilen så kom de första värkarna, och jag kände skillnaden mellan dessa värkar och förvärkarna. Kl. 3 kom vi in och då hade jag redan ordentliga värkar och var öppen 3 cm. Vi togs emot av min gamla skolkamrat Johanna, vilket ju var en trevlig överraskning :)

Jag sattes i CTG-kurva och det gjordes undersökning innan vi fick installera oss i ett rum. Värkarna var ganska starka då redan och så mycket slappna av blev det inte. Jag förklarade att jag ogärna ville ha medicinsk smärtlindring under förlossningen och fick då värmedyna, lite värkmedicin och så stod jag en ganska lång stund i duschen. I duschen lättade faktiskt värkarna så det kan jag verkligen rekommendera. Emil fick massera och speciellt benen var väldigt sjuka. De skakade och var riktigt trötta redan när vi kom in.

Ca 6.30 får jag krystvärkar och de flyttar oss till förlossningen. Då är jag öppen 5 cm. Där får jag sitta på terapiboll och prövar på lite lustgas. Den hjälper nog men jag blir så otroligt yr och hemsk i bollen så den är därför ingen hit. Jag byter ställning ganska ofta och vi jobbar oss igenom värkarna med hjälp av profylaxandningen. Både Emil och barnmorskan som är med hjälper mig fantastiskt bra med andningen.

Ca kl 10, 7 timmar efter att vi kom in, så får jag börja krysta. Det känns skönt, men är självklart jobbigt. Men nästan värre än själva värkarna är min ben, som inte bara är trötta, utan som också har börjat krampa (ungefär som “sinodrag”). Nästan vid varje värk så krampar det någonstans på benen och jag ropar åt barnmorskan “höger vad”, “vänster lår” o.s.v. så att hon kan massera. Så det är nog kramperna i benen som gör mig mer trött än vad värkarna gör.

Efter 1 h kommer läkaren in och gör ett ultraljud och de kan konstatera att bebben ligger med ansiktet uppåt och inte slipper ut den sista biten. De frågar då hur jag förhåller mig till kejsarsnitt och jag säger att jag helst inte vill genomgå det. Därför fortsätter vi med krystandet och krampandet ytterligare en timme. Både läkaren och barnmorskan försöker hjälpa bebben att vända sig, men utan resultat, och till sist så hör jag hur läkaren säger att det blir nödvändigt med snitt. I det skedet är jag så slut i hela kroppen (speciellt benen) så jag helt går med på det. Ca 12.30 (hade själv inte koll på tiden) så är jag redo att köras ner till operation.

Väl nere på op så går allt väldigt snabbt. En massa folk presenterar sig och jag bara nickar och försöker hänga med. Där finns anestesiläkare, sköterskor, barnmorskan, gynläkaren som ska snitta, barnläkare och massa andra. Jag blir flyttad och lagd på rygg för att få ryggbedövning. Men den är inte så lätt att sätta eftersom jag har så starka krystvärkar. De får inte bedövningen att ta i ryggläge så vi häver upp mig i sittande och så väntar de ut en värk för att kunna lägga bedövningen. Jag får uppbåda all styrka för att försöka slappna av.

När bedövningen väl är lagd så går det snabbt. Nästa direkt känner jag hur benen försvinner och så småningom när de testar känseln på magen och bröstet så känns det nästa ingenting. Jag har kanyler i båda händerna och allt och alla bara surrar kring mig. De frågar saker och jag nickar. Plötsligt känner jag hur de skär upp mig. Det gör inte ont, men det känns, och strax därefter känner jag hur de riktigt gräver ut bebben. Han har verkligen kilat sig fast och barnmorskan får lov att hjälpa till för att få ut honom. Men kl. 12.52 är han då född, våran Casper, och jag hör hur han skriker. Då kommer tårarna, trots att jag är ganska borta. Jag hör hur någon frågar om jag vet vad det är för sort och jag nickar och säger en pojke. Hon bekräftar att visst är det en pojke. 3530 gram och 51 cm.

De för iväg honom en bit bort och han undersöks innan de visar honom åt mig igen och jag får röra vid honom lite. Jag tycker att han liknar min mamma :) Sedan för de upp honom till Emil och jag ska sys ihop. Hur de bökar på där inne i magen och suger och har sig känns helt surrealistiskt och jag ser dräneringsslangarna på sidorna om mig. De frågar ofta hur jag mår och plötsligt så börjar jag känna mig yr och illamående och jag antar att det är i det skedet som de ger mig något som gör att jag somnar bort. För när jag vaknar upp igen så är jag på väg upp till avdelningen. De frågar om jag kan röra mina ben och det kan jag, och då är det tydligen ok att åka upp till avdelningen.

Färden upp dit är ett enda töcken och det skulle inte förvåna mig om jag pratat en massa smörja när de frågat något av mig. När jag sedan kommer upp på rummet så finns Emil och Casper där och jag får honom direkt bredvid mig, vilket ju är helt fantastiskt <3

Så slutet gott allting gott! Och Casper mådde bra och har fått bra omdöme vid kontrollerna så det är nog jag som tagit mera stryk. P.g.a. snittet så tillbringade vi 6 dagar på BB och Emil fick vara där hela tiden, vilket ju verkligen underlättade. De första dagarna kom jag mig ju knappt ur sängen och att ta hand om Casper annat än att amma var ju inte på tapeten. Är så tacksam för att BB i Jakobstad finns och underbar personal som trots all smärta gjorde vistelsen väldigt angenäm! Men fredagen den 24.5 fick vi då åka hem och sen dess har vi tagit en dag i taget och försöker så gott det går lära känna varandra, på samma gång som jag försöker läka så fort som möjligt ;)

Det svåraste just nu är att hitta bekväma amningsställningar som inte känns i magen eller såret och som också funkar för Casper. Men vi experimenterar och för varje dag blir ju trycket i magen mindre. Nu är också alla agraffer från såret borta så inget där som kliar och trycker på heller.

Sist och slutligen är jag trots kejsarsnittet väldigt nöjd med förlossningen. Jag är glad att jag iaf har en upplevelse av en förlossning och att jag klarade det (i princnip) utan smärtlindring. Dessutom gick det ganska snabbt, och skulle Casper bara ha legat rätt så hade det gått ännu snabbare. Dessutom är jag glad över att läkaren bedömde att det inte ska finnas några hinder för att föda vanligt nästa gång det blir aktuellt med barn. Och skulle barnet även nästa gång sitta fast på samma sätt så kan det ändå gå eftersom Casper nu banat väg.

Men nu ska vi bara njuta av denna lilla godbit, ta det lugnt och försöka få in lite rutiner.

Du lilla barn som kommit ut
nu är den långa väntan slut.
Nu får vi äntligen träffa dig
du lilla barn som bott inom mig.

Du är det finaste vi nånsin sett
tänk att vi dig ett liv har gett.
Du är frisk och stark och underbar
och de finaste ögonen du har.

Den kärlek vi känner går ej att beskriva
den samlas på hög, nästan som en driva.
Vi lovar att skydda dig det bästa vi kan
så att du kan växa upp och bli en god man.

Vi älskar dig Casper <3

/ viffslan

This entry was posted in Casper, Gravid, personligt. Bookmark the permalink.

8 Responses to om vår förlossning

  1. Sanna says:

    Vilken fin å intressant förlossningsberättelse, nästan som en saga. Tänk vink av stolen när jag läst att du krysta en timme till efter att lkaren kommit! Hohho, vilken kämpe du (ni) var! Tur att e gick bra tillslut. Otroligt vacker dikt, har du skrivit den själv? Å Casper e så söt! Sköt om er!

    • viffslan says:

      Ja alltså, jag trodde själv att jag krystade kanske 10 min till, så jag blev nog helt chockad när jag fick höra att jag höll på en timme, för det kändes inte alls så länge. Har nog skrivit dikten själv :)

  2. Va fint! :D känns kul att få läsa om hur ett snitt egentligen ska gå till :) jag minns att de sa åt mig att de ger lugnande först när babyn är ute ifall man är vaken under snittet.

    • viffslan says:

      Läste faktiskt din berättelse för att få lite att jämföra med när jag skrivit min, och det var ju intressant hur olika det kan vara.

  3. Anna says:

    Jätte intressant läsning, hade själv “vanlig” förlossning med 1h 15 min kryst innan killen tyckte han skulle komma ut. Och vi har andra på gång så verkligen intressant att läsa om kejsarsnitt, ifall det händer :)

    • viffslan says:

      Ja det är sällan man läser om kejsarsnitt. Vad roligt med en tvåa på gång, när är det beräknat?

Comments are closed.